Dags att börja köra de tre pallplatsvinnarna i Fantastiknovelltävlingen. Vi
börjar med alstret på tredje plats (senare i veckan kommer andraplatsnovellen
och slutligen den som hamnade på första plats). Juryns kommentarer finns på
www.skriva.bravewriting.com och har tidigare även stått på denna lista. --AE
-----
Skyskraporna i Densai
av Joakim Broman
Jag försöker något nytt. Jag skriver för att försöka ta mig igenom stanken.
Varje kväll när vi kommer tillbaka till förläggningen och väntar på vår tur i
köket finns det en halvtimme när lukten av svett och damm inte hunnit dränkas i
oset av de kokta rödrötterna.
När folk lagat mat och man ätit och lagt sig för att tänka på nåt annat, vad
som helst, en stund innan man somnar, då har man vant sig. Men den här
halvtimmen måste jag komma igenom. Kovan brukar läsa sina holotidningar då. Jag
frågade en gång vilken hjälte han gillar bäst. Koultrok, sa han, särskilt när
han slår sönder byggnader. Men jag är inte 10 år, jag gillar inte holotidningar.
Såhär ser min vecka ut:
Måndag, vi körs ut till bygget klockan sex som varje dag. Det är oftast lite
lugnare tempo, förmannen behöver ha många möten om vad som ska göras i veckan.
Jag och Kovan jobbar på 516:e våningen nu.
Tisdag, nu ökar tempot. Förmannen är alltid stressad på tisdagar. Han skriker
att vi är sena.
Onsdag, samma tempo. Onsdag är den värsta dagen, för då stiger den andra
solen som högst. När hettan lägger sig och det blåser från syd kommer sanden in
och det är omöjligt att andas. Vi körs tillbaka till förläggningen vid sextiden
och ibland somnar jag utan att ha ätit.
Torsdag är tempot också högt, ibland högst av alla dagar. Förmannen piskar på
oss. Men det är ändå inte lika jobbigt som onsdag.
Idag är det fredag. På fredagar jobbar vi halv dag och skytteln kommer alltid
en kvart sent, jag vet inte varför. Ibland brukar Jaser viska om strejk. Det är
alltid fredag när hon gör det, jag vet inte varför. Hon är från Osiris, kanske
är det nåt med fredagar där.
Sedan är det lördag, då vilar vi. Ibland går jag till kyrkan, ibland går jag
till parken med en röd sjö. Jag skulle gärna ligga kvar i sängen om rummet var
tomt, men det är aldrig tomt. Vi sover 12 personer i varje rum, det är alltid
nån som stannar.
Sen är det söndag och allt börjar om igen.
Kovan brukar säga att i Densai går det bara att se två dagar framåt för att
antingen sanden eller en skyskrapa är i vägen.
***
Onsdag, vi kom precis tillbaka från bygget och jag vill somna men kan inte.
Stanken är outhärdlig idag.
Vissa här, allt de pratar om är sina familjer. Jag fattar det inte. De pratar
om dem i varje mening. För mig är det tvärtom, jag vill inte tänka på min
familj. Det är därför jag gillar Kovan, han pratar om allt möjligt hela tiden.
Han kan prata i en timma om en sida i en holotidning.
Eftersvettningen efter jobbet pressar fram ett minne. Jag är kanske sju år
gammal och pappa har sagt att jag måste gå in till Los Calda och lämna ett
kuvert till en man. Han beskrev vägen och jag gick tidigt på morgonen. Men när
jag gått en timme började jag redan bli utmattad. Jag hade gått vägen många
gånger men aldrig under de hetaste dagarna. Jag började undra varför pappa inte
kört mig om det var så viktigt att lämna kuvertet. Men jag vill inte göra honom
besviken igen så jag gick vidare.
Jag stannade då och då i skuggan för att vila och dricka, men mattheten hade
slagit rot i mig. I huvudet ekade pappas röst och märket på min högra överarm
började värka igen. Jag reste mig upp hastigt för att försöka pressa mig igenom
sista biten, men då svimmade jag.
När jag vaknade igen körde en man mig hemåt i sin skyttel. Jag vet inte vad
som hände med kuvertet.
