[SKRIVA] Rec: Morgondagens experter/M Godhe
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>, <sverifandom@xxxxxxxxxxxxxxxxxxxx>
- Date: Sat, 25 Oct 2008 18:50:00 +0200
Mikael Godhes avhandling Morgondagens experter - tekniken, ungdomen och
framsteget i populärvetenskap och science fiction under det långa 50-talet
(Carlssons bokförlag, 2003) handlar om idébakgrunden till teknikoptimism och
science fiction under det som kallas "det långa 50-talet", definierat som
1946-1964 (enligt littforskaren M Keith Brooker).
Det var en tid av återhämtning och god ekonomisk tillväxt, atomkraft och
kallt krig, samt en begynnande rymdera.
Boken består av tre avsnitt: det första behandlar teknikpressen i form av
Teknik för Alla och Teknikens värld, det andra popvetenskapliga böcker om rymd-
och rymdutveckling, det tredje sf-litteraturen. Godhe talar om att "tre A:n"
trädde in på scenen: Atomkraft, Automation (datorer) och Astronautik.
Jag känner till TfA ganska väl (har samlat på mig en rejäl bunt nummer från
perioden) och konkurrenten TV också (om än något mindre väl - Teknikens Värld
omvandlades på 70-talet till en ren, urtrist biltidning). Det stämmer ganska
väl att TfA drevs av en (sund, menar jag) tro på teknikens och vetenskapens
möjligheter. Och i denna tid med den gryende atomkraften, de första rymdskotten
och allt mer avancerade datorer (från ENIAC och framåt) fanns det visst fog för
det. Den äldre tidens TfA är en härlig blaska, full av stimulerande
uppfinningar och fantasieggande artiklar. Vi får bl a veta att TfA litet
tidsotypiskt var uttalat positivt till att inkludera även flickor inom
tekniken. TV brukade, enligt författaren, från början under sin förste chefred
Willy Kleen se Sovjet och kommunismen som en fiende till mänskligheten och dess
utveckling. Därför propagerade man för ett starkt försvar, särskilt ett starkt
flygvapen (TV skrev mycket om flyg). TfA var enligt Godhe mer ambvivalent, och
framhöll ofta både goda och dåliga sidor av tekniken (en tes jag inte håller
med om; TV och TfA var ganska lika, bägge skäligen teknikoptimistiska).
Vad jag tycker är en smula tråkigt med Godhes framställan är den nedlåtande,
nästan ironiska undertonen i det han skildrar. Teknologiska projekt kallas
oavbrutet "vidlyftiga" t ex. Ordet ger associationer till att sikta högre än
som är nyttigt, svälja mer än man kan smälta; det "vidlyftiga" är liksom
oseriöst, präglat av hybris. Men nästan alla teknologiska projekt som
lanserades *genomfördes*: vi fick verkligen rymdfärder, allt snabbare datorer,
atomkraft, m m.
Godhe beskriver TfA:s program t ex som "Avlägsnas hindren för teknikens och
vetenskapens utvecklag banas väg för en hittills oanad kulturell utveckling"
och det framgår att han inte håller med.
Det var f ö i Tkenikens Värld som man 1953 (nr 20) utlyste en tävling om att
ge "science fiction" ett svenskt namn, tillsammans med Bonniers
ungdomsbokavdelning.
I avdelning två hanteras den flod av rymdfaktaböcker som började utkomma på
50-talet (bl a Arthur C Clarkes berömda Världsrymdens utforskande).
Rymdutvecklingen sågs delvis som en "kosmopolitisk" vision, dvs internationell,
fredlig och för hela mänskligheten, vilket var en smula ovant då kommunismen
lade under sig land efter land och det Kalla kriget hotade att bli hett (och
blev det också, i Korea, senare i Vietnam). Vi får läsa om en tidig svensk
sf-bok eller möjligen astronomisk vision, Hjalmar Strömers En andesyn:
Astronomiska fantasier (1880) som skrev om liv på Jupiters månar. Visionära
böcker om rymden är inget nytt - betänk t ex Camille Flammarion eller Percival
Lowell. Men på 50-talet kom en hel störtflod av dem.
