[SKRIVA] Bortom Brahms - fortsättning
- From: Caroline J <spaeket@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Fri, 2 Oct 2009 22:13:49 +0200
Lite småjusteringar i inledningen kvar att göra. Men. Ja, här kommer iaf det
jag tror är ca halva (om jag lyckas komprimera tillräckligt) Bortom Brahms.
Förresten. Kan någon vänlig själ berätta för mig varför Mailen envisas med att
göra tomma rader mellan varje stycke? Så ser det inte ut i Word. Inte heller
när jag klistrar in det som ren text. Det är efter att jag har skickat som det
blir så där luftigt. Luft i all ära, en del effekter går förlorade när
mailprogrammet gör lite som det vill med layouten... *mutter*
Det är inte möjligt, tänkte Majsan när dörren slogs upp framför henne. Kvinnan
som stod inne i den mörka hallen såg tröttare ut än hon själv kände sig. Det
var på sätt och vis en trösterik sak för en ensamstående, nybliven mamma att se.
”Ja?” Rösten knappt mer än en viskning.
”Jo, vi pratades vid på telefon innan idag. Om annonsen?”
”Åh.” Kvinnan tog ett hasande steg baklänges. Inte mer än så.
”Kan jag köra in vagnen i hallen? Han sover och jag vill inte väcka honom.”
Majsan svepte med armen över sin åtta veckor gamle son, som låg nerbyltad i
sina filtar, med en mycket liten knuten näve vilande på sin egen panna, och
sov. När kvinnans blick följde gesten skimrade en ögonblicksbild av sorg till
över hennes anletsdrag, och hon såg plötsligt mycket förvirrad ut.
”Nej.”
Det var oväntat, och Majsan kände sig underligt förolämpad. När kvinnans blick
var färdig med att svepa över vagnen, och bebisen, försvann det förvirrade
uttrycket i hennes ögon och hon tillade: ”Vi kan låta dörren stå på glänt, så
kan vagnen stå härute. Det är ingen fara. Det går så snabbt ändå.” Och så vände
hon och gick in i lägenheten.
Majsan stod en liten stund och såg ner på det lilla försvarslösa som låg där,
totalt utlämnat åt henne, och hon kände sig som alltid lamslagen inför
ansvaret.
Han har inget att sätta emot världen. Inget. Utom mig. Det var en tanke som
fyllde henne med skräck likväl som en kärlek så stor och häftigt intensiv att
den hotade att utplåna henne fullständigt. Hon trampade ner hjulbromsen, den
var sliten och trög och hon fick försöka tre gånger innan den tog. Loppisfynd.
Majsan lutade sig in över vagnen och tryckte en mjuk kyss på den lilla knutna
näven och steg in i lägenheten. Hon skulle höra om det kom någon ute i
trapphuset. Eller till och med om lillen bara gnydde till i sömnen. Hon skulle
hinna ut innan han hann bli ledsen, eller alltför rädd.
Hallen var mörk och trång. Längst ner verkade den mynna i ett vinklat
vardagsrum, men det var svårt att se. Alla persienner var nerdragna och det
luktade instängt. Majsan steg in i köket som låg direkt in till höger från
hallen. Fläkten ovanför spisen var påslagen och kvinnan stod under den och
rökte. Det enda ljuset som var påslaget i lägenheten var lysröret ovanför
diskbänken. Det var ett kallt ljus.
”Den står där”, sade kvinnan utan att vända sig om, och viftade med handen som
höll i cigaretten mot en kartong som stod på en skärbräda bredvid vasken.
Majsan lyfte upp den. Vände och vred på den som om hon visste vad hon tittade
efter. Prylen på bilden var bullig och vit och rosa, och på dess skärm satt ett
fetlagt litet barn och lekte med en nalle. Det stod att babymonitorn hade
rechargeable batteries, chanel selection button, channel indication light, 3
channel selection, power indicator light, brightness adjustment button, 7
levels of brightness control, 6v power adaptor, AV output jack, automatic
infrared LEDs for night vision, microphone, 100m range, och en 1.8” TFT LCD
screen.
Det var en faslig massa ord och siffror som hon inte helt förstod. Hon vred på
paketet igen.
”Fungerar den som den ska?”
Kvinnan ryckte till, som om hon hade gått in i ett slags dvala under tystnaden,
och en lång askpelare lossnade från hennes cigarett. Hon stirrade på den en
stund som om hon inte riktigt visste hur en sådan här situation skulle lösas,
sedan stoppade hon in sitt pekfinger i munnen, vätte det med saliv och fiskade
upp askan med fingertoppen.
