Torsdagen 8/11 bjöd Science Café på kaffe och småkakor och en diskussion om rymden, på Kulturhuset i Stockholm. Gäster var Sven Grahn (rymdkonsult), Anita Sundman (astronom) och Dag Linnarsson (som sysslar med rymdmedicin). Efter några inledningsord från var och en utbröt litet diskussion, dit publiken också kunde bidra med inlägg och frågor. Jag tänkte referera *en del* av vad som sades. Grahn påpekade att rymden är ett tecken opå att utvecklingen nått så långt att "universum kan observera sig själv". Vi är en del av universum, och vi kan studera universum Det vore tjänstefel av oss att inte göra det. Och rymdfärder ingår i den klassiska traditionen av "hjälteresor", som Odysseus m fl, som ger oss mål och budskap. Rymden ger exempelvis budskapet om tekniska, vetenskapliga framsteg. I början av 50-talet fanns det i Sveige något kallat Svenska Interplanetariska Föreningen (med bl a Vasas upptäckare Anders Franzén som medlem) där man kallade varandra "astronauter". Linnarsson menar att människor tål rymdfärder ganska bra. Innan Gagaring trodde man att människan eventuellt skulle dö av vätskeansamling i lungorna i tynglöshet. Det var fel. Det finns egentligen bara två problem. 1) Skeletturlakning och 2) strålningen. 1) betyder att vi tappar benmassa i en takt av ca 1% i månaden i tyngdlöshet, vilket motsvarar vad äldre personer gör på jorden under ett år. Strålning finns av olika slag. Den allmänna kosmiska strålningen kan vara illa nog (men exempelvis ISS ligger i en bana delvis innanför jordens skyddande magnetfält, och drabbas inte) men dessutom kan solen då och då få partikelutbrott, som på kort tid kan ge flera livslängders maxdos av strålning. Lyckligtvis kan man få några timmars till en dags förvarning om solutbrott, och man kan kanske ha med sig "strålskyddsrum" (vatten skyddar bra) på längre färder, t ex till Mars. På månen är det ingen fara heller: kommer ett partikelutbrott kan man dyka ned bakom en klippa för att vara skyddad. Kalken man förlorar i skelettet brukar återbildas *nästan* helt inom ungefär två år. Muskler förtvinar också i tynglöshet, men det kan man motverka med träning (1-2 timmar om dagen). Grahn påpekade att ett stort problem är att våra rymdtransportsystem är ineffektiva. Det kostar 16 000 dollar att skjuta upp ett kg i rymden, och det priset har man inte lyckats pressa. I princip är teknologin densamma som när von Braun byggde V2 för 60 år sedan. Däremot har *effekten* av vad vi kan skjuta upp blivit mycket större, kanske faktorn 1000. Gammal elektronik tog 1000 ggr så mycket plats, och dagens laster kan göra så mycket mer. Rymdfärjan uppfyllde aldrig förväntningarna. Den är vacker, men blev för dyr, och har också drabbats av svåra olyckor. Det sker väldigt mycket inom rymdutvecklingen. En satellit skjuts upp var fjärde dag. Men idag ser man det som "vardagsmat". Vi ser GPS, vädersatelliter, TV-satelliter osv som självklara. Kina har påbörjat ett ambitiöst månprogram, "för att visa att man kan och är en makt att räkna med" (men man får ändå inte vara med på ISS, främst för att amerikanerna inte vill). Risken för att dö under en rymdfärd beräknas till 1-2 procent. För strålrisken försöker man balansera det så att man får 3 procents förhöjd risk för cancer. Han är konsult för Virgin Galactic som just nu förhandlar med Kiruna stad om att förlägga sina ballistiska rymdresor där. Att det verkligen *blir* så kan han inte säga med 100% säkerhet (projektet att bygga Spaceship Two, som skall ta passagerare till 4 min tyngdlöshet 100 km upp) drabbades i somras av en dödsolycka, där en raket exploderade under testkörning på marken, men blir det av kan det ske från ca 2012. En biljett kostar preliminärt 200 000 dollar, och man har redan dålt biljetter för 30 miljoner dollar. Det finns en marknad. Men det gäller att farkosten är säker, och det tror Grahn. En kulbaneresa involverar mycket mindre krafter och bör vara säker. Virgins ballistiska rymdfarkost drivs av bl a lustgas, som för övrigt är samma gas som ruttnande löv avger om hösten. Det är kanske därför det är så rogivande att gå omkring i skogen om hösten... Sundman pratade litet filosofiskt om rymden, hur vacker jorden är från omloppsbana, och hur rymden ger tankar om ensamhet, frihet, ödslighet, rymlighet. Man kan skriva poesi om rymden, och en del astronauter har målat sina upplevelser. Grahn kommenterade Aftonbladets Åsa Lindeborg som var upprörd över att Christer Fuglesang skulle ha skickat ut en "amerikansk spionsatellit". (Man kan alltid lita på AB:s kultursidevänster att hitta nya angreppsvinklar mot Den Stora Satan!) Men något sådant gjorde