Tjing! Det är förvisso många användbara metoder som Ahrvid framhäver i sin plädering för intrigen, men som alla regelsamlingar blir de lätt till tvångströjor. Man ska inte glömma att det finns författare som lyckats bra genom att bryta mot reglerna och gjort tvärtom. Om vi ser på en genompiskat intrigburen roman, som Dorothy Sayers De nio målarna, så glömmer man ganska snabbt att detta är en deckare och tycker sig läsa om en lantlig idyll i det England där dygnslång klockringning enligt givna regler är en traditionell sysselsättning. De nio målarna tycks strida mot följande Ahrvid-regel "Presentera konflikten tidigt. Det är faktiskt där handlingen drar igång! Det finns ingen anledning att börja flera sidor innan handlingen börjar." Här verkar det ju som om handlingen inte drar igång på massor med sidor. Men den som uttråkad lägger ifrån sig boken har misstagit sig. I den lantliga idyllbeskrivningen ligger ledtrådarna till en av de bästa deckarintriger som skapats, men de är inte där för att upptäckas förrän längre fram när Sayers deckare löser knuten och upptäcker sig medskyldig till en persons död. Samma sak gäller om en av de finkulturella åsiksmånglarnas favorit: Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Denna metaforstinna jätteroman försökte jag läsa gång på gång men fastnade i denna gegga av vackra tankar och bilder tills jag en vacker dag plötsligt läste hela bok nummer ett. Men när jag sedan gav mig in på bok nummer två, så insåg jag att bok nummer 1 handlade om så mycket mer än det jag uppfattat. Den brist på intrig som jag tyckt mig se förvandlades till ett intrigmässigt spel som vore värt att analysera. Och jag fick lust att läsa om bok nummer 1 i skenet av bok nummer 2. Edmond Hamilton förberedde alla sina berättelser noga och visste hur det skulle gå, oavsett om han skrev horror för Weird Tales eller deckarnoveller eller rymdoperor. Men när han gifte sig med Leigh Brackett upptäckte han att hon bara slog sig ned vi skrivmaskinen utan att veta vart det skulle ta vägen. Hamilton sa: Det tycktes fungera för henne. Hennes sätt att skriva ledde bland mycket annat till en av de finaste sf-noveller jag har läst: "The Veil of Astellar". Tur att hon inte lydde Ahrvid. En annan fara om man alltför hårt binder sig vid formler för hur man bör skriva är att man kommer att skriva likadana historier som andra har skrivit, andra som använt sig av samma regler. Nu är det väl med sådana här regler som med manualer om fint bordskick. Man kan bryta mot konvenansen och konventionen, bara man vet att man bryter mot dem. Tjång Bertil ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistangrundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).