Det var visst en tönt som skrev något om att "kasta samer" här på denna lista, som också bidrog till den här saken nedan. Det är bra om ni bidrar med lite töntaktigt "motstånd" och "hat" och liknande sorgligheter, för det är det är det enda som stackare som ni kan bidra med. Det enda av er som är någorlunda "beständigt" och tål att förvandlas till "konst".
S ******************** DEN LILLE GYNNARENDen hade formats av hennes skakningar, liksom dess element hade formats av jordens darrningar sedan världens skapelse.
Trots dess individuella form, var den fortfarande en del av elementet som försåg den med styrka och massa, men den innehöll också något som elementarexistensen saknade, och som mer var en strukturegenskap. Även om den nya egenskapen var diffus, så kändes den som en utvidgning av varandet. Det var medvetandets vaga blixt som strömmade igenom dess kropp, varje gång den skilde sig från jorden för att grocka den övre världen med sina nyvunna sinnen. Den tänkte också, men den tänkte på henne blott. Tanken var inte bara en yttring av medvetandet, utan också en avspegling av elementets flytande sång. I Sången dyrkade elementet sin moder jord för varandet, och i tanken dyrkade den henne. Hon hade givit upphov till dess nya liv, och den låg i tacksamhetsskuld till henne.
Hon hade också formats av skakningarna, och efter varje anfall grät hon och förbannade den dag hon föddes, liksom hon hade gjort varje gång hon hört de där orden eka i hennes huvud: "Ylva, du har epilepsi!"
Hon hade inte varit mer än åtta år gammal, när hon hade svimmat av första gången. Då hade hon fallit från cykeln på gränden bredvid huset, hade de sagt till henne, och pappa hade kört henne till akuten, eftersom han hade trott att hon hade slagit sig i huvudet. Doktorn hade undersökt henne noggrant men inte funnit någonting, och de hade fått gå hem efter att doktorn uppmanat henne att bära cykelhjälm nästa gång hon cyklade, så att hon inte slog sig i huvudet igen. Endast en vecka senare hade hon svimmat av medan hon åt frukost med sin lillebror, och vid det tillfället hade alla drabbats av panik, för de trodde att hon var död. Några timmar senare hade hon för första gången i sitt liv hört ordet epilepsi, och några veckor senare, när hon hade haft sitt tredje anfall, hade hon fått höra de ord som ekade i hennes huvud efter varje anfall:
-- Ylva, du har epilepsi.Hon mindes hur doktorn hade försökt förklara vad det var för någonting, men hon mindes inte riktigt vad mer han hade sagt. Allt det hon visste om epilepsi, och det var inte lite, hade hon läst i de medicinböcker som upptog mer än hälften av hennes bokhyllor. Det var böcker som hon hade läst för att försöka förstå sin sjukdom lite bättre, men dessa böcker hade också präglat hennes liv och tänkande så mycket att en stor del av hennes subjektiva verklighet liknade ett ändlöst sjukhus, och att en stor del av hennes tankar handlade om sjukdomar och medicinska termer.
Egendomligt nog hade hon aldrig bestämt sig för att läsa medicin. Hon hade i stället valt att bli civilingenjör, och lyckats rätt bra i karriären, fram till dess att hon hade fått ett epileptiskt anfall och svimmat av mitt i ett affärsmöte. Arbetsgivaren hade varit mycket tillmötesgående och hennes kamrater hade försökt stödja henne på alla sätt, men anfallet hade brutit ner hennes självbild som självständig affärskvinna, och hon hade sagt sig upp. Hon och Rolf hade då haft en kompisaktig relation sedan tre år tillbaka, och när hon hade lämnat in sin avskedsansökan, hade hon tackat ja till Rolfs "ständigt stående" förslag om giftermål. Rolf hade då verkat bli förvånad och glad över detta, men Ylva visste att han hade låtsats, liksom han låtsades om allt i sin emotionella kyla.
Detta hade hänt för flera år sedan, och med tiden hade hon börjat finna sig i att leva ihop med en person som varken hade känslor eller någon manlighet att skryta med. Rolf hade då varit en tönt, men Ylva hade alltid känt sig lite utanför med alla sina komplex, och när hennes föräldrar hade avlidit i en bilolycka, så kunde hon bara inte tänka sig att bli en last åt sin lillebror.
Hon älskade brorsan så mycket, att hon tyckte att han förtjänade ett rikare socialt liv, än att agera som en ständig följeslagare åt henne; och en ständig följeslagare var vad Ylva hade behövt. Brodern hade dessutom bestämt sig för att flytta till USA, och Rolf hade därför verkat som det enda alternativet, i och med att hon hade avvisat det fåtal andra män som vågat närma sig henne.
Det var inte så att hon inte hade funnit dem attraktiva eller intelligenta, för de hade varit det i högsta grad, utan det var snarare så att hon hade misstrott dem. Hon kunde helt enkelt inte tro något annat än att de hade varit ute efter de tillgångar och rikedomar som hon hade ärvt efter sina föräldrar, för hon hade aldrig sett sig själv som attraktiv. Visst hade folk, sedan hon varit liten sagt att hon var söt, och pojkar hade hamnat i slagsmål med varandra för hennes gunst, men hon hade aldrig kunnat se sig själv som vacker. I sitt inre var hon ett sjukt monster som vandrade i korridorerna på ett stort sjukhus, och hon var mån om att inte låta folk komma åt detta inre.
Hon fruktade också den fysiska närheten, som hon förknippade med sina epileptiska anfall; för hon hade under alla otaliga gånger som hon hade vaknat från ett anfall, funnit sig omgiven av människor som hållit i hennes händer eller burit henne, eller uppfört sig på något annat sätt, som hon upplevde som påträngande och som hon inte hade tillåtit eller accepterat i vaket tillstånd. Därför var Rolf, med sin kameleontpersonlighet -- något som hon hade kommit fram till under sitt grävande bland en hel del böcker som handlade om psykologi och psykiatri -- en perfekt följeslagare att manipulera till ett låtsat beteende av lojalitet, hade hon tyckt.
Med åren hade hon dock bevittnat hur hennes personliga tönt hade utvecklats, och till och med avslutat sina juridikstudier, medan hon ständigt sjunkit till nya bottnar i sina återkommande depressioner. Han hade alltid agerat försiktigt och distanserat, men han hade också lyckats utnyttja hennes ångest och handlingsförlamning under depressionerna, för att få henne att gå med på nya äktenskapsförord, och hade på så sätt tagit kontrollen över nästan hela hennes arvslott. På pappret ägde hon förvisso hälften av det hon ursprungligen hade ärvt från sina föräldrar, men i praktiken var det Rolf som förvaltade allt. Han hade sålt stora delar av hennes föräldrars mark och skog och förvandlat dem till aktier, fastigheter och en hel del annat som hon inte förstod sig på. Det enda som var kvar av det hennes föräldrar hade lämnat efter sig, var huset där de bodde och den bit skogsmark som fanns i anslutning till ängen intill.
