[SKRIVA] Intrigens ABC
- From: "Ahrvid Engholm" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>
- To: "skriva@xxxxxxxxxxxxx" <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Sun, 15 Apr 2007 12:19:46 +0200
Intrigens ABC
Den tyske filosofen Hegel framförde i sin dialektiska utvecklingslära att
framsteg skedde i stegen tes, antites och syntes. När en tes mötte sin
negation, antitesen, kunde de tu så småningom förenas i ett nytt
utvecklingssteg, syntesen. Det är tankar värda att hålla i minnet när vi
funderar på ämnet skönlitterära intriger.
En intrig brukar handla om att huvudpersonen som vill uppnå något (tes)
ställs inför något besvärligt (antites) - en konflikt, ett problem att
lösa - och vi får sedan följa hur besvärligheterna hanteras (syntes).
Handlingen, intrigen, på engelska kallad "plot", är skelettet kring
vilken en novell eller roman bygger upp sitt kött. Har man en svag eller
dålig intrig faller berättelsen ihop. Det är med intrigen man fångar
läsaren. Han eller hon läser vidare för att få reda på "hur det nu skall
gå".
Vacker stilistik må charma och tjusa, men det måste hända något också!
Underskattad men bär historien
Intrigen är ofta den mest underskattade delen av författande. Man kan
säkert lära sig skriva tjusigt och gripande, men har man inget att berätta
- vad skall man med det till?
På Fina Kultursidor förtalas ofta intrigen. Sådant är bara
"spänningslitteratur" och inte värt vatten. Men allt som blivit
"klassiker" inom litteraturen har haft historier att berätta. Odysseus var
trots allt ute på en lång resa där en massa hände. Det finns en historia i
varje Shakespeare-pjäs. Dickens utgav ofta sina alster som
fortsättningsberättelser, där intrigen drevs på så att läsarna i spänd
förväntan skulle köpa nästa bokhäfte. Intrigen bär historien.
En hypotes jag har är att amerikanska framgångar inom berättande (film,
TV, i betydande mån även litteratur) kommer från att den amerikanska
kulturen förstått det här med dramaturgi (läran om intriger). Det har
påståtts att den amerikanska historien och utvecklingen präglats av en
dynamik som gör det naturligt att tänka dramaturgiskt. Man har haft
revolutioner och inbördeskrig. Man "erövrade västern" och fick sin egen
dramatiska vilda västern-mytologi. Man skapade ett samhälle som mer än de
flesta följde marknadsekonomin, som gör att olika krafter får prövas och
brytas mot varandra i affärsliv och samhället. Dessa faktorer lärde
Hollywood att bli världens mest framgångsrika underhållningsindustri.
Därför skapades den moderna deckaren i USA, eller för den delen modern
science fiction.
3, 7, 20, 36 intriger
Den amerikanske sf-författaren Robert Heinlein menade att det bara finns
tre grundläggande intriger: pojke möter flicka, mannen som lärde sig att
veta bättre, och den lille skräddaren (syftar på en "underdog" som kommer
upp sig i livet och Blir Någon). Andra har föreslagit att det blott finns
sju intriger:
Människan mot naturen
Människa mot människa
Människan mot omgivningen
Människan mot maskinen
Människan mot det övernaturliga
Människan mot sig själv
Människan mot Gud
Det har också föreslagits att det bara finns 20 eller 36 grundläggande
intriger. För ordningens skull kan jag dra de 20: jakt på kunskap,
äventyr, förföljande, räddning, flykt, hämnd, gåtan, rivalitet,
"underdog", frestelse, metamorfos, transformation, mognad, kärlek,
förbjuden kärlek, offer, upptäckt, ondsint excess, uppstigande,
nedåtgående. (Är du nyfiken på de 36 intrigerna, gör en nätsökning på
Georges Polti, som hittade på dem.)
I de flesta fall handlar intrigen om att huvudpersonen vill uppnå något.
Fundera på vad det är din person vill uppnå, och vad det är som hindrar
honom eller henne. Och vad är det som står ivägen för att nå målet? Hur
skall detta hinder övervinnas?
Idé enkel, intrig svår
Säg att du skall skriva en novell? Du ställer dig säkert först frågan: vad
skall den handla om?
Frågan har två svar: idé och intrig. Idén är den intressanta
omständigheten eller gimmicken som berättelsen skall hängas upp kring. Var
man får idéer ifrån är rätt trivialt. De anländer tretton på dussinet: man
hittar dem i sin vardag, i saker man hör och ser och läser, överallt.
Idéer kan vara: säg att någon hittas mördad med en apelsin i munnen, eller
att en rymdsond hittar bakterieliv på Mars, eller att Pelle tappar
pengarna han skulle köpa matvaror för och inte vågar gå hem för att han är
rädd att få skäll. Det svåra är vad man skall göra av idén! Hur idén skall
uttryckas i intrigen.
Det är den svåra biten.
När man konstruerar en intrig måste man som författare gång på gång
utföra människans kanske svåraste intellektuella arbete: problemlösning.
