DN hade 5/8 en halvlång recension av Rickard Berghorns och Annika Johanssons Mörkrets mästare, skriven av Gabriella Håkansson. Hon menar bl a att deckaren ses som B-litteratur medan skräck lyckats bli både masslitteratur och kvalitetslitteratur för finsmakare: "Kanske är det för att deckaren är konservativ till sin struktur och därför läser hela genren i ett evigt upprepande av samma ingredienser ... Skräcken däremot har motsatta tenderser. Dess struktur är labyrintisk och öppen för variation och experiment. En deckare som inte löser sitt brott är klart misslyckad, men en skräckroman kan se ut litet hur saom helst så länge den levererar dasaväckande eller kusliga upplevelser."
Några ord om detta. Jag håller inte med om att deckaren är så konservativ eller att skräckromanen är så fri. Deckaren måste leverera brott, men skräckisen måste å sin tur leverera fasa. Och det har skett många innovationer inom deckargenren, t ex den gren som inte "löser" brott utan snarare "förklarar" brott (som snarare kallas kriminallitteratur). Otaliga innovationer (dvs motsatsen till konservatism) har skapats inom just deckargenren. Deckargenren är urmodern till s k hårdkokt prosa. Deckargenren uppfann den s k inverterade intrigen. Osv. Osv. Jag tror att mekanismerna bakom varför skräck ev skulle ses som finare än deckare - om det nu är så - är helt andra. Skräck är smalare, och det smalare är per automatik "finare". Den dag de sju första böckerna på säljtoppen är skräckromaner kommer Björn Ranelid att göra utfall mot de förskräckliga "skräckdrottningarna". Det är så enkelt: deckare föraktas av finkulturister för att de är populära. Det som är mindre populärt blir mer acceptabelt. Sf är "mindre populärt" och får följaktligen numera artigt positivt bemötande på kultursidor, där man särskilt hyllar Dick och Gibson. Spielberg är populär och komme aldrig att få samma filmiska eftermäle som Bergman. Finkultur hatar det populära, för finkulturens existensberättigande är att utgöra något begränsat som man kan känna sig överlägsen och förmer med visavi omgivningen. Finkultur är litet som Stephen Potters "livsmannaskap", något att glänsa med för att framställa sig som bättre än andra - men man kan bara glänsa om man viftar med något smalt. Jazz blev aldrig finkultur förrän den blev "svår" och smal och dess populäritet dalade.
--Ahrvid -- ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag] Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp! Novelltävling, info http://www.skriva.bravewriting.com - gå med! ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistangrundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