Hon mindes första gången när hon hade känt sig äcklad av honom och ångrat sitt beslut att gifta sig med honom, och det var när de hade flyttat från Stockholm, till huset där de bodde nu, i Norrland. Han hade då liksom skämtsamt frågat om området var "samefritt", och när hon hade tittat undrande på honom, så hade han låtsats skoja med att han tyckte om att "kasta riktiga samer", för han fann dem så korta och roliga att han såg dem som troll, samt att de i hans hemtrakter brukade skämta med samer och hur de höll sina trädgårdar samefria med musfällor. När hon hade frågat honom huruvida han verkligen menade någonting med det han hade sagt, så hade han bara bytt samtalsämne och undvikit att titta på henne.
Under de sex åren de hade varit gifta, hade hon från nära håll lärt känna några av sin sociopatiska makes djupare sidor, och funnit inte bara ignorans och hat under hans yta av anständighet och självbehärskning, utan också en manipulativ ihärdighet som hon hade sett segra mot hennes egen manipulativa sida. I början hade han intagit den foglige tjänares ställning och sett till att hela tiden vara henne nära och till lags -- även om deras relation inte hade kännetecknats av någon större sexualitet, för Rolf verkade inte vara så intresserad av sex, vilket Ylva begynnelsevis hade uppskattat -- men med tiden hade han intagit en alltmer dominerande ställning; och när han hade försäkrat sig om sin andel i hennes tillgångar, så hade han också lyckats övertala henne till att låta honom åka till Stockholm, för att ta hand om affärerna -- såsom han hade uttryckt det. En och annan gång hade Ylva låtsats spela den underlägsnas roll, för att få honom att tycka synd om henne, så att han fortsatte vara hemma, men det hade inte haft effekt på Rolf, som med största sannolikhet saknade förmåga till empati, och hennes roll hade med tiden förvandlats till en smärtsam verklighet och ett utmärkande karaktärsdrag i hennes personlighet.
Det fanns med andra ord ingen kärlek i deras relation, och de narcissistiska mönster som hon hade hoppats kunna utnyttja i syfte att hålla honom bunden till sig, hade vänts till hennes nackdel. Kräket var knappt hemma nuförtiden, och hon misstänkte att han, trots sin brist på sexualitet, fann någon sorts njutning i de pengar och den ställning som han hade kommit åt genom att gifta sig med henne. Varje helg, när han kom tillbaka från storstaden, blev hon påmind om att de i praktiken levde som om de var frånskilda. Hon hade vid några tillfällen också funderat på att ta skilsmässa, men hon hade insett att hon varken hade den kraft eller den kunnighet som behövdes för att få tillbaka det hon hade lurats ge bort till honom av sitt arv. Han var både en kunnig jurist och en ganska duktig affärsman, och Ylva fruktade att hon kunde bli tvungen att konfrontera sig med något ännu ruskigare som dolde sig bakom denna psykopats mask, om hon tog strid mot honom.
Det hade inte heller varit aktuellt att skaffa barn i detta äktenskap, och de hade båda tyst liksom kommit överens om att använda hennes sjukdom som en sorts given förevändning till detta. De hade aldrig ens fört saken på tal, vad hon mindes, och hon tyckte att det var lika bra att hon slapp skaffa barn med honom, för hon mådde illa när hon tänkte på vad sådana barn, som skulle växa upp i ett äktenskap av det slaget, skulle bli för människor när de växte upp. Det enda de hade låtsats ha gemensamt med varandra en gång i tiden, var den resterande delen av de böcker som fyllde hennes hyllor. Dessa erbjöd henne en flykt från det livets giller som hon kände sig fångad i.
Det var till största delen fantasyromaner som framställde idyller i sagovärldar bebodda av alver och troll. För henne var denna sorts läsning en eskapistisk syssla som hon hade sökt tillflykt i redan som barn, och som senare hade kommit till att bli den gemensamma nämnare som hade fört de två samman. Hon mindes hur de första gången hade kommit i kontakt med varandra i en fandomlista på nätet, och hur hon hade blivit imponerad av det stora antalet böcker som han hade påstått sig ha läst. Ständigt på jakt efter drömmar, hade hon till en början kommit att använda hans bibliografiska kunnighet som en sorts guide när hon behövde nya titlar att läsa, men efter ett tag hade de också börjat träffas och umgås utanför nätet. Hon hade dock inte blivit besviken på grund av hans yttre när de hade träffats första gången under medeltidsveckan i Visby, eftersom hon både hade räknat med och varit ute efter någon som inte kunde skryta med utseende. Besvikelsen hade kommit med åren, när hon insett att han inte ens var en drömmare, och att han inte fann någonting annat i de världar som dessa böcker gestaltade, än en sorts symbolik som var analog med hans fördomsfulla uppfattning om världen, i vilken han delade upp människorna i raser av olika värde. Alverna var således en symbol för "främmande" folkslag, medan sagornas dvärgar och troll var något som han förknippade med "korta" samer.
Hon hade någon gång försökt förstå varför han hade dessa idéer, men hon hade inte kunnat få ut mer än att han hade avslöjat att han hade känt sig mobbad av vad han kallade blattar och lappar som barn, för att han hade varit lite för lång och spinkig för sin ålder. Hursomhelst hade hon inte heller brytt sig så mycket om sådant, och hon hade även kunnat acceptera honom som fördomsfull, om han hade haft några övriga egenskaper som hon kunde uppskatta eller för den delen utnyttja. Detta var dock inte fallet, och sagorna var fortfarande en flykt för henne. Förr hade de varit en flykt från en bredare verklighet, men nu erbjöd de också en glömska där hon kunde låtsas som om han inte fanns. Således var den del av hennes subjektiva verklighet som inte liknade ett stort, ändlöst sjukhus, mer en sorts pussel av olika sagovärldar.
Med sina trettiotre år på ryggen, hade Ylva precis avslutat en fantasyroman, när hon insåg att det var vackert väder därute, och att det kanske var dags att se lite av vårsolen denna onsdagseftermiddag. Hon lämnade boken på soffbordet och reste sig långsamt, som om hon var en pensionär på långvården, och gick med osäkra steg mot ytterdörren. Utan att undra varför hon hade präglats till att röra sig så försiktigt, som om hon skulle gå sönder av minsta vindpust, fortsatte hon dagdrömma om den lästa bokens sagovärld och troll.
