[SKRIVA] Re: Rec: Litterära laborationer/ L Melin
- From: Jonas Åkerlind <jonas.akerlind@xxxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Sat, 30 Aug 2008 09:06:30 +0200
Den här måste jag köpa! Stort tack för ett kanonbra och noga beskrivet tips.
Jonas
Den 08-08-27 18.00, skrev "ahrvid@xxxxxxxxxxxx" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>:
> Lars Melins Litterära laborationer (Ordfront 2002), underrubrik: tjugo
> experiment med text, är en av de *bästa* och *nyttigaste* böckerna om
> skönlitterärt skrivande som jag stött på. Den här boken fullkomligt kryllar av
> goda och inspirerande idéer, och är skriven med en hel del underfundig humor.
> Samtidigt är det dock inte en bok för den absoluta nybörjaren inom
> skrivargebitet. Alla grundkurser 1A, 1B osv är överhoppade. Här tas inte upp
> interpunktion, grammatik, hur manus bör se ut, osv, som man mycket väl kan
> läsa
> om i andra böcker. Melin går direkt på väsentligheterna, den kreativa essensen
> i skrivandet.
> De 20 "laborationerna" som han kallar det, är egentligen 20 kapitel om olika
> specifika aspekter av skrivande (motsvarande 21 kapitel; det första är en
> sorts
> introduktion).
> Jag låter min räka bli relativt lång och detaljerad, för att i någon mån
> kunna överföra en del av bokens tips och idéer.
> Vi kastas rakt in i denna finurliga bok genom att som illustration få oss
> till livs 25 olika versioner av den kända sagan om Rödluvan och vargen. De
> olika versionerna (vi får bara 1-3 meningar ur dem, iofs) visar hur samma sak
> kan berättas på otaligt många sätt. Vi kan som exempel ta hur man i en
> berättelse kan "zooma ut" (berätta litet mer på avstånd, från mer principiella
> utgångspunkter) och skildra ur litet mer politiskt korrekt perspektiv:
>
> "Att vargar och små flickor måste leva i ekologisk balans är något vi kan lära
> oss av denna berättelse..."
>
> Eller Homeros-versionen:
>
> "Sjung, o gudinna, om hungern som tärde ulven i skogen!"
>
> Med hjälp av rödluvan demonstreras olika berättarperspektiv, olika sätt att
> fokusera, olika inledningar och slut, och en del annat. Man kan t ex låta sin
> berättelse starta direkt och hårt, med utdelandet av ett *uppdrag*
> (vanligtinom
> t ex fantasy:
>
> "- Mormor behöver mat, sammanfattade modern, och de är du som skall leverera,
> hur mörk skogen än är, och hur många vargar det än finns."
>
> I nästa kapitel berättar Melin mer om olika berättarperspektiv (även kallade
> PoVs, Poing of Views). Han menar att det finns fyra basala PoVs: första eller
> tredje person, med eller utan perspektivmarkörer. Det sista kan man säga
> handlar om hur intensivt nära man går berättelsens huvudperson. Det vanliga är
> annars att man kallar tredje person som beskrivs på nära håll för "erlebte
> Rede" (jag har ibland tagit upp det på SKRIVA), men det är en term Melin inte
> använder.
> I själva verket finns förstås fler PoVs än bara fyra, men 3-4 fyra stycken
> av dem är förstås vanligast (perspektivet jag-berättare som beskrivs på håll
> lär vara mindre vanligt, iaf mindre lyckat).
> I ett annat kapitel beskriver Melin *tempot* i berättandet, och hur man kan
> hoppa mellan olika tempon och delar av berättelsen. Det gör han genom en
> analogi med manöverknapparna på en videobandspelare, där man kan köra bandet
> vanligt, Fast Forward, backa, köra i slow motion, osv. Han ger också exempel
> på
> hur berättandet blir i varje tempo, varje "tryck på berättandets
> bandspelarknapp".
> Det kanske svagaste i en annars utmärkt bok är Melins kapitel om
> intrigskapande. Det är det svåraste inom novellförfattande är nog intrigen,
> dels för att intriger i sig är knepiga att både komma på och knyta ihop, dels
> för att det blir extra svårt i en novell där man har begränsat med utrymme.
