[SKRIVA] Novelltävlingens andraplats: En liten incident av KG Johansson
- From: "ahrvid@xxxxxxxxxxxx" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>
- To: skriva@xxxxxxxxxxxxx
- Date: Tue, 7 Oct 2008 14:41:11 +0200 (CEST)
En liten incident
Kaffe?? sa hon.
Han skakade på huvudet. Han ville inte ha något socialt småprat.
Hon satte sig ned mittemot honom. ?Och ni hette???
?Berg?, sa han. ?Byrådirektör Gustaf Berg.?
?Jenny Allinder.? Hon sträckte ut en hand över skrivbordet. Han tog den inte
men hon lät sig inte nedslås. ?Och det gällde???
?Vad har ni för ställning här??
Hon lutade huvudet åt sidan för ett kort ögonblick. Bedömde hans skäl till att
ställa frågan.
?Vice VD?, sa hon. ?Och det gällde alltså??
?Den lilla incidenten i går ja.?
Hon nickade. Hon hade ett anteckningsblock liggande på skrivunderlägget. En
penna bredvid. Det och den tunna datorn var de enda föremålen på skrivbordet.
Hon hade inte gjort några ansatser att röra vid något av föremålen.
Hon kunde inte vara över trettio. Vice VD. Ung och effektiv.
?Berätta?, sa hon.
Han skruvade på sig. Det kändes olustigt att tänka på det.
?Operan?, sa han. ?Det var på operan. Sandeblads uppsättning av Rigoletto.
Mycket omtalad.?
?Sant.?
?Jag kom dit med min fru, arkitekt Berg. Och vår son. Han är tolv år.
Prepubertal. Känslig.?
?Jag förstår.?
?Och innan föreställningen ens hade börjat insåg vi att det fanns golems i
publiken.?
Hon tog upp sin penna och snurrade den mellan fingrarna. Hon sa inget.
?Det var obehagligt?, sa han. ?Vi gick hem. Kunde inte sitta igenom tre timmar
Verdi efter det.?
?Jag förstår?, sa hon igen. Hon höll pennan stilla.
?Jag tycker inte att man ska behöva utsättas för sådant. Springa på golems
utan förvarning.?
Hon lade ifrån sig pennan igen. Andades in och ut ett par gånger.
?Låt oss undvika ordet golem?, sa hon. ?Det är rasistiskt och kränkande.?
Han höll upp händerna. ?Jag ber om ursäkt. Visst. Men i alla fall. Det fanns
chippade människor där.?
?Ordet ?chippad? klingar inte heller så bra, herr Berg. De är vanliga
människor. Som ni och jag.?
?Inte riktigt.?
?En liten skillnad. Ett chip bakom vänstra örat. Osynligt under huden.?
?Det är inte deras utseende jag klagar ??
?Ett chip som nästan aldrig används.?
Han nickade otåligt. ?Jag vet allt det där. Men det är bara för att de är så
grundligt programmerade att chipet inte behövs.?
?Tror ni på fri vilja, herr Berg??
Han såg på henne byrådirektör rynkad panna. ?Försök inte med det där. Det är
skillnad.?
?Inte enligt filosofer som Werhagen.?
Han började tröttna. Olusten hade ersatts av irritation. ?Hör på här. Jag ??
Hon avbröt honom, utan att vara upprörd, lugnt men obevekligt. ?Det finns
ingen anledning att bli oartig, byrådirektör Berg. Ingen alls. Våra
pluspersoner har inte bara samma lagliga rättigheter som ni. De har också samma
frihet som ni både legalt och filosofiskt. I den mån man kan tala om fri
vilja.?
?Men ni äger dem!?
Han tyckte inte att han hade höjt rösten men en liten rynka dök upp mellan
hennes ögonbryn. ?Det där är också en filosofisk fråga. Ni känner till
definitionen på en filosofisk fråga, byrådirektör Berg? En fråga utan svar.
