[SKRIVA] Fantastiknovelltävlingen: 1:a-pristagaren, "Hemliga lådan" av Robin Karlsson
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: "skriva@xxxxxxxxxxxxx" <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Fri, 2 Nov 2012 19:11:32 +0100
(Dags för vinnaren av årets Fantastiknovelltävling! Robin Karlsson, med
"Hemliga lådan". Juryns kommentarer finns på www.skriva.bravewriting.com. Ge
gärna egna novellkommentarer.
Hoppas formateringen inte blir knäpp. Jag ser att Robin tycks ha använt ganska
långa indrag vid nytt stycke. --AE)
HEMLIGA LÅDAN, av Robin Karlsson
Jag har inget bäckenben. Jag har inget könsorgan, inget anus, och inga ben. Jag
har ingen underkropp.
Min moster sa en gång att hon tyckte det var märkligt att man alltid sa
att hjärnan och hjärtat är de viktigaste organen, ?för tänk vad som skulle
hända om vi inte kunde bajsa en gång om dan?. Jag bajsar aldrig, i strikt
bemärkelse, och nu ska jag berätta varför.
Jag har jobbat på Tomteboda postterminal större delen av mitt liv. Jag
började jobba helger redan i högstadiet och efter gymnasiet skulle jag jobba
ett år för att spara ihop pengar så jag kunde resa lite, men som så många andra
blev jag kvar. Det är svårt att spara pengar när lönen är liten och hyran är
stor, och dessutom trivdes jag bra på terminalen. Jag vet inte om jag ångrar
att jag stannade. Kanske lite, men det är ju svårt att veta hur det hade gått
om jag hade gjort annorlunda.
Det var en kollega, vi kan kalla honom Jonsson, som först
uppmärksammade det som kom att gå under namnet ?hemliga lådan?. Det var ett
paket som saknade både adressat och avsändare, och hur det hamnade hos just oss
har jag ingen aning om. Paketet ? det var stort som två skokartonger
ihoplimmade längs långsidorna, tillverkat i någon slags grålila högblank papp
men utan synliga skarvar och såg snarare helgjutet ut ? låg bara där en vacker
dag. Nu för tiden kan man ju tillverka skarvlösa papplådor men det kunde man
inte då, vilket ingen av oss direkt funderade över vid tillfället.
När hemliga lådan hade legat där en månad eller så började några av
killarna slå vad om hur länge den skulle få ligga där innan någon hämtade den.
Den sista varje månad satsade alla två hundra kronor var på ett datum i
följande månad, och om paketet skulle bli hämtat vann den vars datum låg
närmast.
Jonsson hade fått rollen som bookmaker och en bookmaker satsar aldrig
själv, och till slut var vi två de enda som aldrig deltog. Att jag inte satsade
berodde inte på moral, religion eller uppfostran, men min magkänsla sa emot.
Min magkänsla sa att det här var ett vad som var omöjligt att vinna, för jag
trodde att paketet aldrig skulle bli hämtat från vårt lilla hörn av terminalen.
På sätt och vis hade jag rätt.
Det var frestande att delta, särskilt när potten började bli riktigt
stor. Mot slutet var den uppe i tjugo tusen kronor, och i och med min reslust
och magra lön hade det suttit fint. Jag hade vid denna tid aldrig varit utanför
Stockholm.
På sidan fyra i morgontidningen en dag var det en stor bild på en
brinnande byggnad som jag kände igen utan att förstå vad det var jag tittade
på. Under bilden stod det ?Nya brandchefen Daniel Kranlöf vill inte kommentera
branden utöver att inga kroppar än så länge påsträffats i byggnaden.? Telefonen
ringde och jag sträckte mig för att svara, utan att ta blicken från tidningen.
? Har du hört? säger en bekant röst.
? God morgon, Jonsson.
? Hela skiten har ju brunnit ner.
Tystnad.
? Hör du vad jag säger? Terminalen har brunnit, vi är arbetslösa,
nästan skriker Jonsson i örat på mig. Jag släppte tidningen med blicken och
tittade ut genom fönstret. Långt bort till höger där terminalen brukade stå
steg en stor rökplym upp mot den mörkgrå himlen.
? Är hela terminalen borta?
? Jag är där nu, det är typ Tjetjenien.
? Hemliga lådan.