Man måste placera idén i en händelsekedja som medför ett problem och där
problemet i slutänden löses eller i alla fall hanteras. Detta är vad som
gör intriger så svåra att konstruera.
I deckaren är det till synes enkelt: man får omedelbart ett problem
eller en konflikt som måste lösas. Man konfronteras med ett brott, och ett
brott måste ju klaras upp. Detektivromanen och dess syskon kriminalromanen
är som gjorda för intrighantering! (Detektivromanen handlar om lösandet av
en brottsgåta. Kriminalromanen handlar om brottslighet mer allmänt.) Vi
får en tydlig konflikt och en riktningspil (mot brottets uppklarande) och
sedan är det bara att köra på. Det är detaljerna man skall fylla det med
som är det svåra.
Ofta handlar intriger om att hjälten (protagonisten) har en motståndare
(antagonisten). De kontfonteras i olika scener och prövar sina krafter mot
varandra. Till slut vinner den ene. Vinner protagonisten blir det ett
lyckligt slut. Vinner antagonisten blir det ett olyckligt slut. Jag menar
dock att olyckliga slut är meningslösa om de inte är lärorika - man måste
kunna dra en slutsats av det som händer som gör att även olyckan blir
konstruktiv.
Antagonisten behöver inte vara en person. Det kan vara ett fenomen
(naturen, samhället, etc), en grupp (ett företag, den lokala
frimärksklubben) eller en inre motståndare (att få slåss mot sina
inneboende demoner eller fördomar). En intrig *kan* utspelas helt inom
huvudpersonen (sker så brukar DN:s recensent snacka om "psykologisk
trovärdighet"), men då känns det som vi är en smula utanför de rena
intrigerna som utspelas som yttre handling.
Fundera i förväg och länge
Det bästa enkla tips jag kan ge är att man måste ha funderat ut det
väsentliga i intrigen i förväg. Man kan inte sätta sig ned vid
tangentbordet och "hitta på" under resans gång. Då brukar historien
krascha. Man hamnar i återvändsgränder. Man kan få ta till konstiga
intrigsvängar som inte verkar trovärdiga. Alla detaljer behöver inte vara
klara, men huvuddragen bör vara det. En del författare ritar komplicerade
intrigscheman på papper, andra håller en lös skiss i huvudet. Whatever
makes you happy will work.
En bra intrig skall hitta den rätta balansen mellan det givna och det
nya, mellan det självklara och det överraskande. Det är inget svårt att
skriva en berättelse om en konflikt, där allt är förutsägbart och platt.
Allt blir självklart och givet och tråkigt. Man måste hitta på den nya
svängarna, det som ligger latent i historien och kan "framkallas" för att
överraska läsaren. Men det måste vara lagom överraskande; om allt blir en
serie godtyckliga, otroliga händelser sträcks läsarens godvillighet att
upphäva sin misstro (kallas "suspension of disbelief") till det yttersta
och brister som en åldrad gummisnodd.
Jag har inget mekaniskt råd att ge om hur man hittar balansen mellan det
givna och det överraskande. Det är en kreativ process som man måste
brottas med. Mitt bästa råd är: gå ett tag och fundera på saken. Har du
grundidén och några detaljer klara, kan du låta ditt undermedvetna bolla
och baka ett tag. Helt plötsligt kommer det att säga *klick* och saker
faller på plats.
Min erfarenhet är att om man väl börjat hitta vägen till den kreativa
intrigskaparprocessen, blir det lättare ju längre man håller på. Den
första intrigen får man värka fram med blod, svett och tårar. Intrig två
kanske bara kräver svett och tårar. Intrig tre bara svett. (Författande är
10 procent inspiration, och 90 procent transpiration, sade någon.) Det
verkar som om hjärnan kan lära sig att tänka intrigskapande. Ju mer man
pressar hjärnan, desto bättre går det. Hjärnan lär sig med tiden, och blir
din bästa kompis i intrigmakeriets snårskog.
Tänka framåt eller bakåt
Kanske bör jag säga något om hur jag tänker i intriger. Jag brukar
sammansmälta genrerna deckare och science fiction, i noveller med
deckarintrig som utspelas i en framtida månkoloni (i samlingen Mord på
månen). Där är tanken att deckargåtan skall hängas upp på något sf-element
eller ett tekniskt/vetenskapligt fenomen. När jag väl kommit på vad
fenomenet skall vara, försöker jag konstruera ett brott där detta fenomen
kan lämna spår. Helst skall brottet verka oförklarligt. Hjälten kan sedan
via sin utredning komma på den där detaljen som löser gåtan. Man kan säga
att jag arbetar bakifrån: det ovanliga fenomenet ger spåret som ger
brottet som ger resten av intrigen.