Nu är det min tur att laga mat.
***
Jag vet inte vad jag ska skriva. De här rummen ger mig inget. Det är blå
väggar. Här finns en rad rum med sex våningssängar i varje. Här, längst bort i
korridoren där jag sitter och skriver finns ett smutsigt kök. Jag har inget mer
att säga om det men jag har inget annat att skriva om heller.
Jag vet inte om det fanns något annat här innan vi kom hit för att sova.
Rummen är liksom utan syfte, jag kan inte föreställa mig varför de byggts. På
ett sätt påminner det om ett sjukhus, men det är mycket mindre, det finns inte
tillräckligt med rum för det. Och ingen skulle behöva ett sjukhus så här långt
från staden.
***
Jaser har något svart i ögonen, till och med tårarna hon har i ögonen är blankt
svarta. Igår när alla ätit och ville sova satt hon och pratade lugnt men
bestämt om att det gått för långt. Det var inte ens fredag. Vissa killar har
inte tjänat ihop till sin rekryteringsavgift fast de varit här i ett år, sa hon.
Jag vet att det är sant, men jag kom hit utan rekryteringsavgift.
Kovan sa inget efteråt, har inte pratat mycket idag heller. Jag tror att han
också vill strejka.
Vi har flyttats från 516:e våningen, nu jobbar vi på marken. Här blåser
sanden hela tiden och blandar sig med dammet från säckarna som vi kör med
hoverskyttlar till hissen. Det känns som att mina lungor är tapetserade av det.
På lunchrasten var vi knäckta, Kovan la sig för andra dagen i rad och sov i
skuggan bakom östra bommen. Tronitgolvet är svalt, sa han, men mina rödrötter
är varma.
Jag försöker tänka på lördagen istället, fast det känns som att det var
mycket länge sedan. Jag var ute och promenerade och mådde bättre än på länge,
var klädd i min tunnaste vita tröja som jag bara unnar mig ibland och vinden
var till och med svalkande. När jag mår som bäst verkar det som att jag inte
tänker på någonting alls, inte på min familj, inte på Densai, inte på pengar.
Jag tänkte en liten stund på en tjej som jag var kär i en gång, när jag var
kanske 12 år. Hon hade det tjockaste håret och var alltid klädd i rosa och
grönt. Det var något med hennes tänder och sättet som hennes ansikte
förändrades så mycket varje gång hon reagerade på något. De flesta blir lite
glada eller lite ledsna eller lite förvånade, men hennes mun och hennes tänder
gjorde så stora rörelser, som om hela hennes kropp skälvde av det som hände i
världen, och det såg ut som om hon älskade livet mer än någon annan när hon var
glad, och inte kunde finna sig i världen när hon var ledsen. Jag själv har
ganska små rörelser tror jag, Kovan brukar säga att jag bara har två miner som
är lätta att blanda ihop. Jag tänkte i alla fall på henne en liten stund men
annars inte på någonting.
På en bakgata några kvarter bortanför parken med den röda sjön stod en liten
kille och sålde begagnade holotidningar. Han nästan skänkte bort dem. Det var
några jag inte kände igen, och så fanns det Koultrok också. Det är i alla fall
såna saker som man inte ser så ofta här. Han kanske hade fått dem av någon
turist eller så hade han köpt loss dem från en butik som gått i konkurs. Jag
frågade inte utan köpte fyra stycken till Kovan. Hans leende när han fick dem,
det gick från öra till öra. Han kramade mig och bläddrade frenetiskt i dem.
Här i rummet är sorlet mycket svagare. Ingen skojar längre och ingen bråkar
om vems tur det är att koka rötter. Stanken är inte så tung idag, den kommer
bli värre imorgon.
***
Torsdag. Jag är så trött. Men jag måste försöka hålla mig vaken och äta.
Jag skriver om några här:
Tanay, han är från Zahra tror jag. Han kom hit med rekryteringsavgift. Jag
ser ibland hur han ringer till sin familj. Han gråter nästan alltid då.