? Japp, tjugo lax, borta. Poff.
Potten brydde jag mig inte särskilt mycket om, men förlusten av hemliga
lådan kändes märkligt tung.
? Vänta där, jag kommer ner.
Det var som Jonsson hade beskrivit. Jämnat med marken. Tjetjenien.
Brandmännen stod fortfarande med sina stora slangar och sprutade vatten på
resterna. Det satt avspärrningstejp runt hela området och Jonsson och jag fick
inte komma in oavsett om vi jobbade där eller inte, lät en av brandmännen
meddela. En bit bort stod vår avdelningschef.
? Åk hem grabbar, det är lördag och här kommer ni hur som helst inte
jobba på ett bra tag. Ni har tjänstledigt tillsvidare. Vi hör av oss.
***
Jag är inte skrockfull och jag tror inte på någon gud, men jag trodde då och
jag tror fortfarande att hemliga lådan var ämnad för mig. Inte i formell
bemärkelse givetvis, då hade den ju varit adresserad till mig, men jag trodde
att det var meningen att den skulle bli min.
Natten efter branden kunde jag inte sova. Det kändes så overkligt att
hela terminalen, den enda arbetsplats jag någonsin känt, var borta. Förlusten
av hemliga lådan kändes också fortfarande märkligt tung. Den hade varit en
konstant, en slags mystisk fyrbåk som påminde om att världen kunde vara
åtminstone lite spännande trots att man fortfarande jobbar med samma sak man
jobbade med på helgerna i högstadiet, och det kändes väldigt olustigt att jag
aldrig skulle få veta vad den innehöll. Jag var väldigt medveten om att
innehållet antagligen skulle vara en stor besvikelse och att det kanske var
bättre att jag aldrig fick veta vad den innehöll, men det grämde mig likväl.
Jag gick ut i hallen i pyjamasskjorta och boxershorts ? jag hade glömt
pyjamasbyxorna igen ? tog på mig överrocken och skorna, tog ficklampan från
garderoben och började promenera ner till min forna arbetsplats. Jag funderade
på att ringa Jonsson och be honom göra mig sällskap, men han sov säkert och jag
ville inte väcka honom. Dessutom skulle han bara tjata och gnälla om potten och
livets orättvisor, och det hade jag inte energi för.
Avspärrningstejpen satt kvar men brandmännen hade åkt hem, och hade jag
gått ända hit i pyjamas tänkte jag inte låta någon randig plasttejp hindra mig.
Jag gick runt i spillrorna i över en timme och svepte med ficklampan
till höger och vänster utan att känna igen en enda pryl. Månen sken kallt och
hela platsen såg ut som ett svart Arktis; blanka, frusna, vidsträckta
formationer som aldrig tycktes ta slut och som saknade alla förutsättningar för
liv och lycka.
Jag stannade till och knäppte upp rocken och drog ner boxershortsen för
att tömma blåsan, vände blicken mot natthimlen och lättade på trycket. Efter
några sekunder sänkte jag blicken mot marken ? hela insidan flög upp i
halsgropen och strålen kneps av midströms. Jag stod där med snoppen i vädret
och bara stirrade. Ljuset från ficklampan sken på en hög svartbränt bråte,
likadan som alla andra, men längst ner i högen stack ett högblankt hörn fram.
***
Väl hemma vid mitt köksbord funderade jag på att ringa och väcka Jonsson i alla
fall. Det här var ju helt otroligt, helt ofattbart. Hemliga lådan var oskadd
och till och med ren, utan minsta buckla, och låg på mitt köksbord. Skulle jag
våga öppna den ensam? Hade jag ens rätt till det? Så vitt resten av världen
anbelangar ? eller snarare resten av killarna på avdelningen ? förstördes ju
lådan i branden tillsammans med terminalen och allting annat i den. Hur skulle
jag ens gå till väga för att öppna den, den verkade ju oförstörbar? Jag
beslutade att det kanske var bäst att ringa Jonsson först, men först ville jag
sova på saken.
***
Nästa morgon hade jag inte en tanke på att ringa Jonsson, och jag var rätt
säker på att jag ville öppna lådan. Den hade börjat kännas som min låda nu, och
då var det väl inte mer än rätt att jag öppnade den ensam. Men hur skulle jag
göra? Som sagt verkade den ju oförstörbar.