Finns det liv efter döden? Bör aborter tillåtas? Dödshjälp?? Hon gjorde en
liten ansats till att slå ut med händerna men hejdade sig. ?Ägande är också en
filosofisk fråga. Som i säkert vet. Men jag kan garantera att våra pluspersoner
inte känner sig ägda. De har tillgång till en hel del som ni och jag inte ??
?Ni äger dem?, sa han envist. ?Ni använder dem som boskap. Ni placerar dem där
era företag tjänar mest på att ha dem. Ni använder deras sparpengar för
spekulation utan att ansvara ??
?Naturligtvis ansvarar vi för dem?, sa hon, fortfarande utan att höja rösten. ?
Och ja, vi använder deras kroppar efter döden. Vilket är något som man borde
göra med alla människors kroppar. Rent slöseri att bränna eller gräva ned.?
Han skakade på huvudet. ?Det där är bara undanflykter. Ni är förstås
väldrillad. Ni har gått kurserna och fått argumenten. Men ni kan inte dölja vad
det handlar om. Ren rovdrift på människor. Människor?, sa han och kände att han
började bli arg, ?som ni har gjort om till golems. Med det där lilla chipet i
hjärnstammen som gör att de lyder er programmering. Flyttar till andra länder
eller byter arbeten och intressen för att ni ska kunna sälja mer. Tjäna mer
pengar.?
?Ni får det att låta som om de är slavar?, sköt hon in när han blev tvungen
att hämta luft.
?Värre!? Han var upprörd nu. ?Värre än slavar. Maskiner. Robotar är vad de är.
Utan känslor.?
?Det där är en myt?, sa hon. ?Pluspersonerna har känslor precis som alla
andra.?
??Pluspersoner!? Vilket hån. Vad är det som är plus? De är golems, inget
annat, golems. Och naturligtvis har ni råd att betala filosofer och lagstiftare
för att ??
Dörren bakom henne öppnades och en man tittade ut. Han var i samma ålder som
Allinder och lika elegant.
?Jenny?, sa han, ?är du en ängel och fixar en kopp kaffe??
?Absolut.? Hon log intagande. Innan han hade stängt dörren var hon på fötter.
?Inget kaffe?, sa Gustaf Berg. Han ville inte släppa sin vrede. ?Inte förrän
ni har talat om för mig varför jag måste se dem på operan. När det står tydligt
i lagen att ??
Hon höjde på ögonbrynen men satte sig igen. ?Att de ? naturligtvis, och med
all rätt ? får röra sig fritt bland andra människor. De är människor precis som
ni och vi. Så säger lagen. Allt annat vore rasistiskt. Det ni säger nu,
byrådirektör Berg, är ingenting annat än rasistiskt.?
?Ni vet inte vad som hände!?
?Då kanske ni skulle berätta det för mig, byrådirektör Berg??
Han drog ett djupt andetag.
?Styrkommandot?, sa han.
?Ja??
?Jag sa ju att min son är lite känslig. Det var han som såg henne först. Hon
och hennes? kavaljer. Jag vet inte vad de hade för relation. Vad han var för
något. Men nu vet han i alla fall vad hon är.?
Rynkan mellan hennes ögonbryn dök upp igen. Han fortsatte:
?Min son måste ha gissat. Eller känt det på sig. Hon stod där och flinade mot
honom ? hon var väl programmerad till det, antar jag ? och till slut stod han
inte ut längre. Han frågade vad hon glodde på men hon sa inget. Hon bara
flinade. Och han använde det där kommandot, han såg henne i ögonen och sa ??
?Ni behöver inte.? Hennes röst hade med ens blivit trettio grader kallare. Han
hejdade sig. ?Ni behöver inte upprepa det kommandot här inne, tack.?
Hon såg på honom med en blick som var lika kall som rösten.
?Just det.? Han nickade medan vreden vällde upp igen. Hans son. Ung och skör.
Och det där monstret.
