[SKRIVA] Rec: Jakten mot nollpunkten/CJ De Geer
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>, <sverifandom@xxxxxxxxxxxxxxxxxxxx>
- Date: Fri, 5 Dec 2008 15:43:55 +0100
Senare i denna recension kommer jag med allvarig kritik på en viktig punkt. Men
vi väntar med det.
Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten (Bonniers) har underrubrik "en
roman om mig själv" och är så långt jag kan se självbiografisk. I intervjuer
har CJDG (som jag brukar skriva) sagt att det finns vissa saker som är
påhittade. Det skulle möjligen vara den lilla, närmast sf-artade sidohistorien
om kamomillteet, ulvism, hemliga meddelanden under den De Geerska vapenskölden
och Vesuvius' sluttning. Man anar litet inflytande från Philip K Dick, som
författaren gillar, i den lilla absurda historien.
Jag har känt Carl Johan i ett par decennier. Han brukade t ex besöka den
skrivarcirkel jag drev, som var en av föregångarna till SKRIVA-listan. I samma
veva besökte jag de berömda Meyer-ateljéerna och fick en liten stand-in-roll i
en film. På senare år har jag inte sett honom så ofta, ty han har blivit en
Kulturperson med stort K, och alla drar i honom och han har fullt upp med
TV-program, utställningar, skrivande, målande, filmande, allt. CJDG är en
verklig mångsysslare.
Författande är bara en av hans sysslor. Men han gör det riktigt bra! Jakten
mot... är engagerat och engagerande skriven, full med fascinerande detaljer och
en mild humor. Författaren är på sin hemmabana och gör det han gillar bäst: han
behandlar sig själv. Jag har intrycket att det mesta CJDG gör i en eller annan
grad går ut på att skildra hans eget liv. (Exempelvis finns många detaljer från
hans barndom och uppväxt även i hans genombrottsroman, Det bombade ögat.)
Boken är välskriven och rasande fascinerande att läsa. Det beror på att CJDG
haft ett ovanligt rikt och fascinerande liv. Jag kan inte låta bli att ge en
del detaljer, som får presenteras litet huller om buller. I boken presenteras
de olika episoderna precis lika hullrigt och bullrigt.
Carl Johan De Geer föddes 1938 i en diplomat- och adelsfamilj. I Kanada, av
alla st
llen, men genom pappans yrke kom han att växa upp litet här och där i världen.
I Belgien, i Polen, i Köpenhamn, på släktens gods i Skåne - men från tonåren
kanske allra mest i Stockholm. Föräldrarna hade skiljt sig. Han bodde bl a hos
mormor, som tydligen var kryptonazist en snäll ändå.
Carl Johan blev kommunist (ja, han använder det ordet). Han är emot kungahus,
adel, borgerlig livsstil, religion och allt sådant; i boken finns en del
filosofiska anti-religiösa utläggningar. Under det röda 60-talet stod han på
barrikaderna. En gång blev han åtalad för "skändande av rikssymbol" sedan han
gjort ett grafiskt blad med en brinnande svensk flagga på vilket ordet "kuken"
stod.
Han är alla gånger emot vapen och krig också, men märkligt nog var det under
lumpen hans yrkesbana startade. Då han var föga trakterad av att krypa i leran
med en kpist fick han tjänstgöra på en fotodetalj, där han lärde sig grunderna
i fotografering (som var hans kanske första konstnärliga område). Han fick
också göra juldekorationerna till regementet (han kom senare att jobba mycket
med just scenografi). Tack vare ett intyg från det militära om sina färdigheter
kom han in på Konstfack. Ingen mordmaskinstvångsutbildning som inte för något
gott med sig.
På Konstfack träffade han den levnadsglade och uppfinningsrike Håkan
Alexandersson, tillsammans med vilken han senare skulle driva filmsstudio och
spela in både långfilm och existentiella barnprogram för TV. Alla känner till
Tårtan, Doktor Krall, Privatdetektiven Kant och många andra produktioner.