Jag plockade fram en mattkniv ur ?verktygslådan?, en kartong med grejer
i förrådet, och satte mig vid köksbordet. Solen hade gått upp och spillrorna
från terminalen såg mer tragiska ut i dagsljus än de hade gjort i månljus.
Telefonen ringde, och jag stirrade bara på den.
Två signaler.
Tre signaler.
Nix, tänkte jag, och skar snabbt, utan att tänka efter, ett snitt längs
hemliga lådans högra utsida.
Fyra signaler.
Tyst.
Ett brinnande inferno som utan vidare tar kål på en av landets största
enskilda byggnader har du inga problem med, men min slöa mattkniv får dig på
fall som vore den ett magiskt samurajsvärd smitt av tusen änglars tårar, tänkte
jag och väntade mig nästan att lådan skulle svara, men rummet var tyst.
Jag fortsatte sprätta upp lådan tills det som nu var locket var helt
separerat från botten. Nu till den stora frågan: skulle jag våga öppna? Jag
ville på sätt och vis låta bli, men vad skulle jag göra då? Tejpa ihop lådan
och gå ner och lämna den i terminalspillrorna? Kändes ju helt orimligt. Hade
jag kommit så här långt måste jag väl fortsätta, beslutade jag, och lyfte sakta
på locket och lade det åt sidan.
Innehållet var insvept i svart plast, och även plasten saknade skarvar
och såg helgjuten ut. Plastknytet vägde inte särskilt mycket alls, var mjukt,
skramlade inte och var helt doftfritt. Jag påmindes om mitt forna barnjag på
julafton; även då drog jag mig för att öppna paketen på en gång utan skakade,
klämde och doftade på dem och försökte mig på ett tiotal olika gissningar innan
jag till slut slet upp omslaget och synade min present.
Dock verkade fantasin ha stelnat med åldern, för gissningarna tröt. Jag
hade verkligen inte den blekaste. Jag visste ju inte heller vem det var ifrån,
och det var ju antagligen inte avsett för mig, även om jag vill tro det, så där
fick jag inte heller några ledtrådar. Jag såg ingen annan utväg än att börja
slita upp den svarta plasten, och sakta men säkert blotta innehållet.
Det var en tröja. En svart, tunn, långärmad tröja av nåt slags
syntettyg. Som en polotröja av polyester men utan kragen. Under den låg ett par
byxor i samma stil, som långkalsonger ungefär. Jaha, tänkte jag. Vilket
antiklimax. Ett jävla underställ.
Under kläderna låg en liten broschyr på ett språk jag inte kunde tyda,
och en liten platta med en display och väldigt små färgade knappar på. Den såg
ut som en slags fjärrkontroll, men jag kände inte igen någon av symbolerna, och
knapparna var verkligen små. Jag sträckte mig efter en penna som låg på
köksbänken under telefonen och tryckte lite planlöst på knapparna. Inget hände.
Jaha, tänkte jag igen, uppgivet. De ser ju ut att vara rätt storlek i alla fall.
***
Avdelsningschefen ringde måndag morgon och berättade att ingen verkade ha
skadats i branden och att olyckan tros ha orsakats av en dåligt förankrad
halogenstrålkastare som vält. Alla anställda skulle få åttio procent av lönen
tills vi blev omplacerade, möjligen ? jag tolkade det som troligen ? på någon
mindre terminal utanför Stockholm.
Jag borde kanske ha ringt Jonsson och berättat om hemliga lådan, men
jag ville inte dela med mig av det otroliga i att jag hittade den och att den
hade klarat branden, och inte heller av min besvikelse då jag öppnade den.
Efter samtalet med avdelningschefen gjorde jag kaffe och satte mig vid
köksbordet och väntade medan kaffekokaren puttrade på. Kläderna låg kvar på
bordet och liksom gäckade mig med deras alldaglighet. Fjärrkontrollen, eller
vad det nu var, var förstås lite intressant men det hände ju inget när man
tryckte på knapparna så särskilt kul var den ju inte.
Jag måste ha varit väldigt trött kvällen innan ? det hade ju varit sent
trots allt ? för nu insåg jag att det är få apparater som startar om inte man
inte trycker på just startknappen. Smartskaft, tänkte jag och skrattade till
lite lätt för mig själv. Idiot ? startknappen.