Han sa:
?Ni säger att de är lika mycket värda som ni och jag. De ska få finnas
överallt. Men det där kommandot är lika tabu här inne som i resten av världen.
Och jag förstår varför. Kan ni tänka er hur tvåhundra människor i operans foajé
reagerade när hon frös till??
??Frös till? är också ett olämpligt uttryck. Ni vet lika väl som jag varför
man har byggt in den funktionen. Den är ett skydd, ett i praktiken fullständigt
onödigt skydd mot våldsbrott, som man krävde för att människor som ni var
oroliga. Man behöver bara se dem i ögonen och säga? det där. Men pluspersoner
begår inga brott alls ??
?Hela idén med golems är ett brott!?
Hon var också upprörd nu. Hon sa:
?Er son måste ha fått en oerhört dålig uppfostran om han kan säga något sådant
rakt ut.?
?Skyll på det ni?, sa han. ?Skyll det på min son. Glöm att det är era
slavhandlarmetoder som leder till sådant här. Och det kommer att bli värre och
värre. Ni ska få se ??
?Varför kom ni hit egentligen??
Han gapade för ett ögonblick. ?Jag trodde. Jag hoppades ? jag ville bara höra
någon säga att de beklagar. Att sådant här ska hända.?
Hon lade armarna i kors över bröstet. ?Beklagar? Om någon ska beklaga,
byrådirektör Berg, så är det ni. Ni tar alltså med er son ut på operan? En son
som kan säga vad som helst?? Hon skakade på huvudet. Hon var mycket arg nu. ?
Det är sådana som ni, Berg, som förstör världen. Inte välanpassade pluspersoner
som kan hålla kontrollen över sina känslor. Nej, det är neandertalare som ni.?
Han stirrade. Djupt inom honom, från nivåer som han inte ens visste att han
hade, kom verkligen primitiva impulser. Han såg bilder. En snabb örfil. Den
röda fläcken på kinden. Tårarna. Underkastelsen.
Måste gå, tänkte han osammanhängande. Innan jag.
Han reste sig upp och gick snabbt mot dörren. Snubblade nästan. Kunde ha
förlorat ansiktet totalt men klarade sig.
Han andades häftigt när han kom ut i hallen. Måste få tillbaka kontrollen.
Nej! Inte alls. Skulle hon få ?
Det kom vällande upp ur djupen igen. Ilskan. Allt däggdjursbagaget. Vad hade
hon för rätt. Jenny. Vice VD. I helvete att hon var vice VD, sådana fick inte
order om att koka kaffe. Sekreterare. Lögnaktig. Han såg örfilen igen.
Nej. Han skulle inte ge sig. Han skulle visa henne.
Han vräkte upp dörren igen. Hon stod borta vid kaffebryggaren, i sin eleganta
dräkt, med sina slanka och vältränade ben synliga, halvvägs upp längs låren.
Inte attraktiv, tänkte han. Bara motbjudande.
Hon höll ett kaffefilter i handen. Hon vände sig om och såg överraskat på
honom. Han insåg att dörren hade slagit i väggen. Hennes ansikte drog genast
ihop sig i raseri och hon öppnade munnen.
De sa orden i exakt samma ögonblick.
Orden som hans son hade sagt i går.
Mannen och kvinnan stod orörliga i tio sekunder och stirrade på varandra.
Sekunderna kändes som år.
Deras ögon stirrade ovilligt in i varandra.
Han var frusen. Orörlig, förstenad, utan medveten muskelkontroll. Hon också. I
enlighet med kommandot.
Och han visste vad den saken betydde. Han ville bara inte tänka på det.
Nej, insåg Gustaf Berg, han var inte byrådirektör. En byrådirektör flyttade
inte datorer på ett lager. Lika lite som en vice VD kokade kaffe.
Han hade låtit sig luras av sin programmering.
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Novelltävlingens andraplats: En liten incident av KG Johansson
