Läste Catharina Grunbaums bok Strövtåg i språket, som är en samling språkspalter från tidningen DN. (Skall vi vara noga är det två prickar över "u" i hennes namn, men jag minns inte hur man enkelt får fram det på datorn och "Gruenbaum" ser så förfärligt fult ut. Hon får bli CG.) CG är troligen en av landets inflytelserikaste språkkolumnister. DN är ändock vår största morgontidning. Säkert sitter hon i alla kommittéer och så där. Det som kallas "språkvård" är inte enbart av godo. I boken refereras ett besök på Island, där en bar fick "fel", dvs icke-isländskt, namn. Barägaren fick besök av polisen och en vecka på sig att byta namn på stället (fick inte heta "bar" utan måste heta något i sill med "brännurvinurtingur"...). Då blir det löjeväckande och en sorts språkfascism. Islänningarna målar in sig i ett hörn med sin språkfanatism. Man hävdar att man måste "kunna läsa de gamla sagorna på ursprungsspråket", men det kan rimligen inte betyda att man måste utrota lånord. Voluspa nämner aldrig "helikopter" eller "AIDS" så man kan rimligen inte förlora förståelse på att använda nya ord för nya fenomen. Jag brukar läsa CG:s spalter i DN. För det mesta håller jag med, kanske två gånger av tre, men kanske en gång av tre håller jag inte med henne. Och det är gångerna jag inte håller med som är intressanta. Jag får ingen samlad bild av CG:s eller för den delen DN:s språkvårdsprinciper. I boken framhålls ofta att något skall anses riktigt "för folk säger/skriver så i praktiken", men i nästa andetag kan det komma en förkastelsedom från DN:s CG för något som "folk" också säger/skriver i praktiken. Varför anses det ena rätt och det andra fel, av identiska skäl? Min syn för "språkvård" handlar inte så mycket om "är" som "bör". Huruvida det "är" något folk skriver är mindre intressant än om man *bör* skriva så. "Bör" ställer frågor som: Blir språket bättre och mer logiskt av det, eller blir det iaf inte sämre? Blir världen bättre av en viss språknorm eller ej? Jag accepterar att något får anses acceptabelt för att det har en bred användning, men då kräver jag att användningen har fått "sätta sig" under lååång tid. (Ett skäl till att jag är skeptisk mot senaste SAOL:s inkludering av smalt förortsslang som vedertagna ord. Det är extremt nya ord, som inte alls fått tid på sig, och användningen är så begränsad att de antagligen blir dagsländor.) Nybildningar som det propsas på att man genast skall ta i bruk är jag oftast emot (inte minst för att slika tenderar att komma från toppstyrande språkkommittéer, och en sådan ordning blir världen sämre av). Jag lutar mer åt deskriptiv språkvård - men brukarperspektivet skall vara långsiktigt - än s k normativ. Sätter man upp en "norm" betyder det att det är någon som satt upp "normen", och det har oftast skett för att försöka styra språket - någon har en agenda och vill styra och ställa över huvudet på användarna. Då hamnar man lätt i den språkliga polisstat vi kan se på Island. Man kan driva på en ideologi genom att förvränga språket - genom att ändra en definition eller användning försöker man ändra "tänket". Krig är fred, frhet är slaveri, Arbeit Macht Frei. Vi skall vara på vår vakt mot sådant. Jag brukar tycka att det lämpligaste språket är det som användarna själva skakat fram under en längre tids praktiskt brukande på "språkmarknaden". Synen att något är rätt för att man skriver så i praktiken är helt OK - men låt det gå rejält med tid för att vi skall kunna se att det faktiskt är så. Först efter en längre tid kan vi se att det faktiskt fungerar, att det blir bra och logiskt och inte till skada. Det brukar vara så att när språkanvändarna själva får bestämma, under längre tids praktiskt språkbrukande, nås också det språkbruk som blir "bäst" (= är mest logiskt, gör saker bättre). De två kravet om "bör" och "långtida språkbruk" sammanfaller oftast. I den minoritet av fallen de inte sammanfaller får vi väl ta ett snack om saken.
Jag skall inte referera en massa exempel ur CG:s bok. Men en intressant notering hon gör är om "de/dem" resp "dom". I en statistisk undersökning från 70-talet framkom att i skrift användes "dom" bara i 2,4 procent av fallen. På 90-talet gjordes en ny undersökning, och då hade andelen "dom" *sjunkit* till 1,8 procent! Det verkar som om det talspråkliga "dom" är på väg att försvinna. Det har t o m börjat bli vanligt att folk uttalar "dem" när de pratar. (Min åsikt: både "de/dem" och "dom" är godtagbart. Men använd endera, och blanda inte ihop dem...eller dom.) Det kan vara ett exempel på att skriftspråket i någon mån styr talspråket - man inspireras att även uttala det "dem" när man ser det i skrift. I detta sammanhang har CG en annan utläggning. Det gäller uttryckt som "Vi bör tänka på dem som..." resp "Vi bör tänka på de som...". Rent grammatiskt är det första rätt och det andra fel. "På" är en preposition och styr objektsform ("dem" är objektsform av "de"). Här menar CG att "de som" blivit så pass vanligt att bägge får anses rätt, och här är ett av de fall där jag håller med: "de som" är inte bara väldigt vanligt utan har också använts under mycket lång tid. Jag håller f ö också med henne i kritik mot en del onödiga utsmyckningar, som "målsättning" istf "mål", "erhålla" stf "få" osv (för att inte tala om all svulstig managementska!). Jag är dock själv inte alltid oskyldig till utsmyckningar som kanske borde tas bort - man faller lätt för frestelsen. Man kan dock ha som målsättning att erhålla ett språkbruk på större enkelhetsnivå... Jag håller dock inte med henne om "tredubbla", som hon menar betyder "gånger tre". Jag menar att CG har fel när hon menar att alternativt skulle det betyda "två gånger tre" (2 x 3 = 6). Betyder inte "tredubbling" snarare att dubbla tre gånger? (2 x 2 x 2 = 8.) Hon må ha en poäng med att det kan låta dumt att säga "åskådarna stod i trefaldiga led", men man kunde säga "trippla led" eller blott "tre led". Uttrycket "dubbla" plus en siffra ger lätt missförstånd och bör därför undvikas, menar jag - siffra plus "-faldiga" är att föredra, precis som i uttrycket "ett fyrfaldigt leve". Visste ni förresten att ordet "kid" i engelskan är ett lån från urnordiskan? Var "barn" kommer från vet jag dock inte. Vi har fortfarande "kid" som rådjursunge. Och det är f ö roten till ordet "kille", som från början betydde "fin herre". Man lär sig. Nå, även om jag inte håller med CG om allt, är det inte så dumt med en bok där man i alla fall kan hålla med om två tredjedelar.
--AhrvidPs. På ett ställe skriver CG om "sciencefiction". Boken är från 1996. DN höll i 30 årr (från 70-talet, om inte ännu tidigare, till början av tvåtusentalet) på med att veva med denna ihopskrivning. Man verkar ha ändrat sig nu.
-- ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag] Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp! Gå med på SKRIVA! http://www.skriva.bravewriting.com ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistangrundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