Jag plockade upp fjärrkontrollen och började leta efter något som
skulle kunna vara en startknapp. Startknappar skiljer sig ju ofta från andra
knappar. Kanske är de större, eller sitter lite avskilda från resten. Här fanns
dock ingen sådan knapp, utan alla var lika stora och satt i ett snyggt och
prydligt rutnät under displayen.
En annan sak som slog mig i samma veva var att den kanske behövde
batterier. Jag hoppades innerligt att den inte behövde det för hela apparaten
såg så främmande ut att jag tvivlade starkt på att vanliga Duracell skulle
passa. Det fanns hur som helst ingen batterilucka på baksidan så jag gissade
att den inte behövde batterier.
När kaffet var klart reste jag mig för att hälla upp en kopp och satte
mig sedan vid bordet igen. Jag tittade ut genom fönstret på den forna
terminalen och det kändes lite sorgligt att inte ha ett arbete längre, men i
värsta fall verkade det som att jag kanske skulle bli omplacerad till en annan
stad och då skulle jag ju åtminstone få resa lite. Det var väl dags att stirra
sig trött på lite nya omgivningar i vilket fall som helst, tänkte jag.
I ett infall, mitt i ovanstående tankebana, tog jag av mig
pyjamasskjortan och tog på mig den svarta tröjan från hemliga lådan. Jag hade
rätt: det var rätt storlek. Och vad mer är att så fort jag fick på mig tröjan
började displayen på fjärrkontrollen att lysa.
Jävlar i mig, nu blir det åka av, tänkte jag uppspelt och bytte även ut
pyjamasbyxorna mot de svarta (ärligt talat ganska pyjamaslika) byxorna från
hemliga lådan. Jag började fingra på kontrollen och den gav ifrån sig lite
olika ljud beroende på vilka knappar jag tryckte på. Symbolerna var för mig
helt obegripliga men jag fortsatte ivrigt trycka på knapparna vilket fyllde
displayen med en lång rad olika symboler. Rätt vad det var tryckte jag ner
knapparna i nedre högra och vänstra hörnen samtidigt, och kontrollen började
blinka och pipa samtidigt med ungefär fyra sekunders mellanrum.
Jag blev nervös och lade ifrån mig kontrollen och började ta av mig
tröjan som hade börjat vibrera lätt samtidigt som kontrollen började blinka och
pipa, men ångrade mig snabbt och drog ner den över magen igen, plockade upp
kontrollen och tryckte på hörnknapparna igen. Inget hände, men jag la märke
till en mätare på displayen som minskade med varje pip och blinkning. Om den
från början hade gått hela vägen från vänster till höger var den nu ungefär
halvvägs. Med varje blinkpip minskade den och drog sig närmre vänsterkanten.
Jag blev nervös igen och funderade på att slita av mig både tröja och byxor,
men stannade till och tänkte, fan, vad kan hända egentligen? Det är ju bara ett
jävla underställ. Ett konstigt och mystiskt underställ med fjärrkontroll
kanske, men ändå bara ett jävla underställ.
Jag tog en klunk kaffe och höll upp displayen framför ansiktet. Mätaren
var tre steg från vänsterkanten.
Två steg.
Ett steg.
När mätaren nådde vänster kant började den blinkpipa snabbare, och
kläderna började vibrera kraftigare. Det hade nog varit skönt, lite som en lätt
massage, om jag inte hade varit så livrädd.
Efter cirka tio sekunders blinkpip började kontrollen lysa och tjuta
utan avbrott och kläderna vibrerade som om det inte fanns någon morgondag ?
vilket ärligt talat kändes som en möjlighet ? och rätt vad det var blev det
svart.
Helt svart.
Jag kände ingenting.
Ingenting alls.
Jo, nånting kände jag nog.
Jag kände ett sug i magen.
Ett jävligt starkt sug i magen.
Fritt fall typ.
Suget blev nästan för mycket och jag trodde jag skulle kräkas.
Plötsligt blev det ljust med en duns och jag kräktes som aldrig förr.
Jag hade ingen aning om ifall jag stod upp, låg eller satt ner, om jag var upp
och ner eller i tyngdlöshet. Ljuset var för starkt, jag kunde bara kisa, och i
och med att jag försökte vända ut och in på mig själv var det lite svårt att
fokusera.