”Ja?” Som om det var ett angrepp i sig att ställa frågan.
”Ja, alltså. Jag menade inte att. Det är bara så billigt! Jag har tittat i
affären och den här modellen kostar över tusen kronor ny. Och i annonsen så
stod det att den är oanvänd?”
Kvinnan hade slängt askan i vasken och satte på kranen. ”Den har varit uppackad
och igång. Inte mer.”
”Men varför det?”
Hon hörde lillen rumstera om ute i vagnen. Han skulle snart vakna. Han gillade
inte när allting var stilla omkring honom. Majsan grävde i sin handväska efter
pengarna.
”Felköp”, sade kvinnan, och gick tillbaka och ställde sig under köksfläkten.
”Jag har inget barn.” Hon tog ett bloss till på cigaretten.
Galen, tänkte Majsan. Det är den enda logiska förklaringen. Hon är galen.
Var det rätt av henne att köpa en babymonitor som borde ha kostat över en
tusenlapp, av en uppenbart psyksjuk kvinna, för trehundra? Lillen gnydde till
och Majsan bestämde sig för att hon inte hade tid att dividera med sitt eget
samvete. Dessutom hade hon inte råd att vara storsint. Hon fiskade fram tre
hundralappar och lade dem på diskbänken. Sedan tog hon kartongen. Egentligen
borde hon väl packa upp monitorn och se efter så att allting fanns med, men hon
ville plötsligt inte stanna en sekund till i den här unkna lägenheten med sin
sorgliga invånare.
Kvinnan såg på lådan under Majsans arm, sedan på pengarna. Sedan började hon
gråta.
”Tack!” sade hon, och tårarna strömmade ymnigt nerför hennes glåmiga ansikte.
”… tack.” Hon lutade huvudet bakåt och släppte ut en lång suck. Sedan började
hon skratta, utan att för den sakens skull sluta gråta.
Majsan tackade själv och skyndade sig ut till lillen. Till ljuset. Till en
vettigare värld än den som fanns innanför kvinnans väggar. Hon lade
babymonitorn underst i vagnen och gick hemåt. Luften var klar och tunn. Vårluft.
Så snart vagnen var i rörelse igen somnade lillen åter djupt. En pytteliten fot
hade letat sig fram mellan filtarna och fick hennes hjärta att värka av kärlek
hela vägen hem.
Lillen vaknade till just som hon krängde av sig jackan hemma i sin egen hall.
Det gjorde han alltid. Det var som om han inte kunde sova ordentligt om han
inte befann sig i något som rörde på sig. Det var väl också därför han vaknade
så ofta om nätterna. Majsan såg fram emot att få sova en hel ostörd natt någon
gång i framtiden. Som det var nu så fick hon stiga upp ungefär var tredje
timme, och amma varje gång. Hon hade hört talas om bebisar som sov åtta timmar
i sträck redan från åtta veckors ålder, och visst hoppades hon, varje kväll när
hon gick och lade sig, att lillen också skulle börja med det snart. Kanske just
den här natten! Men hon insåg också att det inte fanns särskilt mycket hon
kunde göra. Det var lillen som bestämde. Hon anade att det där på sätt och vis
skulle vara sant under resten av hennes liv. Åtminstone i känslor räknat anade
hon att han skulle kommendera henne så länge hon levde.
Han gav ifrån sig ett glatt litet pipljud och plirade på sin mamma. Majsan
lyfte upp och höll honom tätt intill sitt bröst. Det var dags igen. Brösten
spände och värkte, och som alltid började det sticka i dem när hon höll om sin
son, och mjölken rann till som ett direkt svar på närheten.
Majsans blick föll på pappret som låg på köksbordet. Hon hade inte kommit
närmare ett beslut idag heller. Skatteverket ville veta vad lillen skulle heta.
Hon hade tre månader på sig att anmäla ett namn. Efter det … Ja, vad skulle
hända efter det, egentligen? Delade man ut ett namn på måfå från statens sida?
Det vore fruktsansvärt. Hon ville bara så hemskt gärna att det skulle bli rätt.
Alla de vanliga namnen kändes fel. Tills vidare fick han heta lillen.
