Tja, slutet blir en överraskning för huvudpersonen iaf. :) /MVH Pia L. Monstervärlden ”Okej, ta av dig näsan nu. Jag står inte ut en sekund till med att ha den där fullständiga abnormiteten pekande rakt mot mig.” När den rödmosige handlaren först vänt sig mot mig, med sin vresigt uppretade min, hade jag trott att jag var avslöjad. Att han visste precis vad jag var och varifrån jag kom (före nätterna i plastskogen och tryckandet vid vägkanten). Jag visste att min förklädnad inte var något vidare, i synnerhet som jag råkat få med mig enbart de neonblå läpparna. Men näsan, den var ju ungefär det enda som såg normalt ut på hela mig. ”Jaja” gick han på utan att invänta respons. ”Jag vet att det är modernt och att det påstås att människor verkligen hade en pinnformad utväxt i mitten av ansiktet. Men” Han pustade så upprört att hans munskydd, som täckte över nederdelen av hans eget ansikte fladdrade som ett segel i full storm. ”Det är en förolämpning mot sunda förnuftet! Snart säger de väl att våra förfäder åt döda djur också. Och att de hade käftar fulla av stora huggtänder. Facalskyddet sitter förresten mycket bättre om man inte envisas med att springa runt med en fånig lösnäsa.” Han räckte mig ett helt paket med mångfärgade skydd och när jag spänt på mig ett sprakande gladgult såg han genast lugnare ut. ”Hur har du hamnat i den här hålan, hit kommer ju inte några turister” undrade han mer som en artig konversationsfråga än av nyfikenhet, lät det som. Jag hade tänkt ut ett, som jag trodde var ett bra svar, under mina långpromenader på ödevägar som trafikerades av enstaka skramlande plåtkärror. ”Jag gör research för en resebok” ”Bok?” upprepade han oförstående. ”Ja, vi kallar det för det. Det ska naturligtvis bli ett nedladdningsbart system som vanligt” rabblade jag på medan jag ögnade igenom lagret av engångsdatorer med kartor och undrade hur gamla de var och hur jag skulle kunna ta mig till närmaste stad. Jag längtade efter kaffe och nybakat bröd. Allt som fanns att tillgå i de små dammiga butiker (och trädgårdar) jag passerat senaste veckan var oidentifierbara, mörkröda frukter och drickyoughurt. Det sistnämnda visserligen i en mängd smakvarianter men jag hade blivit trött på att aldrig få något ”ordentligt” att sätta tänderna i, något som gav litet tuggmotstånd. Till min förvåning hör jag honom bjuda hem mig på kvällsmat, han vill bli omnämnd i ”boken” skrockar han. Hans affär och Fruns robotverkstad, alltså. På baksidan av butiken fanns en bred gårdsplan, en stalliknande byggnad och en hage. Men istället för hästar marscherade robotar fram och tillbaka under en storväxt kvinnas barska uppsikt. Då och då fick hon ett raseriutbrott och störtade fram för att med bara händerna slita sönder robotar som linkade, rörde sig stötigt eller grimaserade. Lemlästade robotar kastades i en stor container märkt ”Reservdelar” där några fortsatte att sjunga vaggvisor eller nationalsången i flera minuter. Trots att hennes arbete medförde ett avsevärt oväsen försökte hon ändå föra ett samtal med mig som satt uppflugen på staketet bredvid och, allt mer frusen, väntade på den utlovade aftonmåltiden. ”Så har du varit åt det hållet?” Hon gestikulerade åt det väderstreck jag flytt från. ”Nä” ljög jag och huttrade. ”Du måste dit. Stå stilla ditt plåtskrälle! Och du, håll mun, du sjunger falskt! Det ligger ett ställe där som kallas Freak City.” ”Jasså?” piper jag och hoppas att jag låter lagom förvånad. ”Det heter nåt annat, men det har jag glömt. De skickar alla freaks dit, haha. Du skulle se hur en del ser ut, som monster. Ojoj” Hennes neroljade munskydd sögs inåt och utåt av hennes våldsamma skrattattack. I det ögonblicket önskade jag innerligt och uppriktigt att hon skulle sprängas sönder, i små bitar, inifrån, av sin egen elakhet. ”Och det är inte bara utanpå som de är felkonstruerade, så att säga. Många funkar inte här heller” frustade hon och gestikulerade mot sitt eget huvud som om det innehöll en hel del skruvar som borde dras åt. ”Jaha, så de är idioter också” stötte jag fram. ”Jag tror det beror på den där nukleära katastrofen förra millenniet” svarade hon vänd mot de gråblåa solnedgångsmolnens rosaskimrande kanter. Och nu talade hon så lågt att jag knappt hörde i gnisslet och skramlet från robotarmén. Hon hade slutat skratta. ”Det var ett kärnkraftverk där som … det var en olycka och hela området, mil omkring var avstängt. Helt isolerat. Ingen fick komma i närheten. På åratal. Men de som bodde där, de som inte dog direkt i explosionen, de och deras barn, generationer framåt, blev helt