[SKRIVA] Rec: Radioaktivt avfall/P Langer
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>, <sverifandom@xxxxxxxxxxxxxxxxxxxx>
- Date: Sun, 16 Nov 2008 14:59:36 +0100
Pekka Langer, här med sin memoarbok Radioaktivt avfall (Rabén Prisma, 1996;
medförf anges vara sonen Joakim), är en gammal favorit för mig som fan av gamla
radioprogram. Via SR Minnen (leta upp deras program under www.sr.se!) har jag
kunnat avnjuta hans klassiska Natttupen (OBS! tre t:n) som gick 1952-1959. Där
skojade han med lyssnarna, läste helnippriga kåserier och spelade plattor.
Senare blev Pekka Langer känd i program som Packa Pekkas kappsäck, Det skall
vi fira (som han ledde 1961-1970), Sommartoppen,Telefonväktarna, Gomorron och
många, många fler. Han var främst radioman (och förklarar i sina memoarer att
radio är mediat han föredrar) men blev på 80-talet också känd från TV, med
program som Vem vet var och Notknäckarna (ofta med parhästen Carl Uno Sjöblom).
Vad få kanske inte vet är att Pekka Langer blev TV-kändis redan innan svensk
TV knappt fanns. I TV:ns barndom fick det kommersiella biobolaget Sandrews
uppdrag att göra provsändningar under en vecka 1954 (som bara nådde 1500
TV-mottagare inom sju milj från Stockholm) och där var Pekka med. Och själv
minns jag hans TV-julkalender från 1965 (som jag vill minnas handlade om att
Pekka drev en lanthandel). Han var dessutom författare till ett flertal
kåseriböcker, som ofta låg i försäljningstopp, och artist i Povel Ramels
Knäppupp-revyer på 50-talet.
Per-Olov Langer, känd som Pekka (varför han fick detta finska smeknamn
förklaras aldrig i boken), föddes 1919 i Göteborg och avled 1996 kort efter att
dessa memoarer kom ut. Han kom att växa upp hos en faster och farbror i
Norrköping, och efter en session i svenska flottan (korpral vid
underhållningsdetaljen, som utgav uppskattade tidningar och satte upp revyer)
sökte han sig till pressen som journalist. Han jobbade på i tur och ordning
Folket, Morgon-Tidningen och slutligen Afton-Tidningen, där han skrev allt
möjligt - allt från mordreportage till sportreferat. (En del läsare klagade på
att han från fotbollsmatcher hittade på händelser som aldrig inträffat...).
Han var alltid sprallig, snabb i orden och hittade på upptåg. På MT flyttade
han t ex en dag nålarna på redaktionskartan för hur långt de ryska trupperna
ryckt fram på Östfronten, varvid chefredaktören hamnade i extas och slog till
med svarta rubriker. I MT hade röda armén dragit fram sju mil längre än i alla
andra tidningar. Under påföljande dagar fick ryssarna diskret, i MT:s
rapporter, stanna upp och långsamt retirera...
Efter ett kort och troligen inte lyckat äktenskap, träffade han i slutet av
40-talet sitt livs kärlek, Bibi, dotter till Sven Lidman, författare och ledare
inom pingstkyrkan. Bibi fick han tre barn med och på 70-talet blev honom minst
lika stor radiokändis i morgonväktarprogrammen, där hon pratade om sociala
problem och uppmanade det svenska folket att "kvama vavandva!"
En dag 1952 fick han ett erbjuande från Radiotjänst, som det ännu hette, om
att prata till skivor. Natttuppen blev en dundersuccé och det första i en helt
ny radiogenre. Pekka blev känd som en rolig, dårpippig, snabbpratande typ och
lyssnarna avgudade honom. Han lär t o m haft en stor lyssnarskara i Norge,
trots att han hela tiden drog "norgehistorier" och drev med våra grannar över
Kölen. På radion kom han senare att jobba under Tage Danielsson och blev god
vän med denne (han ställde t ex upp med lån när Pekka hade problem).
