Jag har läst en liknande novell på engelska, om en expedition som kom till
jorden efter att människorna hade dött ut. Då var det Kalle Anka de såg på
filmen de hittade. Jag gillade greppet med riten och projektorn driven med
människokraft. Påminner lite om trampcykeln på Malmöfestivalen som ska
producera el till en vattenpump.
Tora.
-----Ursprungligt meddelande-----
From: Ahrvid
Sent: Thursday, October 20, 2016 3:20 PM
To: skriva@xxxxxxxxxxxxx
Subject: [SKRIVA] Fantastiknovelltävlingen: Riten" (2:a plats)
/Dags att publicera tvåan i Fantastiknovelltävlingen. Kommentera gärna denna
och andra tävlingsnoveller! Tävlingens etta kommer senare. --AE/
Riten
av Eva Häggmark
Sirin hade grävt nästan hela dagen när hon såg honom komma springande över
fältet. Hon la ner hackan och rätade på ryggen, satte handen mot pannan som
ett skydd mot blåsten.
"Mamma!"
Han rusade fram och slog armarna om henne.
"Har du haft det bra i dag?", sa hon och drog med händerna genom hans
tjocka hår.
"Ja."
Han skrattade.
"Du vet väl vad som händer i morgon?"
Han nickade och lösgjorde sig från hennes grepp. Och medan hon fortsatte
att gräva i den spruckna jorden lekte han: hoppade över stenar och kastade
pinnar. Sirin ömsom hackade, ömsom grävde med fingrarna. Det blödde från
naglarna men hon märkte det knappt. Så plötsligt fick hon grepp om
någonting, en rova? Hon tog tag i den, lirkade och drog, tog spjärn mot ett
stenblock och slet, men det var bara en gammal träbit. Fyra rovor i dag. Det
fick duga.
"Känner du dig redo?" sa hon sedan när hon hade hämtat sin väska och de hade
börjat gå hem mot byn.
"Jag tror det."
"Tror du eller vet du?" Hon stannade upp och såg på honom.
Han svarade inte.
"Toji! Man måste veta att man är redo. Det här är viktigt. Man måste
känna sig kallad. Det är ingenting som man kan skämta om." Hon tog tag om
hans arm och höjde rösten: "Det är pojkar som du som är vår räddning. Ni är
vår rikedom. Det har Frälsaren visat oss många gånger".
"Ja." Han suckade. "Jag är redo."
"Jag visste väl det. Du är en stor pojke nu."
När de kom hem samlade Sirin ihop några pinnar för att göra upp en eld medan
Toji lade sig på en filt längst in i hyddan. Redan när de första lågorna
flammade upp märkte hon att han hade somnat. Det var märkligt med barn,
tänkte hon. I ena sekunden var de fulla av energi, bara för att i nästa
falla i djup sömn. Hon hade varit likadan själv, men det var länge sedan nu.
Hon hade tvingats bli vuxen och ta ansvar när Toji kom.
Blåsten utanför hade tilltagit, den var hård och vrålande, och hon hängde
ett skynke över dörren för att hindra de mörka askflagorna från att tränga
in i deras hem. Ändå kändes det som att askan var överallt; i munnen, i
ögonen, i varenda por. Hon hällde upp lite vatten i en mugg och tvättade
händerna, men trots allt gnuggande satt smutsen kvar. Sedan skalade hon två
rovor som hon satte på en pinne och började grilla dem över elden.
Toji vaknade till och satte sig upp, han mumlade någonting ohörbart, och
hon gav honom en rova. Han tog en tugga och blev sedan sittande med den i
handen.
"Vad är det, mår du dåligt?" Sirin la sin hand på hans panna.
"Jag är rädd för Babbesz."
"Varför?"
"Han är hårig och ser otäck ut. Svansen är ful. "
"Men snälla du, han är snäll. Frälsaren hade också en babbesz. Ät nu."
"Han är liten och snabb. Kan hoppa upp på mig och bitas och klösas."