> Han
> pekar på den vanliga W-intrigen, dvs läget för huvudpersonen (HP) går upp och
> ned ungefär som för bokstaven W. HP stöter på ett problem och det går ned för
> honom, HP försöker lösa problemet och det går upp en bit igen, men han lyckas
> inte, HP försöker lösa problemet igen och nu lyckas han (sista uppåtgången i
> W:
> et).
> Han berättar också om hur man kan gruppera HP och alla bipersoner, och där
> finns det ett antal modeller:
> * Navet. HP i mitten, och bipersoner (BP) runtomkring.
> * Triangeln. HP och en annan är rivaler om en tredje.
> * Trappan. HP måste passera alla BP, som att stiga uppför en trappa, för att
> nå målet.
> * Sorteraren. Alla personer presenteras hullr om buller, men blir i slutet
> par (typiskt för romantiska salongskomedier).
> * Såpan. A och B har en kärleksrelation. A och C en affärsrelation. B och D
> en kriminell relation. A vänstrar med D. B och D är gamla finender, C och D är
> i hemlighet syskon... (ja, ni vet - krångligt så det förslår).
> Melins kapitel om personskildring är mycket bra och använder sig av Sherlock
> Holmes som exempel. Man kan introducera personer på ett antal olika sätt:
> författaren presenterar, en annan person presenterar (så gjorde Conan Doyle,
> via Dr Watson), omgivningen presenterar (t ex grannarna skvallrar), personen
> presenterar sig själv genom ord och hanlding, man kan blott antyda hans
> egenskaper, personen kan titta sig i spegeln. Presentation via grannskvaller
> kan låta t ex:
>
> "- Konstig knopp den där som flyttat in på 221B.
> - Jag har tänkt på det. Han tycks inte ha något regelbundet arbete.
> - Nej, igår hörde jag fiolspel hela förmiddagen, och jag har inte sett honom
> gå ut på flera dagar.
> - Men det är inte bara det. I lördags visste han att jag hade vunnit på
> hundkapplöpningarna, fastän jag inte sagt ett ord till någon."
>
> Det visar sig att Conan Doyle använde alla de nämnda metoderna (utom
> grannskvaller) för att presentera sin Sherlock Holmes.
> Personer kan förresten delas in i fyra grundläggande typer: aktiv eller
> passiv (HP eller BP, kanske man kunde säga), god eller ond.
> Melins nästa "litterära laboration" (=kapitel) handlar om miljöskildringen,
> och det är en annan höjdare. Här finns också ett antal grundläggande metoder,
> som vi kan roa oss med att gå igenom:
> * Klickmetoden betyder att man skildrar miljön genom att klicka ut små
> beskrivningar och detaljer om den.
> * Guidemetoden betyder att man gör ett långt svepande panorama över miljön
> och kommenterar den med kännarblick.
> * Subjektiv kamera registrerar bara det som HP råkar se.
> * Vektormetoden innebär att man skildrar miljön genom att svepa fram genom
> den. ("VId åttasnårte brukade gänget dra Söderleden nedåt förbi Domus
> betongfasad. Försäkringskassan, Systembolagets upplysta skyltfönster... Men
> det
> slutade alltid vid pizzerian.")
> * Blomsterfondmetoden betyder att man ger liv åt scenen och låter döda ting
> tänka och agera (agera t ex genom att "Väggen *sträckte sig* mot skyn... Bla
> bla bla spottade ut... Fönstret glirade trumpet...").
> * Fördröjningsmetoden betyder att man skildrar miljön före man låter något
> hända i den. Skapar litet spänning.
> Flera av metoderna skildras genom en omskrivning av en scen ur Emil i
> Lönneberga.
> Vi får inte glömma att *vädret* ofta spelar en central roll i miljön. Man
> kan kommentera om det regnar eller om solen strålar klart, om det är varmt
> eller kalt eller blåsigt. Väder är konkret och väcker känslor.
> Melin har sedan ett kapitel kallat manöverpanelen, där han via exempel
> försöker demonstrera hur man kan minska eller öka på olika faktorer i
> berättandet. Faktorerna är:
> * Intensitet
> * Emotivitet
> * Tempo
> * Fokusering
> * Packning (här "tät" skildringen är)
> * Specifikation (hur mycket man går in på detaljer)
> Det kapitlet är litet för komplicerat för att sammanfatta, så det är bäst
> att ni skaffar boken och läser själva.
