Den larmande hopens dal är Erik Anderssons senaste roman (och Erik är som bekant gammal sf-fan). Vi får möta journalistvikarien Ina Ljung som kommer till Västergötland och tidningen Varas Värn. Handlingen består mest av att hon åker runt på olika lokala möten och pratar med folk - ganska egensinniga västgötar, mest bönder - och skriver små artiklar. Mycket av artiklarna och pratat handlar om västgötska ortnamn, desss historik, indelningar i socknar och "bo", och dylikt. Här och där interfolieras det med korta historiska kapitel, som jag förmodar är från järnåldern, och ger små korta scener ur, som jag förmodar, urhistoriskt västgötskt liv och leverna. Men vad dessa interfolierade kapitel har för innebörd är mig högst dunkelt. det finns också interrfolierade kapitel med HP:s drömmar. Vad det hela går ut på får i alla fall jag aldrig klart för mig. Antagligen vill författaren excellera i kunskap om västgötsk orts- och kulturhistoria. Sist finns flera sidor med "källor", säkert 100-tals böcker om just dessa ämnen. Erik verkar ha totalt grävt ned sig i Västgötaslätten! Min vurm för detta ämnesområde är dock mer begränsad, och nöjet av Den larmande hopens dal blir därmed begränsat i motsvarande grad. Stilistiken är genomgående bra (med ett undantag - strax). Erik skriver underfundigt och lättflytande. Men det händer liksom ingenting intressant! Jag tycker att denna bok i hög grad illustrerar en truism jag gärna propagerar för: det hjälper inte hur bra och fint man än skriver, om man inte har något att berätta! Erik har inget att berätta, i alla fall inget som *leder* till något. Det måste finnas en intrig, en gåta, ett problem, en konflikt. Istället för min truism får vi Eriks turism i Västergötland. Det räcker inte. Det finns en frö till en konflikt, men den leder - typiskt nog - inte till något. Västgötabönderna är missnöjda för att de anser sig bortglömda av de fördömda stockholmarna. Urbaniseringen har förstås utarmat landsbygden. Detta leder *i en dröm* till att bönderna sätter igång en protestmarsch i sina traktorer, men möts med dödligt våld av svensk militär. Det framgår att det var en dröm: "Väckarklockan tjöt hysteriskt" börjar nästa kapitel. (Märkligt nog fick en av de stora tidningarnas kultursidor denna drömsekvens till en inom fiktionen verklig händelse, vilket visar att recensenten måtte ha slarvläst!) Ingen påtaglig handling, bra stilistik, men för mycket västgötsk ortnamnsknappologi. Och ett annat problem: Inga anföringsmarkeringar! Jag har försökt läsa Ulf Lundell, men klarar bara inte av det. Han hoppar också över att markera repliker med " eller - . Om man inte markerar anföring, förvandlas texten till ett enda långt mumlande. Med sitt läsöga håller man utkik efter anföringsmarkeringar, och läser repliker på ett särskilt sätt som skapar en dynamik i läsningen. Det blir olidligt att läsa en replikväxling utan anföringsmarkörer! Prova själva, så får ni se! (Ni kommer att finna att texten mumlande, mer förvirrande.) Varför kan inte dagens svenska författare hitta på rejäla *historier* att berätta? En berättelse med riktning, där något händer, som leder fram till något. Och anföringstecken, tack! --Ahrvid ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).