"Fast det kommer han inte att göra. Det är ju det heliga djuret."
"Lovar du?"
"Ja."
Toji tog upp rovan och började äta.
"Den smakar inte bra. Det känns som den är gammal", sa han med en grimas.
"Jag vet, men det är det enda vi har just nu."
De åt utan att säga någonting. Sedan kröp Toji och la sig igen. Sirin
satt kvar en stund och stirrade in i det som nu bara var en hög av glöd.
Det hade regnat under natten. Sirin hade ställt ett kärl utanför dörren och
täckt över det med tyg för att sila bort den värsta soten. Ändå var vattnet
grumligt. Hon hällde upp vatten i en mugg och bar in den till Toji.
"Från och med i dag ska du alltid täcka din högra hand när du är bland
andra människor, det vet du va?"
Hon satte sig ner framför honom. Han nickade och såg henne i ögonen. Ur
en ficka tog hon fram en remsa med tyg och började vira den runt hans hand.
"När frälsaren kommer ska den vara vit och glänsa, men till dess får det
här duga." Hon strök honom över kinden. Han log.
"Det är bäst att vi gör oss i ordning nu. Det kan komma en ny storm
snart." Sirin torkade snabbt bort en tår som rann längs kinden och reste på
sig för att hämta sin jacka.
Byn bestod av tio hyddor byggda av långa stavar och klädda i djurhudar och
tyg, tätt intill varandra i en cirkel. Runt byn hade man byggt en jordvall
för att skydda mot stormarna. I början hade de delat hydda med flera andra,
men i och med att de hade blivit färre hade Sirin och Toji kunnat flytta
till en egen hydda.
"Vart är ni på väg?"
Sirin vände sig om. Där stod Dilav, en av kvinnorna i byn.
"Vi ska till templet." Hon pekade på Tojis hand.
"Åh, är det dags för hans billidjin? Är han redan tio år gammal?" Dilav
slog ihop händerna. En droppe svett rann ner för hennes panna, drog med sig
det grå dammet och blottade hennes mörka hud.
"Ja, det är otroligt att tiden går så fort."
"Det är min sons tur att tas upp bland männen nästa år", sa Dilav och
pekade mot en pojke som gömde sig i hyddan. "Han är lite blyg än, men det
löser sig nog till dess."
"Det gör det säkert. När billidjin närmar sig brukar nästan alla mogna."
Sirin tog ett djupt andetag. "Vi måste nog gå nu. Det är långt till
templet."
"Jag förstår det. Här, ta den här!" Dilav tog upp en rova ur fickan.
"Inte mycket, men…"
"Tack!"
Sirin såg henne i ögonen och log men puffade samtidigt på Toji. Deras
vandring skulle ta flera timmar.
De lämnade byn, sneddade över en uttorkat flodbädd och kom fram till det som
kallades skogen; ett flera kilometer stort fält av stenar, allt från
finkornigt grus till stora klippblock. I början vandrade de bland
knytnävsstora stenar som rörde på sig och rasslade. Sirin mindes att hon
hade sett ödlor här förut, men det var länge sedan nu. De fortsatte i flera
kilometer. Det var tungt att gå, för stenarna åkte åt olika håll när man
satte ner fötterna.
Stenarna blev med ens större. Sirin satte sig ner på en slät sten och tog
fram en flaska med vatten. Hon tog tre små klunkar och lät Toji dricka
resten.
"Snälla mamma", Toji säg på henne, "Kan vi inte stanna och vila lite
längre?"
"Det går inte. Det vet du också."
När solen stod som högst på himlen hade de nått fram till området med stora
stenblock. Sirin började känna igen sig. Hon hade varit här förut, och hon
navigerade snabbt mellan blocken, hoppade smidigt mellan dem och hjälpte
Toji att ta sig över.
"Vi är snart ute ur skogen nu", sa hon, tog hans hand och hjälpte honom
att klättra upp på en sten.
