[SKRIVA] 3:e pris novelltävlingen: "Grus i maskineriet"
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Mon, 10 Oct 2011 19:46:10 +0200
(Tänkte börja posta tävlingsvinnarna. Börjar bakifrån med plats 3. Under veckan
kommer sedan plats 2 och 1. Lägger sist in juryns kommentarer - men SKRIVA:s
medlemmar är också välkomna att kommentera! --AE)
-----
Grus i maskineriet
Av Marita H Linkruus
Jag har alltid känt mig utanför. Annorlunda. Under en period i
barndomen var jag övertygad om att jag var en alien, utplacerad på en
främmande planet med ett hemligt uppdrag som, möjligen, skulle avslöjas
för mig då jag var stor nog. Eller också inte; kanske var jag en
skickligt konstruerad maskin som samlade in data om
levnadsbetingelserna och invånarna här, som så småningom skulle hämtas
tillbaka av mina skapare för att leverera rapport.
Med tiden förstod jag att de flesta barn genomgår en sådan period då
de har tvivel rörande vilka de är; då de känner sig som främlingar i
sin familj och anser sig vara orättvist, hårt eller annorlunda
behandlade, av sina föräldrar, av sina syskon, av alla andra.
Dock har känslan av utanförskap aldrig riktigt försvunnit.
*
Föreställ dig ett flott rum, som taget ur ett modemagasin för den
välbärgade medelklassen, ett rum i en avskalad, modern stil, ek, vitt,
naturfärger på soffa, gardiner och kuddar. Stiligt, men kallt. Tjusigt,
men opersonligt. Inget som rubbar bilden av perfektion förutom några
udda saker som stör bilden och får dig att fundera över vad som gått
fel.
På soffbordet, en pappkartong av det slag man får hämtmat i,
ätpinnarna sticker ut, lite nudlar hänger över kanten och en del har
hamnat på bordsskivan, en hopknycklad ölburk som det trots allt funnits
några droppar kvar i men inte nu längre, en annan ölburk ännu ej
urdrucken; en porrtidning, uppslagen, över soffans armstöd; några
dvd:er av det mindre rumsrena slaget på hyllan nedanför den vägghängda
tv-skärmen; på golvet, ett par urtvättade jeans med kalsongerna
fortfarande kvar i byxan.
Föreställ dig sedan att den stora platta tv-skärmen flimrar framför
dina ögon. Hela skärmen uppfylls av ett yppigt kvinnobröst, en mans
tunga slickar frenetiskt och hans mun suger emellanåt tag i
bröstvårtan. Scenen växlar och vi ser ett annat par, en naken kvinna på
alla fyra i en soffa, en naken man som tar henne bakifrån. Stön och
flåsanden ackompanjerar bilderna.
Åter till rummet. I den stilrena soffan sitter en man, mager, det är
en ynglings kropp, en kropp som inte sett solen på månader, iklädd
endast en solkig t-shirt. Han sitter med benen isär och ena armen
uppslängd på ryggstödet. Den andra armen arbetar hårt, som en kolv
pumpar den fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Den unge mannens snabba andhämtning, blodets pulserande i hans öron
och hans totala koncentration på tv-bilderna gör att han inte hör
nyckeln som vrids om i låset till ytterdörren, inte heller klackarna
som närmar sig över hallgolvet.
”AAAH!”
Skriket skrämmer upp honom ur soffan, han skriker själv och rycker åt
sig en av soffkuddarna att skyla sina ädla delar med. Under några
sekunder stirrar de på varandra, den eleganta kvinnan och den unge
mannen, båda lika överraskade och uppskrämda av det oväntade intrånget.
”Vem är du?! Vad gör du här? Ut härifrån genast, eller jag ringer
polisen!”
Den unge mannen stirrar förbluffad på kvinnan.
”Jag bor här!”
Kvinnan samlar sig, rösten är lugn, ett ögonbryn ackompanjerar den
lätt överlägsna tonen med ett stänk klentrogenhet i.