Ibland brukade hon gå ut till trädgården, som på hennes farfars tid hade varit en riktig äng i anslutning till huset, men hon vågade aldrig beträda skogsområdet som började ett par hundra meter därifrån. Nej det fanns ingenting hon fruktade i skogens mörker, utom att hon kunde vakna ur ett anfall någonstans mitt i skogen. Det var viktigt för henne att kunna se något som hon kände igen efter ett anfall, för det kunde hända att hon var kraftigt desorienterad under några timmar efteråt, och i trädgårdsområdet fanns alltid huset fullt synligt, oavsett var hon än befann sig. Efter endast några steg befann hon sig ute och gick till trädgårdsbänken som vette mot skogsområdet, för att därifrån låta fantasierna utspela sig i skogen, som hon antog att den var.
Hon satte sig ner och undrade hur det hade varit att leva i en värld med riktiga troll och andra sagoväsen, och hon kände sig lite avundsjuk på dem som hade välsignats med möjligheten att hallucinera, eftersom galenskap kanske var en sorts befrielse från den gråa, vemodiga vardagens bojor.
*Den hörde hennes själs djup ropa efter den genom elementets strukturer, i en upplevelse som den hade kunnat kalla smärta om den hade grockat mer språk. Dess kropp hade redan antagit den fullständiga form som krävdes för att röra sig under jorden, likt vattenväsen rörde sig i vattnet, men den förnam att det var bråttom, och att den inte skulle kunna hinna i tid till henne genom att röra sig i differentierad form. Jakten efter övervärldsobjekt att grocka hade burit den långt bort, till en grotta där vidunder av stål gled förbi i höga hastigheter, och när ropet kom, betraktade den varelserna som levde i de glidande vidundrens inre. Genom att observera deras former och rörelser, hade den blivit medveten om delar av hennes natur, och varje väsens syn ökade dess trängtan efter henne.
Den hade följt efter henne under alla åren sedan den vaknat till medvetande, och den hade en genuin, intuitiv kännedom om hennes själ och levnadsmönster. Den förstod också så mycket att hon aldrig varit medveten om dess existens, och att hon aldrig sett den när den iakttagit hennes rörelser och liv från avstånd, men den visste också lika väl att den var sammankopplad med hennes undermedvetna genom detta band, som den -- om den hade grockat människospråkets alla ord -- hade kallat längtan. Det nedärvda språket, som var en manifestation av elementets Sång i dess medvetande, saknade ord för denna sorts kontakt.
Vid tillfället hade den blivit ett med en tunnelbanas betongvägg, men ingen stockholmare i tunnelbanan hade kunnat förnimma något av dess existens, utom kanske en liten stöt på väggen, när den försvann som en vibration i marken för att hinna till henne; för dess kropp var fortfarande osynlig. Den behövde endast en skakning till från hennes själs djup för att bli synlig, och den kände att denna var på väg. När den kom fram till henne och började skilja sig från elementets trygghet för att ta form, kände hon ingenting.
*Ylva hade trillat ner från bänken där hon hade suttit, och hennes kropp skakade i ett nytt epileptiskt anfall.
När hon återfick medvetandet var hon som alltid lite yr och försökte därför inte resa sig, utan låg kvar en stund till med slutna ögon och bad automatiskt om ett glas vatten, då hon märkte att någon höll henne i högra handen. Den första tanken som slog henne efter ett tag, när hon insåg att hon varken fick något vatten eller svar, var att Rolf hade kommit hem från Stockholm mitt i veckan, och hon öppnade ögonen för att låta sig bli slagen med häpnad av den sällsynta begivenheten, men såg ingenting utom en blå, molnfri himmel ovanför. När hon vände huvudet mot höger för att se huset, bara för att försäkra sig om att hon befann sig på rätt ställe, rös hon kraftigt till, av det som hon uppfattade som en ovanligt stor bäver eller något annat djur, som hade sträckt ut sin tass och rörde vid hennes högra hand, medan den verkade ha grävt nosen i jorden bredvid henne.
Av ren självbevarelsedrift, eller fruktan om man så vill, undvek hon att skrika eller göra någon plötslig rörelse, medan hon såg sig försiktigt omkring för att försäkra sig om att hon befann sig i trädgården. När hon väl hade gjort det, och detta tog inte mer än några få sekunder, hoppade hon bara upp och tog ett steg tillbaka undan djuret. Hon var lite andfådd och yr medan hon försökte återfå balansen, men hon kunde efter en stund se att det inte var någon bäver, utan kanske en liten apa, med kläder och en sorts mössa, som låg eller liksom hukade sig på marken bredvid.
Ylva hade läst mycket om djur, och hon kunde med lätthet identifiera allt från bävrar till tassmaniska pungvargar i teveskärmen, men hon hade aldrig sett vad hon precsi såg framför sig och förstod inte att djuret, eller vad det nu än var, bugade för att uttrycka sin tacksamhet till henne, såsom dess element tackade jorden för sitt upphov. Hon hann inte tänka mycket, när det reste sig försiktigt och försökte vara artigt genom en imitation av leende, som det, under sina observationer, hade grockat som en sorts lugnande gest hos de andra av hennes slag. Det visade sina tänder och tittade på henne med oskuldsfulla ögon, och Ylva tänkte på att hon trots allt hade blivit galen och hade börjat se syner, för det hon såg framför sig var inte något djur, utan stämde ganska bra överens med de otaliga beskrivningar -- som hon hade läst i alla sagor -- av troll.
"Var det det här jag ville uppleva också?" -- tänkte hon och lät hennes självironi jubla över att hon äntligen hade blivit spritt språngande galen, genom att säga:
-- Va bra!Det hade grockat lite språk under sina iakttagelser av människor, och därför kunde det evaluera hennes ord som en sorts bekräftelse och acceptans. Det försökte använda sitt grockade språk och utveckla hennes sats vidare genom att med en hes röst, som ömsom liknade ett barns och ömsom en gammal mans, säga:
-- Yagh... wa brrra.... förr digh... wa brrra!När Ylva hörde det tala, ville hon för första gången i sitt liv, riktigt och uppriktigt, få ett epileptiskt anfall till, så att hon kunde svimma av och vakna igen, fast med sinnena i behåll. Hon blundade en gång och öppnade sedan ögonen, för att få åsynen att försvinna, men trollet fanns kvar och påminde henne med sitt leende och med sina vänliga ögon, om alla tiggande gatubarn från tredje världen, som hon hade sett på teve och som bidrog till att hon föredrog sagornas lögner framför verklighetens grymhet.
Hon tittade noga på den knappt meterlånga varelsen, som fogligt väntade på att bli accepterad, och hon lade märke till att det som hade sett ut som kläder och mössa, i verkligheten var delar av dess lilla, men seniga kropp. Den röda tuppkamsaktiga utväxten på dess hjässa var mer lik ett kort, men tjockt och spetsigt horn, och det som vid första anblick såg ut att vara en sorts blå tröja på dess kropp var mer en randig del av huden. Trollet hade ingen päls på kroppen heller, utan såg ut som en i olika klichéer avbildad demon, och resten av huden var lika brun som marken som den stod på. Medan hon tänkte på detta, och i tanken började vänja sig vid det hon såg framför sig, fortsatte trollet väsa:
-- Yagh... ssaimir... wa brrra... ssångsspråk... wa brra... ssaimir... yagh... ssaimir!