Det blev allt glesare mellan stenarna och de passerade några förkolnade
trädstammar. Sirins andhämtning var tung, och all sot som hon hade andats in
fick henne att börja hosta.
"Vad är det där?" Toji pekade på något som blänkte några hundra meter
framför dem. De gick närmare och såg att det var en sjö. Men den liknade
inte de sjöar som Sirin hade sett. Ytan var ren utan den oljehinna som
brukade täcka alla vattendrag. Toji började springa mot vattnet.
"Vänta! Det kan vara farligt!"
Hon gick sakta fram och doppade ett finger i vattnet. Sedan hela handen.
Det kändes som vanligt vatten. För säkerhets skull slickade hon på ett
finger. Det var vanligt vatten. Fast rent. Hon kupade sina händer och drack.
Sedan sköljde hon bort smutsen från ansiktet.
"Titta! Vad är det här?" Toji stod några meter ifrån henne och pekade mot
någonting som rörde sig i vattnet. Under ytan simmade ett stim av hundratals
små mörka kroppar med svansar.
För ett ögonblick satt Sirin bara stilla och följde deras snabba
rörelser. Sedan ryckte hon till: "Vi kan inte stanna här. Det är en odling.
De här varelserna ska växa och bli stora. Få flera ben. Sedan blir de mat."
"Kan vi inte bada då?"
"Nej. Någon kan se oss och tro att vi är tjuvfiskare. Det här är säkert
en matodling som någon äger." Hon såg sig om och fyllde vattenflaskan, och
sedan manade hon på Toji att skynda sig därifrån.
Ett par timmar senare hade de nått fram till berget med utsikt mot templet.
Solen höll på att gå ner och de satte sig ner för att vila. Nu hade de gott
om tid.
"Men tänk om Frälsaren inte har funnits då?", sa Toji och bet i rovan de
hade fått av Dilav.
"Det vet jag att han har. Han kom hit och visade oss vägen, sanningen.
Han var svart och sedan blev han vit för att visa oss att all förändring är
möjlig. Snart kan vi lämna den här planeten."
"Hur vet du det?"
"Man har hittat lämningar. En helig låda. Bilder och texter."
"Var det hundra år sedan han besökte oss?"
"Kanske tusen."
"Kan du inte följa med mig?"
"Nej. Frälsaren bad människorna att lämna honom i fred. Det gjorde de
inte. Och sedan kom katastrofen." Sirin pekade mot himlen. "Du ska gå ensam
dit ner för att känna den sanna friden. Uppleva det Frälsaren aldrig fick."
"Men…"
"Jag finns här efteråt. Gå nu." Hon gav honom en lång kram och såg honom
börja gå ner mot templet. Långt borta kunde hon se andra pojkar på väg åt
samma håll, och nere på tempelområdet liknade de myror i en stack.
Det började svalna. Sirin huttrade lite där hon satt. Det skulle snart
bli riktigt kallt. Det hade hon inte tänkt på. Allt hade handlat om att orka
med vandringen hit. Hon reste på sig, böjde på knäna och svängde lite med
armarna för att inte stelna till.
Så med ens visste hon att hon måste följa efter. Hon måste få veta
hemligheten. Vari det magiska låg. Hon drog kapuschongen över huvudet och
petade in sitt hår så att det inte syntes. Sedan började hon gå nerför
berget.
Nere på fältet framför templet hörde hon trummor och röster som taktfast
skanderade: Billidjin, billidjin, billidjin… Hon såg sig försiktigt om.
Kunde någon se henne? Bara några få pojkar rörde sig mot tempelingången, de
flesta hade redan gått in, och kanske, kanske kunde någon tro att hon var en
av dem. In genom porten skulle hon inte komma, det visste hon, där stod
flera vakter, så hon svängde av till höger om templet för att se om det
fanns någon bakdörr.