”Du bor här? Det här är min lägenhet. Jag bor här!”
Mannen har återfått fattningen, och gapskrattar nu.
”Du är på fel våning, gullet.”
Kvinnan betraktar honom under tystnad. Hennes ögon söker sig till
kudden som han fortfarande håller framför sig. Hans blick följer hennes
och förlägenheten flammar upp på hans kinder.
“Eh, jag ska bara … “
Han böjer sig ner, snappar åt sig jeansen och tar sig sidledes snabbt
in i sovrummet och stänger till dörren.
Efter en halv minut återkommer han.
Tv:n är avstängd och alla porrullarna ligger i en prydlig hög på
soffbordet. Den hopknycklade ölburken ligger i pappkartongen som hon
håller i ena handen medan hon med disktrasan i den andra torkar av
bordet. När hon hör honom komma ut genom sovrumsdörren rätar hon på
sig, med båda armarna lätt ut åt sidorna. Hon är nästan lika lång som
han. Han har bytt till en ren t-shirt och fått på sig byxorna. Han
tycks också ha dragit en kam, eller fingrarna, genom håret, men det är
tveksamt om det gjort någon nytta.
”Jag vet inte vem du är, men det här är mitt hem.” Hon sveper ut med
armen. ”Allt detta är mitt.” Med en lätt min av avsmak pekar hon med
disktrasan mot dvd-högen på bordet:
”Bortsett från det där, vad är ditt?”
Kanske känner han sig yngre än någonsin, den unge mannen, förvirrad,
generad, med en känsla av underlägsenhet gentemot den vackra kvinnan
som, trots att hon inte kan vara många år äldre än han själv, är så
överlägsen, kontrollerad, klädd som kom hon direkt från tv-rutans Mad
Men, men han ler, och talar med tillkämpat lugn.
”Jag har hyrt möblerat, direkt av ägaren. Jag flyttade in i förrgår.”
Kvinnan ler, men i hennes röst finns inte tillstymmelse till värme.
”Och nu flyttar du ut.”
I mannens ögon glimtar något som skulle kunna vara skräck till, men
han ler fortfarande.
”Du kan inte sparka ut mig. Jag har ett underskrivet kontrakt.”
”Inte med mitt namn på.”
Lugnet, självsäkerheten i hennes röst får hans leende att försvinna.
“Med ägarens underskrift! Han fick reda på för några veckor sedan att
han skulle stationeras utomlands och var glad att hitta en hyresgäst
med så kort varsel.”
“Det tror jag säkert. Hette han möjligen Jerry?”
Tystnaden accentueras av knäppningar från den nyss avstängda
tv-skärmen och enstaka dämpade ljud från gatan utanför; hörs inte till
och med deras hjärtslag? De står och mäter varandra med blicken, den
unge mannen uppenbarligen med en gryende föraning om katastrof.
”Känner du honom?”
”Min så kallade bror. Ett äckel och en bedragare. Tydligen har han
snott reservnycklarna hos mamma medan jag var bortrest på jobb.”
Återigen några sekunders tystnad.
”Ursäkta mig ett ögonblick.” Kvinnan höjer lätt på armarna med ett
menande ögonkast mot papplådan i höger hand.
”Jag ska göra mig av med skräpet.”
Hon går ut i köket och återkommer efter några sekunder för att hämta
den andra ölburken. Hon kastar ett öga på porrtidningen, tar ett steg
och lyfter upp den mellan tummen och pekfingret, på armlängds avstånd,
som om hon trodde att den kunde besudla henne vid beröring.
”Ska du ha kvar den här?”
Den unge mannen rodnar och skakar på huvudet. Hon går åter ut i köket,
ölburk i ena handen, porrblaska i den andra. En skåpdörr öppnas, en dov
duns, dörren stängs. Från köket hörs hur vattenkranen vrids på, och
stängs av. När hon åter kommer ut i rummet går hon fram till ett nätt
skrivbord med tre lådor på ena sidan. Hon drar ut den nedersta lådan,
rafsar bland innehållet, hittar en nyckel med vilken hon låser upp den
översta lådan. Ur den plockar hon efter några sekunders letande fram
ett papper. Hon vänder sig om, tar ett par steg fram till den unge
mannen och håller upp papperet i ansiktshöjd framför honom.