Ylva kunde bara inte låta bli att kommentera det, och sa därför: -- Ett namn har du också, va?-- Ëëë -- ropade trollet glatt, och gestikulerade ännu mer, för att bara fortsätta sitt väsande med:
-- Ssaimir... wa brrra... sånghspråkh... wa brrra Ssaimir... förr digh... Yhlwah... Yhlwaah?
-- Ja det är mitt namn, sa Ylva och accepterade på det sättet denna närkontakt med en varelse från sagornas grumliga rymder.
Den timme eller två som förflöt fram till dess att solen gick ner, satte sig Ylva inte ner på bänken igen, utan stod vaksamt mittemot sitt troll och försökte konversera. Det var förståeligt att hon tidvis tvivlade på huruvida hon var vid sina sinnens fulla bruk, men detta verkade inte besvära trollet, som under denna tid hunnit grocka så mycket av hennes språk att det kunde artikulera fram de flesta ord som Ylva använde, även om det inte alltid kunde binda dem samman i för människor begripliga satser. Ylva hann dock fatta så mycket att trollet betraktade henne som en sorts moder som det hade att tacka för sitt "liiw ööwéér", som det lät när trollet sa det, och hon kände sig till och med lite smickrad när trollet satte samman "moder" och "jord" samtidigt som det pekade på henne.
Efter en stunds konversation var hon inte längre rädd, för hon hade också tänkt en hel del under tiden som hon försökt samtala, och kommit fram till att denna begivenhet, även om den var en yttring av galenskap, trots allt inte var lika elak eller deprimerande som den som hade inträffat i fall Rolf hade kommit från Stockholm mitt i veckan. Hon förstod också att trollet ville bli kallat vid ett namn, och att det hade antagit hennes första ord "va bra" som namn, fast översatta till "ssånghéén", som trollet uttryckte det, och därför hade hon börjat tänka på det -- eller var det honom, för trollet gjorde ett ganska manligt intryck med sina hövlighetsförsök -- som Saimir. Saimir, märkte Ylva, hade en speciell förmåga att kunna använda sig av ett ord, så fort han hörde det, och han var en jäkel på att härleda sig till nya, korrekta former av de ord som han hörde, utan någon som helst anvisning. Det var ett språkbegåvat troll.
När det väl hade börjat bli mörkt, pekade trollet, eller Saimir, på huset och väste:
-- Dhuu... Yhlwah ... Yaagh... Ssaimir in... i... Yhlwah... Ssaimir íín!Ylva förstod det som att Saimir föreslog att de skulle gå in, och hon instämde i att det var dags, för det hade börjat bli lite kyligt i aprilkvällen. Hon tvekade ett ögonblick medan hon funderade på huruvida hon var riktigt klok, men bestämde sig ändå för att ta Saimir i handen, och de började gå mot huset. Om man hade sett dem från avstånd, där de gick tillsammans hand i hand, så hade man sett silhuetten av en mor och ett barn på väg till hemmets skydd, och det var precis vad Ylva erfor medan de gick. För första gången i sitt liv, kände hon sig som en mor, även om hon aldrig hade haft något barn, och Saimirs beröring värmde henne i kropp och själ i kvällningens kyla. Om man hade sett dem från avstånd, så hade man likväl inte kunnat se tåren som rann nerför hennes kind, medan de gick in.
När Ylva tände ljuset i hallen, såg hon att Saimir nosade bland skorna vid ytterdörren, som om han var ett djur på jakt efter något osynligt byte. Han tog upp varje sko, en efter en och verkade analysera deras form. Ibland sträckte han ut sin tjocka tunga för att smaka på lädret och väste lite grand, som om han hade upptäckt en ny smak. Sedan vände han sig om och började gå mot den första öppna dörren till ett av husets rum. Det var först då som Ylva såg att trollet hade fyra fingrar och fyra tår och vaggade lätt när det gick. Han vankade dock inte likt ett barn som precis hade lärt sig gå, utan stadigt och smidigt, även om det stundtals såg ut som om han försökte hålla jämvikt under en tung börda. Ylva följde efter honom till dörren för att se vad han skulle få för sig i rummet, och såg hur han noga undersökte varje sak med sina sinnen.
Efter ett tag, när Ylva hade försäkrat sig om att Saimir inte höll på med något farligt -- även om hans beteende tedde sig lite märkligt -- gick hon till köket för att ur kylskåpet ta ut lite apelsinjuice. Hon kände sig lite torr i halsen och grubblade över det som hade hänt, medan hon stundom liksom försökte skärpa sig, för att vakna ur en eventuell dröm, men situationen var alltför påtaglig för att vakna ur.
När hon stod vid diskbänken för att skölja sitt använda glas, kom Saimir in genom köksdörren och tittade på henne, samtidigt som han gestikulerade med miner likt dem som vuxna gjorde när de ville låta andra, och i synnerhet spädbarn eller folk som de inte kunde kommunicera med verbalt, förstå deras välvilja eller vänlighet. En del av dessa miner hade han hunnit grocka under sina iakttagelser av övervärlden och en del hade han snappat upp av Ylva, när de hade samtalat utanför. När Ylva vände sig om mot honom, kunde hon inte annat än se en ganska rolig figur -- som fick henne att skratta. Skrattet var till en viss del också motiverat av att hon fann hela situationen rätt rolig, men det var ändå ett gott skratt, för det fanns inte längre någon fruktan bakom hennes leende. Ytterligare en sak som lyste med sin frånvaro bakom leendet, var den ångest som hon alltid kände när hon skulle gå ut ur huset, och alltid när hon skulle in igen, och när hon blev påmind om sin ensamhet.
Denna kväll kände hon sig inte ensam, för det lilla trollet inte bara log och gestikulerade vänligt och skrattretande åt henne, utan också fyllde huset med en sorts obestämd, men ändå förnimbar anda av glädje. När Ylva skulle ställa glaset på diskbänken, pekade Saimir på henne och sa:
-- Wattéén! Dhu weattéén! -- vilket fick Ylva att tänka på huruvida han var törstig eller om han syftade på att hon hade bett om ett glas vatten när hon återfått medvetandet från anfallet.
-- Ja det är vatten -- sa hon -- vill du också ha lite?Saimir svarade inte genast, utan hoppade bara upp och skuttade ljudlöst över en stol, på köksbordet och upp på diskbänken, fram till henne, likt en hare på vift, och sa:
-- Wattéen! -- medan han lätt rörde vid hennes bröst.Ylva tog en titt på sin skjorta, för att se om hon hade spillt vatten på den, men det var inget sådant, utan det här trollet var nog som ett litet barn, tänkte hon, och kände sig moderlig igen.
