[SKRIVA] "Gaska upp dig, gamle gosse" (om Biggles)
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Mon, 13 Apr 2009 18:18:48 +0200
Innan jag började läsa science fiction och mer vuxna deckare än Sivar Ahlruds
Tvillingdeckarna och Enid Blytons Fem-böcker (då blev det t ex A Conan Doyle
och Stieg Trenter) tuggade jag i mig stora doser av Captain W E Johns
Biggles-böcker. Det var ju spännande att det handlade om flyg, teknik och krig.
Johns lär ha skrivit 96 Biggles-böcker, och jag läste alla jag kom över på
svenska i gissningsvis 10-12-årsåldern. Hur många det blev vet jag inte, men
säkert omkring 50.
Så det var med visst intresse jag öppnade Stefan Mählqvists undersökande bok
Biggles i Sverige (Gidlunds, 1983).
William Earl Johns föddes 1893, och enrollerade sig i den brittiska armén
redan före första världskriget (1914-1919; vapenstillestånd hösten 1918). Sina
första ungefär två krigsår traskade han runt i leran på marken. Bl a deltog han
i den misslyckade Gallipoli-expeditionen mot Turkiet. I oktober 1916 påbörjar
han sin flygarutbildning vid Royal Flying Corps (som senare blev Royal Air
Force, RAF) och våren 1917 stationeras han i Frankrike, där han utför
bombuppdrag mot tyskarna i dåtidens tämligen primitiva bombplan. Han är nära
att bli nedskjuten flera gånger (hans spanare/skytt blir dödad under ett
uppdrag) och blir faktiskt nedskjuten mot slutet av kriget. De sista två
månaderna innan vapenstilleståndet tillbringar han i ett tyskt fångläger.
Johns var alltså flygare på riktigt. Inte något flygaräss, men han var
faktiskt med dåtidens standard en *erfaren* flygare. Han bör ha haft en bra bit
över ett års flygerfarenhet från fronten - vid en tid då man räknade med att
överlevnadstiden för en stridspilot bara var några veckor! Johns kunde
otvivelaktigen mycket om flyg. Hans bibliotek med flyglitteratur var på 2000
volymer.
Efter första världskriget arbetade han bl a som flygutbildare hos RAF. Han
började måla flygillustrationer, och skriva flygartiklar. I tidningen Popular
Flying dök hans första novell upp om en viss James Bigglesworth 1932, och
resten är historia... Värt att notera är att den officersgrad som antyds i
"Captain W E Johns" får betraktas som en del i ett författarnamn. RAF hade inte
ens gradbeteckningen "captain". Johns verkliga grad under WWI var
andrelöjtnant, kanske motsvarande fänrik - han befordrade sig sålunda i sitt
författarnamn.
Biggles-historierna blev allt populärare under 1930-talet. Johns skrev
dessutom andra böcker om flygning, artiklar och ledarkolumner i Popular Flying
(där han klagade på att engelska politiker inte satsade tillräckligt på RAF)
och blev faktiskt ett namn som cirkulerade litet grand på folks läppar. Hans
material blev läst, både av politiker och allmänhet. Han såg sig själv som som
litet av en profet: han ville sprida intresset för flygning och uppmana
politikerna att inte sänka RAF:s gard mot den där missdådaren i Berlin. Litet
som en Churchill, om än i mindre format.
När andra världskriget kom fick Johns förstås mycket att göra. Nu hade han nya
flygplan att skriva om, och gott om uppdrag för Biggles och hans eviga kompisar
Algy och Ginger. Det brittiska informationsministeriet såg värdet i Johns
böcker för stärkandet av hemmamoralen, och på deras förslag skapade han även
ett par andra hjältar - flyglottan Worrals och kommandosoldaten Gimlet (som
döptes till King i sv övers). Dessa fick tiotalet böcker var, men det var
Biggles som var Johns' stora hjälte. Han försökte sig också på litet science
fiction, om rymdpiloten Rex - finns också på svenska. De böckerna är inte helt
lyckade.
Johns var mycket produktiv. Sedan han kommit igång på allvar med
Biggles-produktionen, brukade det bli ungefär tre böcker per år. Han skrev allt
för hand, vilket sedan renskrevs på maskin av damen som var hans sambo under
större delen av hans liv (av religiösa skäl skiljdes han inte från den fru han
äktade strax före WWI). Han avled 1968, i tepausen under arbetet på en ny
Biggles-roman, mitt i en oavslutad mening. Johns använde gärna det kända
tricket att ta pausar mitt i meningar (för då funderar man omedvetet på hur
meningen skall fortsätta).
Man kan knappast säga att Biggles är okontroversiell!
