[SKRIVA] Re: Rec: Riders on the Storm/J Densmore
- From: "Ahrvid Engholm" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>
- To: skriva@xxxxxxxxxxxxx
- Date: Mon, 25 Jun 2007 18:35:15 +0200
Den 2007-06-25 10:03:12 skrev Alexander Stamou <alst3355@xxxxxxxxxxxxx>:
Fast naturligtvis höjs då även kraven. Det är inte idioterna som når
framgång, utan de som kan göra det du räknar upp och mer därtill bättre
än resten av konkurrenterna. Eller så har kommersiell framgång mer med
kontakter och icke-musikaliska färdigheter att göra, men det lär väl i
så fall inte ha förändrats sedan exempelvis 70-talet.
Jag tror att musikmarknaden har förändrats en hel del sedan t ex
70-talet. Nya genrer har tillkommit, nya grupper och artister, nya
distributionsformer, nya skivbolag (eller uppköp/sammanslagningar av
gamla) osv. Bara för att ta några exempel har vi sedan 70-talet sett
vinylskivan nästan dö, kassettbandet försvinna, nu håller CD-skivan på att
fasas ut, MP3-filer kommer, osv.
Och glöm för allt
i världen inte att man spelade in i studio -- dvs med elektroniska
hjälpmedel -- även då Pink Floyd var färska*, och säkert även långt
dessförinnan.
De ljudredigeringsmöjligheterna tog ett kvantsprång ungefär i början av
80-talet, och fanns alltså INTE på 1970-talet. Beatles gjorde Sgt Peppers
på en fyraspårsbandspelare. Det som låter som så många olika stämmor
gjordes med tidsödande överdubbningar. Pink Floyd hade inte mer att
förfoga över för iaf sina första plattor. Man lyckades komma upp i
24-spårsbandspelare nogån gång i slutet av 70-talet (iaf hade ABBA det då
i sin Polarstudio, som då ansågs som världens mest avancerade - det var
därför Led Zeppelin åkte dit för att spela in), men det var då fortfarande
analog ljudteknik.
De digitala ljudhjälpmedlen kom inte förrän från tidigt 80-tal och
framåt. Man hade ju inte bättre grejor i ljudstudios än det fanns på den
allmänna datormarknaden, och fram till tidigt 80-tal var de flesta datorer
tämligen simpla (i typfallet 16 K minne...). IBM PC, t ex, nådde marknaden
så där 1982, och den första Macen kom 1984. Den första
mikrodatorn/persondatorn som ansågs riktigt bra på ljudhantering var Atari
ST, som jag har för mig kom ungefär samtidigt med den första Macintoshen.
Ur-Macen hade f ö bara (om jag minns rätt) 128 K minne, och som det var en
rätt typisk minnesbestyckning då, säger det sig själv att man inte gärna
kan sampla särskilt mycket ljud med det.
Kom också ihåg att de första syntharna var analoga och monofona. De
åstadkom sina ljudeffekter med analog elektronik, och man kunde bara spela
en ton åt gången. (Om vi bortser från thereminen, var nog Moog först, och
kom i slutet av 1960-talet.)
Det är inte elektriska/elektroniska hjälpmedel som sådana jag vill peka
på. (Elgitarren kom redan på 1940-talet, t ex. Thereminen på 1930-talet.)
Det är ett urhäftigt ljud i en gammal fin 70-talssynth (hör t ex på Bo
Hanssons plattor), men man måste faktiskt *spela* på den och man måste
spela själv. Man kunde inte *programmera* musik fram till 80-talet (och
även en bra bit in på 80-talet var möjligheterna begränsade). Ja, man hade
så småningom analoga multispårsbandspelare, men varje spår måste *spelas*
in.
Bara för att tekniken har förbättrats betyder det inte att
vem som helst kan göra vad som helst eller att det var bättre innan man
kunde göra mer.
Det finns en känd ljudfil som en dissidenttekniker till popsnöret Julio
Iglesias spelade in i lönndom och som sedan spritts. Jag har hört den. Har
du? Där kan man höra hur karln låter *innan* hans röst går igenom 47
filter och elektroniska manipulationer så att den pinsamma falsksången och
magknipet försvinner. För tusan, *jag* lät bättre på Sunkit-favvisen
"Flygande tefat har siktats vid Vinga" än hr Iglesias, och det säger en
hel del...
Låt oss iaf säga att möjligheterna idag för en medelmåttig till usel
musiker/sångare att göra något som låter "bra" åtminstone kraftigt
förstärkts. Det är (misstänker jag) andra saker som bestämmer vem som blir
framgångsrik. Skivbolagen satsar på personligheter eller images som kan
tilltala en företrädesvis ung publik. Musiken köper man från
låtskrivarfabriker som Max Martin eller Thomas G:son.
Men en viss charm kan jag hålla med om att det finns i
gamla tiders mer "autentiska", relativt oslipade sound. Och kanske var
det mindre likriktat förr, men jag tvivlar på det, just eftersom det
kommer ut så mycket mer musik nu än någonsin förut.