Malik, han är från Freya. Där är det fattigt om man inte är från
kejsarfamiljen, och det är inte Malik. Han brukar vara glad ändå, han skrattar
mycket och pratar lite. Men den sista veckan har han inte skrattat. Malik har
ett annat kännetecken också, han rycker alltid till när man tilltalar honom
bakifrån. Som att han är rädd att bli skjuten nästan.
Jaser, hon är från Osiris, det har jag sagt förut. Hon pratar varje dag nu om
att vi måste strejka. Hon har pupiller som är kolsvarta, men där bakom kan man
ana glöd och eld.
Rabi, jag vet inte var han kommer ifrån. Men han är stor och ser galen ut när
han ler.
Jag skulle kunna skriva om fler men många vet jag inte namnen på. Man håller
mest koll på dem som jobbar nära en själv på bygget, som man kanske måste bära
saker till eller få något buret av. Det låter som om jag är rädd att stöta mig
med någon men det är inte det, utan det handlar bara om att jag inte orkar lära
känna alla. Speciellt inte när man inte vet om de blir kvar här. Och efter ett
tag blir det konstigt att försöka lära känna de som blir det. En kille, jag
tror att han kommer från Freya, han har varit här i fyra månader nu, men
eftersom jag trodde att han skulle försvinna direkt för att han såg så vek ut
så pratade jag aldrig med honom fast vi jobbade ganska nära varandra på bygget.
Det går ju inte nu efter fyra månader att gå fram och säga någonting. Jag tror
att han känner likadant, så vi går liksom förbi varandra på olika plan.
Idag frågade jag förmannen om det fanns en plats högre upp, så att jag kunde
komma bort från marken. Jag trodde att han skulle skrika åt mig men det gjorde
han inte. Han skulle tänka på det sa han.
Jag tog en paus från skrivandet nyss och gick till fönstret. Ibland kan man
se solarna gå ner över de västra komplexen, allt färgas orange och saker känns
ganska bra en stund.
Det är min tur att koka rötter nu. Kovan har somnat med sin holotidning över
ansiktet.
***
Bara en kort not innan jag äter. En långsam vecka. Kovan brukar säga att i
Densai är dagarna är långa och åren korta.
Idag gick jag på toaletten och mitt urin var svart. Det gjorde inte ont men
jag är orolig.
Det är min sjunde månad här. Snart kommer sommaren och förvandlar oss alla
till sot.
***
Idag blev stanken för mycket. Rabi hade med sig en svartskrim som han rensade
mitt i köket så att det spred sig över hela rummet. Jag sa att den var
maskäten, att han måste slänga den. Men han envisades om att han skulle steka
den. Ett par killar backade mig och sa åt Rabi att han måste slänga fisken. Då
blev han galen och började skrika att vi inte bestämmer över honom, vi är inte
hans chefer. Han hade den halvt rensade skrimmen i handen och stod på en stol
och skrek.
Det förvandlades till en stor konflikt där nästan alla blev inblandade. Folk
diskuterade högljutt under hela tiden som det lagades mat.
Jag och killarna som hade börjat gav upp ganska snart men jag var tvungen att
gå ut för att inte kräkas. Inte ens en timme efter kunde jag gå in i köket, så
jag har inte ätit ikväll.
***
Jag har inte skrivit på en vecka nu. Vissa dagar kommer inte orden fram fast
jag sitter med blocket i handen och tänker så hårt jag kan på något att få ner.
Men varje gång jag är på väg att skriva något sådana dagar känns det
meningslöst, som att jag skrivit det förut och bara upprepar mig. Det känns som
att alla dagar liknar varandra, att inte det minsta lilla unika händer.
Jag vet att det inte är sant, att åtminstone mina tankar är annorlunda och
att det brukar hjälpa att skriva. Men vissa dagar är det omöjligt.
