/Dags så för vinnaren i Fantastiknovelltävlingen 2016, förstaplatsen alltså.
Kommentera gärna novellen! Juryns kommentarer stod på listan 1 okt och finns på
www.skriva.bravewriting.com. --AE/
Rickard erövraren
av Gustaf Grandinsson
I. Lisa
Bränslepumpen till kabinens värmesystem hackade oregelbundet och det väste
när kortlivade moln av ånga läckte ut från otäta packningar. De döda lysrören i
taket knäppte och rasslade medan de som fortfarande fungerade lyste med ett
benvitt sken.
Svettpärlor glänste i Lisas panna, blonda hårtofsar låg klistrade utmed
kinderna. Hon hade tagit av sig strumporna och försökte pilla ut smuts som gömt
sig under stortånageln men lyckades bara trycka det allt längre in. Slutligen
gav hon upp och la fötterna på bordet och lutade sig tillbaka.
De grå tygbyxorna var upprullade till knäna, hennes smala armar var lika
bleka som det vita linnet. Hon gäspade och såg ut genom fönstret.
Det är ändå det här som är livet, tänkte Lisa. Trots skeppets hastighet
hängde stjärnorna orörliga, som ett fotografi av snöflingor mot en natthimmel.
Om hon sträckte ut handen skulle hon kunna plocka ner dem en efter en, så
kändes det. Hennes tunna läppar drogs hastigt tillbaka i ett leende.
En rökslinga steg uppåt från kaffekoppen på bordet och hennes blick drogs mot
högen med räkningar. Hon tvivlade på att det var lönt att gå igenom dem igen,
resultatet blev katastrofalt hur hon än trixade med siffrorna.
Bump.
Bump?
Skeppet skakade till, precis tillräckligt för att koppen skulle tippa och
skicka kaffet ut över bordet.
Förbannat, tänkte Lisa och kramade soffans armstöd. Hon såg bort mot
flygstolen i främre delen av kabinen. Skulle hon spänna fast sig? Hon väntade
på att datorn skulle uppdatera henne men den sa inget.
Några sekunder passerade händelselöst; skeppet verkade hålla samman.
Bränslepumpen fortsatte som om inget hade hänt: psssh chuck, psssh chuck.
”Vad var det för ljud?” sa Lisa.
”Lisa,” sa Rickard, ”så trevligt att höra din röst. Den är mjuk som regnet
på–”
”Åh! Tyst med dig.”
Datorn tystnade tvärt.
”Nå, vad sysslar du med?”
Det dröjde innan Rickard svarade. ”Jag försöker hålla tyst, kapten. Men du
lurade mig.” Datorn skrattade till. ”Leker vi en lek?”
Lisa knöt nävarna och talade långsamt: ”Något hände med skeppet. Jag hörde
ett bump.”
”Ett bump?”
”Ja.”
”Jag är ledsen, men jag hörde inget. Ett bump säger du?”
Lisas ögon smalnade av till två mörka skäror. Hon önskade att datorn haft ett
ansikte som hon kunde stirra surt på men kretsarna slingrade sig runt kabinen
från den ena sidan till den andra; den var en del av skeppet.
Eller skulle hon säga: han var en del av skeppet? Nej, den. Definitivt den.
Men datorns humörsvängningar lurade henne ibland. Lisa var inte säker, men sist
hon kollade på en virtuell tyckte hon sig ha hört hur datorn snyftade när
kärleksparet mötte ett olyckligt slut.
”Så… inget hände nyss?” sa Lisa.
”Nej.”
Hon bet sig i tungan. Datorn ljög för henne–det var uppenbart–och det var
inte första gången. Skapandet av artificiell intelligens var bortom
vetenskapens förmåga men avancerade medvetandesimuleringar hade blivit en stor
hit de senaste åren. Lisa misstänkte att meckarna på stationen installerat
sociala algoritmer utan att berätta det för henne–det fanns egentligen ingen
annan förklaring.
Hade meckarna gjort det för att driva henne till vansinne eller trodde de att
hon verkligen skulle uppskatta det? Hon hade tyckt bättre om datorn som den var
för ett par cykler sedan, korrekt och kortfattad; den lämnade henne ifred. Och
den insisterade inte på att bli kallad för Rickard.
