[SKRIVA] Twistend-novell
- From: pia lindestrand <pialindestrand@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Tue, 9 Sep 2008 23:48:40 +0000
Tja, slutet blir en överraskning för huvudpersonen iaf. :)
/MVH Pia L.
Monstervärlden
”Okej, ta av dig näsan nu. Jag står inte ut en sekund till med att ha den där
fullständiga abnormiteten pekande rakt mot mig.”
När
den rödmosige handlaren först vänt sig mot mig, med sin vresigt
uppretade min, hade jag trott att jag var avslöjad. Att han visste
precis vad jag var och varifrån jag kom (före nätterna i plastskogen
och tryckandet vid vägkanten). Jag visste att min förklädnad inte var
något vidare, i synnerhet som jag råkat få med mig enbart de neonblå
läpparna. Men näsan, den var ju ungefär det enda som såg normalt ut på
hela mig.
”Jaja”
gick han på utan att invänta respons. ”Jag vet att det är modernt och
att det påstås att människor verkligen hade en pinnformad utväxt i
mitten av ansiktet. Men” Han pustade så upprört att hans munskydd, som
täckte över nederdelen av hans eget ansikte fladdrade som ett segel i
full storm. ”Det är en förolämpning mot sunda förnuftet! Snart säger de
väl att våra förfäder åt döda djur också. Och att de hade käftar fulla
av stora huggtänder. Facalskyddet sitter förresten mycket bättre om man
inte envisas med att springa runt med en fånig lösnäsa.”
Han räckte mig ett helt paket med mångfärgade skydd och när jag spänt på mig
ett sprakande gladgult såg han genast lugnare ut.
”Hur
har du hamnat i den här hålan, hit kommer ju inte några turister”
undrade han mer som en artig konversationsfråga än av nyfikenhet, lät
det som.
Jag
hade tänkt ut ett, som jag trodde var ett bra svar, under mina
långpromenader på ödevägar som trafikerades av enstaka skramlande
plåtkärror.
”Jag gör research för en resebok”
”Bok?” upprepade han oförstående.
”Ja,
vi kallar det för det. Det ska naturligtvis bli ett nedladdningsbart
system som vanligt” rabblade jag på medan jag ögnade igenom lagret av
engångsdatorer med kartor och undrade hur gamla de var och hur jag
skulle kunna ta mig till närmaste stad. Jag längtade efter kaffe och
nybakat bröd. Allt som fanns att tillgå i de små dammiga butiker (och
trädgårdar) jag passerat senaste veckan var oidentifierbara, mörkröda
frukter och drickyoughurt. Det sistnämnda visserligen i en mängd
smakvarianter men jag hade blivit trött på att aldrig få något
”ordentligt” att sätta tänderna i, något som gav litet tuggmotstånd.
Till
min förvåning hör jag honom bjuda hem mig på kvällsmat, han vill bli
omnämnd i ”boken” skrockar han. Hans affär och Fruns robotverkstad,
alltså.
På
baksidan av butiken fanns en bred gårdsplan, en stalliknande byggnad
och en hage. Men istället för hästar marscherade robotar fram och
tillbaka under en storväxt kvinnas barska uppsikt. Då och då fick hon
ett raseriutbrott och störtade fram för att med bara händerna slita
sönder robotar som linkade, rörde sig stötigt eller grimaserade.
Lemlästade
robotar kastades i en stor container märkt ”Reservdelar” där några
fortsatte att sjunga vaggvisor eller nationalsången i flera minuter.
Trots att hennes arbete medförde ett avsevärt oväsen försökte hon ändå
föra ett samtal med mig som satt uppflugen på staketet bredvid och,
allt mer frusen, väntade på den utlovade aftonmåltiden.
”Så har du varit åt det hållet?” Hon gestikulerade åt det väderstreck jag
flytt från.
”Nä” ljög jag och huttrade.
”Du
måste dit. Stå stilla ditt plåtskrälle! Och du, håll mun, du sjunger
falskt! Det ligger ett ställe där som kallas Freak City.”
”Jasså?” piper jag och hoppas att jag låter lagom förvånad.
”Det
heter nåt annat, men det har jag glömt. De skickar alla freaks dit,
haha. Du skulle se hur en del ser ut, som monster. Ojoj”
Hennes neroljade munskydd sögs inåt och utåt av hennes våldsamma skrattattack.
I
det ögonblicket önskade jag innerligt och uppriktigt att hon skulle
sprängas sönder, i små bitar, inifrån, av sin egen elakhet.
”Och
det är inte bara utanpå som de är felkonstruerade, så att säga. Många
funkar inte här heller” frustade hon och gestikulerade mot sitt eget
huvud som om det innehöll en hel del skruvar som borde dras åt.
”Jaha, så de är idioter också” stötte jag fram.
”Jag
tror det beror på den där nukleära katastrofen förra millenniet”
svarade hon vänd mot de gråblåa solnedgångsmolnens rosaskimrande
kanter. Och nu talade hon så lågt att jag knappt hörde i gnisslet och
skramlet från robotarmén. Hon hade slutat skratta. ”Det var ett
kärnkraftverk där som … det var en olycka och hela området, mil omkring
var avstängt. Helt isolerat. Ingen fick komma i närheten. På åratal.