> En annan sak som tas upp är berättelsens trovärdighet. Man får inte slarva
> med detaljer, vilket exemplifieras med ett utdrag av en rövarhistoria om hur
> ett "kassaskåp flutit i land". Vem tror på att ett tungt kassaskåp verkligen
> *flyter*? Här kommer man inte på det uttryck som den engelske romantikern
> Coleridge myntade: suspension of disbelief (att få läsaren att uppge sin
> misstro)
> Tonarten eller litteraturens dur och moll är rubriken när Melin berättar om
> stämningen i olika texter. Vi får bl a veta:
>
> "* Tragik bygger på empati, och empati i sin tur bygger på 'De Stora Orden'.
> * Komik bygger på överraskning, vilket i sin tur bygger på bl a oväntade
> inslag.
> * Indignation bygger på värdering vilket i sin tur bygger på
> perspektivmarkörer."
>
> I kapitlet får vi veta vilka ord och adjektiv som kan användas i olika
> sammanhang, och det ges exempel på olika "tonart". Man kan t ex skriva som i
> en
> saga, en statlig utredning, man kan skriva retoriskt, som i en pekbok eller
> som
> en byråkrat. Nedan ett exempel (där olika "tonart" anges inom parentes:
>
> "Det var en gång en gubbe som bodde i ett litet litet hus. (Saga) Hans små
> ekonomiska omständigheter tiollätt nämligen bara en enplansvilla. (Utredning)
> Långt därifrån, långt bakom radhusen, långt bortom rekreationsområdet och
> långt
> bortom kontorshotellet bodde hans dotter. (Retorik) Hon har ett hus. Det är
> vitt. Hon bor i sitt vita hus. (Pekbok)) Ehuru dottern sagt sig villig att
> bistå den gamle i hushållet kompliceras kompensationsfrågan av deras olika
> kommuntillhörighet. (Byråkrat)."
>
> Vi kan notera att det klassiska kåserier bygger på omkast mellan "tonarter"
> i skrivandet.
> Vi hoppar förbi kapitlet om att hitta på bra namn (dock nog så viktigt och
> ofta underskattat!) och går till "bildspråkts grammatik". Många saker vi
> skriver innehåller idiom eller bilder eller metaforer som vi kanske inte är
> medvetna om. VI kan t ex en nyhetsartikel som säger: "EU tar språng i
> Stockholm. Tidtabellen för tunga reformer skall spikas i mars." "Språng" har
> att göra med kroppsrörelser. "Tidtabeller" med tåg. "Spikas" kanske kan sägas
> angå snickeri. Men artikeln handlar inte om kroppsrörelser, tåg eller
> snickeri. Man kunde skriva samma text med metaforer som angår sjöfart, som t
> ex: "EU kastar loss i Stockholm. Kursen för tunga reformer skall stakas ut i
> mars"; eller hästkapplöpning: "Startsakottet för EU i Stockholm. Banan för
> tunga reformer skall stakas ut i mars."
> Det är ett lärorikt kapitel som får en att tänka på vad man svänger sig med
> för ordfigurer.
> Nästa kapitel handlar om sade-adverb och dialog. Sade-adverben bör
> ransoneras! Man behöver inte säga något likgiltigt, uppspelt, irriterat,
> tvekande, glatt, osv. Ens sinnesstämning bör framgå av det man säger och av
> omständigheterna. Viktigt är också att låta människornas karaktärer framgå i
> det som sägs. Melin ger exempel på en och samma dialog som genomförs av olika
> människor. Så här kan t ex en dialog om hur en man letar efter nycklar bli om
> en är formell och en är informell:
>
> "- Får jag aktualisera garagenycklarna? Var befinner de sig just nu?
> - Tja, inte vet jag.
> - Såvitt mig bekant var de senast i bruk under ditt ansvar.
> - Negative!
> - Varje tänkbar plats är omsorgsfullt genomsökt.
> - Till och med nyckelskåpet, va'?
> - Det bör man kanske ta i beaktande.
> - Visst.
> - Din teori har bekräftats fullt ut.
> - Trodderuinteva?"
>
> Melin är helt lysande när han beskriver olika typer av dialog! Kapitlet
> "Text inuti texten" (som handlar om under- och metameningar i text) hoppar jag
> över, ety det är en smula krångligt att skildra, liksom "Vem är det synd om?"
> (där en scen ut Oliver Twist skildras ur olika deltagande personers vinkel) då
> det delvis tagits upp under avsnittet om olika PoVs.