Nyligen skrev jag en novell som heter "Den kommer närmare" som också
förenar element av sf och brott. Här hade jag en typisk science
fiction-idé att starta från: tänk om en människas hjärna utsattes för
någon form av chock så att den började uppfatta tiden långsammare? Här
började jag snarare framifrån, och resonerade mig fram till hur intrigen
skulle se ut. En människa som råkade ut för sådant, skulle säkert få det
svårt att passa in i samhället, och detta skulle kanske leda till att han
måste börja med brott, och då måste han ge sig i kast med förhärdade
brottslingar, och det kunde försätta honom i fara, och... När jag kommit
så långt var intrigen klar. Det blev en kort novell, men en av mina bästa.
Man kan resonera både bakifrån och framifrån. Man kan utgå från den
bärande detaljen eller upplösningen och konstruera allt omkring den. Eller
man kan utgå från en allmän grundomständighet och resonera sig logiskt
fram till upplösningen.
En skrivarkurs som jag känner till drev idén om att en novell skall
handla om en "tes som novellen genom sin handling gör sannolik". Denna
"tes" kunde vara till exempel ett ordspråk ("liten tuva stjälper...", "den
som gapar över mycket..." osv). Andra hävdar att en intrig bör handla om
hur en människa förändras och utvecklas. Det kan säkert vara värt att
tänka på.
Den nyligen avlidne Kurt Vonnegut hade ett bra tips: börja intrigen så
sent som möjligt. Det är ingen poäng med att vela runt som katten kring
het gröt. Sätt igång handlingen vid den tidpunkt den uppstår. Han hade
också ett annat finurligt tips: varje person måste vilja något, om det så
bara är att få ett glas vatten. Han var klok, Kurt.
Släng in en bomb
Har man fastnat i sitt intrigbyggande kan man kanske komma vidare genom
att kasta in något dramatiskt eller oväntat. Försätt hjälten i plötslig
fara! Sf-författaren Gordon Dickson sade en gång att för att få igång en
handling kan man slänga in en bomb, med en brinnande stubin. Eller låt
hjälten bli oskyldigt anklagad för något eller förlora något viktigt eller
drabbas av sjukdom. När denna omedelbara fara hanteras, kan något dyka upp
i den större intrigen som ger den ny fart.
Att kontrastera något bekant med det oväntade kallas ibland också
"juxtapositionering". Det är särskilt användbart inom science fiction. Man
kör sin bil på vägen, och plötsligt dyker en grön alien med antenner och
glosögon upp vid vägkanten som liftare. Man hittar något som påstås vara
en tidsmaskin längst bak i postorderkatalogen från Teknikbolaget, och det
visar sig att maskinen finns och fungerar. Eller ens katt utvecklar
plötsligt ovanligt intelligent beteende. Tag något bekant och släng in
något till att börja med inte verkar höra dit, och se vad du kan göra med
det.
Överraskande slut
Både science fiction och deckare har en tradition av att vilja överraska.
Det kallas ibland "twist-ends" eller liknande. För deckaren bör slutet
alltid helst vara någorlunda originellt och oväntat (men läsaren skall få
en hygglig chans att själv räkna ut det!). Läsaren skall kunna dra en
behagfull suck: Aha, var det så det hängde ihop...
Det är inget svårt att skapa "överraskande" slut som är helt poänglösa
eller ren stapelvara och därför utnötta ("Butlern gjorde det...", "När de
vaknade upp efter atomkriget fann de att han hette Adam och hon Eva...").
Det överraskande slutet var en genre som bland andra den amerikanske
författaren O. Henry utvecklade till en skön konst. Fredric Brown hette en
annan (verksam inom både sf och deckare) som skrev otaliga mininoveller
med twist-ends. I Sverige har min käre kollega Börje Crona ibland hängivit
sig åt sådant, ibland lyckat, ibland ändande i en dålig ordvits. Jag har
själv skrivit minst en novell ("Vattentäta bevis", i Per Olaisens CDM) som
ändar i en ordvits, men till mitt försvar måste sägas att det fram till
dess fanns en hel del handling. Kolla gärna också Damon Knights demoniska
novell "To Serve Man".
Överraskande slut är populära att skriva, då författaren i sådana
noveller kan känna sig i överläge. Ha! Det *där* anade ni aldrig! Sådana
noveller är också för det mesta korta, för det känns platt att sluta en
lång komplicerad berättelse med ett skämt eller en gimmick. Läsaren skulle
känna sig lurad på konfekten. Man väntar sig en begåvcad, komplicerad
upplösning men får en klackspark.
Bland nybörjarförfattare inom sf är "twist-ends" extremt vanliga. Jag
har suttit och redigerat sf-novelltidskrifter och nära hälften av alla
manus har varit av det slaget. Mitt råd är: har du ett "överraskande
slut", var *väldigt* säker på att det är bra. Det mesta har vi läst förut
- jag lovar och svär. Jag skall inte helt avskräcka från "twist-ends", för
det är en njutning att läsa en riktigt bra och originell sådan novell. Men
för det mesta: glöm det.
Även en artikel kan ha ett överraskande slut. Den kan t ex sluta utan
förvarning och helt plöts
--Ahrvid Engholm
--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravenet.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
