[SKRIVA] Feminismens antidemokratiska arv
- From: Rickard Berghorn <rickard.berghorn@xxxxxxxxx>
- To: skriva@xxxxxxxxxxxxx
- Date: Tue, 11 Dec 2012 13:27:45 +0100
Inklistrat från en bloggtext som kanske är av intresse för vissa på
listan. Rubriken är förstås något tillspetsad, men det går inte att
förneka att en tongivande grupp feminister för 100 år sedan använde
antidemokratiska medel (våld, bomber, självmordsattentat, sabotage,
våldsamma upplopp m.m.) för att försöka få igenom sina krav på
kvinnlig rösträtt. Det går inte heller att förneka att feminismen på
60-70-talen korsbefruktades med den radikala vänstern som i sig odlade
revolutionära och antidemokratiska idéer. Det är en bakgrund som
förklarar mycket av sakernas nuvarande tillstånd.
Artikeln med referenser finns här:
http://vitakranktakvinnor.wordpress.com/2012/12/10/feminismens-antidemokratiska-arv/
- - - - -
Tanken med denna blogg var till en början ren humor och satir, om än
bitter och bitande sådan. De humoristiska inslagen finns kvar, men
blandas med fakta och mer seriösa betraktelser. Jag var trött och
förbannad på det haveri som den svenska feministiska debatten
genomgått sedan millennieskiftet, där hån, förlöjliganden, hat- och
hetsretorik blivit legitimt bara feministerna själva sysslar med det,
men där knappt någon kritik — än mindre ironi — accepteras ifall den
riktas mot feministerna själva och deras fixa idéer. Dubbelmoralen
sticker i ögonen.
Maria Sveland och hennes följe vet säkert mycket väl att de ljuger och
smutskastar när de låtsas att feministkritiker och nynazister är samma
andas barn — dummare än så är de inte, och enda avsikten med
smutskastningen är att sabotera debatten. Det unga stjärnskottet på
journalisthimlen Evin Rubar blev med sitt SVT-reportaget Könskriget
2005 hatad som ingen annan svensk journalist i modern tid, bara för
att hon ensam vågade sätta fingret på de radikalfeministiska dumheter
som alla ändå såg och visste om, men inte vågade ifrågasätta och
diskutera. Jan Guillou har gått i klinch med såväl högerdebattörer
som Israelförespråkare, men den ilska han har väckt hos dem har varit
en västanfläkt i jämförelse med de hån och verbala spottloskor som
blev följden när han skrev några feministkritiska krönikor i
Aftonbladet. Pär Ström skulle till varje pris mobbas ut från den
feministiska debatten, och har givit upp. Och Assangefallet kunde
överhuvudtaget inte diskuteras på något nyanserat eller sakligt sätt,
eftersom kritik mot processen också var kritik mot den svenska
genusdebattens överdrifter och hegemoni.
Detta är inte sund demokrati med intelligent och öppen samhällsdebatt,
utan ett tillstånd av ren maktkamp genom propaganda och retorik.
* * *
Svenska feminister är långt ifrån ensamma om att sabotera viktiga
samhällsdebatter på detta sätt, men de har haft en ovanligt stor
framgång. Historiskt sett kan man också förstå varför denna situation
har uppstått.
När kvinnorörelsen formades var den en av många dåtida rörelser med
starka revolutionära inslag. De flesta kvinnosakskvinnor vid
sekelskiftet 1900 förespråkade reformer på demokratisk väg, genom
opinionsbildning i tidningar och böcker, genom fredliga
demonstrationer, debatter och mötesverksamhet. Men en betydande del av
kvinnorörelsen utgjordes av medlemmar och sympatisörer till den
militanta organisationen Women’s Social and Political Union (WSPU),
grundad av Emmeline Pankhurst och hennes döttrar Christabel och Sylvia
som en utbrytningsgrupp ur den icke-militanta organisationen National
Union of Women’s Suffrage Societies (NUWSS). Medlemmarna i WSPU
kallades suffragetter. Mor och döttrarna Pankhurst förespråkade våld
och olika former av sabotage för att uppnå sina mål. Suffragetterna
odlade krigsretorik, såg till att sabotera möten, ordnade med
våldsamma upplopp och utförde till och med självmordsattentat. Det är
lätt att glömma, men också feminismen har gått igenom en terroristfas.
Kvinnorörelsen lyckades få igenom praktiskt taget alla reformer den
krävde, där kvinnlig rösträtt stod högst på dagordningen; men om det
var med hjälp av suffragetterna eller trots dem är en öppen fråga
bland historiker. Suffragetterna satte stark prägel på rörelsen, men
de kvinnosakskvinnor som förhandlade fram reformerna med makthavarna
var trots allt inte suffragetter.
Women11Suffragetter på krigsstigen
Politiskt befann sig mor och döttrarna Pankhurst på den radikala
vänsterkanten. Vid denna tid kokade västvärlden av politiska
motsättningar som skulle utmynna i två världskrig. Såväl radikal
vänster som radikal höger präglades av starka revolutionära krafter. I
Ryssland slog sig Lenin och bolsjevikerna fram till makten; i Tyskland
och Italien gjorde nazisterna och fascisterna motsvarande.
Högerextremismen bekämpades i Andra världskriget, och det kalla kriget
gjorde vänsterextremismen impopulär i västvärlden. På 60- och 70-talen
började dock extremvänstern vakna till liv igen. Revolutionära och
antidemokratiska idéer florerade, när inriktningar som
marxism-kommunism, maoism och trotskism blev politiskt mode. Samtidigt
och i nära samröre med dessa revolutionära strömningar formades den
moderna kvinnosaksrörelsen.
Gemensamt för alla dessa enskilda rörelser, inklusive nazismen och
fascismen, är att de än idag präglas av sin revolutionära historia.
Det är helt enkelt därifrån deras aggressiva framtoning härstammar,
även i de fall när rörelserna verkar på demokratins spelplan. Man har
ofta mjukat upp eller tagit avstånd från renodlat antidemokratiska
idéer; och medan det inte längre finns behov av fysiskt våld för att
uppmärksamma sina åsikter, lever det verbala våldet kvar. Detta är
anledningen till att det så ofta är så svårt att få till en förnuftig
och saklig diskussion med en fascist eller vänsterradikal, eller för
den delen en radikalfeminist. De lever i en kultur där det politiska
samtalet inte handlar om tolerans och saklig diskussion med
överenskommelser som mål; tvärtom utnyttjas öppenheten för maktkamp
och propaganda, där den verbala smockan hänger i luften. På det sättet
saboterar man viktiga samhällsdebatter och tar en omväg runt den
demokratiska processen. Detta är naturligtvis inte alltid en medveten
strategi, utan det handlar om politisk kultur och ”strukturer”.
Dagens feminister har ett revolutionärt arv i form av suffragetterna,
men på 60- och 70-talen blev rörelsen dessutom korsbefruktad med den
radikala vänstern. Då förstår man enkelt den aggressivitet, och vägran
att föra en sund demokratisk dialog, som präglar genusdebatten.
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