Lillen bökade mot hennes mjölkstinna bröst och grymtade. Majsan släppte
tankarna på skatteverket och satte sig i vardagsrummet framför tv:n och ammade
sin son. Efter att ha ätit från båda sidor rapade han ljudligt och somnade
sedan igen. Majsan bullade upp soffkuddarna till en provisorisk liten säng och
gled så försiktigt hon kunde ut under honom. Hon täckte över honom med en pläd
och med varje nöjd liten inandning som hördes från byltet vibrerade hon av
lycka inombords.
När hon hade bytt till torra amningskupor, och efter att ha kollat till lillen
i soffan tre gånger för att vara säker på att han inte kunde rulla ner av
misstag, om han nu skulle råka lära sig att vända sig från rygg till mage just
precis nu (hon lade sin huvudkudde från sängen nedanför honom på golvet för att
vara på den säkra sidan), så gick hon ut i hallen och plockade upp babymonitorn
från vagnen. Paketet kändes kallt i hennes händer. Som om det hade absorberat
den klara vårluften i sina pappersporer och nu långsamt gav ifrån sig den. När
hon öppnade det insåg hon att manualen saknades.
Fan också! Jag skulle ha kollat. Jag visste det! Hon tog fram lappen med
kvinnans nummer ur byxfickan, men blotta tanken på att ringa henne, att vara en
del av den där hålögt galna världen i en enda sekund till, fick henne att må
illa.
Det är precis vad folk som inte har spädbarn tänker om mig, tänkte hon. Gud så
löjligt. Men trots att det var just det, löjligt, så knycklade hon ihop lappen
och slängde den i slasken.
Hur svårt kan det vara? Hon packade upp monitorn.
Det såg inte särskilt komplicerat ut. Två delar. Såg ut litegrann som en
walkie-talkie, fast med en liten tv-skärm på den ena och ett runt huvud med en
kameralins på den andra. Och så två sladdar. En till varje del.
Det tog Majsan en liten stund att hitta en förlängningssladd, sedan kopplade
hon in delen med kameralinsen inne på lillens rum. Hon ställde den i
fönsterkarmen och riktade det oledade huvudet så att det glodde in mellan två
spjälor. I mitten fanns det en stor grå knapp och när hon tryckte på den tändes
en röd lampa. När hon tryckte en gång till tändes en annan. En gång till, en
tredje. Sedan hoppade ljuset tillbaka när hon tryckte en fjärde gång och lyste
där det hade börjat. Det måste vara de tre kanalerna. Inte för att Majsan
förstod vad man skulle med tre kanaler till. Hon lät lampan lysa på kanal ett
och gick ut för att hämta den andra enheten. När hon kom in vardagsrummet
trampade hon på en av golvbrädorna som knarrade. Hon stelnade till och höll
andan. Men det var försent. Lillen började genast att gny borta i soffan, och
Majsan skyndade dit och lyfte upp honom.
”Förlåt mig, älskling. Det var inte meningen att väcka dig.”
En svag anstrykning av bitterhet kilade förbi i hennes bakhuvud. Hon trampade
på en golvplanka och råkade väcka honom en endaste gång under de sjutton eller
arton timmar om dygnet när han sov. Och hon bad honom om ursäkt. Inte bad han
om ursäkt en endaste av de gånger han väckte henne? Inte ens de dygn då hon
fick nöja sig med tre eller fyra timmars sömn hade han ett förlåt åt henne.
Lillen var, på spädbarnsvis, fullständigt egoistisk och omedveten om sin mors
störda vila. Han kisade upp mot henne med mörkt glittrande ögon och bitterheten
försvann. Kvar fanns bara tröttheten. Majsan lyfte upp honom i famnen.
”Kom ska du få se något fint, gullunge”, sade hon och kände ett styng av dåligt
samvete. Det var inte som att han höll henne vaken om nätterna med flit. Han
skulle säkert hellre sova gott igenom natten, om han hade något val. Hon höll
lillen tätt intill sig och bar in honom i barnkammaren medan hon täckte hans
späda ansikte med kyssar.
I natt hade hon svurit åt honom en gång, när han vaknade och ville ha sin napp
för femte gången på två timmar, och visst var det också därifrån det dåliga
samvetet stammade.
På öppna förskolan, och på BVC, sade alla att det där var fullständigt normalt.
Hon hörde historier om mammor som fick gå ur barnets rum, in i ett annat, och
skrika ur sig all sin frustration, in i knutna nävar som trycktes hårt, hårt
mot munnen, innan de förmådde ta upp och trösta sin skrikande unge för tionde
gången under en och samma natt. Eller tjugonde. De mammorna kunde hon förstå.