Avsnittet om sf är stundtals litet smalt i perspektiv och urval. Det blir en
hel del om Rymdböckerna, Atomboken, Carl Henner (som om än flitig, knappast var
ledande som sf-författare) och Harry Martinson. Godhe kunde ha tagit med även
JVM/VÄ i sin analys, som levde ett drygt år in i Godhes ”långa 50-tal”. Den
tidningen får bara vara med i avsnittet om lärarnas attacker på ”vaad en
sjuklig och abnorm fantasi kan koka ihop”.
Han går in på att sf snarare än som genre bör betraktas som ett särskilt
berättarsätt, ”fortälle-modus” enligt littforskaren Sören Baggesen. Enligt
littforskaren Darko Suvin baseras sf ”hela sin fiktion på ett kognitivt novum,
dvs en grundföreställning om ett eller annat helt nytt i tillvaron, universum
som avviker från förattarens och den implicite läsarens verklighetsnorm”
(vilket är ett mer mångordigt sätt att definiera sf som jag gör: ung
”berättelse där någon grundläggande faktor, om världen som vi känner den,
förändrats”).
Vi får höra en hel del om Häpna! och Galaxy, som försökte distansera sig från
etiketter om smutslitteratur och orealistiska fantasier. Han skriver om
Heinlein och dennes ungdomsromaner, som ofta fungerade som
”bildningslitteratur”, Asimov och Stiftelsen och tanken om det extremt
planerade, förutsägbara samhället (à la psykohistoria), som i annat fall skulle
sjunka ned i barbari. Det blir apropå bildningsromaner ett onödigt långt
avsnitt om en norsk sf-bok, Månen tur och retur (av paret Jo Tenfjord och
Gunnar Oxaal; inte för att den var dålig, men det är knappast en ledande
exponent för genren), där handlingen analyseras i detalj.
Sist följer en avslutande diskussion. Gohde menar att vi i skuggan av de två
krigen (WWI, med kulsprutor och tröstlösa skyttegravar) och WWII (med
atombomben, terrorvapen som V1 och V2) drabbades av ett tekniktvivel och en
vetenskapsskepsis. Här finns dock en parradox som han inte utreder.
"Atombomben utgör ddärmed en brytpunkt", får vi veta. "Vi måste för att
återknyta till Koestler _revidera våra grundsatser._ /betoningen författarens/
Vi lever på lånad tid, enligt Koestler, men det är ytterst få människor som är
medvetna om det ... Individerna har haft svårt att passa in i den nya
(sekulariserade) miljö som kommit i vetenskapens och industrialiseringens
kölvatten." Amerikanerna blev tillvanda atombombens existens och "genom
sf-litteraturen normaliserades och vardagliggjordes tekniken".
Det sista må vara sant, men Godhe förklarar inte paradoxen: Om teknik och
vetenskap under perioden sågs som så tveeggat, varför var då "det långa
50-talet" helt uppenbart så pass teknik- och vetenskapsvänligt?
Min spaning är i alla fall att det var just vad som gällde för perioden. Det
var extremt "teknikoptimistiskt" efter kriget, förmodligen därför att folk i
lättnad över att kriget var slut ville och behövde ha något hopp, något att se
fram emot, något som kunde gör världen bättre.
Min förklaring till paradoxen är att den inte fanns. Godhes beskrivning
stämmer inte. Den tvehågsenhet han vilar sina teser på var på sin höjd en
obetydlig underström - inte huvudströmmen.
Denna bok och avhandling har många goda enskildheter. Det finns en hel del
intressanta resonemang. Men den går vilse i grundfrågorna, tycker jag, och har
inte helt korrekt förmått att uppfatta den tid den ser sig avhandla.
--Ahrvid
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / ahrvid@xxxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande,
sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe)
YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP!
_________________________________________________________________
Invite your mail contacts to join your friends list with Windows Live Spaces.
It's easy!
http://spaces.live.com/spacesapi.aspx?wx_action=create&wx_url=/friends.aspx&mkt=en-us-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Rec: Morgondagens experter/M Godhe