> Melin ägnar ett kapitel åt "Fic" och "Fack", skillnaden mellan
> skönlitteratur och facklitteratur. Det förra är mycket svårare, och vi kan
> sammanfatta med:
>
> "Fiction:
> Replikerna gör halva jobbet
> dynamisk
> individuell/specifik
> empatisk
> rytmisk
>
> Facktext:
> Författaren gör hela jobbet
> statisk
> generell
> saklig
> faktaflöde"
>
> Melin har till och med ett kapitel om hur olika rytmiska figurer och rim kan
> användas i skönlitteraturen, för att förstärka diverse effekter - liksom ett
> skojsamt kapitel om hur man skriver en schlagertext!
> Mot slutet kommer han in på retoriken, konsten att övertyga, och beskriver
> olika retoriska finesser i en text där han går till storms mot dödandet av
> myggor. (Kanske med anledning av uttrycket "skjuta mygg med luftvärnskanon"?)
> De olika retoriska komponenter som tas upp är Rytmen, Skalan, Lyssnaren och
> Känslor.
> Ett av de bästa kapitlen är det om humor. Melin hävdar att man kan vara
> rolig på fem olika sätt: Situationskomik, Vitsar, Perspeektivbyte,
> Logikmanipulation eller Berättarstrategin-för-att-nå-komiska-poänger. Man kan
> också vara rolig *om* fem olika saker: sex, "de andra", det som är PC.
> överheten, och s k sjukhumor. Därmed finns det 5 x 5 sätt man kan vara rolig
> på... Det kan iofs diskuteras.
> Kapitel 20, det näst sista, är ett verkligt kraftprov. Melin berättar en och
> samma historia hur femton välkända författares perspektiv, en historia om en
> person som vaknar på morgonen, inte av väckarklockan utan av att en viss buss
> något senare passerar. Vi kan ta Mickey Spillane-varianten:
>
> "Väckarklockan gallskrek i natten, och den sköt sylvassa pilar mot mit
> bortdomnade hjärna. Fan, en ny dag! Hatet vällde upp som glödande lava inom
> mig. Jag hade inte många minuter på mig, för därute hördes 47:an som ett
> storstadsdjungelns vrål. en utmaning på strid på liv och död.
> Men ännu några minuter kunde gangsters och pampar andas ut. För det var några
> saker som måste fixas först. Muggen, frukosten och litet plock. Det tog bara
> en
> kvar. Jag grinade bistert när jag sedan tog trappan i ett kliv ner till nästa
> buss."
>
> Eller Jan Guillou-varianten:
>
> "Exakt 0630 hördes signalen, men absolut ingenting häne förrän bussen bromsade
> in ndanför fönstret. Tidsschemat var mycket noga fastlagt. Han visste att han
> hade 180 sekunder till sitt förfogande i badrummet men hela sju minuter i
> köket. Logistik och förflyttning måste pressas under fem minuter för att allt
> skulle klaffa."
>
> Eller varför inte Astrid Lindgren-versionen:
>
> "Nu skall ni får höra vad som hände vareviga dag förra året. Nej, kanske inte
> på lrödagarna och inte heller på söndagarna. Men nästan varje dag. Jo, det
> började med att väckarklockan i den lilla lägenheten skrällde åstad. Ni skall
> inte tro att ett sådant rysligt oljud räckte för att få honom på benen. Nej,
> det dröjde ända tills han hörde kusken hålla in 47:an nedanför fönstret, innan
> han tog mod till sig och klev upp ur sängen.
> Och nu blev det med ens brått. Toaletten skulle han gå på, och i köket skule
> han äta sin morgonmat, och det var inte litet som kan skulle samla ihop och ta
> med sig. Men det konstiga var att det inte gick en endaste morgon utan att han
> hann med sin skjuts."
>
> Jag har här bara som hastigast berört en del av vad Lars Melins utomordentliga
> Litterära laborationer tar upp. Det är en mycket intelligent, rolig och
> stimulerande bok som alla som är skrivintresserade bör ha enorm nytta av. Den
> bästa boken i sitt slag som jag har läst, och en veritabel pärla.
> Den finns säkert på biblioteket, eller i bokhandeln (den kom för bara några
> år sedan) - eller möjligen direkt från förlaget på www.ordfront.se. Skaffa den
> och läs den! Ni lär inte ångra er.
>
> --Ahrvid
>
> Ps. Och använd gärna en del av tipsen i novelltävlingen
>
>
>
>
> -----
> SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
> grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
> request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