inte Fuglesang. "Den lilla pluppen var ingen spionsatellit", sade Grahn. "Det var en liten manick för att mäta variationer i jordens gravitationsfält. Det råkade bara vara så att den amerikanska militären var beställare av experimentet, men det kunde lika gärna ha civil tillämpning." I själva verket har amerikanska militären sedan 1990 övergivit rymdfärjan för i stort sett alla sina uppdrag - den är för dyr i drift. Man skickar upp egna engångsraketer. Däremot bestämdes en gång diametern på rymdfärjans lastrum (4,5 meter) av att militären behövde det för spionsatelliter, men som sagt har militären sedan 17 år övergivit rymdfärjan (undantaget en oförargliga gravitationsmätarpluppen). Jag som skriver noveller som utspelas i en framtida månkoloni (samlingen Mord på månen, 2006) hade ett par frågor. Dels frågade jag om ev fara av låggravitation, jämfört med total tyngdlöshet (månen har 0,16 G). Linnarsson svarade att det mesta tydde på att låggravitation är mycket nyttigare än tyngdlöshet. Troligen kan man hantera det väldigt bra, och kroppen får inte alls samma skador som av tyngdlöshet. Man har bl a gjort försök där folk ligger till sängs i månader, för att simulera tyngdlöshet. Och så har man lutat sängen en aning för att motsvara gravitationen på månen eller Mars och märkt att kroppen reagerar mycket bättre. En annan fråga jag hade rörde hur det var med den vattenis man anser sig ha funnit indikationer på kring månens poler (i djupa kratrar och sänkor, ursprungligen från kometer som slagit ned). Sundman sade att man ännu inte är säker, men finns det is är det i form av små isgruskorn som är uppblandat med övrigt månmateriel. Grahn påpekade att ESA:s svenskbyggda sond SMART-1 skulle bl a leta efter tecken på väte vid polerna (vilket indikerar vatten) men man har ännu inte hunnit gå igenom all data den samlade in. "Det har inte funnits tillräckligt många doktorander för att gå igenom SMART:s data än..." Det finns troligen en del vatten. Amerikanerna sänder snart upp sonden Lunar Prospector som kan komma att definitivt avgöra saken. Någon frågade om industriprocesser i rymden. De har ännu inte givit så stor utdelning. Man har upptäckt att för materialhantering i tynglöshet kommer kraften från *ytspänning* i materialet in och stör. En medicinsk teknologi, kallad elektrofores (so går ut på att låta ämnen vandra i elektriska fält), trodde man skulle vara en bra grej för tyngdlöshet men man fick problem med termiska (värme-) störningar. Ett värdefullt ämne som finns på månen (det skapas av solvinden) är Helium-3. Det kan man använda för att få fusionskraft, men det har också medicinsk användning. Helium-3 kan "exciteras" så att man kan ta mycket bättre röntgenbilder. ATt få tag på bara några liter Helium-3 per år skulle vaar värt väldigt mycket, och kunde delfinansiera månresor. NASA börjar på allvar bekymra sig för rymdskrot, berättade Grahn. Det är rester av satelliter, som kan krocka med andra satelliter och förstöra dem. Alla som nu lämnar offerter till NASA för grejor som skall skjutas upp, måste förklara hur de kan minimera risken för att det efterlämnas rymdskrot. Efteråt stod jag och några andra och drck kaffé och snackade med bl a Sven Grahn. Bl a pratade vi om rymdförbudslagen från 1983 (lag om rymdverksamhet 1982:963) som Grahn menade framför allt var till för att fastslå ansvarsförhållanden vid eventuella olyckor. På så vis kan man läsa försäkringar ifall någon raket trillar ned i huvudet på någon. (I USA betalar försäkringsbolag skador upp till 500 milj dollar, regeringen betalar skador ellan 500 och 1500 milj dollar, och dyrare skador ersätts inte alls.) Men hela rymdlagstiftningen är en enda röra, menade Grahn, och man kommer att behöva skriva om det. Däremot behövs inte rymdlagen för Esrange, eftersom dess verksamhet redan täcks av en förordning utfärdad av Norrbottens länsstyrelse redan 1964. I Kiruna planerar man f ö för ett rymdhotell, med 20 rum, som skall rymma Virgin Galactics resenärer. Varje rum skall få namn efter en känd rymdfararei historien. Kvällen avslutades med att man läste upp en namnlista med förslag på vad rummen skulle heta, med astro- och kosmonauter (och en taikonat) från förr och nu, från öst och väst. Men den listan är för lång för att räkna upp här. Vi får hoppas att det blir en Spaceport Kiruna.
--Ahrvid -- ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag] Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp! Gå med på SKRIVA! http://www.skriva.bravewriting.com ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistangrundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