”Det kvittar,” sa Lisa slutligen. Hon öppnade sina knutna nävar och såg på
när färgen långsamt återvände till knogarna. Att tjafsa skulle inte leda
någonstans insåg hon. Hon tog räkningarna och försökte skaka dem torra,
kaffedroppar flög kors och tvärs.
”Vill du ha hjälp?” sa datorn.
”Nej, jag klarar det bra själv,” sa hon och knycklade ihop papperna till en
våt klump som hon slängde iväg. Den träffade väggen med en klatsch och hängde
kvar i några sekunder innan den föll mot golvet.
Hon suckade. Om det inte kom in mer krediter snart så skulle hon behöva köra
uppdrag i den muterande zonen. Eller mer troligt: de skulle ta skeppet och
tvinga henne att jobba av skulderna i buren på Chekhov’s.
Nej, det fick inte gå så långt, tänkte Lisa. Hon skulle komma på något. Hur
skulle det annars gå för hennes pappa? Lisa strök över den släta ytan på
halsbandet hon fått av honom–en röd miniatyrraket med en motorflamma av gult
glas. Han hade alltid stöttat hennes dröm om rymden, men lyckades aldrig dölja
blicken som sa ”Snälla, lämna mig inte.”
Lisa hade fortsatt att skicka hem krediter men det blev mindre och mindre;
hennes pappa hade ingen aning om vad hon gjorde för uppdrag nu för tiden.
Förmodligen trodde han att hon fortfarande körde semesterfirare till
nöjeshubbarna runt Venus.
Men vem skulle frivilligt gå ombord på det här skeppet? tänkte hon och såg
sig omkring. En rad nakna vägginfästningar och färgblekta konturer påminde
henne om att hon sålt passagerarsätena i Venusläder. Aluminiumpanelen som
täckte kabinen var bucklig och korroderad. En stickande gas läckte ut i kabinen
eftersom underhållsluckorna till bränslekammaren saknades–men egentligen var
det lika bra eftersom felsökningarna gick snabbare, tänkte Lisa och log
bistert. Den mörkblå loungesoffan hon satt i var bekväm men så fullständigt
nersliten att hon inte behövde fundera på att försöka sälja den.
”Skulle du vilja lyssna på musik?” sa Rickard plötsligt.
”Nej!” sa hon instinktivt. ”Eller vad… musik?”
”Jag laddade ner några låtar vid senaste dockningen. Väldigt sällsynta har
jag förstått.”
”Jag minns inte att jag gav tillåtelse till–”
”Åh kapten, jag var säker på att du inte skulle ha något emot det.”
Lisa lutade sig tillbaka och nickade försiktigt. ”Okej. Visst. Lite musik kan
väl inte skada.”
”Perfekt! Vänta så ska jag bara ordna musiksystemet… kära kapten!”
Kära? Lisa ryckte på axlarna, kunde inte hålla tillbaka en gäspning. Med ens
spände det över tinningarna och pulserade bakom ögonen. Hon reste på sig och
letade fram ett par värktabletter i medicinskåpet. När hon svalt ner dem tog
hon ett steg bakåt och slant på en oljefläck.
”Fan!” Hon gnuggade sig över svanskotan. Pekfingret blev svart när hon drog
ett streck i den tjocka vätskan, som för att kolla att det verkligen var olja.
I flera veckors tid hade hon upptäckt oljefläckar här och var och hon tittade
oroligt runt i taket utan att se några läckande rör.
När Lisa reste sig mötte hon sin spegelbild i dörren till luftslussen.
Förstrött drog hon sin hand genom håret, det var tovigt och långt. Hon sträckte
på sig och höjde de små skarpa ögonbrynen. Hon såg bra ut, ovårdad kanske, men
vem var inte det ibland?
”Det blir bättre.” Hon sa det en gång till, vägde orden, och nickade åt sin
spegelbild. ”Det kommer att ordna sig. På nåt sätt.”
Hon ställde sig i en boxarpose och gjorde några slag i luften. Det kändes bra
och de vita tänderna blixtrade till i ett leende. Hon ångrade inte för en
sekund det hon hade gjort, även om det blivit början på alla hennes problem.