Men hon kunde inte, och skulle aldrig kunna, förstå de mammor som gick steget
längre. De som skakade.
Shaken baby syndrome.
Själva orden fick hennes ögon att tåras. Tänk att det fanns mammor därute som
tappade kontrollen och skakade om sina gråtande spädbarn så att de fick
hjärnskador. Sådana små, sådana ömtåliga. Sådana som lillen. Hon grät en skvätt
på väg in till lillens rum. Han fortsatte tyst att plira upp på henne. Det var
inte mycket mer han kunde göra. Bitterheten i bakhuvudet hade försvunnit helt
och ersattes av en molande sorg. Det här var också normalt, sade man.
Blödigheten. Inte lätt att vara nybliven mamma. Särskilt inte, sade man och såg
medlidsamt på henne, utan att ha en pappa till knytet.
Hon lade ner lillen i spjälsängen och han gav ifrån sig ett gurglande och sedan
en ljudlig fjärt. Majsan skrattade,
”Ur den lilla kroppen?”
Lillen såg nöjd ut och fokuserade med viss möda blicken på mobilen som dinglade
ovanför hans huvud. Majsan satte igång den. Mulliga stjärnor och en måne i
glittrigt silver och guld roterade långsamt till tonerna av Brahms vaggvisa.
Lillen hickade till. Det var hans gladaste uttryck och Majsans hjärta värkte av
längtan efter att få höra hans första skratt. Hon var säker på att han skulle
bli ett barn som skrattade mycket. Ett kärleksfullt barn. Hon backade ett steg
och satte på mottagardelen som hon hade i handen. Det brusade högt och lillen
ryckte till. Hon hittade volymkontrollen och sänkte samtidigt som hon gick ut
ur rummet. På skärmen utkämpade vita och svarta myror ett intensivt krig. Hon
tryckte på kanalväljaren tills den stod på den första, precis som sändarens,
och plötsligt hoppade skärmen till och visade en bild. Majsan stod i
vardagsrummet. Skärmen visade ett hörn av spjälsängen och hon kunde höra
mobilens melodi genom högtalaren. Någon bebis syntes inte till. Hon ställde
ifrån sig mottagaren på vardagsrumsbordet och gick tillbaka in till lillen. Han
såg ut att koncentrera sig mycket intensivt på det som seglade fram ovanför
hans huvud. Majsan lutade sig in i spjälsängen och riktade med en utsträckt arm
sändarens kameralins så gott hon kunde mot sig själv. Lillen fick tag i hennes
hår och kluckade förtjust när det fastnade mellan hans små fingrar. Det gjorde
lite ont, men var samtidigt så sött, så sött. Hon skrattade och lösgjorde sig
ur hans gripreflex.
När han kunde se stjärnorna som dansade fram genom luften igen lyfte lillen
plötsligt ena armen mot dem. Den ryckte och for fram och tillbaka
okontrollerat, som om han led av långt framskriden Parkinsons, men ändå!
Det där var första gången han sträckte sig efter något! Det skulle föras in i
babyboken. Lillen utvecklades. Växte. Ett tecken på att myllan som var hans
mamma trots allt var närande. Majsan log brett när hon gick tillbaka in i
vardagsrummet och tittade på skärmen.
Nu syntes hela den övre halvan av spjälsängen tydligt. Stjärnor seglade in i
och ut ur bilden till ljudet av spröda, spelande klockor och där, under
alltihop, låg lillen. Fridfullt. Majsan höll upp monitorn alldeles framför
ögonen.
Sov han? Alldeles nyss hade han gurglat och sträckt sig efter mobilen. Nu var
ögonen slutna och hans kropp alldeles stilla. Hon tyckte sig höra andetag strax
bortom Brahms också. Långa och lugna babyandetag. Hon stängde av monitorn och
smög tillbaka till lillens rum för att stänga av mobilen. Kanske skulle hon
hinna göra en kopp kaffe? Dricka den sittandes i lugn och ro?
Men när Majsan kom in i rummet vände lillen huvudet åt hennes håll och kluckade
lika livligt som förut.
Konstigt, tänkte Majsan medan hon lyfte upp honom, att bara kunna slå av och på
så där.