Alexandersson/De Geers produktioner är kända för att vara udda, litet
filosofiska, lätt skitiga, men roliga (trots att de har "skämtfri humor") och
djupsinniga. De olika inspelningarna har ofta gjorts med minimal budget, ibland
bokstavligen utan budget alls.
Carl Johan lärde sig tidigt vad det innebar att vara en fattig konstnär.
Under decennier bode han på rivningskontrakt i fallfärdiga hus, eller
sommarstugor utan vatten, el och värme i någon skogsdunge utanför stan. I
rivningshusen brukade han riva loss trädetaljer för att elda i kakelugnen.
Episoderna vi får ta del av är många. Vi får höra om hans olika
kärlekshistorier (med smaskiga detaljer) vilket väl ärligt talat inte känns
fullt så originellt. Alla memoarförfattare har numera den vågade idén att vika
ut sitt sexliv. Han har varit gift fyra gånger, men sista gången var det på
riktigt. Han och frun Marianne - också känd konstnär - har väl hängt ihop i ett
par decennier nu. Det är väl så borgerligt det kan bli...
En annan motsägelse är att även om CJDG avskyr det här med adel, gillar han
det ändå på något sätt - det har givit honom så många minnen, så många
historier att berätta, etc.
Under de sista decennierna träffade Carl Johan sin pappa ungefär två timmar
vartannat år, då denne var på diplomatmöte i Stockholm och bjöd familjen på
middag. Pappa diplomaten var inte särskilt nöjd med den där långhårige
konstnärsslusken. Det var läge för klassiska repliker som "Klipp dig och skaffa
ett jobb!"
Men han var inte bara konstnär; faktum är att den unge Carl Johan var mycket
motorintresserad och en hejare på att trimma mopeder. Han brukade skolka från
skolan för att läsa utländska motortidningar på antingen Stockholms
stadsbibliotek eller Tekniska Museets bibliotek. Som ung hände det att De Geers
bjöds till slottet, varvid Carl Johan fick leka med dåvarande "lillprinsen" och
hans bilar. Därifrån en oförglömlig scen, där nuvarande kungen säger:
- Du kan kalla mig Kalle. S-säger du prinsen b-börjar jag bara stamma.
- Du kan kalla mig Kalle också, svarade Carl Johan.
Han har senare ibland stött ihop med Carl XVI Gustaf på bilmässor, men de två
Kallarna har väl inte så mycket gemensamt att prata om. CJDG vill ju helst
avskaffa kungens jobb.
Han har under årens lopp kommit att äga en oändlig rad skrotbilar, som man
kunde köpa billigt och vilka ibland bokstavligen trillade sönder direkt på
gatan. Numera tar han sig helst fram på cykel till ateljén ute i Årsta; men han
tar sig tid för en kopp kaffe på sitt favoritfik på vägen.
Som ung tänkte han sig bli någon form av ingenjör. Science fiction läste han
också, inte minst Dick; ett annat intresse är förstås billiga kioskdeckare,
helst i Manhattan-serien och av författare som Mickey Spillane (som han av en
lycklig slump fick att medverka i deras deckarpastisch "Hammar", inspirerad av
Spillane och don Quijote).
Episoderna är som sagt många. Vi får höra traumatiken kring hur han hamnade i
pissdammen på det skånska godset (på vars vind han hittade gamla franska
sf-böcker som han läste). Vi får höra om hans insatser som skådespelare (jo,
till och med det - trombon spelar han också, i Blå tåget som skrev "State och
kapitalet") i lustspelet "Söderkåkar" där ensemblen för att få ekonomin att gå
ihop fick knäcka extra som jultomtar i ett köpcentrum. Man får lida för
konsten, minsann.
