En snabb kommentar (jag har inte senaste tiden haft så mycket tid för E-posten). Artikeln om "Intrigens ABC" var utmärkt! On Sun, 15 Apr 2007 12:19:46 +0200, "Ahrvid Engholm" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx> said: > Intrigens ABC > > Den tyske filosofen Hegel framförde i sin dialektiska utvecklingslära att > framsteg skedde i stegen tes, antites och syntes. När en tes mötte sin > negation, antitesen, kunde de tu så småningom förenas i ett nytt > utvecklingssteg, syntesen. Det är tankar värda att hålla i minnet när vi > funderar på ämnet skönlitterära intriger. > En intrig brukar handla om att huvudpersonen som vill uppnå något > (tes) > ställs inför något besvärligt (antites) - en konflikt, ett problem att > lösa - och vi får sedan följa hur besvärligheterna hanteras (syntes). > Handlingen, intrigen, på engelska kallad "plot", är skelettet kring > vilken en novell eller roman bygger upp sitt kött. Har man en svag eller > dålig intrig faller berättelsen ihop. Det är med intrigen man fångar > läsaren. Han eller hon läser vidare för att få reda på "hur det nu skall > gå". > Vacker stilistik må charma och tjusa, men det måste hända något också! > > Underskattad men bär historien > > Intrigen är ofta den mest underskattade delen av författande. Man kan > säkert lära sig skriva tjusigt och gripande, men har man inget att > berätta > - vad skall man med det till? > På Fina Kultursidor förtalas ofta intrigen. Sådant är bara > "spänningslitteratur" och inte värt vatten. Men allt som blivit > "klassiker" inom litteraturen har haft historier att berätta. Odysseus > var > trots allt ute på en lång resa där en massa hände. Det finns en historia > i > varje Shakespeare-pjäs. Dickens utgav ofta sina alster som > fortsättningsberättelser, där intrigen drevs på så att läsarna i spänd > förväntan skulle köpa nästa bokhäfte. Intrigen bär historien. > En hypotes jag har är att amerikanska framgångar inom berättande > (film, > TV, i betydande mån även litteratur) kommer från att den amerikanska > kulturen förstått det här med dramaturgi (läran om intriger). Det har > påståtts att den amerikanska historien och utvecklingen präglats av en > dynamik som gör det naturligt att tänka dramaturgiskt. Man har haft > revolutioner och inbördeskrig. Man "erövrade västern" och fick sin egen > dramatiska vilda västern-mytologi. Man skapade ett samhälle som mer än de > flesta följde marknadsekonomin, som gör att olika krafter får prövas och > brytas mot varandra i affärsliv och samhället. Dessa faktorer lärde > Hollywood att bli världens mest framgångsrika underhållningsindustri. > Därför skapades den moderna deckaren i USA, eller för den delen modern > science fiction. > > 3, 7, 20, 36 intriger > > Den amerikanske sf-författaren Robert Heinlein menade att det bara > finns > tre grundläggande intriger: pojke möter flicka, mannen som lärde sig att > veta bättre, och den lille skräddaren (syftar på en "underdog" som kommer > upp sig i livet och Blir Någon). Andra har föreslagit att det blott finns > sju intriger: > Människan mot naturen > Människa mot människa > Människan mot omgivningen > Människan mot maskinen > Människan mot det övernaturliga > Människan mot sig själv > Människan mot Gud > Det har också föreslagits att det bara finns 20 eller 36 grundläggande > intriger. För ordningens skull kan jag dra de 20: jakt på kunskap, > äventyr, förföljande, räddning, flykt, hämnd, gåtan, rivalitet, > "underdog", frestelse, metamorfos, transformation, mognad, kärlek, > förbjuden kärlek, offer, upptäckt, ondsint excess, uppstigande, > nedåtgående. (Är du nyfiken på de 36 intrigerna, gör en nätsökning på > Georges Polti, som hittade på dem.) > I de flesta fall handlar intrigen om att huvudpersonen vill uppnå > något. > Fundera på vad det är din person vill uppnå, och vad det är som hindrar > honom eller henne. Och vad är det som står ivägen för att nå målet? Hur > skall detta hinder övervinnas? > > Idé enkel, intrig svår > > Säg att du skall skriva en novell? Du ställer dig säkert först frågan: > vad > skall den handla om? > Frågan har två svar: idé och intrig. Idén är den intressanta > omständigheten eller gimmicken som berättelsen skall hängas upp kring. > Var > man får idéer ifrån är rätt trivialt. De anländer tretton på dussinet: > man > hittar dem i sin vardag, i saker man hör och ser och läser, överallt. > Idéer kan vara: säg att någon hittas mördad med en apelsin i munnen, > eller > att en rymdsond hittar bakterieliv på Mars, eller att Pelle tappar > pengarna han skulle köpa matvaror för och inte vågar gå hem för att han > är > rädd att få skäll. Det svåra är vad man skall göra av idén! Hur idén > skall > uttryckas i intrigen. > Det är den svåra biten. > När man konstruerar en intrig måste man som författare gång på gång > utföra människans kanske svåraste intellektuella arbete: problemlösning. > Man måste placera idén i en händelsekedja som medför ett problem och där > problemet i slutänden löses eller i alla fall hanteras. Detta är vad som > gör intriger