-- Om jag hade haft barn att amma, så hade det funnits "wattéén" här -- sa hon och pekade på sig själv -- eller mjölk, som det heter annars. Fast jag har...
Hon sa inte mer, för Saimir hade lagt sitt söta, lilla huvud mot hennes bröst och kved lite grand, likt ett spädbarn som ville somna i sin mors famn. Hans beröring väckte någonting som Ylva aldrig hade erfarit innan, och utan att fundera tog hon honom i famnen och lät hans huvud vila i hennes arm.
-- Jag tror att vi båda är lite trötta, lilla vän -- sa hon och började gå mot vardagsrummet, med Saimir i famnen.
Hon gick långsamt och lullade en aning medan hon iakttog hans slutna ögon och trevande läppar. Om han inte hade varit så ful -- fast Ylva menade inget illa när hon tänkte på honom som ful -- så hade han varit ett litet spädbarn, som vilket litet spädbarn som helst, i hennes famn, där han sträckte ut sina fyra fingrar mot hennes strykande hand. Trots alla senor och pulserande ådror, var hans hud mjuk och len, och påminde med sin bruna färg om fin, formbar lera, när den var lagom blöt och färdig att användas. Under den korta sträcka som hon fick passera fram till vardagsrummet och till soffan framför teven, började Ylva alltmer se honom som en liten babypojke, även om hon i själva verket skämdes lite, när hon försökte tänka på hur trollet var uppbyggt i den del av kroppen där man kunde konstatera sådant; för just för tillfället kunde hon inte se någonting som kunde utmärka det som en babypojke eller babyflicka.
Hon satte sig på soffan -- med Saimir fortfarande i famnen -- och under det att hon tittade på hans slutna, vilande ögon, kände hon sig lite sömnig och trött, och blundade en stund för att vila. Hon tänkte på vad Rolf skulle säga om trollet när han kom hem, men hon bestämde sig för att fundera på det i morgon eller någon annan dag, för Rolf skulle inte komma tillbaka förrän på fredag kväll. Fram till dess skulle hon fundera ut någonting, om det nu visade sig att det hela inte hade varit en dröm eller en hallucination av något slag.
Hon log för sig själv när hon också tänkte på möjligheten att hon upplevde allt det här mitt i ett anfall och att hon skulle glömma allting när hon vaknade. Som den drömmare hon var, fortsatte hon spinna vidare på denna tanketråd och undrade huruvida någon del av medvetandet var vaken vid ett epileptiskt anfall, för i så fall kunde det tänkas att man, när man sjönk i det tillståndet, snarare såg sin avsvimning som ett uppvaknande från ett annat tillstånd, som man inte mindes. Så spekulerade hon vidare att denna del av medvetandet kunde uppfatta det andra tillståndet som vaket, medan den inte skulle komma ihåg något av detta tillstånd, där den delen var inaktiv. Skulle det då inte vara likadant som att leva i två världar simultant? Eller nej, det rätta ordet borde vara konsekutivt, för man måste lämna den ena världen för att vakna i den andra.
Hon såg framför sig stora möjligheter till en en bra fantasyhistoria, och hon funderade på om det kanske var dags att börja skriva, alltmedan hon slappnade av -- när hon märkte att Saimir hade öppnat hennes skjorta, blottat hennes bröst och börjat suga på hennes vänstra bröstvårta likt ett hungrigt spädbarn. Hon tittade en aning förvånad på trollets lilla förehavande, men hon kände sig inte mer generad än att hon lugnt intog en lämpligare ställning, så att hon lite bättre kunde se vad trollet, eller hennes lilla baby, hade för sig.
Ingabritt, en av hennes barndomsvänner, som till skillnad från Ylva hade gift sig lyckligt och fött tre barn, hade en gång sagt till henne att hon kände behag när hon ammade, och Ylva undrade huruvida det var ett behag av samma slag som gjorde att hon kunde acceptera saken utan några större besvär. Saimir diade ganska kraftigt och använde också ibland sin tunga, medan Ylva fick för sig att försiktigt uppmana honom att sluta, för hon hade ingen mjölk. Hon gjorde dock inte det, för Saimir öppnade ögonen, tittade på henne en stund, och släppte taget om hennes bröstvårta för att återigen väsa sött:
-- Wattéén! W--w--wattééén! -- och när Ylva ville bestämma sig för huruvida hon skulle resa sig för att hämta ett glas vatten åt honom, så omslöt Saimir hennes bröstvårta med sin mun och bet henne lätt, vilket fick henne att reagera med en mild stöt och sätta sig igen.
Det kändes behagligt, och det var nog behaget som gjorde att hon reflexmässigt tryckte honom lite mer mot sin kropp, och lät sig undersöka hur Ingabritt kunde ha känt sig när hon ammat sina egna barn.
Under det rytmiska sugandet -- blandat med beröringar från Saimirs tunga, och enstaka, milda bett från hans kritvita tänder -- tänkte Ylva på möjligheten att hennes bröst kunde börja alstra fram mjölk om trollet fortsatte så ihärdigt som det gjorde; och innan hon fortsatte vidare med spekulationer baserade på sådant som hon hade läst i olika medicinböcker och populärvetenskapliga tidskrifter, märkte hon hur hennes andra bröstvårta hade blivit så pass styv, så att den inte riktigt trivdes där under hennes skjorta. Hon visste inte vad hon skulle göra, när Saimir plötsligt lämnade den vårta som han sög på och gav sig på den andra, som om han hade följt med i hennes tankar.
Ylva kände sig ganska varm i välbefinnandet som höll på att sprida sig från bysten till resten av kroppen. Det kändes som om hettan strålade och sjöd -- med en vällust av ett slag som hon för länge sedan glömt -- från hennes nacke, ner mot rygg och sidor, för att därifrån fortsätta vidare mot hennes armar och sedan mot stjärten och låren. Trollet fortsatte suga och bitas allt kraftigare, men Ylva kände ingen smärta, utan snarare en längtan i hennes egen tunga, när hon förnam trollets tjocka men lena tunga vibrerande beröra hennes vårtas topp. Hon tittade på den utblottade vårtan, som trollet hade sugit på innan, och såg att den fortfarande var både styv och blöt, vilket fick henne att bli medveten om att hon var fuktig mellan låren.
Jag har inte druckit så mycket vatten -- tänkte hon. Vad är det jag håller på med? -- sa den andra tanken. Jag har väl inte kissat på mig? -- fortsatte den första. Varför bry sig? -- sa en tredje, och tankarna blandade sig med varandra och fick Ylva att blunda i förvirringen, medan trollet klättrade nerför henne för att ta plats under hennes kjol.