Vi får höra om morbrodern som var fripassagerare på en expedition till
Antarktis och sedan tvingades bo i flera år i en jordhåla i Eldslandet. Vi får
veta hur han som ung textilkonstnär (CJDG var med välkända i den s k
10-gruppen) lärde känna den illustre affärsmannen/skojaren Mr X, som också blev
först i Sverige med att få ett konstgjort hjärta. Mr X levde inte så länge med
det hjärtat, och Carl Johan fick praktiskt taget på Mr X:s dödsbädd (dit han
transporterades av två gorillor i kostym) höra dennes yttersta recept på hur
man skulle rädda världen (vilket var något så trivialt som att Mr X ansåg att
mer svartarbete behövs). Vi får veta hur man planerade att göra filmen "Adolf &
Eva", om paret Hitlers sisrta dagar (som skulle spelas in i marinens katakomber
under Skeppsholmen) - det kunde ha blivit intressant med tanke på filmarnas
estetik.
Vi får höra hur CJDG tycker att Åsa-Nisse och Kalle Anka är bra
inspirationskällor. KA läser han på toaletten, om han nu inte lägger sig på
toalettgolvet för att vila (vilket händer ibland). Vi får en närmast
stream-of-conciousness-historia från en Göteborgsk filmfestival, där CJDG
kollapsar och umgås med en konstig präst. (Förresten anser han att den som bäst
behandlat teodice-problemet är Erik Andersson, i kapitel 14 av romanen Hemskt
osams.)
CJDG har lika lätt för att prata som att skriva. På en festival höll han låda
i 8 timmar och 40 minuter. De gånger jag mött honom har orden strömmat ut i
snabb takt; det är kanske därför han är tacksam gäst i TV. (En del av
episoderna i boken har jag faktiskt hört i förväg, muntligen från Carl Johan.)
Som sagt: en välskriven, engagerande bok, intressant, färgrik, rolig, mycket
läsvärd.
Men, jag kommer nu till en punkt av kritik. Jag tycker att Carl Johan De Geer
på ett oetiskt sätt lämnar ut en del människor. Jag tänker inte ange dem på ett
sätt så att de kan identifieras, och som minimum borde CJDG inte heller ha
gjort det - eller han kanske inte alls borde ha skrivit om dem.
Det gäller en - som jag här kallar - äldre släkting som uppenbarligen hade
mentala problem och som tydligen levde i en smuts och skit av närmast
outhärdligt slag. Det gäller också en - som jag här kallar - kollega som hade
extrema alkoholproblem och dog i en allvarlig sjukdom, djupt deprimerad och
under svåra omständigheter. Dessa personer skildras i närmast
socialpornografiskt detaljöverdåd.
Har Carl Johan dessa personers tillstånd att lämna ut dem? Att nästan skrika
ut hur vedervärdigt och illa de levt? (Och skulle han mot förmodan ha deras
tillstånd, kan man ifrågasätta om de mentalt var kapabla att ge ett välövervägt
medgivande!) Man skall ha respekt för människors rätt till privatliv, inte
minst i utsatta situationer. Det är möjligt att boken blivit mindre intressant
utan vad som närmast framstår som snaskande i elände, men i så fall hade man
tvingats acceptera det och släppa ämnena. (Och i värsta fall får man väl skriva
om och maskera så att identifiering blir omöjlig eller iaf svår.)
Det är möjligt att Jakten mot nollpunkten blir svagare som konstverk utan
excesserna i socialporr, men respekten för personlig integritet kan vara värd
mer än konsten. Utan respekt för människan är det svårt att ha respekt för
konsten.
Men annars var det en bra bok.
--Ahrvid
Ps. Sista sidan är typografiskt utformad som ett timglas. Finurligt! Man
påminns om gamla s k rimpokaler. Själva nollpunkten är kanske punkten mott i
timglaset?
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / ahrvid@xxxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande,
sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe)
YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP!
_________________________________________________________________
Invite your mail contacts to join your friends list with Windows Live Spaces.
It's easy!
http://spaces.live.com/spacesapi.aspx?wx_action=create&wx_url=/friends.aspx&mkt=en-us
Other related posts:
- » [SKRIVA] Rec: Jakten mot nollpunkten/CJ De Geer - Ahrvid Engholm