Kräkningarna upphörde, och jag märkte att jag stod på alla fyra. Jag
kunde ännu inte öppna ögonen särskilt mycket, men jag kände grus under
händerna. Jag försökte öppna ögonen så mycket det gick och märkte att det var
nog faktiskt grus.
Jag började höra ljud omkring mig. Det lät som vind och avlägsen
trafik. Vad i helvete hände, var i helvete är jag, och varför i hela helvetet
är det så ljust, tänkte jag, och försökte öppna ögonen och se mig omkring. Det
starka ljuset gjorde otroligt ont, men så sakteliga vande sig ögonen lite grann
åtminstone och jag började kunna urskilja saker och ting.
Jag stod på alla fyra på någon slags grusplan, och kanske två meter
framför mig stod en ganska låg mur som såg ut att vara i svartmålad metall.
Ovanför muren var solen.
Ok.
Uppfattat.
Jag rullade ner på rygg och skuggades på så sätt av muren, och helt
plötsligt blev det mycket lättare att se. Jag kravlade bakåt på armbågarna
tills jag slog emot muren och stödde huvudet emot den. Rakt fram, cirka tio
meter bort var en likadan mur. Jag såg att den verkade omsluta hela grusplanen.
Ovanför muren syntes ingenting. Bara himmel och den sinnessjukt starka solen.
Rakt åt höger, i ena hörnet av planen var en dörr. Yes, tänkte jag, reste mig
och stapplade dit med halvslutna ögon. Dörren var öppen och innanför var det
svalt, dunkelt och skönt.
Jag var i ett trapphus. Ett helt vanligt trapphus. Jag måste vara på
ett tak, tänkte jag, och blev genast lite lättad över att det inte var
konstigare än så. Eller alltså, att jag var här var fortfarande helt ofattbart
galet, men platsen i sig var i alla fall bekant, till formen åtminstone.
Jag började gå ner för trappan men redan på nästa våning var det en
låst dörr, så jag vände tillbaka upp och satte mig med ryggen mot insidan av
takdörren. Understället måste vara någon slags teleporteringsmanick, tänkte
jag. Det finns ingen annan förklaring. Var den kom ifrån, hur hemliga lådan kan
vara helt immun mot eld men lätt att skära upp med en slö mattkniv, hur jag
hamnade just här; allt detta var väldigt oklart men jag var helt säker på att
dräkten var en teleporteringsdräkt, och att jag genom knappandet på kontrollen
råkat teleportera mig just hit, var ?hit? nu var någonstans.
En tanke dök sedan upp: kontrollen. Var är kontrollen? Den kanske är
mitt enda hopp att komma härifrån (förutsatt att min teleporteringsteori
stämmer det vill säga). Säg inte att den ligger kvar hemma, tänkte jag
förtvivlat med en djup suck. Grusplanen, måtte den vara kvar på grusplanen.
Jag öppnade dörren igen och klev ut i det starka ljuset. Jag blev
nästan förblindad igen, men det var lite bättre den här gången. Jag lyckades i
alla fall urskilja spypölen och om kontrollen var här och inte hemma i köket
borde den ju ligga däromkring. Med kisande ögon lyckades jag ta mig fram till
min nedslagsplats och kände med händerna på marken. Efter någon halvminut
hittade jag den precis intill spyan. Den kändes hel i alla fall, så än var
hoppet inte förlorat. Jag tog mig tillbaka in i trapphuset, väntade på att
ögonen skulle vänja sig vid mörkret och undersökte kontrollen. Den såg ut att
må fint. En till djup suck, men av lättnad denna gång.
***
Jag vet fortfarande inte var jag var någonstans efter den där första
teleporteringen, men efter den andra hamnade jag i en asiatisk småstad på
landsbygden. Jag spydde ner ett fruktstånd och dess två ägare det första jag
gjorde, och de verkade tro att jag var någon slags kräksdemon så jag knappade
snabbt iväg mig därifrån.
Tredje resan tog mig till en annan asiatisk stad, men den här hade
skyskrapor där den första hade hyddor. Här kräktes jag mitt på ett torg och det
var ingen som brydde sig riktigt. Jag började bli orolig för att jag skulle
tappa kontrollen ? fjärrkontrollen alltså ? och tänkte att dräkten borde ha
varit utrustad med sådana där små remmar som barn har längst ut på ärmarna för
att inte tappa vantarna på vintern. Eller åtminstone en ficka.