Ylva undrade vad det var som han försökte göra där nere, för han tog kraftigt på henne, med både nos och händer, som om han ville komma åt hennes sköte medan hon hade trosorna på. Hon undrade hur så små händer kunde innehålla så mycket styrka, samtidigt som de kunde vara så mjuka och... Hon undrade en massa saker, men hon undrade endast för att inför den lilla smula av dåligt samvete, som kunde ha överlevt begärets behag, låtsas vara nyfiken, som en förevändning för dra upp kjolen, dra ner sina trosor och sära på sina ben, medan hon såg på trollet slicka sig om munnen och väsa:
-- Wattéen! Du haarr wattéen. Du will. Wattéen! Yagh géér.Ylva hade svettats rätt mycket härvidlag, och hon visste att hennes kinder måste vara mycket röda, när hon snabbt försökte resonera kring hennes tillstånds galna aspekter. Om det här inte var en dröm, så var det ett mirakel, tänkte hon. Och är det en dröm -- för en mardröm kan det inte vara -- så är den mycket skön.
-- Slicka mig! Slicka mig tills jag svimmar av! -- viskade hon, och trollet gav sig på allt hon hade, med en vighet och förmåga som varken djur eller man kunde äga.
När trollet försökte penetrera henne med sin tunga, stod hennes blygdläppar emot en stund, med det motstånd som fanns kvar på grund av resterna från de hämningar och muskelspänningar som Ylva hade haft under hela sitt liv, men trolltungans mustigt slemmiga hetta fick dem att öppna sig och låta söta safter välla ut ur henne. Med sin tunga strök trollet över den salta daggen som hade samlats på hennes könshårs toppar, och trängde sig sedan in, som för att leta efter källan till en törstsläckande rännil.
Ylva gav inte riktigt upp, utan ställde sig lite bättre i halvliggande ställning, med händerna på sina ben för att hålla vägen öppen för Saimir, med huvudet och nacken stödjande på soffryggen, så att hon kunde följa de rörelser som gav upphov till den underbara flykten från alla tröttsamma grubblerier. Hennes nordiska kropp var kanske inte så atletisk som den hade kunnat vara i fall Ylva hade haft ett lyckligare liv, men den var ganska lång och uthållig, för det tog ett bra tag tills trollets livliga rörelser fick hennes vulva att skaka och hela Ylva att rycka till av vällust och köttslig fröjd.
-- Du är en demon, yppade Ylva knappt hörbart för ett mänskligt öra.-- Yaagh... d--d--din d--d--demóón, svarade trollet och hoppade upp på hennes knän, samtidigt som det lät Ylva se hur en lem började ta form och växa mellan dess åderfyllda lår.
Demonen, som Ylva kallade honom, anpassade sin kropp -- som om den verkligen var gjord av mörkbrun, bildbar lera -- så att dess armar blev längre och kunde omfamna Ylva medan den stod på hennes knän, samtidigt som lemmen blev så lång att den trängde i henne genom att först växa sig större och närmare hennes sköte, och sedan uppta allt fysiskt utrymme i hennes sexuella anatomi, dock utan att skada eller tillfoga henne någon smärta. I den kortvariga klarheten som uppstod i upplevelsens början, förstod Ylva att demonen anpassade varje del av sin kropp, så att den kunde tillmötesgå varje behov av retning som hon kände inom sig, och när tankarnas flyktiga skärpa släppte, började hela hennes väsen skälva och pulsera i intensiva stötar och vågor av härlighet.
Hon brydde sig inte längre om någonting utan släppte taget och slöt sina ögon, medan hon hörde demonen dåna tydligt igenom hennes själ: "Se!" -- och hon Såg.
*Det fanns en värld bortom tankens och förnimbarhetens rand. Det var den värld dit hon hade flytt varje gång hon förlorat sitt medvetande, och i denna värld var hon hel och fri. Hennes själ var en del av jordens själ och hennes skakningar var en avbildning och ett eko av jordens skalv, där denna världs essenser och element hölls vid liv. Elementen flöt likt ådror under jordens yta och i deras flöde grodde myriader frön av otaliga slag. Varje frö var förbundet med en mänsklig själ och när en människa led, och i lidandet ropade efter hjälp, växte sig fröna till konkret form, som svar på människornas behov. Hon Såg sitt troll växa fram under alla gånger hon hade skälvt, och såg det se henne från osynlighetens skydd. Hon förstod att dess väsens mening hade henne som sin enda strävan, och att dess väsens existens var ett svar på hennes innersta rop.
Hon Såg varelser och tilldragelser som hon annars hade funnit skrämmande och främmande, men som hon i detta tillstånd kände en sällsam samhörighet med, samt några andra saker som hon, på grund av bristen på mänskliga symboler och ord för dessa, inte skulle minnas. En sak måste hon komma ihåg, hade Någon som sagt sig heta Sång sagt till henne, och det var att hon skulle vakna helt frisk och aldrig mer få ett anfall efter denna resa, vars upplevelse blev allt vagare medan hon återgick till sina vanliga sinnen.
*Hon öppnade ögonen och såg Saimir le mot henne, där han stod som en liten, men sympatisk skurk, med sina söta fötter på hennes lår -- fast denna gång utan någon lem som trängde in i henne -- och accepterade glatt det faktum att inget av allt detta hade varit en dröm. Hon kände sig hungrig.
När hon precis ville resa sig, hoppade Saimir ner och försvann till hallen och vidare till något av rummen för att grocka. Ylva stod upp och gick långsamt mot köket för att ta fram något att stilla sin hunger med. Hennes försiktiga gång var olik den sjukliga försiktighet som hade präglat henne hela livet, såtillvida att den berodde på en ömhet mellan hennes lår, som hon ville fortsätta uppleva, för hon fann den mycket ljuv. Omtöcknad och hungrig som hon var, orkade hon inte laga något åt varmt sig själv, utan tag bara en bit bröd och lite ost som fanns i kylskåpet och åt som en svulten katt. När hon hade ätit sig någorlunda mätt, undrade hon vart den lille, gamle gynnaren hade tagit vägen, och så fort hon började tänka på honom igen, dök han upp vid köksdörren och sa:
-- Dúú hungrrrííg. Yagh... digh wila!Ylva blev förvånad över att han kunde dessa ord, och undrade varifrån han hade lärt sig dem, för hon hade inte använt dem när hon hade talat med honom. Var det så att han egentligen lärde sig genom att läsa hennes tankar?
-- Vad gör du när du tittar på mig med dina söta djävulsögon? Vet du bara vad jag tänker? Vad gör du när du snokar omkring? -- frågade hon, men utan att förvänta sig något svar.
-- Yaagh hungrríígättááwattééndrickáá áállt. Yaagh -- och här väste han ut ett komplicerat läte som inte kunde imiteras eller artikuleras fram av en människa -- digh, sa Saimir och försökte desperat illustrera det han gjorde, med gester som Ylva inte blev klokare på.
-- Sånghspråkh, fortsatte han och visade sin tunga som om han låtsades slicka någonting, för att Ylva skulle förstå vad han menade.