”Min lägenhet. Ut härifrån!”
Hon sänker papperet. Under några sekunder står de och ser med ursinne
på varandra. Inget hörs mer än deras andetag.
Mannen slappnar plötsligt av, och ler.
”Jag behöver hålla mig undan ett tag.” Han plockar upp en av dvd:erna
från bordet, går fram till spelaren och stoppar in den. Tv:n går på.
Han sätter sig i soffan.
”Jag ringer polisen.”
”Jag skulle inte tro det, gullet. Skulle inte tro det.”
Han letar med handen mellan soffkuddarna. Utan att ta blicken från
tv-skärmen höjer han armen i luften och viftar långsamt med handen. I
handen, en liten svart skrivbok i A5-format.
*
Aldrig hade hon trott att hon skulle ångra sin nogrannhet, ångra att
hon förde sin dagbok, den som hon betraktat som sin säkerhet,
livförsäkring.
Aldrig hade hon trott att hon skulle hata sin bror. Avsky, javisst.
Han gjorde allt för att ställa till problem för henne. Förakta, jadå.
Det var obegripligt att någon som var släkt med henne kunde hysa sådana
politiska åsikter som han gjorde; hon var i själva verket övertygad om
att han tog ställning enbart för att reta henne. Men hata honom? Önska
att han aldrig blivit född?
Och hennes inneboende.
Han var verkligen vidrig. Han njöt av att reta henne. Trots hennes
tillsägelser åt han alla måltider vid soffbordet. Plockade han någon
gång undan lämnade han allt på diskbänken istället. Struntade i att
använda underlägg, struntade i att torka av bordet; det var helt
förstört nu, med ringar efter ölburkar och fläckar efter flottig
hämtmat.
Tillbringade dagarna med att titta på porrfilm.
Och hon kunde inte göra något åt det.
Hon fortsatte att gå till arbetet varje dag, bävande inför vad hon
skulle finna då hon kom hem. Spratt till varje gång som mobilen ringde
eller någon knackade på dörren till hennes tjänsterum, där hon i och
för sig sällan befann sig, men ändå. Kände sig illamående varje gång en
journalist presenterade sig, eller någon okänd person med oklar agenda
talade med henne. Men herregud, det ingick i hennes jobb! Hon hade
älskat det. Inte nu längre. Alltför många hemligheter fanns nedskrivna
i den lilla svarta. Vilken idiot hon varit!
Hon hade hämtat upp tältsängen från källaren och ställt den bakom
soffan, under det stora fönstret. Han hade försökt att sova i soffan de
första nätterna men hon hade med jämna mellanrum stigit upp och daskat
till honom med sopborsten.
Efter första veckan var hon så trött att hon stupade i säng efter
fredagens thaimat och sov bort halva lördagen, något som aldrig hänt
henne förut. När hon vaknade efter att ha sovit djupt för första gången
sedan han kom in i hennes liv, nej, inte hennes liv, men hennes
lägenhet, sträckte hon vällustigt på sig. Det doftade stekt ägg och
bacon. Och nybryggt te. Hon öppnade ögonen.
”Förstod att du skulle vakna snart. Du har legat och gett små
vällustiga ljud ifrån dig i en kvart.”
Han stod med ryggen mot fönstret, lutad mot fönsterbrädet, med armarna
i kors, i, som det såg ut, rena kläder, när hade han tvättat dem? Han
lät – vänlig? Hennes klentrogna, lätt förargade blick fastnade på det
lilla uppfällbara bordet som brukade stå i garderoben i hallen. Nu stod
det vid sidan av hennes säng med en frukostbricka på. Te, juice, rostat
bröd, ägg och, förutom bacon, två sådana där små korvar man får på
B&B:s i England, och där låg två stekta tomathalvor också, åh, … Hade
han varit ute och handlat?
