Jag lovade inte direkt, men jag föranstaltade kanske att jag skulle säga några ord om Leif Krantz klassiska ungdomsäventyrsserier "Kullamannen" och "Kråkguldet", som gick på SVT under sista halvan av 60-talet. Det är många som minns dem med värme (se även Kapten Stofils nya årsbok, som togs upp tidigare på listan). De har gått i repris, finns på DVD och faktiskt också i sina helheter på Youtube (sök på titlarna bara) - så många kan nog connecta till dem. Jag har själv nu sett om dem. "Kullamannen" är historien om fyra ungdomar på sommarlov i Skåne som råkar ut för ett spionäventyr. Föräldrarna har rest bort och ungarna tas om hand av den krukmakande konstnären Jenny. Snart hittar de en mystisk ring på en grusgång, med fyra stenar - två vita, två blå - och stöter på en mystisk Dr Miller. En rad förvecklingar och dramatiska händelser utspelas, inte minst sedan den elake Farbror Ludvig kommer in i handlingen. Fru Werner verkar ha något med saken att göra och vi möter en Harry - han känner tydligen Jenny - som verkar rätt sympatiskt, men skenet kan ju bedra. Det är någonting om en mikrofilm med ritningar, får vi så småningom veta. "Kråkguldet" utspelad däremot på vintern, i den fiktiva bergslagsstaden Granhyttan (i verkligheten Grythyttan; skolscenerna gjordes i Hässelby Villastads skola i västra Stockholm). Eleverna är ute och åker skidor, när den unge Staffan (Hallerstam; han var Tommy i "Kullamannen") kommer ifrån de andra och snubblar över en guldklimp. Snart går ryktet på orten att han hittat guld, och mystiska figurer dyker upp som försöker både stjäla guldklimpen och ta reda på var den hittades. Samtidigt förbereder eleverna (huvudpersoner är tre: Maria - Marianne i "Kullamannen" - Tommy, och en Åke) skolans årliga julspel på tema Jesus' födelse. Bägge är väldigt trevliga ungdomsäventyrsserier, som har ett stuk och en berättarstil vi inte ser mycket av idag. Jag har nog bara strövis sett modernare ungdomsserier, men jag får intrycket att det är mycket datorspel, "ungdomsproblem", dunkande topplistemusik och ett helt annat tilltal. ("Kullamannens" musik av Charles Redland är litet åt modernt jazzhåll och oerhört suggestiv; "Kråkguldets" titelspår är en mycket vacker ballad av Thorstein Bergman.) Krantz' serier står sig än idag, och det enda som förändrats är månne klädmodet och att ungarna inte har Internet och mobiltelefoner. De är rent av bättre än mycket av det likgiltiga skräp vi undfägnas idag. På sin tid fick "Kullamannen" och "Kråkguldet" enormt genomslag! Det fanns bara en TV-kanal och *alla* såg dem och det var kanske de första riktigt genomarbetade äventyrsserierna för barn och ungdom från SVT. Klassiker och pionjärverk, med andra ord. I Kapten Stofil intervjuas Krantz och verkar luta mest åt "Kråkguldet" bl a för att "Kullamannen" var besvärligare att göra: manuset var rörigt och fick skrivas om, ungarna var besvärliga och hittade på hyss, man fick byta filmfotografer, osv. Men han verkar senare ha förstått "Kullamannens" storhet. Själv borde jag vara partisk för "Kråkguldet" då den delvis spelades in i min skola (när jag gick där; jag får minnen av skolsalarna, gymnastiksalen, korridorerna osv) men jag lutar mest åt att "Kullamannen" går segrande ur striden. Men det skall inte förnekas att "Kråkguldet" är utomordentligt sevärd, underhållande och intrigmässigt kanske mer sammanhållen; "Kullamannen" spretar litet åt alla håll, med många intrigtrådar och -svängningar. Den stora skillnaden är att den första serien är i svart/vitt, den senare i färg - men s/v funkar perfekt för "Kullamannen". Det är många s/v-miljöer och -effekter i form av fyrljuskäglor, äventyr i mörka grottor och gruvgångar och vitkalkade kyrkor. "Kullamannens" barnskådisensemble är också bättre. Det är fyra mot tre. Tommy/Staffan spelar förvånansvärt väl (för sin ungdom) och är ofta mycket av komisk sidekick. Vem minns inte när han försöker muta sig ur knepiga lägen genom att vifta med fingrarna och säga "Tio spänn!". (Jodå, Farbror Ludvig släpper säkert spåret efter ritningarna till det hemliga vapnet för tio kr...) I "Kråkguldet" får han en ännu större roll och gör bra ifrån sig även där. En notering är att Maria (Lindberg) i "Kråkguldet", i alla fall i skolscenerna, går i kortkort mitt i vintern. Hon är ett par år äldre och lika söt som tidigare, men jag undrar om inspelarna spekulerade litet i hennes sex appeal för pre-pubertal pojkpublik? Jag menar, bruden kan väl inte ha tagit sig till skolan i kortkort i vinterväder? Kortkort kjol var iofs typiskt 60-talsmode