Ylva förstod inte det, eftersom åsynen av hans lustfyllda tunga väckte det begär vars hetta hon inte ville låta svalna, utan gick bara mot honom och förbi, och sedan in i sovrummet, varifrån hon skrek: "Hit med dig, din jäkel!"
Saimir skuttade lydigt efter henne och hoppade under täcket, medan Ylva särade på sina ben och njöt och skälvde och ropade glatt, tills hon somnade.
Det var en frisk Ylva som vaknade på morgonen dagen därpå, och det var en allt fräschare och vackrare Ylva som började få form av den lust som hon ägnade sig åt med sitt lilla troll under de efterföljande dagarna. Hennes läppar blev allt fylligare och hennes gång frisk och kvinnlig. Hon varken badade eller kammade sitt hår, men såg snyggare ut när hon gick naken omkring i huset under vilopauserna som avbröt de allt längre sessionerna, som hon började kalla sina samlag, med Saimir.
Saimir gjorde inte annat än att han noggrant undersökte varje sak han upptäckte i huset när Ylva vilade och åt, och så fort han kände att hon var beredd och villig att återuppta lekarna, så gick han fram till henne och började göra precis det hon ville. Han läste inte hennes tankar, utan visste bara, med den kunskap som han hade förvärvat genom att grocka hennes mönster och reaktioner, när det var dags, och Ylva undrade inte hur och varför det var så, för hon var rädd för att avbryta det magiska i hennes nya liv, med sådant som rationellt tänkande. Hon var lycklig att trollet ständigt fanns där, närhelst hon började längta efter mer, och att det kunde hålla på hur länge som helst.
Hon hade inte haft någon erfarenhet av fysiska relationer före det första samlaget med Rolf, och utifrån det nya tillståndet som hon upplevde som rent och upphöjt, kunde hon ta sig friheten att håna minnet av den besvikelse som hon hade drabbats av då. Ylva hade några gånger efter det försökt bekämpa sin desillusion, genom att låta Rolf bevisa vad han kunde, men han hade endast fortsatt äckla henne med sin brist på känsla och förmåga. Efter några gånger hade hon slutat låtsas som om hon behövde hans kroppsliga närhet, men hon hade aldrig hört honom klaga över saken. Även när hon ibland hade försökt reta honom med provocerande antydningar om hans slakhet och brist på manlighet, hade han låtsats som om han inte hade hört någonting, och hon hade insett att hans lugna, orubbliga mask av anständighet också var en sorts skyddsmekanism som han garderade sitt psykes outvecklade emotionella kärna med. Hon tänkte inte mer på Rolf, när hon vilade eller när hon sjönk i den häftiga vällustens fröjder, än att hon ibland undrade hur han skulle reagera om han såg henne hålla på med trollet, och hon avfärdade dessa sporadiska frågeställningar med att för sig själv säga att hon skulle döda honom, kosta vad det kosta ville.
Det var inte bara Ylvas kropp som alltmer påminde om en tigerhonas, med rörelsernas vighet och elegans, utan också hennes själ. I fall någon, som hade känt henne sedan tidigare, hade sett hennes ögon som de hade blivit nu, så hade man säkert sagt att hon hade fått ett djurs blick, och Ylva tänkte på sig själv som ett djur medan hon lät den stora glädjens närande bett forma hennes natur, i de första upplevelserna av orgasm. Hon hade läst om orgasmer och visste att det hon var med om i sängen och även utanför, för det verkade inte upphöra, utan endast avta lite grand när hon vilade, motsvarade de beskrivningar som hon hade försökt leva sig in i, men hon hade ingen aning om att det hon upplevde var något som ingen kvinna -- eller man av kvinna född -- i denna värld, någonsin hade välsignats med.
Jämt försjunken i den nyfunna sällhetens skälvningar och saftiga strömmar, visste hon inte ens vilken tid på dygnet det var. Hon tittade inte på klockan och höll inte reda på om det var ljust eller mörkt utanför, för de behov av regelbundenhet, solljus och frisk luft, som hade fått henne att gå ut ibland, tillfredsställdes mer än väl av den rytmiska och starka sensualiteten som hon började utforska i orgasmernas och den heta belåtenhetens sköte.
Det var i ett sådant tillstånd av salighet som hon befann sig i, när Rolf parkerade sin bil utanför huset på fredagskvällen. Ylva hade varken hört eller brytt sig om att tänka på att det var dags för honom att komma hem, och när Rolf stod vid sovrumsdörren, låg Ylva i sängen i krypande ställning, med både rygg och stjärt vända mot ingången, medan hon njöt av Saimirs nypningar i skinkorna, samtidigt som han stoppade henne full med sin hårda, leriga lem -- bakifrån.
Hon rörde sig häftigt och skrek efter mer, medan hennes kropps signaler lät trollets demoniska styrka och sinnen förstå att det var dags att vända på henne, så att hon också kunde låta synen vara med när den penetrerande praktens ljuvstyva eldar fyllde henne med liv. När hon hade vänts på rygg, såg hon Rolf stå vid dörren, och började skratta, i den blandning av njutning och segeryra som strålade ut genom hennes djuriska ögon. Det var inte en nedbruten kvinna som tittade på honom, utan en svettig, besatt och sexig best, som hånlog åt hans närvaro. Från den trygghet som hennes övermänskliga älskare erbjöd, medan han fortsatte med sin ihärdiga aktivitet mellan hennes lår, tänkte hon på vad den patetiska mannen framför henne såg. Var det en liten lapp? Var det en kort, mörk blatte som satte på hans fru? Var han i stånd att känna svartsjuka? Skulle han reagera? Skulle han låtsas bli arg? Hon undrade också över annat, men fick bara för sig att mobba jäkeln med att sträcka ut sin tunga och göra en grimas av vämjelse, och Rolf -- förresten, hur länge hade han stått där och tittat? -- började bara lugnt och stadigt gå mot sängen och sträckte ut sina händer mot det som han såg som ett djur som gav sig på hans fru, medan han upprepade som en zombie: "Jävlars! Nu får det vara nog!"
I det slag av skräck som drabbade Ylva, när hon insåg att äcklet ville slita hennes älskade från hennes sköte, skrek hon av ren självbevarelsedrift och reflex, och utan att tänka efter:
-- Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! -- och demonen hoppade svävande upp för att landa på den annalkande angriparens huvud.
Det som utspelade sig framför Ylva, kunde ha betecknats som ett litet avsnitt ur en komedi i ultrarapid, om det inte var för blodet som började flyta på golvet där Rolfs långa bål föll som en rasande staty, i all den tyngd som hans kropp, och den fallande demonens övernaturliga vikt, tryckte golvytan intill sängen med. Ylva stod på knä vid sängkanten och iakttog hur Rolf sprattlade med benen, medan han med sina händer desperat försökte knuffa bort sin motståndare som verkade kväva honom med sin famn.