”Jag äter aldrig frukost på sängen.” Det kom ut vassare än hon avsett.
Han log och tog brickan.
”Så mycket bättre, då får jag sällskap. Antar att du inte vill ha mig
på sängkanten.” Och så bar han ut brickan ur rummet.
När hon kom ut i köket hade hon tagit på morgonrocken. Tvekande slog
hon sig ner mittemot honom.
”Förlåt, jag menade inte att låta så …” Hon tystnade, de mjuka dragen
stelnade till.
”Är du ute efter pengar?” Vasst igen.
”Var inte så bitchig. Jag försöker bara vara snäll. Tänkte det var på
tiden att vi grävde ner stridsyxan.”
Han hade bruna ögon, ljusbruna. Som konjak, tänkte hon. Akta dig för
spriten. Hon kunde inte låta bli att dra på smilbanden, associationen
hade kommit så överraskande.
”Vad?” Hans röst var fortfarande vänlig, nyfiken. Han såg så ung ut.
Med sitt rufsiga bruna hår, som det tycktes omöjligt att få fason på,
och ögonen, han hade kraftiga, markerade ögonbryn, såg han riktigt bra
ut. Hon log.
”Tack, gärna det. Betyder det att du kommer att uppföra dig framöver?”
”Jag lovar att försöka.” Han sprack upp i ett stort leende.
Charmig, tänkte hon, medan han högg in på frukosten med kniven i
vänster hand och gaffeln i höger. Han såg charmig ut.
Kanske skulle det ordna sig trots allt.
*
Hon kände sig harmonisk, glad. Hon stod och putsade soffbordets vackra
träskiva. Fläckarna och ringarna efter ölburkar hade hon inte lyckats
få att försvinna men de störde inte så mycket längre. Hon rätade på sig
och beundrade sitt verk med trasan i ena handen. Med högerhanden, som
höll i möbeloljan, strök hon bort en slinga hår som fallit ner i
ansiktet. Hon gick ut i köket och bytte oljetrasan mot dammtrasan.
Nynnande gick hon ut i rummet och fortsatte städningen.
När hon torkade av hyllan nedanför tv-skärmen var det något som var
annorlunda. Ett par sekunder stod hon och tittade på hyllan utan att
förstå. Sedan insåg hon att det inte låg några porrfilmer där längre.
Hon såg sig om i rummet. Kollade skåpet. Ögonen gled över bokhyllans
alla hyllplan med böcker.
Hon avslutade dammtorkandet och hämtade dammsugaren med ett leende på
läpparna. De tre senaste veckorna hade de gradvis lyckats anpassa sig;
de hade båda tagit hänsyn, varit vänligt tillmötesgående, och allting
hade fungerat, löst sig.
Det var inte likt henne att vara så generös och tålmodig.
När hon avslutat städningen tog hon en dusch. Det fick bli en
snabbdusch eftersom lunchen var klar. Han hade gjort omelett med
sparrisstuvning. De åt under vilsam tystnad. När hon ätit färdigt lade
hon ifrån sig besticken med en knappt hörbar, belåten suck.
”Är du kock?”
Han skrattade.
”Nej, varför tror du det?”
”Omeletten var ljuvlig.”
”Tack!”
Han lade ner sina bestick och betraktade henne en lång stund utan att
säga något. Hon skrattade till.
”Vad är det?”
”Vet du vad jag vill göra?”
Hon svarade inte, log bara, väntade.
”Jag vill gå en promenad i parken.”
Hon blev genast orolig.
”Men du ska ju inte gå ut.”
Det finns ögonblick här i livet då orden inte behövs. Då blickar, och
något som vetenskapligt brukar hänvisas till som feromoner, når våra
innersta djup och styr våra handlingar så till den grad att vi knappt
är medvetna om annat än att vi vill, vi måste följa det där som
uppfyller oss.