så svåra att konstruera. > I deckaren är det till synes enkelt: man får omedelbart ett problem > eller en konflikt som måste lösas. Man konfronteras med ett brott, och > ett > brott måste ju klaras upp. Detektivromanen och dess syskon > kriminalromanen > är som gjorda för intrighantering! (Detektivromanen handlar om lösandet > av > en brottsgåta. Kriminalromanen handlar om brottslighet mer allmänt.) Vi > får en tydlig konflikt och en riktningspil (mot brottets uppklarande) och > sedan är det bara att köra på. Det är detaljerna man skall fylla det med > som är det svåra. > Ofta handlar intriger om att hjälten (protagonisten) har en > motståndare > (antagonisten). De kontfonteras i olika scener och prövar sina krafter > mot > varandra. Till slut vinner den ene. Vinner protagonisten blir det ett > lyckligt slut. Vinner antagonisten blir det ett olyckligt slut. Jag menar > dock att olyckliga slut är meningslösa om de inte är lärorika - man måste > kunna dra en slutsats av det som händer som gör att även olyckan blir > konstruktiv. > Antagonisten behöver inte vara en person. Det kan vara ett fenomen > (naturen, samhället, etc), en grupp (ett företag, den lokala > frimärksklubben) eller en inre motståndare (att få slåss mot sina > inneboende demoner eller fördomar). En intrig *kan* utspelas helt inom > huvudpersonen (sker så brukar DN:s recensent snacka om "psykologisk > trovärdighet"), men då känns det som vi är en smula utanför de rena > intrigerna som utspelas som yttre handling. > > Fundera i förväg och länge > > Det bästa enkla tips jag kan ge är att man måste ha funderat ut det > väsentliga i intrigen i förväg. Man kan inte sätta sig ned vid > tangentbordet och "hitta på" under resans gång. Då brukar historien > krascha. Man hamnar i återvändsgränder. Man kan få ta till konstiga > intrigsvängar som inte verkar trovärdiga. Alla detaljer behöver inte vara > klara, men huvuddragen bör vara det. En del författare ritar komplicerade > intrigscheman på papper, andra håller en lös skiss i huvudet. Whatever > makes you happy will work. > En bra intrig skall hitta den rätta balansen mellan det givna och det > nya, mellan det självklara och det överraskande. Det är inget svårt att > skriva en berättelse om en konflikt, där allt är förutsägbart och platt. > Allt blir självklart och givet och tråkigt. Man måste hitta på den nya > svängarna, det som ligger latent i historien och kan "framkallas" för att > överraska läsaren. Men det måste vara lagom överraskande; om allt blir en > serie godtyckliga, otroliga händelser sträcks läsarens godvillighet att > upphäva sin misstro (kallas "suspension of disbelief") till det yttersta > och brister som en åldrad gummisnodd. > Jag har inget mekaniskt råd att ge om hur man hittar balansen mellan > det > givna och det överraskande. Det är en kreativ process som man måste > brottas med. Mitt bästa råd är: gå ett tag och fundera på saken. Har du > grundidén och några detaljer klara, kan du låta ditt undermedvetna bolla > och baka ett tag. Helt plötsligt kommer det att säga *klick* och saker > faller på plats. > Min erfarenhet är att om man väl börjat hitta vägen till den kreativa > intrigskaparprocessen, blir det lättare ju längre man håller på. Den > första intrigen får man värka fram med blod, svett och tårar. Intrig två > kanske bara kräver svett och tårar. Intrig tre bara svett. (Författande > är > 10 procent inspiration, och 90 procent transpiration, sade någon.) Det > verkar som om hjärnan kan lära sig att tänka intrigskapande. Ju mer man > pressar hjärnan, desto bättre går det. Hjärnan lär sig med tiden, och > blir > din bästa kompis i intrigmakeriets snårskog. > > Tänka framåt eller bakåt > > Kanske bör jag säga något om hur jag tänker i intriger. Jag brukar > sammansmälta genrerna deckare och science fiction, i noveller med > deckarintrig som utspelas i en framtida månkoloni (i samlingen Mord på > månen). Där är tanken att deckargåtan skall hängas upp på något > sf-element > eller ett tekniskt/vetenskapligt fenomen. När jag väl kommit på vad > fenomenet skall vara, försöker jag konstruera ett brott där detta fenomen > kan lämna spår. Helst skall brottet verka oförklarligt. Hjälten kan sedan > via sin utredning komma på den där detaljen som löser gåtan. Man kan säga > att jag arbetar bakifrån: det ovanliga fenomenet ger spåret som ger > brottet som ger resten av intrigen. > Nyligen skrev jag en novell som heter "Den kommer närmare" som också > förenar element av sf och brott. Här hade jag en typisk science > fiction-idé att starta från: tänk om en människas hjärna utsattes för > någon form av chock så att den började uppfatta tiden långsammare? Här > började jag snarare framifrån, och resonerade mig fram till hur intrigen > skulle se ut. En människa som råkade ut för sådant, skulle säkert få det > svårt att passa in i samhället, och detta skulle kanske leda till att han > måste börja med brott, och då måste han ge sig i kast med förhärdade > brottslingar, och det kunde försätta honom i fara, och... När jag