Jag blev nyfiken på om jag skulle kunna ta med mig något annat föremål
när jag teleporterade, så jag plockade en blomma från en rabatt och satte
stjälken innanför byxlinningen innan jag knappade iväg mig igen. Jag landade
bland en massa fåglar på en liten klippö utanför vad som såg ut att kunna vara
den amerikanska nordöstkusten, men vad vet jag ? jag hade ju inte varit utanför
Stockholm innan det här hände. Hur som helst var blomman borta så jag slöt mig
till att det inte gick att medföra främmande föremål på resorna.
Kräkningarna blev lindrigare med varje resa, men jag blev inte ett dugg
klokare på kontrollen. Jag hamnade aldrig i havet, vilket ju hade varit
statistiskt sannolikt, så jag antog att apparaten hade en inbyggd spärr mot
sådana missöden. Man får vara tacksam för det lilla.
***
Jag knappade alltså bara på måfå och hoppade runt i världen och kräktes på
olika platser. Den här sortens resande var inte riktigt vad jag hade tänkt mig
när jag slutade gymnasiet, och det började bli tröttsamt. Jag tror att jag
hoppades att jag bara skulle få komma hem igen. Jag bestämde mig i alla fall
för att så fort jag hamnade på någon trevlig plats skulle jag stanna där och
försöka ta mig hem med traditionella medel.
Det tog ett par försök, jag var uppe i en femton-tjugo resor nu, men
till sist hamnade jag i en trevlig villaträdgård som såg ut att kunna ligga i
Sverige. Medan jag kräktes kom en man ut från huset och ropade ?For helvede
mand! Hold så op, for fanden!?
Danmark ? nära nog, tänkte jag och fokuserade på att sluta kräkas.
? Min køkkenhave! Mine grøntsager!
Jag hade landat med underkroppen i mannens nyvattnade grönsaksland.
? Förlåt så mycket, hostade jag fram. Jag är sjuk och måste hem till
Sverige.
? Er du svensk?
? Ja, svarade jag och kräktes igen.
? Ja, du er uden tvivl syg, svarade mannen irriterat.
Jag kravlade ur grönsakslandet, tittade ledset ner på mina leriga
svarta teleporteringsbyxor, och såg vädjande på honom i ett försök att göra
honom mindre förbannad och mer medlidande.
? Vi har en svensk læge i nabobyen, sa mannen. Vent her, jeg er straks
tilbage.
Så jag låg kvar i den lagom starka, behagliga solen och väntade. Vilken
tur tänkte jag, en svensk läkare. Fast jag behövde ju förstås ingen läkare, men
en svensk kunde ju helt klart komma till pass.
***
En stund senare hade jag slutat kräkas, men dansken ville inte ha med mig att
göra i alla fall verkade det som. Jag måste ju förstås ha gjort ett väldigt
dåligt första intryck. Han sneglade ogillande på mina leriga
teleporteringsbyxor som hängde på tork på hans vita staket när läkaren kom
gående på uppfarten.
Läkaren var som utlovat svensk, och jag förklarade att jag inte var
sjuk men att jag behövde hjälp med att ta mig hem till Sverige. Han sa att han
tyvärr inte kunde hjälpa mig med det. Han skulle själv inte åka dit på ett bra
tag, om någonsin, och han kände ju inte mig och ville därför inte låna ut
pengar till tågbiljetten. Förståeligt antar jag, och jag blev inte sur eller
så, men jag ville förtvivlat gärna komma hem och började därför berätta om allt
som hänt mig det senaste dygnet eller så.
Läkaren lyssnade tålmodigt men med skepsis i blicken. Jag visade honom
fjärrkontrollen och sa att jag gärna skulle visa honom att det fungerar, men
att jag tyvärr inte skulle kunna komma tillbaka igen eftersom jag inte förstår
hur man använder kontrollen.
? Ge mig den där, sa läkaren, och sträckte sig efter kontrollen. Jag
räckte motvilligt över den.
