[SKRIVA] Tävingsbidrag + påminnelse
- From: "ahrvid@xxxxxxxxxxxx" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>
- To: skriva@xxxxxxxxxxxxx
- Date: Mon, 13 Oct 2008 17:55:00 +0200 (CEST)
//Före tävlingsbidraget, en kort påminnelse om innevarande novelltävling.
Tema: Jag-form
1. Noveller (inom genrerna sf, fantasy eller skräck) skall vara skrivna i
första person (jag-form). Noveller postas på SKRIVA-listan, med ordet
"tävlingsbidrag" någonstans i rubriken (subject, ämnesrad).
2. Deadline fredag 24/10 kl 24.00.
3. Listmedlemmar får inte rösta på en egen novell, och man röstar genom att
ange tre favoriter i prioritetsordning. (1 till 3, ettan får tre poäng, tvåan
två osv. Inga delade poäng, eller inkompletta röstlistor.) Rösterna sänds till
ahrvid@xxxxxxxxxxxx, såsom rösträknare, senast måndag
27/10 kl 24.00. Allas röster kommer att redovisas, inkl hur man röstat.
4. Priser funderas det på... (Har någon förslag? Någon som vill donera
något?)
Nedanstående novell har redan publicerats - jag kanske dock skriver
ytterligare någon, bara det kommer ett bra uppslag! - men inte deltagit i någon
tävling. --AE//
Elektronisk hämnd
Det skulle bli det perfekta attentatet.
Jag hade länge retat mig på den där träaktige, elake skattehandläggaren.
Varför i all världen behövde han den där redovisningen från fem år tillbaka?
Och de där paragraferna han hänvisade till hade ingen levande människa hört
talas om! Firman gick i konkurs, frun lämnade mig och huset gick på exekutiv
auktion. Det var hans fel alltihop!
Han måste ha suttit där med ett elakt leende på sitt tjänsterum. Men skattar
bäst som skrattar sist!
Jag fick idén när jag såg på tv. Terroristgruppen hade sprängt en bomb just
som jeepen med de fredsbevarande (som de kallade sig) styrkorna passserade. Och
på ett ögonblick hade de utländska invadörerna (som vissa kulturskribenter
kallade dem) omslutits av ett eldklot. Det var bara ett stålskelett kvar av
bilen.
- Terroristerna har kommit på ett nytt sätt att komma åt våra trupper, sade
en arméofficer. Vi som bara är här för att hjälpa folket!
Jag hajade till och sträckte mig mot fjärrkontrollen för att höja ljudet.
(Vilket behövdes i det eländiga, lyhörda kyffe jag nu tvingades framsläpa mina
dagar i på grund av den där skattebyråkraten.)
- Titta här, sade officeren. Resterna av en mobiltelefon. De väntar tills vi
kommer till exakt rätt plats och sänder sedan en ringsignal. Djävulskt enkelt,
men effektivt.
Med fjärren bytte jag till CNN för att se deras version av attentatet. Jag
såg BBC. Jag spelade in och spolade reportagen fram och tillbaka för att se dem
om och om igen. En plan började formas i mitt huvud.
På en loppis ett par dagar senare hittade jag en begagnad mobiltelefon för
en hundring. En aningen otymplig, svart sak av knappast senaste modell - men
det spelade ingen roll för det jag skulle använda den till. Jag köpte ett
kontantkort till mobilen och såg till att betala just kontant så att det inte
kunde spåras. (Jag hade förresten inget val, eftersom alla mina kreditkort var
indragna och ogiltiga genom den där förbenade skattmasen.)
Jag öppnade den lilla lådan och blottlade kretskortet. Det tog några timmar
att hitta och räkna ut hur jag skulle koppla trådarna rätt så att det alstrades
en strömpuls när ringsignalen tjöt. Jag monterade trådändarna så de gav en
gnista och testade med en halv kapsyl bensin. När jag provringde antändes
bensinen som planerat! Det skulle nog fungera.
Skattehandläggarens vanor måste kartläggas. Jag spionerade på hans hus för
att se när han åkte och kom hem varje dag. Jag skuggade honom i min gamla
skraltiga Volvo med en trasig sidoruta. Vad jag saknade min BMW! Jag kartlade
vilka vägar han åkte. Var han brukade stanna till. Och jag spanade efter
lämpliga ställen att genomföra min plan på.