Stolen skrapade mot golvet när han reste sig och tog ett steg mot
henne, hon reste sig och mötte honom, för första gången, i en fumlande,
ivrig kyss som förde dem båda till den djupaste innerlighet, den mest
naturliga, på samma gång djuriska, men mest mänskliga, känsloyttring
som kan ta sig uttryck mellan två vuxna människor: kärleksakten.
*
”Vi har inte lyckats lösa problemet.”
”Jaså?”
”Vi förstår inte konceptet. Det har återigen kullkastat vårt program
eftersom det alltid är irreversibelt.”
”Är det den där lilla anomalin som häftar vid våra klienter?”
”Nej, inget sådant, den förekommer ju också naturligt och är i sig
inget märkligt.”
”Någon som har blivit medveten?”
”Nej, nej, de misstänker ingenting, förutom några enstaka ännu icke
fortplantningsdugliga som ibland kan ha sådana tankar. Nej, det är den
här fortplantningsakten. Det är ibland något med den som stör
sändningen, eller snarare avbryter den för gott.”
”Det är ju ett gammalt problem. Varför är det inte löst ännu?”
”Vi vet inte vad det är som startar processen och kan därför inte
ingripa. Det framstår som så mycket märkligare eftersom den här
störningen uppenbarligen inte krävs för att genomföra akten.”
”Och nu har vi alltså återigen tappat en av dem?”
”Ja. Alltså, vi förlorar nästan alla en tid efter att de blivit
fortplantningsdugliga.”
”Hm.”
”Som sagt, bortfallet i tjugo-trettioårsåldern är nästan totalt. Om vi
initierade ett större antal redan från början …”
”Det går inte. Vet du hur mycket det skulle kosta? Röster har höjts
för att helt avbryta projekt som inte går tillräckligt snabbt framåt.”
”Men … men, det finns en enorm potential, det här är ju ett av de mest
lovande objekten!”
”Kan inte hjälpas.”
”Kanske om vi drog ner på agenterna … för varje agent vi tar bort kan
vi initiera hundratals nya klienter.”
”Nu tänker du allt lite bakvänt. Hur ska vi kunna göra något om vi tar
bort agenterna? Nej, vi får jobba vidare med att försöka lösa gåtan.”
”Naturligtvis.”
”Du får initiera en ny klient.”
”Eh … det kan jag inte.”
Förvånad tystnad.
”Eftersom vi uppnått maximalt antal med hänsyn till det beviljade
energiflödet går det inte att initiera fler.”
”Men … du menar att det går omkring en massa urspårade klienter som
blockerar möjligheten att initiera nya?”
”Precis.”
”Men se då genast till att eliminera dem!”
*
Han suckar. Varför måste flugpappersfallen hamna på hans bord? Han
trivs inte med uppmärksamheten. Dessutom tål han inte åsynen av blod.
Han har ofta frågat sig varför han överhuvudtaget valde det här yrket.
Han ogillar våld, trängsel och bråk. Det enda han klarar av att läsa,
förutom rapporter och annat som ingår i arbetet, är kärleksromaner utan
våld och ond, bråd död. Det enda han ser på tv är naturprogram; av
någon anledning klarar han av att se naturens grymheter men inte
människans.
Kanske var det just därför han blev polis.
Han bekämpar illamåendet, stålsätter sig och fäster åter blicken på
scenen framför sig. Mitt på golvet en ung mans kropp, med huvudet i en
konstig vinkel mot ett av soffbordets ben. Han har fått halsen
avskuren, snittet har nästan skilt huvudet från kroppen. Den förut vita
mattan är nu till övervägande delen mörkt röd.
På golvet i sovrummet en ung kvinna, med en mobiltelefon i vänster
hand. Hon har lyckats få tag i telefonen uppe på sängbordet men sedan
kollapsat när hon försökt ringa. Ett blodspår visar att själva
knivhugget, som skurit upp halva buken, företogs i vardagsrummet.