? Kolla här, sa han efter en stund. De här blå knapparna här används
för att knappa in koordinater, och de här gula (hörnknapparna) måste vara för
att starta mekanismen. Den här lila är nog en ångertangent och de här röda
stänger nog av apparaten. Resten är jag osäker på men de är nog mindre viktiga.
? Va fan. Hur visste du det?
? Visste och visste, jag har varit i armén och såna här grejer är
alltid ganska lika. I FN fick jag hålla tillgodo med rysk utrustning och den
var ännu svårare än den här att tyda.
? Så du vet hur jag ska göra för att komma hem?
- Om vi tar reda på koordinaterna till Stockholm ska det inte vara
några större problem. Jag utgår visserligen ifrån att du är galen, men om du är
ok med det kan vi prova ändå.
***
Vi fick hjälp av den danske mannen med att slå upp koordinaterna till
Stockholm. Jag vågade inte be dem om att försöka pricka in mitt hem exakt utan
nöjde mig med några koordinater som skulle vara i centrala Stockholm. Efter att
ha hoppat världen runt och kräkts kunde det kanske vara skönt med en promenad,
tänkte jag.
Det tog ett par försök med kontrollen innan läkaren trodde han hade
fått kläm på det, men sen var det dags för avfärd. Jag såg på dem båda att de
inte trodde att det skulle funka, men själv var jag bergsäker på att jag skulle
försvinna upp i rök och hamna någon annanstans och mitt självförtroende
smittade nog av sig lite på dem båda för de såg åtminstone lite spända ut.
Vi gick ut på verandan, jag tackade både dansken och läkaren för
hjälpen, skakade hand med dem, bad om ursäkt för allt besvär, och tryckte på
hörnknapparna. Det började blinka och pipa som vanligt och snart for jag iväg.
Jag hade gärna stannat och sett deras miner när jag for. De fick hur som helst
en bra historia att berätta.
Ärligt talat, om man ska försöka ha lite självdistans, hade jag också
gärna sett min egen min när jag landade i Stockholm. Först kräktes jag så
klart, som vanligt, men sedan kände jag att något var fel. Jag tittade ner mot
mina fötter och såg att de var borta. Faktum var att hela min underkropp var
borta.
Jag hade glömt de leriga byxorna på danskens staket (och min underkropp
på hans veranda, antar jag), och nu var jag bara en överkropp. Det gjorde inte
ont och det blödde inte, utan strax under naveln tog det slut bara, som om man
hade sågat en docka itu. Jag antar att det är en effekt av själva
teleporteringen, att snittet smältes ihop på nåt vis.
Jag togs till sjukhus och läkarna trixade och fixade ett bra tag där
nere så att allt skulle fungera. Jag åker rullstol nu och det funkar ok. Ibland
teleporterar jag mig fortfarande, mest för skojs skull. Jag har lärt mig
kontrollen och har satt min säng och några andra lämpliga platser på
snabbkommando. Jag kräks nästan inte alls längre.
Jag tänkte försöka hälsa på dansken och läkaren, men jag vet ju inte
var de bor och Danmark är ganska stort för att vara ett så litet land. En
vacker dag kanske, eller en skønne dag, som dansken kanske hade sagt.
Jag har en påse på magen nu, sen operationerna. Det är inte så farligt
som man skulle kunna tro. Jag hade inget vidare umgängesliv innan detta och det
jag hade har inte påverkats nämnvärt av mitt handikapp. Jag tömmer den en gång
om dagen, men jag kan göra det nästan var som helst där det finns ett avlopp
och det kräver ingen kroppslig ansträngning, så jag tycker inte att det räknas
som att bajsa.
SLUT
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Be an @SFJournalen Twitter Follower for all the latest
news in short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) info
www.skriva.bravewriting.com / Om Ahrvids novellsamling Mord på månen:
www.zenzat.se/zzfaktasi.html C Fuglesang: "stor förnöjelse...jättebra historier
i mycket sannolik framtidsmiljö"! Nu som ljudbok:
http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id?86081462 / Läs även AE i nya
Vildsint Skymningslandet, årets mest spännande antologi - finns bl a på
SF-Bokhandeln! - och nya E-antologin Skottdagen,
http://www.elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id?86081454 / YXSKAFTBUD, GE
VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Fantastiknovelltävlingen: 1:a-pristagaren, "Hemliga lådan" av Robin Karlsson - Ahrvid Engholm