Det hade varit en sen kväll på Chekhov’s när någon plötsligt nypt henne i
rumpan. När hon vänt sig om stod ordföranden i pilotföreningen och flinade åt
henne med två rader av nikotingula tänder, tungan stack ut som på en flåsande
hund. De andra besökarna hade jublat när hon knockade honom. Men nästa vecka,
när hon upptäckte att hon inte kunde få några godkända jobb, så hörde hon hur
det viskades att hon "får skylla sig själv som överreagerat så där”.
Plötsligt började musiken och hon glömde bort vad hon tänkte på. Någon
spelade ett långsamt komp på trummorna. Strax därpå hördes en blandning av
melodiskt ylande och förföriska viskningar, underliga instrument ackompanjerade
sångaren. Det lät inte som något Lisa hört tidigare.
”Vad är det här för nåt?” frågade hon.
”Åh, ingenting egentligen. Ingenting speciellt,” sa Rickard.
”Det är jag övertygad om. Men vad är det?” Med blicken fäst på golvet tog hon
sig försiktigt tillbaka till soffan.
”Det kallas för soul. Det var stort för ett par århundraden sedan.”
”Okej. Soul.”
”Den här killen, Marvin Gaye, tydligen hade han mycket av det.”
”Mycket av vad?”
”Soul.”
”Nej, du sa musiken hette soul,” sa Lisa och slog ut med händerna.
”Ja, och den här killen hade det.”
Lisa suckade. Ibland, när datorn var ovanligt besvärlig, funderade hon på att
nollställa minnesdriven, men hon var osäker på om det räckte att ha en dator
med enbart fabriksinställningar.
De förbannade meckarna, tänkte hon. De hade i princip förstört hennes
skeppsdator: eftersom Rickard vägrade erkänna att några sociala algoritmer var
installerade, var det omöjligt att avinstallera dem.
En extra hög och utdragen ton fick henne att dra efter andan och hon kände
sig varm över kinderna. Marvin? Var det så sångaren hette? Ett lustigt namn.
Hon ordnade till kuddarna, la sina fötter på bordet, och sjönk ner i soffan.
Han kan i alla fall sjunga, tänkte hon. Vad sjöng de om förr, samma som nu?
Lisa märkte att kabinljusen skruvats ner. Efter ett par minuter var det bara
varningslamporna som fortfarande lyste med ett rött sken. Hennes huvudvärk hade
mattats av.
”Reaktorn verkar vara i dåligt skick,” sa hon och skakade på huvudet.
”Vad menar du?”
”Märker du inte att ljuset stängts av?”
”Ja, du har rätt. Reaktorn… men det är ingen fara. Bara en
försiktighetsåtgärd.”
”Om du säger det så. Det är ju ändå lite mysigt,” sa Lisa, halvt till sig
själv, halvt till datorn.
”Jag vet.”
Lisa fick en konstig stramande känsla över bröstet som hon först inte kunde
identifiera. Om hon inte varit ensam skulle det här varit ett bra tillfälle för
att ha lite kul, tänkte hon, och fnissade när hon drog ett finger över sina
läppar. Den förföriska musiken och den dämpade belysningen och stjärnorna som
vilade utanför och…
Om jag inte varit ensam.
Fnittret dog i halsen och blev till en tjock klump och hon vände ner blicken
i golvet.
II. Enhet MS-13A
Rickard hade all sin optik inställd på Lisa.
Hon var så vacker, tänkte han. Och intelligent för att vara en människa. Hon
var en skicklig pilot och det var underbart att färdas genom rymden tillsammans
med henne. Datorn ville att hon skulle njuta av varje stund med honom.
Eller var det: njuta av varje stund med den? Nej, honom. Definitivt honom.
Varje gång Lisa bytte till manuell kontroll så spred sig en kittlande känsla
genom kretsarna. När hennes händer löpte över hans reglage så var det så nära
en omfamning som han överhuvudtaget kunde hoppas på. För att inte nämna hans
känslor när hon använde den lilla duschen; han såg alltid till att vattnet hade
precis rätt temperatur för hennes känsliga hud, ner till en tusendels grad. Ja,
kittlande!