”Jaha” säger rättsläkaren samtidigt som han reser sig från knäböjandet
bredvid kvinnans kropp. Han drar av sig plasthandskarna. ”De har varit
döda i ett par dygn, minst. Dödade med kniv, båda två. Mördaren är
vänsterhänt. Resten får du läsa i obduktionsprotokollet.”
Han pekar på kvinnan.
”Visst var hon sambandsperson mellan statsministern och det nya
nationella samlingspartiet? Bråkade inte hon med sin partiordförande i
förra veckan?”
”Jo, hon beskyllde honom för omänsklighet.”
Rättsläkaren skrattar.
”Men det var ju hon som var omänsklighetens ansikte i media.”
Kommissarien suckar.
”Antar att jag blir tvungen att ge mig in i det getingboet nu.”
Rättsläkaren ler brett, men blir allvarlig igen.
”Och mannen? Vet du vem han är?”
Han drar på det. Han litar inte på att rättsläkaren kan hålla tand för
tunga, men gillar inte heller att ljuga rätt upp och ner.
”Hon har en yngre bror. Kanske är det han.”
Rättsläkaren nöjer sig med det svaret och packar ihop sin väska .
Den unge mannen har varit eftersökt både av sina forna kompisar i de
kriminella kretsarna och av polisen. Han lurade kumpanerna och försvann
med pengarna efter ett av de största värdetransportrån som genomförts i
landet. För bara några dagar sedan kontaktade han plötsligt polisen,
sade sig vilja återlämna pengarna och vittna emot sina kumpaner. Mot
löfte om ny identitet och väsentlig påföljdslindring, förstås.
Han skakar på huvudet. Synd att kumpanerna hittade honom först.
På vägen ut vänder sig rättsläkaren om.
”Förresten”, säger han och ler, ”en kuriositet. Sådant roar mig.”
Kommissarien ler vänligt tillbaka och väntar på att rättsläkaren ska
klämma ur sig det han vill ha sagt.
”Allt tyder på att de båda offren också var vänsterhänta. Vilket
sammanträffande, vad?” Han blinkar menande och leendet växer till ett
flin när han lämnar lägenheten.
Kommissarien ser långt efter honom. Jävla stropp.
Han vet att han har svårt att tala med folk, inte i jobbet som sådant,
men det här småpratandet kolleger emellan vet han helt enkelt inte hur
man gör. Han är medveten om att det småskrattas bakom hans rygg.
Han kastar en blick ner i sin anteckningsbok där han fäster på pränt
alla iakttagelser han gör, sådant som inte sedan framgår av tekniska
undersökningar eller obduktionsprotokoll. En vana han skaffade sig
under utbildningen för att vara säker på att inget missa.
Vänsterhanden för åter pennan över den lilla svarta bokens sidor.
-----
Juryns kommentarer:
KGJ: Vid en slarvig genomläsning kan novellen se ut som ett collage. Collaget
är inte alls ointressant men när man läser närmare framgår det mer och mer
hur de olika delarna belyser varandra. Ett imponerande exempel på hur mycket
som går att få in mellan raderna.
NK: Utomordentligt välskriven historia som skiftar berättarfokus tre gånger,
varje gång lika överraskande, och som dessutom har en sista mening som
skruvar till det en sista gång. Snygg konstruktion.
PL: Det här är en historia om spionerande aliens som tar temat till helt nya
nivåer. Att läsa den är som att öppna de där små kinesiska askarna och i
varje ask ligger en liten skrämmande överraskning.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Be an @SFJournalen Twitter Follower for all the latest
news in short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) / Om Ahrvids novellsamling Mord
på månen: http://www.zenzat.se/zzfaktasi.html C Fuglesang: "stor
förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! / Läs AE i
nya Vildsint Skymningslandet, årets mest spännande antologi - finns bl a på
SF-Bokhandeln! / YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] 3:e pris novelltävlingen: "Grus i maskineriet" - Ahrvid Engholm