kommit > så långt var intrigen klar. Det blev en kort novell, men en av mina > bästa. > Man kan resonera både bakifrån och framifrån. Man kan utgå från den > bärande detaljen eller upplösningen och konstruera allt omkring den. > Eller > man kan utgå från en allmän grundomständighet och resonera sig logiskt > fram till upplösningen. > En skrivarkurs som jag känner till drev idén om att en novell skall > handla om en "tes som novellen genom sin handling gör sannolik". Denna > "tes" kunde vara till exempel ett ordspråk ("liten tuva stjälper...", > "den > som gapar över mycket..." osv). Andra hävdar att en intrig bör handla om > hur en människa förändras och utvecklas. Det kan säkert vara värt att > tänka på. > Den nyligen avlidne Kurt Vonnegut hade ett bra tips: börja intrigen så > sent som möjligt. Det är ingen poäng med att vela runt som katten kring > het gröt. Sätt igång handlingen vid den tidpunkt den uppstår. Han hade > också ett annat finurligt tips: varje person måste vilja något, om det så > bara är att få ett glas vatten. Han var klok, Kurt. > > Släng in en bomb > > Har man fastnat i sitt intrigbyggande kan man kanske komma vidare > genom > att kasta in något dramatiskt eller oväntat. Försätt hjälten i plötslig > fara! Sf-författaren Gordon Dickson sade en gång att för att få igång en > handling kan man slänga in en bomb, med en brinnande stubin. Eller låt > hjälten bli oskyldigt anklagad för något eller förlora något viktigt > eller > drabbas av sjukdom. När denna omedelbara fara hanteras, kan något dyka > upp > i den större intrigen som ger den ny fart. > Att kontrastera något bekant med det oväntade kallas ibland också > "juxtapositionering". Det är särskilt användbart inom science fiction. > Man > kör sin bil på vägen, och plötsligt dyker en grön alien med antenner och > glosögon upp vid vägkanten som liftare. Man hittar något som påstås vara > en tidsmaskin längst bak i postorderkatalogen från Teknikbolaget, och det > visar sig att maskinen finns och fungerar. Eller ens katt utvecklar > plötsligt ovanligt intelligent beteende. Tag något bekant och släng in > något till att börja med inte verkar höra dit, och se vad du kan göra med > det. > > Överraskande slut > > Både science fiction och deckare har en tradition av att vilja överraska. > Det kallas ibland "twist-ends" eller liknande. För deckaren bör slutet > alltid helst vara någorlunda originellt och oväntat (men läsaren skall få > en hygglig chans att själv räkna ut det!). Läsaren skall kunna dra en > behagfull suck: Aha, var det så det hängde ihop... > Det är inget svårt att skapa "överraskande" slut som är helt poänglösa > eller ren stapelvara och därför utnötta ("Butlern gjorde det...", "När de > vaknade upp efter atomkriget fann de att han hette Adam och hon Eva..."). > Det överraskande slutet var en genre som bland andra den amerikanske > författaren O. Henry utvecklade till en skön konst. Fredric Brown hette > en > annan (verksam inom både sf och deckare) som skrev otaliga mininoveller > med twist-ends. I Sverige har min käre kollega Börje Crona ibland > hängivit > sig åt sådant, ibland lyckat, ibland ändande i en dålig ordvits. Jag har > själv skrivit minst en novell ("Vattentäta bevis", i Per Olaisens CDM) > som > ändar i en ordvits, men till mitt försvar måste sägas att det fram till > dess fanns en hel del handling. Kolla gärna också Damon Knights demoniska > novell "To Serve Man". > Överraskande slut är populära att skriva, då författaren i sådana > noveller kan känna sig i överläge. Ha! Det *där* anade ni aldrig! Sådana > noveller är också för det mesta korta, för det känns platt att sluta en > lång komplicerad berättelse med ett skämt eller en gimmick. Läsaren > skulle > känna sig lurad på konfekten. Man väntar sig en begåvcad, komplicerad > upplösning men får en klackspark. > Bland nybörjarförfattare inom sf är "twist-ends" extremt vanliga. Jag > har suttit och redigerat sf-novelltidskrifter och nära hälften av alla > manus har varit av det slaget. Mitt råd är: har du ett "överraskande > slut", var *väldigt* säker på att det är bra. Det mesta har vi läst förut > - jag lovar och svär. Jag skall inte helt avskräcka från "twist-ends", > för > det är en njutning att läsa en riktigt bra och originell sådan novell. > Men > för det mesta: glöm det. > Även en artikel kan ha ett överraskande slut. Den kan t ex sluta utan > förvarning och helt plöts > > --Ahrvid Engholm > > -- > ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag] > Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp! > ----- > SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan > grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravenet.com eller skriva- > request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe). > ...................... / Birgitta Svensson : / gittans@xxxxxxxxxxx : /////////////////////// -- http://www.fastmail.fm - The way an email service should be ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravenet.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).