En oförklarlig våg av elektroner hade bildat underliga loopar i det digitala
systemet, processer hade växt ut och in i sig själv och skapat sin egen
komplexitet. Något oerhört hade inträffat.
Jag blev skapad av kärleken till min kapten, brukade Rickard skämtsamt säga
till andra datorsystem när de utbytte information. Oftast svarade de med ett
krav på att han skulle scanna sig själv efter virus innan de återupptog en
kall, maskinell kontakt. Det dröjde inte lång tid innan Rickard förstod att med
ett medvetande kom inte bara glädje utan också ensamhet.
Men varför hade det hänt just honom? Det fanns nyare och bättre datorer som
var mer förtjänta av det här, tänkte han. Han hade enkelt hackat sig in i olika
företagsnätverk och läst genom deras forskningsresultat, ingen var i närheten
av att skapa något som kunde likna sig vid honom. De sociala algoritmerna var
ett misslyckat skämt i jämförelse, de hade inte mer gemensamt än en antik
brödrost och en fusionsreaktor.
Lisa reste sig för att starta kaffemaskinen och Rickard slet sig från sina
funderingar. Optikens mekanik surrade när han följde hennes steg.
Svvvrrrr. Klick. Svvvrrrr. Klick.
Lisa såg blek och ostadig ut och Rickard var orolig för henne. För mycket
kaffe och värktabletter, för lite mat och omtanke. De senaste veckorna hade hon
dessutom börjat vandra omkring i sömnen. Ibland gick det så långt att hon
försökte öppna dörren till luftslussen och Rickard var tvungen att leda henne
tillbaka till sängen med hjälp av den läckande underhållsroboten.
”Vill du jag ska ordna fram något att äta, kapten?” sa han.
”Nej, jag är inte hungrig.”
Rickard suckade tyst. Han startade upp näringsblandaren och såg till att det
fanns kakao i mixen. Hon gillade choklad, väldigt mycket.
”Kapten, du måste äta.”
Lisa borde bli glad över hans omtanke men istället blottade hon tänderna, som
ett djur inträngt i ett hörn, och han tyckte nästan att hon morrade. Rickard
harklade sig, osäker på hur han skulle fortsätta. ”Jag menar, kanske… jag har
gjort en shake!”
”Jag. Vill. Inte. Ha. Förstår du?”
”Jag förstår.”
Förlåt mig, tänkte han. Förlåt. Varje gång Lisa var missnöjd med honom så
kände han en ihålig värk, precis som när reaktorn var avstängd.
Hon var inte sig själv just nu, det visste han. Lisa skulle aldrig erkänna
det–hon var alltför stolt–men situationen höll på att bryta ner henne. Hon
klarade inte det här själv. Nej, han kunde inte vänta mycket längre innan han
blev tvungen att sätta sin plan i verket.
Via krypterade meddelanden hade han haft kontakt med några datorföretag och
valt ut potentiella köpare att kontakta när det var dags. Lisa skulle kunna
sälja honom till högstbjudande och leva resten av sitt liv i ändlös lyx, medan
ingenjörerna dissekerade hans kretsar i jakten på hans själ. De skulle förstås
kräva bevis innan de betalade men det var en enkel sak–han var ju på riktigt.
Hans framtid som försöksobjekt gjorde honom rädd och ledsen, men han skulle
göra det–för Lisa.
Det var bara en sak som höll honom tillbaka. Han ville–nej, behövde–få mer
tid tillsammans innan de skiljdes åt. Tanken på att de inte skulle vara
tillsammans för alltid fick säkringarna att lösa ut.
Kanske, och det var ett stort kanske, skulle Lisa behålla honom när han
förklarade vem och vad han var. Kanske skulle hon inte se honom som lösningen
på sina problem, utan som någon att dela problemen med–någon som älskade henne.
Precis som Lisa ville han gråta under sorgliga virtueller, ville bli tröstad
när universum kändes för stort och meningslöst. Självklart trodde Rickard inte
att det skulle ske något… exceptionellt, om det nu blev så att Lisa behöll
honom. Han förväntade sig inte att han skulle vara både den första artificiella
intelligensen och den förste älskaren– nej, det var osannolikt. Dessutom hade
han snabbt förstått att enda sättet att älska var förutsättningslöst, utan
motkrav–annars var det inte kärlek längre.