Att få tag på sprängmedel var förvånansvärt enkelt. En bekants bekant
jobbade på ett bygge och jag drog något om att jag behövde spränga stubbar på
sommarstugetomten. (Men det var ju frun som fick den! Mitt hämndbegär växte när
jag tänkte på hur Elsa-Maja satt där på landet och gosade med någon ny karl -
allt på grund av den där parasiten som skatteverket anställt för att suga
blod.)
Vid ett lämpligt gathörn med trafikljus fanns en papperskorg uppsatt. Jag
hade noterat hur skatteblodsugaren ungefär två gånger av tre kom fram när det
var rött och tvingades stanna. Papperskorgen fanns nära förarsidan. Allt jag
behövde göra var att placera laddningen i papperskorgen och på säkert avstånd
spana in när min antagonist stannade till. Sedan var det bara att slå en signal
till mobiltelefonen som skulle utlösa denna befriande explosion.
Det finns människor som inte är värda att leva. Håller ni inte med? En
byråkrat som inte har något annat än paragrafer i hjärnvindlingarna och
blanketter till tarmsystem är knappt en människa. Så, jag drog av litet för
mycket moms - än se?n då? Och det var väl inte mitt fel att den där revisionen
visade på ett underskott på flera hundra tusen! Inte kunde jag hjälpa att de
där verifikationerna råkade hamna i kattlådan. Hur i all världen skulle jag ha
kunnat veta att det avdraget var otillåtet och den skatten obetald?
Jag skulle bara göra mänskligheten en tjänst.
Ett par dagar innan det var dags råkade jag komma åt fjärrkontrollen och få
fram Discovery Channel. Det var ett reportage om hur polisen kunde använda
sparad information från mobilteletrafik för att ta reda på vem som ringt vad
och när. Jag hade panik i flera sekunder, innan jag lugnade mig och drog upp
plan 2B.
På en annan loppmarknad inskaffade jag en begagnad mobiltelefon till. Och
strax ett nytt kontantkort som inte kunde spåras. Det där platta, fula skrället
kan varit bidragande orsak till att Ericsson en gång var nära konkurs, men det
spelade ingen roll då den bara skulle användas för ett enda samtal. Sedan kunde
jag slänga den från stadens högsta bro, och varken sändande eller mottagande
mobiltelefon skulle kunna spåras till mig.
Är jag inte ett geni? Nog hade jag tänkt på allt.
Jag smög ut mitt i natten för att placera ut bomben. Jag var noga med att
inte bli sedd. Nästa morgon skulle det ske, när mitt hämndobjekt åkte till den
utstuderade psykiska och ekonomiska tortyrcentral som vissa skämtare hade mage
att kalla statligt verk. Inombords jublade jag av en glädje jag aldrig känt
förut!
Några timmar senare stod jag på pass. Vanliga kläder så ingen skulle lägga
märke till mig. En liten diskret kikare för att då och då kontrollera sträckan
fram till rödljuset och papperskorgen. Jag hade memorerat kännetecknen för
bilen mitt mål färdades i. Jag skulle inte ta några risker. Om allt inte
klaffade som tänkt idag, kunde jag alltid prova nästa dag. Hade jag väntat så
pass länge på min berättigade vedergällning kunde jag om så behövdes vänta ett
tag till.
Men jag hade tur.
Det var hans bil! I kikaren såg jag att han var ensam i den. Inga
morgonflanörer var i närheten för att se vad jag gjorde. Och till och med
trafikljuset samarbetade perfekt. Jag tror aldrig jag varit så lycklig över att
få se ett trafikljus slå om till rött.
Nu skulle det ske.
Jag sträckte ned handen till mobiltelefonen i fickan. Och till min fasa och
bestörtning såg jag som i slow motion hur det min darrande näve plockade upp
var...
Fjärrkontrollen till min tv.
Mobiltelefonen låg på fjärrisens plats framför tv:n, kunde jag dystert
konstatera medan jag omsorgsfullt knöt hängsnaran som snart skulle dingla från
lampkroken i taket.
--Ahrvid Engholm
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Tävingsbidrag + påminnelse