Men de som bodde där, de som inte dog direkt i explosionen, de och
deras barn, generationer framåt, blev helt missbildade. Knappt
mänskliga längre.”
”Och
det är dom som bor i … den där stan” lägger jag till i frågande ton.
Hon vrider sig mot mig igen, med ögon tömda på varje uttryck. En robot
har precis tappat ena underbenet, gula och blåa sladdar hänger
fladdrande fram vid knähöjd, den tar ett stapplande steg till och
faller.
”Vi
ska äta i trädgården” tillkännager hon samtidigt som hon halar fram
något som liknar en fjärrkontroll och med ett knapptryck får all
robotaktivitet i hagen att avstanna.
Jag
ser ingenting som påminner om vad jag skulle kalla en trädgård. Hagen
där robotarna gått är bar, grå jord, det finns inga växter. Hon stövlar
i förväg, in genom bakdörren till affären som är släckt och stängd vid
det här laget och öppnar det som jag antagit bara varit en annonsbild
på väggen, med overkligt mörkgröna prunkande palmer och apelsinträd som
rör sig inbjudande i någon stillsam tropisk bris. Det visar sig nu vara
en glasdörr och under palmen och apelsinträdet står ett dukat bord.
Alla fat är övertäckta. Jag hoppas intensivt att det finns bröd och ost.
Men
hur ska jag kunna äta något alls i dessa människors närvaro. När jag
tar av mig facalskyddet kommer hon att bli chockad och han äcklad. Jag
undrar om man fortfarande ”fräschar upp sig” innan maten (hon är ju
alldeles neroljad) och om man har toaletter. Jo, jag hänvisas till ett
avskilt rum, målat i medelhavsblått, med en lång stenbänk vid ena
väggen och på den andra, den första spegel jag sett på flera år. På
bänken ligger skålar med vad som liknar blad och avsöndrar behagliga
dofter och, upptäcker jag när jag tar ett steg mot spegeln, i mitten av
rummet rinner vatten, som en bäckfåra på golvet. Reflektionen som
snubblat till när den närmat sig mig, är en hopkrupen gestalt med
huckle och handskar. Jag försöker förbereda mig, andas lugnt, bestämmer
mig för att det inte går att vara förberedd inför detta och tar, med
blicken stint i spegeln, av mig sjalen, munskyddet (handskarna behåller
jag på, jag vet vilka fingrar som fattas.). Jag ser ett skalligt huvud
med ett öra, det andra är bara borta, helt och hållet, två ögon,
grumligt blekblå, näsan ser ju riktigt bra ut, som jag minns att näsor
brukar se ut, liten och rak.. Och en massa tänder. Oavsett om jag har
munnen stängd eller öppen är de framme hela tiden, jag provar
lösläpparna och tänker att de ser förfärligt onaturliga ut, att jag
liknar en dåligt gjord Halloween-mask. Det skriker Freak City om mig.
Vem försöker jag lura, mig själv? Jag vill fly igen, ut i öknen, undan
upptäckt, men mest vill jag äta en macka, en frasig fralla, ett mjukt,
mörkt bröd med hårda kanter, en knäckebrödsbit som knastrar mellan
tänderna. Om jag talar om var jag kommer ifrån först och att jag ska
tillbaka, direkt efter måltiden, då kanske de inte ställer till en
scen. Eller vägrar dela bröd med mig. De behöver ju inte titta när jag
äter, jag kan sitta för mig själv, bakom en palm.
De
har satt sig båda två vid bordet, jag blir stående bakom det skylande
bladverket. Mannen sträcker på sig, gäspar, kvinnan kontrollerar någon
liten metallapparat som liknar fjärrkontrollen fast litet större med
glasrutor där siffror blinkas fram.
”Atmosfäriska
nedfallet håller sig inom rekommenderade gränsvärden” mumlar hon. Deras
ögon lyser glatt. ”Det är okej att ta av facalskyddet och avtäcka
maten.”
Jag
är mer spänd än ett barn på cirkus som ser sitt första trollerinummer
och undrar vad trollkarlen ska dra upp ur sin höga, svarta hatt. På
bordet glänser de där förbannade frukterna jag tröttnat så på, soppor
och dallrande puddingar, genomskinliga, gula och en klart lackröd. Det
ser äckligt ut, tänker jag otacksamt och upptäcker att mannen nu håller
en skål mot sitt ansikte och lapar som en katt. Finns inga skedar
längre?
Han ställer ner skålen, man och hustru ser förnöjt på varandra, de skulle lett
mot varandra – om de haft munnar.
Jag
kan inte se tillstymmelse till vare sig läppar, tänder eller näsor,
direkt under ögonen består bådas ansikten av en stor, grotesk öppning,
man ser en blåsvart, lång, liksom förhårdnad tunga, som en reptil i sin
grotta.
Det
är de som är monstren, de galna freaksen, tänker jag och springer, ut
genom glasdörren, den släckta affären, bakgården med robotskrot. Mot
solnedgången. Jag rusar rakt förbi en enorm annonstavla där det just
görs reklam för nya facalskydd, i nya, läckra färger, passande för alla
tillfällen och platser,
_________________________________________________________________
Explore the seven wonders of the world
http://search.msn.com/results.aspx?q=7+wonders+world&mkt=en-US&form=QBRE
Other related posts:
