Andra världskriget och Sverige, av Jan Linder, är en speciell bok på två sätt. För det första verkar den ha skrivits i direkt polemik mot diverse - skall vi kalla det - masochistiska böcker som tenderade att utges på 1990-talet, framför allt Maria-Pia Boethius' Heder och samvete - Sverige och andra världskriget (hon refereras till flera gånger i texten och får t o m förkortningen MPB). De böckerna brukar ha budskapet att a) Sverige var så oerhört omoraliskt och undergivet mot nazisterna under kriget, och b) det skulle vara okänt eller föga känt, men denna masochistavslöjarbok skall nu sätta fokus på det påstått okända... Linders bok är i långa stycken en försvarsakt: Sverige påtvingades eftergifter och kunde inte göra mycket annat vid hot om invasion, drog tillbaka dem så fort det gick, och gjorde i övrigt en hel del för att hjälpa de allierade. Och förresten är förhållandena inte alls "okända". (Den bästa genomgången är Wilhelm Carlgrens Svensk utrikespolitik 1939-45, skriven på regeringens uppdrag 1985 och med tillgång till alla arkiv.) För det andra verkar detta vara en bok utgiven på "eget förlag", i alla fall med print-on-demand (via Arkitektkopia, 1997). Förlagsnamnet anges till "Infomanager Förlag", som jag aldrig hört talas om. Boken är dock mycket välskriven och välresearchad, så något stort förlag borde absolut ha tagit in den i sitt stall. Kan man tolka det som så att det på 90-talet inte var opportunt att gå emot Boethius' med fleras mer masochistiska historieskrivning? (Än idag är masochistisk historieskrivning populär. En svensk författare har relativt nyligen publicerat en bok med budskapet att Finland var hårdföra nazister osv under WWII, något som fått indignerat mothugg på andra sidan Ålands hav.)
Till boken.Författaren påpekar att en svensk regerings främsta mål måste vara att hålla landet utanför storkrig i dess närhet, och därmed bespara oss invasion och en massa lidanden för befolkningen. Det betyder att man måste agera taktiskt, ge efter för påtryckningar när valmöjligheterna begränsas och använda den diplomatiska finess man kan. Så gjorde den svenska samlingsregeringen, man lyckades hålla oss utanför kriget, och det med en blandning av både tur och skicklighet. Samlingsregeringens försyndelser är kända, och omdebatterade under alla år (och lär diskuteras länge än). Vårt bistånd till invaderade grannländer var svagt. Men frågan är om Finland gått i krig för Sverige om vi men inte de invaderats? Knappast. Hade Norge gått i krig för Sverige i omvänt läge? Tveksamt. I fallet Finland förklarade sig inte Sverige neutralt utan "icke krigförande", och sände över: insamlade pengamedel motsvarande 50 miljarder kr i dagens penningvärde, 8 700 frivilliga, en tredjedel av flygvapnet, 90 000 gevär, ammunition (beredskapsförråden tullades rejält) och inte minst en massa artilleripjäser - pv-pjäserna var väldigt viktiga för att hejda ryska pansarkolonner. I fallet Norge har i alla fall många norska historiker påpekat, att det var till stor hjälp att Sverige fanns bara tvärs över fjällen som en fristad, och kunde ta emot flyktingar och förföljda motståndsmän. I stor utsträckning kunde Sverige nyttjas som basområde för motstånd mot Hitler. Två försyndelser har särskilt påpekats: tyska transiteringar och malmexporten. Malmen var viktig, men det var inte så att det var Tysklands enda järnmalm (genom sina blitzkrieg hade man tagit flera andra gruvor, framför allt i Elsass-Lothringen), och dessutom en av få saker vi pga avspärrningen *kunde* sälja för att få nödvändig import (av t ex kol och koks). Vad gäller transiteringarna pågick de under "bara" halva kriget, från sommaren 1940 till sommaren 1943 (transiteringsavtalet sades upp 5 augusti 1943, mer än tio månader innan Normandie). Det var antagligen nödvändigt för att undvika en tysk invasion. Konkreta sådana planer fanns. Tyskarna gjorde i början av 1942 en plan - Fall Sverige - som orsakade mycket militärhistorisk debatt när den publicerades 1961. Via Östersund och Sundsvall skulle Sveriges skäras av på mitten, och tyska pansardivisioner skulle via norra Värmland och Dalarna ta sig till Mälardalen och Stockholm. Luftlandsättningar skulle ta viktiga flygfält. Örnsköldsvik skulle tas över havet av tyska trupper i Finland. Man kan säga att samilngsregeringen gjorde eftergifter när man var tvingad, men i övrigt höll huvudet kallt och manövrerade försiktigt mot nazisterna - och det allt mer som kriget fortgick. Från 1942 och framåt kunde samlingsregeringen sturska upp sig rätt mycket. Författaren pekar särskilt på statsminister Per Albin Hanssons kyla och goda omdöme.
För att hyfsa debatten roade jag mig med att göra upp en lista på vad Sverige gjorde till de allierades fördel. De flesta punkter tas upp i Jan Linders bok (men jag stoppar in enstaka punkter han förbigår, som dock finns dokumenterade i annan litteratur). Jag försöker placera punkterna någorlunda kronologiskt. Fr o m 1942 blev tyska krav allt mindre tillgodosedda:
* Omfattande hjälp till Finland under Vinterkriget (se detaljer ovan). Finland sågs här som västallierad, då man slogs mot en aktör i Molotov-Ribbentroppakten.
* Sverige vägrade genom hela kriget att ge Tyskland s k statskrediter för handeln (dvs lån till Tyskland för att bekosta handeln). Tyskarna fick hela tiden betala, med hårdvaluta eller varor. Detta i motsats till Schweiz, som gav tyskarna statskrediter.
* Sverige mobiliserade konsekvent mot tyska hot. När Danmark och Norge invaderades 1940 krävde tyskarna i en not att Sverige inte skulle mobilisera då det skulle uppfattas "ovänligt". Men man mobiliserade i hemlighet. Inför hotbilden 1942 mobiliserades 350 000 man (se info ovan om invasionsplanerna).
* Från och med den tyska invasionen av Norge kunde norska motståndmän och britter ha underrättelse- och motståndsbaser i Sverige nära den norska gränsen. Typiskt sett var de några hundra meter in på svenskt område, i fjällen, och tilläts vara där med svenskarnas goda minne. Mer än ett halvdussin sådana baser fanns, bemannade av motståndsmän som då och då ryckte in i Norge. (Fjällen var också alltid en viktig väg för norska flyktingar att komma undan tyskarna, in i Sverige.)
* Export av svenska kullager till Storbritannien, via snabbgående motorbåtar från Bohuslän. (I viss mån även via den skotska flyglinjen.)
* Större vaksamhet mot tysk än allierad spionverksamhet. Många åtal mot spioneri förekom, men det var främst riktat mot Ryssland och Tyskland - västallierat spioneri ingrep svenskarna blott sporadiskt mot.
* Sverige spionerade framgångsrikt mot tysk telegramtrafik (på ledningar som hyrdes genom Sverige). Matematikprofessorn Arne Buerling knäckte Geheimschreiber, en insats väl så kvalificerad som britternas kodknäckande i Bletchley Park. Kodknäckande mot de allierade var på mycket blygsammare nivå. Från sommaren 1940 till sommaren 1942 kunde vi läsa alla tyska telegram. Möjligheten fördärvades av finsk indiskretion, men vid den tiden var uppgifterna inte längre lika viktiga - det sista allvarliga tyska invaisonhotet var i början av 1942.
* "Svag" kontroll över pressen, till tyskarnas nackdel. Hitler och framför allt Goebbles såg pressen som något centralt. Men den svenska regeringen höll en relativt låg profil. Man ingrep symboliskt mot nazistovänliga artiklar vid ett antal tillfällen. När ett visst material som nazisterna ogillade dök upp, stoppade man i första hand de *mindre* tidningarna; inte sällan dök polisen upp för att ta blott restupplagorna - när huvudupplagan redan distribuerats. (Torgny Segerstedts GHT stoppades åtta gånger, men normalt först efter att huvudupplagan nått ut. GHT var central för nazistmotståndet.) Det berömda förbudet mot Karl Gerhards kuplett "Den ökända hästen från Troja" gällde bara Stockholm - i Malmö, Göteborg och på annat håll där KG turnerade kunde den framföras. Han hade stoppats genom en *lokal* ordningsstadga för Stockholm.
* Uppsägandet av transiteringsavtalet (transport genom Sverige av tyska soldater på permission) 5 augusti 1943. Efter Stalingrad, men långt före Normandie.
* En för de allierade välvillig syn på att återbörda störtade piloter. Många flögs tillbaka via den flyglinje som upprätthölls till Skottland (plan avgick nattetid, helst vid dåligt väder). Det var f ö samma väg som Niels Bohr smugglades ut.
* 7000 danska judar kunde räddas över till Sverige, precis innan tyskarna bestämt sig för att sända dem till koncentrationsläger. En oerhört dristig och omfattande operation av danska motståndsmän och modiga båtförare!
* Utbildning och utrustning, i Sverige, av tiotusentals norska och danska "polistrupper" (i princip infanteri). När tyskarna kapitulerade kunde dessa rycka in och upprätthålla ordningen.
* Informell hjälp vid allierade bombanfall. Brittiska och amerikanska bombplan kunde under krigets sista år flyga över Skåne; det svenska luftvärnet var inte så intresserat och sköt inte över 1500 meter - man avfyrade pliktskyldiga varningsskott. En uppgift säger att britterna i en lägenhet i Malmö hade en mindre luftledningscentral. Nödlandade bombflygare var vanliga i Skåne och behandlades väl (ofta sändes de tillbaka).
* Underrättelsehjälp mot V2-raketerna. En V2-raket som störtade i Sverige sändes till London. Britterna fick upprätta en radarstation på Öland för telemetrispaning mot V2-tester. (Detta är relativt okänt. Sverige fick 1944 köpa brittisk radarutrustning; en del av det användes för spaning mot V2.) En överraskande och tvivelaktig uppgift i Linders bok var att Hitler framemot krigsslutet övervägde att sätta in V1- och V2-anfall mot Stockholm för att få trilskande Sverige på bättre tankar. (Jag tror Linder här är helt fel ute. Det enda tyska territoriet som då kunde nå Stockholm via V1/V2 var den sviktande Kurland-fickan i Lettland, men att tranportera dit raketer börja bomba Stockholm hade varit logistiskt närmast omöjligt.)
* Sveriges konsul i Paris, Raoul Nordling, bidrog starkt till att rädda staden undan förstörelse, genom att förhandla fram en vapenvila mellan den tyska garnisonen och de franska motståndsmännen. På så vis fördröjdes de av Hitler beordrade sprängingarna och annan förstörelse tills de allierade hann rycka in. (Nordling tilldelades senare Hederslegionen.)
* I slutet av kriget fick amerikanerna upprätta en flygtransportbas i Luleå, som användes för att flyga in norska polistrupper till Nordnorge för att upprätthålla ordningen när tyskarna retirerade; dessa samverkade f ö relativt friktionsfritt med invaderande sovjettrupper.
* Raoul Wallenbergs insatser för judarna i Budapest. Tiotusentals judar räddades av skyddspass och "skyddade hus" - de räddade kan kanske räknas till 100 000 om man räknar att Wallenberg hindrade utplåningen av en hel stadsdel med uppemot 70 000 judar. Dessa omständigheter är välkända. Wallenberg (som försvann i Sovjet efter kriget) har erhållit hedersbetygelser av både Israel och USA (han är en av blott två - Winston Churchill är den andre - som blivit amerikansk hedersmedborgare).
* Folke Bernadottes s k vita bussar, som räddade skandinaviska fångar ur koncentrationsläger under krigsslutet. En hel del med "vag" skandinavisk anknutning räddades också; Linder uppger att uppemot hälften var judar och att det totala antalet var drygt 30 000.
* Mot slutet av kriget förekom stabsöverläggningar mellan svensk och allierad militär, som handlade om hur svenska trupper kunde rycka in i Norge (med allierade och norska polistrupper) för den händelse tyskarna gjorde ett "last stand" och vägrade kapitulera.
Detta är ett 20-tal tämligen konkreta punkter där Sverige agerade för de allierade eller i humanitära intressen (för att rädda judar och fångar, t ex) i samklang med allierade eller ockuperade folks intressen. Och det finns säkert fler punkter. Trots påståenden om motsatsen var stödet för nazismen väldigt svagt i Sverige. Norges Nasjonal Samling (norska nazistpariet) hade t ex betydligt fler medlemmar än de små, förvirrade svenska nazistpartierna (norska nazister hade iofs en viss fördel då deras kompisar hade invaderat). Inom svensk polis och officerskår fanns en del nazister, men de flesta var helt lojala med samlingsregeringen - mannarna, de vanliga bassarna, hade ingen sympati för Hitler. Transiteringstågen bevakades ofta (iaf vid de större tågstationerna) av svensk militär, med vapnen vända mot tågen. När Engelbrechtdivisionen fick gå genom Sverige inför Barbarossa riktade chefen för Bodens fästning kanonerna mot den tågstation där omlastning skulle ske. Svenskt luftvärn sköt ned något hundratal tyska plan. Det finns mycket att säga om Sverige och andra världskriget. Jan Linders bok säger en hel del som förtjänar att påminnas om i den mer revisionistiska anda som ibland dykt upp under senare decennier. Det är sant att samlingsregeringen gjorde eftergifter mot tyskarna, men det bör vägas mot att det gavs en hel del motstånd också. Det är alltid lätt att vara efterklok.
--Ahrvid -- ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag] Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp! Gå med på SKRIVA! http://www.skriva.bravewriting.com ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistangrundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