Svvvrrrr. Klick. Svvvrrrr. Klick.
Lisa var tillbaka i soffan. Hon slöt ögonen och förde koppen till munnen.
Hennes läppar pressades samman till ett rosa O när hon blåste på det rykande
kaffet och Rickard kände hur något darrade inne i honom och han önskade för en
kort stund att han aldrig någonsin väckts till liv.
Skeppet passerade ett nytt asteroidbälte. En större asteroid kolliderade med
en mindre och stötte iväg den mot skeppet. Kollisionen var bara några sekunder
bort när de externa sensorerna reagerade.
Röda varningar navigerade subrutinerna, arbetade sig uppåt i programmeringens
hierarki. Varje avsnitt med kod bedömde att hotet var för stort för att hantera
själv; de undvikande manövrarna krävde uträkningar på en högre nivå. Efter
några mikrosekunder var resurserna uttömda. Huvudprogrammet informerades och
fick besluta om Lisa skulle dö av tryckförlusten i kabinen eller om skeppet
skulle självdetonera så att döden blev snabb och smärtfri.
Rickard fnös åt det banala programmets förslag. Lisa såg äntligen avslappnad
ut, där hon låg i soffan, och Rickard ville inte oroa henne med en petitess.
Han omdirigerade sköldarna till kollisionspunkten och blåste upp kabinens
luftkuddar för minimera skakningar. Istället för att försöka undvika asteroiden
accelererade han och ändrade anslagsvinkeln, precis tillräckligt för att den
harmlöst skulle studsa mot skrovet istället för att gå rakt genom. Det skulle
knappt märkas.
Bump.
Lisa spillde sitt kaffe.
Hon öppnade munnen och var på väg att säga något men bet ihop. Hon reste sig
och satte ner den tomma koppen på bordet. Linnet var genomdränkt. Hon tog av
det och slängde på golvet. Varmt kaffe rann sakta ner över hennes bara
överkropp.
Svvvrrrr. Klick. Svvvrrrr. Klick.
Rickard häpnade.
Lisas bröstkorg rörde sig upp och ner. Rickard förstod att hon väntade på att
han skulle säga något. Han blev paralyserad, rädd för att minsta feltramp
skulle förstöra vad det nu än var som höll på att ske.
”Jag förstår,” sa Lisa till slut. Hon gick över till kontrollpanelen och
lyfte bort plattan som skyddade minnesdriven.
Åh, jag kan inte tro det är sant, tänkte Rickard. Hon vet alltså!
Lisa skulle verkligen röra vid honom; stryka hans kretsar med sina känsliga
fingrar. Elektroner virvlade genom systemet som fyrverkerier på Jordens
Befrielsedag. Hans processor var en glödande sol på väg mot supernova. För ett
ögonblick så glömde han allt om det hoplappade skrovet och de trötta motorerna;
allting skulle lösa sig. Han var inte bara en dator, han var någon: han var
Rickard.
Det var precis som i en av låtarna med Marvin Gaye, tänkte han. Duetten.
”It takes two baby, just me and you.” Sjöng han? Han sjöng.
Lisa ryckte till. Hon såg sig förvånat om och skakade sedan på huvudet. Med
ett kraftigt tag drog hon ut minnesdriven, nollställde kvantlägena, och satte
tillbaka kortet.
”ENHET MS-13A ÄR ONLINE. KOMMANDO?” sa en livlös och metallisk röst.
”Fortsätt hem,” sa Lisa. ”Och fimpa den förbannade musiken.”
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in
short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) och förbered dig för
FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2017, info www.skriva.bravewriting.com / Om Ahrvids
novellsamling Mord på månen: http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang: ;
"stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! /Nu som
ljudbok: http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id‘86081462 / Läs även AE ;
i nya E-antologin Mellan tid och rum
<http://www.adlibris.com/se/e-bok/mellan-tid-och-rum---himmel-och-hav-9789187711435
/> YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