missbildade. Knappt mänskliga längre.” ”Och det är dom som bor i … den där stan” lägger jag till i frågande ton. Hon vrider sig mot mig igen, med ögon tömda på varje uttryck. En robot har precis tappat ena underbenet, gula och blåa sladdar hänger fladdrande fram vid knähöjd, den tar ett stapplande steg till och faller. ”Vi ska äta i trädgården” tillkännager hon samtidigt som hon halar fram något som liknar en fjärrkontroll och med ett knapptryck får all robotaktivitet i hagen att avstanna. Jag ser ingenting som påminner om vad jag skulle kalla en trädgård. Hagen där robotarna gått är bar, grå jord, det finns inga växter. Hon stövlar i förväg, in genom bakdörren till affären som är släckt och stängd vid det här laget och öppnar det som jag antagit bara varit en annonsbild på väggen, med overkligt mörkgröna prunkande palmer och apelsinträd som rör sig inbjudande i någon stillsam tropisk bris. Det visar sig nu vara en glasdörr och under palmen och apelsinträdet står ett dukat bord. Alla fat är övertäckta. Jag hoppas intensivt att det finns bröd och ost. Men hur ska jag kunna äta något alls i dessa människors närvaro. När jag tar av mig facalskyddet kommer hon att bli chockad och han äcklad. Jag undrar om man fortfarande ”fräschar upp sig” innan maten (hon är ju alldeles neroljad) och om man har toaletter. Jo, jag hänvisas till ett avskilt rum, målat i medelhavsblått, med en lång stenbänk vid ena väggen och på den andra, den första spegel jag sett på flera år. På bänken ligger skålar med vad som liknar blad och avsöndrar behagliga dofter och, upptäcker jag när jag tar ett steg mot spegeln, i mitten av rummet rinner vatten, som en bäckfåra på golvet. Reflektionen som snubblat till när den närmat sig mig, är en hopkrupen gestalt med huckle och handskar. Jag försöker förbereda mig, andas lugnt, bestämmer mig för att det inte går att vara förberedd inför detta och tar, med blicken stint i spegeln, av mig sjalen, munskyddet (handskarna behåller jag på, jag vet vilka fingrar som fattas.). Jag ser ett skalligt huvud med ett öra, det andra är bara borta, helt och hållet, två ögon, grumligt blekblå, näsan ser ju riktigt bra ut, som jag minns att näsor brukar se ut, liten och rak.. Och en massa tänder. Oavsett om jag har munnen stängd eller öppen är de framme hela tiden, jag provar lösläpparna och tänker att de ser förfärligt onaturliga ut, att jag liknar en dåligt gjord Halloween-mask. Det skriker Freak City om mig. Vem försöker jag lura, mig själv? Jag vill fly igen, ut i öknen, undan upptäckt, men mest vill jag äta en macka, en frasig fralla, ett mjukt, mörkt bröd med hårda kanter, en knäckebrödsbit som knastrar mellan tänderna. Om jag talar om var jag kommer ifrån först och att jag ska tillbaka, direkt efter måltiden, då kanske de inte ställer till en scen. Eller vägrar dela bröd med mig. De behöver ju inte titta när jag äter, jag kan sitta för mig själv, bakom en palm. De har satt sig båda två vid bordet, jag blir stående bakom det skylande bladverket. Mannen sträcker på sig, gäspar, kvinnan kontrollerar någon liten metallapparat som liknar fjärrkontrollen fast litet större med glasrutor där siffror blinkas fram. ”Atmosfäriska nedfallet håller sig inom rekommenderade gränsvärden” mumlar hon. Deras ögon lyser glatt. ”Det är okej att ta av facalskyddet och avtäcka maten.” Jag är mer spänd än ett barn på cirkus som ser sitt första trollerinummer och undrar vad trollkarlen ska dra upp ur sin höga, svarta hatt. På bordet glänser de där förbannade frukterna jag tröttnat så på, soppor och dallrande puddingar, genomskinliga, gula och en klart lackröd. Det ser äckligt ut, tänker jag otacksamt och upptäcker att mannen nu håller en skål mot sitt ansikte och lapar som en katt. Finns inga skedar längre? Han ställer ner skålen, man och hustru ser förnöjt på varandra, de skulle lett mot varandra – om de haft munnar. Jag kan inte se tillstymmelse till vare sig läppar, tänder eller näsor, direkt under ögonen består bådas ansikten av en stor, grotesk öppning, man ser en blåsvart, lång, liksom förhårdnad tunga, som en reptil i sin grotta. Det är de som är monstren, de galna freaksen, tänker jag och springer, ut genom glasdörren, den släckta affären, bakgården med robotskrot. Mot solnedgången. Jag rusar rakt förbi en enorm annonstavla där det just görs reklam för nya facalskydd, i nya, läckra färger, passande för alla tillfällen och platser, _________________________________________________________________ Explore the seven wonders of the world http://search.msn.com/results.aspx?q=7+wonders+world&mkt=en-US&form=QBRE