Litteraturkritiker ser det som gravt undermålig litteratur, kring en
imperiechauvinist som sprider rasistiska oneliners omkring sig. I Biggles'
värld regerar det Brittiska Imperiet, och det gäller att ge först nazisterna
och sedan kommunisterna på moppo. Efter andra världskriget blev ju Biggles
flygande detektiv, och tog gärna uppdrag där han skulle spöa kommunister, spåra
upp flyktade nazister (inte minst ärkefienden Erich von Strohein) eller
återställa ordningen efter att infödingarna gjort uppror i något hörn av
Imperiet. Fram till 50-talet förekom en hel del oroligheter i Imperiet, även om
det höll på att avvecklas. (Britterna slogs t ex mot kommunistisk guerilla i
Malaysia - de var faktiskt ganska framgångsrika, och deras taktik kopierades
delvis senare av amerikanerna i Vietnam, men jänkarna var inte lika
framgångsrika.)
Mählqvists bok har fullt av exempel på schabloner och rasistiska tendenser i
Johns' Biggles-böcker. En del är förståeliga, som t ex att Johns under WWII
jämför japaner med barbariska, små gula apor (vad kan man annars vänta sig mitt
under brinnande krig?). Tyskar är förstås nazister och preussare allihop - en
sak som dock mildras efter kriget. I Biggles möter Mig-21 kommer Biggles t o m
att rädda von Strohein från kommunisterna, då denne vill hoppa av och upptäckt
att kommisarna inte är några justa typer. I senare böcker blir von Strohein
konsult åt brittiska underrättelsetjänsten, och han och Biggles sitter på
verandan och utbyter gamla minnen!
Svarta är förstås primitiva infödingar och kannibaler. Det finns hur många
exempel som helst på sådana klicheer i Biggles-böckerna. I de svenska
översättningarna har detta dock mildrats, och det har mildrats allt mer ju
senare upplagorna är.
Man bör dock kanske notera en sak: det finns flera sorters rasism. Det finns
den yttersta formen av rasism a la nazism, som inte enbart består av fördomar
och förtryck utan också går in för att aktivt utrota folk man ogillar. Vi ser
idag drag av sådan rasism i exempelvis militant islamism a la bin Laden, som
deklarerar att det är helt OK att mörda amerikanska civila eller folk från
"väst" i största allmänhet. (Vi får här - vilket är rimligt - anbringa
begreppet rasism på generellt hat mot etiska grupper, som i detta fall
amerikaner eller eller "västerlänningar".)
Sedan finns det en annan rasism, som mest går ut på att pga okunnighet och
fördomar uttrycka dumheter om andra grupper. "Alla afrikaner är kannibaler",
kan vara ett exempel. Men dessa dumheter övergår aldrig i direkt förföljelse,
utrotningsförsök eller liknande. Biggles' rasism är av den senare typen. Han
sätter aldrig igång med eller förespråkar att de grupper han uttrycker sig
nedsättande mot skall utrotas. Tvärtom säger han vid flera tillfällen att de
bör lämnas i fred, i den mån de inte vill bli civiliserade.
Denna typ av nedlåtande attityder var normala för den generation W E Johns
tillhörde. Kipling skrev angående det brittiska imperiet om "Den vite mannens
börda", dvs bördan att ta mindre utvecklade folkgrupper under sina beskyddande
vingar och ge dem litet civilisation. Den brittiska kolonialismen såg sig själv
som en konstruktiv, välvillig kraft - man *hjälpte* underutvecklade folk. Man
gav kolonierna järnvägar, skolor, sjukhus, ekonomisk infrastruktur, domstolar
och ett fungerande lagsystem, civiladministration, teknologi, osv. (Och *helt*
ute och cyklade var man inte. I många av kolonierna gick det bättre under
britterna, än senare när dessa stuckit.)
Om nu Biggles och W E Johns, såsom barn av det tidiga 1900-talet, har sina
klara attitydproblem (det skall vi inte sticka under stol med!), syns det mig
som att Mählqvists studie *också* har sina attitydproblem. Boken är från 1983,
och man kan anta att en stor del av hans granskning utfördes under det sanslösa
70-talet då folk satt i näbbstövlar och stickade koftor och diskuterade
"marxistisk litteraturteori". Mählqvist negligerar kinesernas förtryck i Tibet
(Biggles i Tibet; f ö en bok som gränsar mot sf, med evigt liv a la Shangri-La,
kraftstrålar, hemliga energikällor osv). Mählqvist protesterar mot "att
kinserna framställs som monstruösa varelser". En kinesisk affärsman som Biggles
hjälper misstänkliggörs av Mählqvist som ifrågasätter att denne sysslar med
(citattecknen Mählqvists) "hederliga affärer" - är det inte naturligt att en
affärsman sysslar med hederliga affärer? Mählqvist invänder mot att kommunister
och banditer nämns i samma andetag. Efter Berlinmurens fall, efter att
kunskapen vuxit om kommunismens brott (Mao och Stalin var värre massmördare än
Hitler), är frågan om inte Biggles har mer rätt än Mählqvist.