Boken har många roliag anekdoter, t ex hur lokala busar brukade sabotera
mentometrarna under Sommartoppen. De skar av sladdarna så att publiken inte
kunde rösta. Det bekymrade inte Pekka, som helt enkelt i brist på riktiga
poäng, hittade på de poäng han tyckte lät rimliga. Chuck Berry låg flera veckor
extra på listorna tack vare mentometersabotagen.
Och kom ihåg: vid denna tid med en enda radiokanal och ingen TV betydde en
radiosuccé att *alla* (uppemot halva folket) lyssnade.
Jag minns många program med Pekka. Han hade egentligen ingen bra radioröst.
Det lät som om han var på vägg att stamma hela tiden, och han snubblade ibland
på orden. Men entusiasmen och humorn var inte att ta fel på, och det lät hela
tiden som om den gode Pekka hade en räv bakom örat. Man kunde aldrig veta vad
han hittade på.
Men livet var långt ifrån lätt för Pekka. Hans familj måste ha varit stålmän,
men faktum är att de verkade ha stått ut trots allt. För att klara sitt höga
arbetstempo (som ibland innebar dagjobb på tidningen, kvällsjobb på radion, och
repetition med nästa Knäppupprevy - samtidigt!) tog han lugnande piller. Och
för att döva det dåliga samvetet för pillerknaprandet, blev det ofta glada
utekvällar och några glas för mycket. Han var periodisk s k blandmissbrukare,
med andra ord.
Det märktes dock inte i hans jobb. Pekka Langer var oerhört noga och kom
alltid med väl förberedda manus - alla tokigheter han hävde ur sig var alls
icke så spontana som de lät. Möjligen gick han över gränsen 1985 i ett
TV-program med Carl Uno Sjöblom, men detaljer om vad det handlade om framgår
inte i boken (och jag minns inte "skandalen" - han var väl antagligen "tydligt
påverkad" i sändning).
Men han hade andra problem. Precis som 60-talets svenska popband, jagades han
av skattemyndigheterna som redan på den tiden börjat införa sitt rättslösa
1984-samhälle (t ex att man inför dessa är skyldig tills motsatsen bevisats,
och att de kan hitta på vad som helst som har rättsverkan utan rättegång), och
fick en tid fly till Spanien. (Sedan gick skattmasen vidare och skördade
framgångar som att splittra Hep Stars, knäcka Cornelis Vreeswijk och fördriva
Ingmar Bergman från landet. Jo jo.)
När Pekka kom igen var han kanske inte riktigt samma sprallpelle som
tidigare, och på 80-talet dök ett annat problem upp. Hans tänder började trilla
ur, och inga proteser eller titanimplantat eller något verkade hjälpa. Och för
en vars munvighet är levebrödet blev det förstås tämligen knäckande.
Det framgår inte direkt i Radioaktivt avfall, men hans sista år i livet
verkar ha varit besvärliga.
En liten detalj av intresse är att Joakim Langer, yngste sonen, gick i min
skola, Hässelby Villastads högstadium (någon årsklass över mig). Langers bodde
i Hässelby fram till ca 1972. (Jag såg Joakim då och då, visste vem han var,
men brydde mig inte så mycket om det. Jag-mötte-Lassieriet har aldrig legat för
mig.) Joakim Langer har sedan dess genom tips i faderns efterlämnade papper,
skrivit böcker om de existerande personer som blev föregångarna till Pippi
Långstrumps pappa (negerkung i Söderhavet) och den svensk som träffade en
inspirationskälla till Tarzan.
Pekka Langer var en stor underhållare, och en av dem som skapade svensk
eterunderhållning. Men hans storhetstid var nog för tidig för de flesta av
dagens mediakonsumenter, för idag är han nog bortglömd. Det är kanske synd.
--Ahrvid
--ahrvid@xxxxxxxxxxx / ahrvid@xxxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande,
sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe)YXSKAFTBUD,
GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP!
_________________________________________________________________
Connect to the next generation of MSN Messenger
http://imagine-msn.com/messenger/launch80/default.aspx?locale=en-us&source=wlmailtagline
Other related posts:
- » [SKRIVA] Rec: Radioaktivt avfall/P Langer - Ahrvid Engholm