***
Jag vet inte varför jag skriver längre. Det är inte lönt. Stanken letar sig in
i mina näsborrar hur jag än gör. Och det är som att ju värre det luktar här där
vi sitter och väntar, desto mer försöker Kovan prata, och ju mindre orkar jag
lyssna. Nyss bara babblade han rakt ut i luften om nån holofigur som är
snabbare än ljuset tror jag, jag fattade inte och jag bryr mig inte riktigt
heller. Sen ställde han nån fråga till mig som jag inte hörde. Jag sa bara:
"Va?" Kovan stirrade på mig som om jag var en idiot, som att det han suttit och
pratat om var nåt slags livsavgörande diskussion som jag behövde ta ställning
till. När jag inte svarade tittade han ner och mumlade en stund för sig själv.
Sen blev det vår tur att laga mat.
***
Fredag. Skytteln kom inte en kvart sent. Och värmen slog oss från början. Till
och med Kovan slutade prata. Jag försökte kompensera lite för häromdagen och så
behövde jag något att lyssna på för att inte svimma så jag försökte få honom
att berätta om Koultrok i senaste numret men han skakade på huvudet. Vi drack
fem liter hydro var men lungan var ändå målad med damm.
Kovan sa en sak: "Varför är vi här?" Han ställde liksom frågan ut i luften
och jag trodde att han menade här i Densai eller kanske till och med här på
Capella, alltså vad är meningen med allt. Det visade sig att han menade varför
är vi just här på bygget, varför kan vi inte få vara under tak eller där det är
svalka, men då hade jag redan börjat tänka och ett minne fastnade i huvudet
hela dagen. Jag var runt 14 år och pappa hade dragit med mig till Los Ginnis.
Jag visste inte varför men han hade suttit hela morgonen och bara stirrat in i
stenmuren på verandan. Och så plötsligt reste han sig och sa åt mig att komma
med, och så åkte vi.
Han sa inget på hela resan vilket passade mig eftersom jag var på dåligt
humör och bara ville vara i mitt eget huvud. Vi körde genom hela stan och jag
kollade ganska nyfiket på de högsta husen för jag hade inte varit så många
gånger i Los Ginnis. Men när vi sen kom fram var det inte mitt i stan utan
ganska nära stranden, i en liten nedgången byggnad som hade ett ställ med
vykort framför sig. Det var en närbutik för turister på väg till stranden, som
sålde hydro och öl och smörgåsar som såg ganska oaptitliga ut. Pappa drog med
mig till kassan och när mannen betjänat färdigt sin kund kände han igen pappa
och frågade: "Så det här är din pojke?" Och pappa nickade och så vinkade mannen
med oss bakom disken. Han vände sig till mig och frågade om jag visste något om
matlagning. Jag skakade på huvudet, och sedan öppnade han en dörr. Han bad
pappa att stanna utanför för att det var så litet där inne, och så visade han
in mig i ett litet utrymme och stängde dörren bakom oss. Sedan öppnade han en
andra dörr där innanför och vi kom in till ett nästan kolsvart rum.
"Det här är mitt kolrum", sa han. "Jag grillar skrubb till turisterna här. De
tål knappt ljus alls så man måste grilla dem sakta och glöden får inte bli för
stor." Vi stod tysta en stund, men mina ögon tycktes inte vilja anpassa sig
till det svaga ljuset. Det var bara en liten springa ljus i taket som skulle
räcka för den som grillade.
Värmen var fruktansvärd och tätt hoptvinnad med en kemisk, söt doft. Eftersom
han hade isolerat bort allt ljus fanns det nästan inget drag.
"Om du vill kan du få arbeta här", sa han. "Det är därför din far tagit hit
dig."
Jag sa inget. Jag förstod att pappa försökte göra mig en tjänst, att jag
skulle kunna tjäna pengar till familjen utan att kroppsarbeta. Men när svetten
växte runt hela huvudet kunde jag inte förmå mig själv att säga ja. När jag kom
ut från rummet igen kräktes jag på golvet.
Pappa sa inget på vägen hem. Jag ville säga något men visste inte vad.
Jaser låter mer och mer desperat. Hon försöker få till en strejk från nästa
måndag. Jag tiger i hennes möten, men jag finns där. Vad gör jag om jag måste
bestämma mig? Jag vet inte.