Vilket inte hindrar att Biggles i största allmänhet är en imperiechauvinist
som slänger ur sig dumheter om främmande folkgrupper.
En sak saknas i Mählqvists bok: studier av W E Johns stilistik, och försök att
förklara varför han blev så framgångsrik.
Det finns förstås en förklaring till att undertecknad i späda år satt och
konsumerade den ena Biggles-boken efter den andra. Johns skriver lättflytande,
spännande, medryckande. Meningarna flyter som rinnande vatten. Det underlättar
förstås att det är dramatiska saker (som krig och konflikt) som avhandlas, och
att det utspelas på exotiska platser. (Biggles besöker faktiskt Sverige vid ett
par tillfällen, under kriget när han först slåss i Finland under Vinterkriget
och senare när han skall upprätta en hemlig flygbas i Östersjön för att bomba
Tyskland. Svenskarna behandlar Johns välvilligt, även om han verkar tycka att
vi är litet mesiga som inte gått med i kriget.)
I Mählqvists bok citeras exempelvis Inger Edelfeldt, som tydligen slukade
Biggles som liten. Det är böcker nästan kliniskt rena på kvinnor eller sådant
kvinnor kan tänkas intressera sig för - så varför läste *hon* dessa böcker?
Svaret är nog att Johns visste hur man fångar en läsare, hur man tar ett
struptag på denne och inte släpper honom/henne. Det hade varit intressant om
Mählqvist försökt analysera detta litet.
För egen del minns jag att det förstås var extra intressant att
Biggles-böckerna handlade om flyg och tekniska prylar. Jag minns hur Biggles
och hans vänner i början av varje bok satte sig ned och hade resonemang om
vilket flygplan de skulle välja för just det här uppdraget.
Förutom klicheer om andra folk, praktiskt taget inga kvinnor, fullt med
flygplan, osv - utmärkte sig Biggles-böckerna av att de aldrig svor, aldrig
drack och aldrig gjorde något moraliskt klandervärt. Mjölk drack de möjligen,
men gick något snett kunde bigglesfigurerna möjligen utbrista i ett "fördömt
också!". Fick någon av hjältarna problem, kunde han bestås med ett "Gaska upp
dig, gamle gosse!".
Det är en värld av gamla gossar, för unga gossar (och Inger Edelfeldt).
Eventuellt våld som förekommer är avpersonifierat. När Biggles flyger under ett
krig, beskjuter han flygplan och piloten i flygplanet syns inte till. Skurkar
biter möjligen i gräset litet på avstånd. Det skvätter inget blod.
Böckerna har också en litet fjantig, gammalmodig ridderlighet. Det gäller
inte minst de tidigaste böckerna, som utspelas under första världskriget.
(Biggles hade tydligen fått odödlighet från Tibet, med en aktiv flygarkarrär
som spände från 1910-talet till sent 1960-tal...) Piloter sågs gärna som den
nya tidens riddare, med sina egna riddarideal. Biggles kan låta en tysk löpa,
om det vore ojuste att skjuta ned honom just då. von Strohein blir han till och
med nästan kompis med, för även om han är en fiende är han av samma skrot och
korn och med i det där ridderskapet.
Ö h t är alla problem i Biggles värld ganska enkla, vilket nog kan tilltala
en läsare som därmed slipper anstränga sig. Vi har nazister och kommunister som
är dumma i huvudet. Biggles tar sitt flygplan och flyger iväg för att ge dem
pisk. No problems. Johns filosofi var ganska enkel, och det kan passa att
avsluta med den:
"När man flyger är antingen allt som det skall vara eller också är det inte
det. Är allt som det skall behöver man inte oroa sig. Är det inte det kan två
saker hända. Antingen störtar man eller så störtar man inte.
Störtar man inte behöver man inte oroa sig. Störtar man inträffar ettdera av
två ting. Antingen blir man skadad eller så blir man inte skadad.
Är man oskadd finns ingen anledning att oroa sig. Skadas man så inträffar
ettdera av två ting. Antingen repar man sig eller så dör man.
Repar man sig behöver man inte oroa sig. Dör man, KAN man inte oroa sig." (Ur
Biggles i fält.)
--Ahrvid
Mer finns att läsa på t ex:
http://en.wikipedia.org/wiki/W.E._Johns
http://en.wikipedia.org/wiki/Biggles
http://www.biggles.info/
http://www.wejohns.com/
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ
IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
_________________________________________________________________
Show them the way! Add maps and directions to your party invites.
http://www.microsoft.com/windows/windowslive/products/events.aspx
Other related posts:
- » [SKRIVA] "Gaska upp dig, gamle gosse" (om Biggles) - Ahrvid Engholm