Som sagt, jag är mer förtjust i något äldre populärmusik. 60/70-talsrock
rocks! Jag tycker dagens musik à la topplistorna är förskräckligt
likriktade. Slå på någon av Stockholms idag 25 olika FM-radiostationer,
och du kommer inte att kunna skilja de flesta av dem åt. Efter ett tag
kommer man att tycka att de olika låtarna de spelar, låter ungefär
likadant allihop, även om det formellt är litet olika melodier. Det blir
som med politiska partier: alla går mot mitten för att där finns flest
röster. Alla som gör musik går mot en kommersiella mitten, och där blir
det förbaskat trångt.
Om det ändå verkar
så gissar jag att en del av problemet faktiskt ligger i de rent
fysikaliska begränsningarna -- man kan inte "nyskapa" hur mycket som
helst, hur länge som helst. Allt nytt bygger på något gammalt och ju mer
som redan finns "skapat", desto mer måste vi förlita oss på variationer
av det gamla.
Det har alltid hävdats att allt som kan uppfinnas redan uppfunnits. Det
har hävdats att det blott finns ett begränsat antal möjliga "melodier",
men vi tycks inte ha uttömt möjligheterna redan. (Men någon gång då och då
dyker det upp en melodi som påminner om någon annan.) Det torde finnas
nästan oändliga möjligheter till variation, av melodier, genrer,
temp/takt, instrumentsättning, effekter, osv. När 70-talsrocken nått sin
höjdpunkt, ja då kom punken, hiphopen, osv (jag har hört att det idag
finns musik som kallas "rap"; de äter nog mycket i studion och sedan
rapar* de). När alla tröttnat på dagens topplistepop kommer något annat.
Men å andra sidan tillkommer ju nya möjligheter hela
tiden, möjligheter till nya variationer som inte kunnat existera
tidigare...
Precis.
*) Tänk hur de hade låtit utan några synthar eller effekter. Inte alls
lika imponerande. För att inte tala om alla artister som förlitar sig på
konstgjord förstärkning av ljudet. Är man riktigt renlärig ska man väl
utesluta elektricitet i musiksammanhang över huvud taget... eller varför
inte alla instrument? Eller allt ljud? ;)
Elektricitet godkänner jag... Ärligt talat är jag mer intresserad av
genren. Det är genrerna mina favvisar från t ex 70-talet stod för som jag
gillar, även om de använde något mer avancerad elektronik än den i en
brödrost. Men elektroniken begränsar och definierar genrerna också, och
därför lät 70-talsgrupperna som de gjorde (och de måste också, i huvudsak,
spela sina instrument själva utan alltför många genvägar). De låter
fortfarande som de vill låta även med mer avancerad elektronik, för de
följer sin genre.
Sist en allmän kommentar om skivbranschen: de klagar på att nedladdning
förstör och snor pengar från dem. De säljer 10-20% mindre än förra året
(eller vad det är). Skivbranschen har fel! Några synpunker:
1) Det är oundvikligt att man säljer mindre i teknikskiften. Under
90-talet kunde man leva extra på att alla köpte alla plattor en andra
gång, då folk ville byta sina gamla vinyl mot CD. Nu har det upphört.
2) Det vore naturligt om även musikbranschen tappar iaf något pga ökad
konkurrens från andra medier. Idag har vi t ex mer kabel-TV än för 10-15
år sedan, väldigt mycket mer Internet, vi har dataspel, osv. Kidsen har så
väldigt mycket annat att göra istället för att lyssna på musik, så bara
därför bör även musikbranschen tappa.
3) Undersökningar visar att nedladdning och framgång tenderar att
samvariera. En låt eller något annat som sprids mycket "gratis" får också
ökad försäljning. Gratisspridning fungerar som extra reklam. Den som
gillar något tenderar i många fall att också vilja ha ett eget, officiellt
exemplar av sin favorit.
4) Nedladdning tenderar att ge extra möjligheter och fördelar för "små"
kulturproducenter. En liten tidigare okänd musikgrupp kan nå framgångar
vid sidan om de stora skivbolagen genom mun-mot-mun-metoden över Internet.
(Men de stora skivbolagen kanske inte gillar det. Det är illojal
konkurrens att någon liten rackare kan sticka upp!)
5) På sikt tror jag att de stora skivbolagen och musikproducenterna får
finna sig i att downsiza sig! Internet är ett sätt att ta bort mellanled.
Det finns ingen vettig anledning till att all musik måste passera någon
dyr producent och mellanhand, som lägger på sina procent. Det blir bara
dyrare på vägen. Det är blott en naturlig utveckling att skivbolagens roll
minskar, och därmed att skivbolagens storlek och omsättning minskar.
Så jag tycker att det är logiskt om skivbolagen tappar (något) i
försäljning. Vi lever i en annan värld där dessa mellanhänder inte behövs
längre. Jag är förvånad över att skivbolagen inte tappar mer. De borde
tappa rejält så att vi snabbare kan genomföra skiftet av teknik och
distribution!
--Ahrvid
Ps. Här skulle jag föreslå "rap" för genren, och "rappa" för det man gör i
den genren.
Pps. Nej, jag orkar inte tjafsa om att stycken bör avdelas med indrag men
ingen blankrad, precis som i böcker och tidningar.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Novelltävling, info http://www.skriva.bravewriting.com - gå med!
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