från Carnaby Street. Personerna i "Kullamannen" är livfullare. Ungarna är mer aktiva och talföra, och skurkarna mer diaboliska. Farbror Ludvig fick nog många att drömma mardrömmar, medan "Kråkguldets" Signe och Orvar mest framstår som ganska passiva, mycket i bakgrunden och bitvis inkompetenta. (En förvirrande polisjaktscen ur prologen till avsnitt 1 får f ö sin förklaring först i slutet av sista avsnittet!) Bägge serierna har berättare. I "Kullamannen" är det Peter, och i "Kråkguldet" morfar, men Peter verkar mest användas för att förklara hopp i handlingen (manuset var som sagt rörigt) medan morfar konsekvent används för att introducera varje avsnitt, som en sorts resumé - det funkar bättre för en berättare. En sak till "Kullamannens" fördel är att den utspelas under sommaren. Vintern känns litet dystrare och inte lika äventyrsmässig. En annan sak är att "Kråkguldet" verkar använda mer närbilder. Jag har alltid föredragit halv- och helbilder i filmkonsten, för då får man som åskådare mer överblick och kan välja vad man vill se på skärmen eller duken. Det finns några gemensamma drag mellan serierna. Bägge använder det Hitchcock kallade en McGuffin, någon liten grej alla jagar och som i sig inte är så betydelsefull (men som kan vara nyckeln till något viktigare). I "Kullamannen" är det ringen, och i "Kråkguldet" guldklimpen. I bägge fall anknyts till gamla legender. Själva "kullamannen" skall vara en gammal fyrvaktare som går igen och ställer till otyg. i "Kråkguldet" får vi höra om Skarp-Erik som hade en gammal guldskatt och tydligen också går igen för att straffa den som jagar den gyllene metallen. Ett annat gemensamt drag är hur till synes oviktiga detaljer från ett avsnitt, kommer tillbaka och spelar stor roll i senare avsnitt. I "Kullamannen" har vi t ex hur man stöter på en fågelskrämma, och senare kommer denna att börja röra på sig! I "Kråkguldet" kan utspilld sirap nämnas, som senare kommer att vara av vikt för att spåra en eventuell bov. Vi får mycket musik hos bägge. Maria lussar och sjunger i "Kråkguldet" och även i "Kullamannen", där vi t ex får en improviserad sång om den "luftpolis" - vad är det? Bägge serierna har också en "sen hjälteinsats". I "Kullamannen" är det Jenny (Lena Dahlman) som kastar sig iväg och via Renault R4 och flygbåt jagar en misstänkt till Kastrup. I "Kråkguldet" är det vilthandlaren (Åke Grönberg) som får en betydande roll i upplösningen. Några scener värda att notera: I "Kullamannen" har vi Peter som via stegar klättrar 100 meter upp ur en gruva, till suggestiva bilder av dinosaurier (representerande att gruvans innandöme skapades under juratiden). Och vi har Tommy som kommer undan sin skurk genom att i precis rätt ögonblick lära sig cykla. I "Kråkguldet" blev det lätt komiskt när Luciatåget började dra ut på sångerna för att ge Åke en chans att söka igenom en misstänkts källare - till slut drog man till med sommarsånger! En smula betänkligt var hur man i en scen nästan bollade med salt- och saltpertersyra för att bestämma om man hade guld. Åke höll flaskorna nonchalant och man tänkte: fan om han tappar skiten! Det fanns ö h t många minnsvärda scener i bägge serierna, men flest i "Kullamannen" (kyrktornet, Tommy skuggar Harry, solkatten i kyrkan, Farbror Ludvig vid kojan, grottan och Kajs något elektricitetsutmanande genidrag, osv) eftersom "Kråkguldet" hade litet långsammare handling med färre trådar. Det är 6,5 timmars kult och kultur! ("Kullamannen" sju avsnitt, "Kråkguldet" sex - icke syftande på kortkort kjol - vardera ca 30 min.) "Kullamannen" vinner duellen, inte på knockout men väl på klart poängövertag. Leif Krantz var ett geni och jag fick mig för min del en nostalgichock. En sommar vid Kullaberg och en vinter i Bergslagen har aldrig känts mer myspysigt skräckinjagande. --Ahrvid -- ahrvid@xxxxxxxxxxx / Be an @SFJournalen Twitter Follower for all the latest news in short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) info www.skriva.bravewriting.com / Om Ahrvids novellsamling Mord på månen: www.zenzat.se/zzfaktasi.html C Fuglesang: "stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! Nu som ljudbok: http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id86081462 / Läs även AE i nya Vildsint Skymningslandet, årets mest spännande antologi - finns bl a på SF-Bokhandeln! - och nya E-antologin Skottdagen, http://www.elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id86081454 / YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07) ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).