***
Idag mådde jag ganska bra ända fram till kvällsbönen. Jag hade bestämt mig för
att inte be, jag behövde bara stå och titta ut i luften lite så som mamma
brukade göra. Fast mamma hade havet att titta på, här finns bara sandhavet. I
alla fall så satte sig Kovan för att be en bit bort. När han gjort det en stund
upptäckte jag att han grät, först lite men sen mer våldsamt. Jag gick fram och
frågade vad det är med honom men han bara grät och hulkade.
Till slut lyckades jag få honom att sluta genom att prata med honom som den
där kvinnan gjorde till Koultrok en gång när han måste lugna sig. Då berättade
han att han inte kan låtsas längre. Han vill åka hem, sa han.
"Då är det klart att du ska åka hem", sa jag och klappade honom på axeln.
"Jag hjälper dig."
Och då började han gråta igen, och så sa han: "Men de tog mitt pass. De tog
det fast min bror sa till mig att inte låta dem ta det, han sa, vad du än gör
så låt dem inte ta ditt pass, om du har det så är du alltid okej Kovan. Men jag
lät dem ta det och nu kommer jag aldrig hem."
Då visste jag inte vad jag skulle svara, så jag höll bara Kovan i mina armar
medan hans kropp skälvde, och jag kom ännu en gång att tänka på den där flickan
som jag minns från en gång.
***
Idag kom värmen åt mig, jag tror att jag kanske fick värmeslag. Jag måste ha
hallucinerat. Jag var uppe högt upp för att lämna material, kanske runt 700:e
våningen, så långt som vi byggt. Och bakom en vägg såg jag en man i vit
kandura, men runt midjan fanns ett hål i den där hans erigerade penis stack ut.
Han stod och tittade ut mot staden, det fanns ingen vägg uppbyggd ditåt, och
han onanerade. Jag stirrade som förstenad. Efter en stund kom en svart, tjock
sörja ut, och jag vände om och gick ner.
Förmannen kallade till sig mig idag, han sa att det inte finns något han
kunde göra. Ingen vill jobba på marken. Alla vill ha blåst och skugga. "Tänk på
mig som måste stå här i solarna hela dagen", sa han.
***
Idag när vi kom tillbaka till förläggningen stod Jaser vid dörren och klappade
alla på axlarna och nickade. Hon sa inget men vi förstod vad det innebar.
Hon vill att vi ska vila en dag, jobba en vecka och sedan strejka nästa
måndag. Hon har fått kontakt med någon från Darla, säger hon, en
fackföreningskille som ska hjälpa oss.
Men dagarna är längre nu. När vi kom tillbaka kunde jag vrida pölar av svett
ur mina kläder. Vad händer om det blir bråk?
***
Fredag. Jag ville ta en promenad till den röda sjön, men jag stannade på
rummet. Tanay pratade med sin familj i nästan två timmar. Han grät och grät.
Till slut var jag tvungen att be honom hålla käften. "Vi har det alla jobbigt
Tanay", sa jag. Då pratade han tystare men han slutade inte gråta.
***
Det är onsdag idag. Jag har inte skrivit på en månad. Det är inte lika viktigt
nu. Jag kommer att skriva mycket kort.
Saker är ungefär som tidigare.
Det blev aldrig någon strejk. Jaser pratar inte längre om det, jag vet inte
varför. För någon vecka sedan frågade någon, då log hon bara och sa att man
måste välja sina strider.
Kovan har packat undan sina holotidningar. Han pratar inte så mycket längre,
ett tag saknade jag det men nu tycker jag att det är ganska skönt.
Mina tårar har blivit svarta men jag mår ganska bra. Skytteln kommer klockan
sju varje morgon, den är ofta sen på fredagar. Jag har inte sett några fler
hallucinationer.
Och på kvällarna när jag kommer tillbaka till förläggningen känner jag inte
stanken längre.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in
short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) och förbered dig för
FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2017, info www.skriva.bravewriting.com / Om Ahrvids
novellsamling Mord på månen: http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang: ;
"stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! /Nu som
ljudbok: http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id‘86081462 / Läs även AE ;
i nya E-antologin Mellan tid och rum
<http://www.adlibris.com/se/e-bok/mellan-tid-och-rum---himmel-och-hav-9789187711435
/> YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07) -----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