Templet var större än hon trott. Hon hade aldrig varit så här nära. Det
var ju förbjuden mark för flickor och kvinnor. På baksidan fanns mycket
riktigt en mindre port, men den var också bevakad. Sirin vände tillbaka och
såg ett fönster några meter upp på väggen. Utanför det fanns en liten
avsats. Hon borde kunna klättra dit upp. Väggarna vibrerade av det taktfasta
ljudet: billidjin, billidjin, billidjin… Hon tog ett fast grepp om en
utskjutande sten och började klättra. Det var tyngre än hon trott och svårt
att hitta stenar att få fäste på. Men det måste gå.
Tio minuter senare hade hon lyckats ta sig upp till avsatsen. Den var liten
och hon fick ta spjärn mot en utskjutande bjälke för att hålla sig kvar.
Först kunde hon inte se någonting genom fönstret, men när hennes ögon vant
sig såg hon hur alla pojkar stod uppställda som en armé inne i templet, raka
i ryggen och med blickarna vända mot ett altare framför en vit vägg. De var
flera hundra, så det gick inte att urskilja Toji i mängden.
Längst fram vid altaret fanns ett stort liggande hjul, och runt omkring
det stod en grupp män.
En man kom in och gick mot altaret. Var det översteprästen? Han var klädd
i korta byxor och bar en svart hatt på huvudet. Med sig hade han babbesz som
sprang och hoppade bakom honom, hela tiden med svansen svängande bakom sig.
En annan man gick runt med en skål som han doppade fingrarna i, och sedan
målade han vita streck i pojkarnas pannor, en efter en. Transformationen
från det mörka till det ljusa! Sirins hjärta slog hårdare av symboliken.
Översteprästen stod nu vid altaret och gjorde ett tecken mot männen runt
hjulet, som började gå runt, runt. Sirin såg att de var fastkedjade vid
hjulet, förmodligen slavar. Snabbare och snabbare började de gå, pådrivna av
en kortväxt man med en piska i handen.
Översteprästen gick fram till en svart låda av ett material som Sirin
aldrig sett förut. Den heliga lådan! Så liten den är. Kanske bara en
halvmeter och inte så hög. Jag skulle kunna lyfta den själv.
Nu höll han i någonting som såg ut som en tegelsten, den var svart precis
som lådan. Han lyfte den så att alla skulle kunna se den, och jublet steg i
templet. Nu sa han någonting som Sirin inte riktigt uppfattade, någonting om
att se sig själv och samtidigt se mannen i spegeln. Han vände sig mot den
heliga lådan och stoppade in tegelstenen i den och tryckte på en knapp.
Männen runt hjulet gick snabbare och snabbare. Är det de som driver
maskineriet i lådan?
Väggen bakom altaret lystes upp och det blixtrade till. Ränder löpte över
väggen, och sedan framträdde en jättelik rörlig bild. En bild som rör på
sig. Det är inte möjligt! En hänförd folkmassa, en stor scen. Det var
alldeles tyst i templet nu. Bara musiken från den rörliga bilden hördes. Den
sprakade till och för ett ögonblick blev väggen svart igen. Men sedan kom de
sprakande ränderna tillbaka och bilden av scenen tonade fram. En man kom ut
på scenen och folkmassan jublade. Han hade svart hatt precis som
översteprästen och en glittrande vit handske på högerhanden. Frälsaren! Han
rörde på sig!
Så började hög musik att spelas, mannen på scenen rörde på sig och
började sedan sjunga:
"She was more like a beauty queen from a movie scene
I said don't mind, but what do you mean I am the one
Who will dance on the floor in the round
She said I am the one will dance on the floor in the round
Billie Jean is not my lover
She's just a girl who claims that I am the one"
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in
short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) och förbered dig för
FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2017, info www.skriva.bravewriting.com / Om Ahrvids
novellsamling Mord på månen: http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang: ;
"stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! /Nu
som ljudbok: http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id‘86081462 / Läs ;
även AE i nya E-antologin Mellan tid och rum
<http://www.adlibris.com/se/e-bok/mellan-tid-och-rum---himmel-och-hav-9789187711435
/> YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