Den sexuella upphetsningen som fortfarande höll henne varm, gjorde att hon varken blev rädd eller mådde illa av det som hon såg, för hon försökte hålla sig kvar i kättjan, genom att gnugga sitt kön med sin högra hand, medan hon stödde sig på sänggaveln med den vänstra. Hon fann en annan sorts njutning i det som hon såg, och när hon förstod att Rolf fortfarande levde, väste hon vilt:
-- Döda honom!Uppifrån kunde Ylva inte se vad demonen höll på med medan den höll Rolfs huvud i sitt grepp, men om hon hade kunnat göra det, så hade hon sett dess leriga lem tränga in i hans gap, och öppna en spalt i hans gom, för att därigenom komma åt hans hjärna. Om hon själv hade varit en demon eller någon ande från underjorden, så hade hon också vetat att demoner aldrig kunde döda en oskyldig.
Det som trollet höll på med när det trängde sig in i sitt offers hjärna, var ett sökande bland minnen och tillfälliga personlighetspräglar, för att finna kärnan i den själ som den skulle bedöma och döma. I den organiska massan som det höll på att analysera, fann det ett helt livs minnen och hemligheter. Det fann ett innehåll av kunskap och färdigheter, och det fann ett fullständigt språk, som till och med hade ett ord för det det gjorde i själens snårskog. Det fann också att hon skulle förstå det bättre om det talade till henne med detta språk, och precis när det såg ondskans torka och täta mörker i det som utgjorde kärnan i denna själ, vände det sitt huvud mot kvinnan som det dyrkade och sa:
-- Jag grockar.Demonen väste inte när den sa det, utan talade tydligt och djupt, med en basröst vars dån ackompanjerades av en mild skakning på golvet, som sedan växte sig allt starkare, medan dess lem lämnade den slagne mannens gap. När hela huset började skaka, skälvde Ylva återigen i sexuell extas, och tänkte inte på att även jorden utanför skakade som vid ett jordskalv, medan en grop öppnades på marken utanför det öppna fönstret.
Demonen hade funnit det mörker som den behövde för att förkunna sin dom över den slagnes själ. Det var det mörker som behövdes som bränsle för att hålla eldarna i jordens kärna vid liv, och det var där som den funna själen skulle hamna.
Den tog ett steg tillbaka från Rolf, som kämpade för att återfå andan, tog ett hårt grepp om hans armar, och kastade ut honom, som en boll, genom det öppna fönstret, och rakt i den grop som höll på att formas utanför. Den skrattade som vinden i en storm, och visslande liksom sjöng: "Är det så du kastar mina fränder, din usling?" -- och så flög den ut efter sitt byte, som hade hamnat med halva kroppen i hålet och kämpade för att komma ut, som om han höll på att drunkna i kvicksand.
Ylva, som inte längre brydde sig om denna världs sorger och tråkigheter, hoppade ner från sängen för att se vart hennes älskling tog vägen, för hon var rädd för att vara utan honom, men när hon kom till fönstret, hann hon inte se mer än att Saimir höll på att slita äcklet Rolf i stycken, medan de båda försvann i det hål, som sakta höll på att täckas igen utan att lämna ett spår. Hon stod där några minuter och stirrade i intet, och kände för första gången sedan hon hade träffat sitt troll, värmen svalna och ångestens förlamande gift sprida sig i hennes kropp och själ.
Hon kände sig tom och torr och lade sig sedan igen, med den ena armen över ansikte och ögon, för att varken se eller höra, utan bara drömma sig till döds, såsom hon alltid hade gjort när hon drabbats av ångest. I de minuter, eller dagar -- eller var det en evighet? -- som följde, tänkte hon på saker som man skulle kunna fylla en hel bok med, men som vi låter vila tillsammans med andra enskildheter, tills denna historia berättas igen, för den kommer onekligen att leva länge och höras och läsas av många.
När den behagliga lusten hade försvunnit och endast lämnat kvar ett vagt spår i hennes minnen, hade Ylva förlorat allt hopp och all lust att leva, och när hon precis funderade på att ta livet av sig, med en överdos av lyckopiller, hörde hon fotsteg ute i hallen. Hon brydde sig inte om att resa sig från sängen, för hon var helt viljelös och hennes själ var krum, men hon lyfte armen, som hon dolde ögon och ansikte med, för att se vem det var, när hon fick se... Nej det kunde inte vara Rolf!
Han stod vid dörren, men såg lite konstig ut, för han verkade ha blivit några tummar kortare, och vuxit sig på bredden, eftersom hans kropp var lika bred som dörren. Han hade fortfarande på sig sin kostym, med skjorta och slips, men de såg ut som om de var på väg att spricka, medan han tittade på henne med oskuldsfulla ögon och ett sexigt leende, och sa:
-- Jag är tillbaka, min sköna.Nej det kunde inte vara Rolf. Bakom hans ögons glöd och röstens värme, fanns hennes älskling, förstod hon och såg sin lycka vakna från de döda.
-- Jag är din dvärg -- sa han, medan han började ta av sig på överkroppen. Det var bara denna kropp jag behövde grocka, för att kunna komma tillbaka till dig som en man.
Ylva reste sig långsamt, medan hon funderade på vad hon skulle säga till folk när de frågade om hur "Rolf" hade förändrat sig så mycket. Det skulle bli lite svårt att hitta en förklaring till att han hade blivit kortare, men annars kunde det fungera om hon sa till dem att han hade tränat och tagit steroider, för att förklara hans nyvunna muskelmassa och de ådror som syntes i hans ansikte. Den bruna hyn var okej i och för sig, för hon skulle kunna säga att de hade varit på semester i något soligt land, men hur skulle hon kunna kalla honom Rolf, när hon hatade det namnet, och älskade att höra sina läppar säga Saimir?
-- Jag behövde den också för att ge dig barn, för du behöver det, och dina behov och önskningar är en helig lag för mig, sa han, och när han skulle ta av byxorna, för han var helt naken i överkroppen, visade han sina blåa ränder, som en tatuering på den breda, muskulösa ryggen.
Nåväl, hon kunde säga att han hade konverterat till någon främmande religion. Islam lät bra. Folk förstod sig ändå inte på sådant.
-- Som dvärg är jag fortfarande bunden till jorden, och dit kommer jag att återvända en dag, när du går bort, men jag kommer aldrig att låta dig vara ensam.
Nej det var inte Rolf -- tack och lov -- för när han tog av sig byxorna, kände Ylva igen sin älskade Saimirs manlighet som stolt frestade hennes begär med en ståtlig erektion. Hon hoppade upp i hans famn, och lät hans starka armar bära henne tillbaka till sängen, medan hon grät. Varken han eller hon visste att det var första gången någonsin, som hon grät av glädje.
© Sam Albaniensson ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistangrundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