Klockan åtta på kvällen satt Majsan och tittade ointresserat på tv:n och lillen
låg och sov bredvid henne i sin vagn. Hon hade ena foten på ett av vagnens hjul
och gungade den försiktigt fram och tillbaka. Egentligen var väl tanken att han
skulle ha legat i sin egen säng, på sitt rum, nu. Egentligen var det just det
som var poängen med att köpa babymonitorn. Att han skulle vänja sig vid att
sova där inne, och att Majsan ändå skulle känna att hon hade koll utan att
behöva gå in till honom titt som tätt. Lillen var ett mycket lättväckt barn.
Men hon gillade hans sällskap, och därför låg han nu här. I vagnen.
På tv:n gick någon komediserie. Det var svårt för Majsan att hänga med i
intrigen. Amningsdemens, kallade man det här på BVC. Ett sätt för naturen att
se till att en nybliven mor enbart koncentrerade sig på sitt barn. I och för
sig en bra tanke, men också anledningen bakom att hon de senaste veckorna hade
hittat en kopp kaffe inställd i badrumsskåpet, sin mobil i mikrovågsugnen och
att hon flera gånger varje dag kom in i ett rum utan att veta varför hon hade
gått dit. Amningsdemens. Och sömnbrist. Hon hade lärt sig många nya begrepp på
sistone. Kärlek var ett av dem. Majsan hade förvisso trott att det var en
känsla hon begripit sig på ganska länge, men det var bara att konstatera att
likaväl som ingen hade kunnat förbereda henne på hur trött hon skulle vara
efter några veckor som nybliven mamma, lika lite hade någon kunnat förklara den
här känslan av allomfattande, huvudförvridande och självutplånande kärlek. En
känsla så stark att gjorde ont. Konstant. Men på ett skönt sätt. Majsan satt i
en halvtimme till och försökte hänga med i tv-seriens intrig, men sedan gick
det inte längre. Hon var tvungen att sova. Lillen skulle antagligen vakna vid
elva och vilja få sitt tidiga nattmål, men ett par timmar kunde hon kanske få.
För att inte väcka honom struntade Majsan i att lyfta över honom i spjälsängen
och körde bara in vagnen på hans rum.
”Sov gott, min lille ängel”, viskade hon, och stängde försiktigt dörren, sedan
lade hon sig på soffan under en filt. Babymonitorn stod på vardagsrumsbordet
framför henne. Skärmen visade en tom spjälsäng. En gröntonad, tom spjälsäng,
och det såg lite kusligt ut. Den gröna tonen kom givetvis av IR-lampan. Bilden
såg ut som det gör på film när någon tittar igenom en kikare med nattsikte, och
det förde Majsans tankar till våldsamt krig, och smygande skurkar i natten. Det
var obehagligt. Krig. Så många söner som dog. Så många mammor som också gjorde
det, i själen och i hjärtat. Hon kände hur tårarna ville tränga fram igen och
bilden av den gröna, tomma spjälsängen blev mer och mer outhärdlig, men
eftersom hon inte visste hur man bar sig åt för att bara ha ljudet påslaget så
fick det vara som det var. Hon vände på monitorn så att den stod med sidan mot
henne. Det kändes bättre. Sedan tänkte hon på lillen. På hur han hade lyft sin
lilla arm rakt upp i luften mot mobilen. En värme spred sig i Majsans kropp och
snart gled hon djupt ner i en drömlös sömn. Själva insomnande var så intensivt
att det förde med sig stickningar i hela kroppen. Som tusen nålar av
utmattning. Det var också något nytt. Något moderskapsrelaterat. Hon somnade
med ett leende på läpparna.
En kvart senare satte sig Majsan käpprak upp i soffan till ljudet av lillens
vrål. Hon hade aldrig hört något liknande. Han skrek utdraget och panikartat.
Mycket djupare ur lungorna än hon någonsin hade hört honom göra. Filten föll
till golvet när hon for upp och sprang till lillens rum. Något måste ha hänt.
Han brukade inte vakna med ett vrål. Han brukade gny, kalla, kanske klaga lite.
Inte vråla som om någon gjorde honom illa! Majsan slog upp dörren så häftigt
att den slog i väggen, och hon började trösta honom redan på avstånd.
”Så ja, så ja, älskling. Mamma är…”
Lillen låg alldeles stilla i vagnen och andades djupt. Hans ögon var slutna.
Ögonlocken rörde sig en aning och hans ena hand ryckte litegrann till ljudet av
hennes röst. Men han sov djupt. Majsan stannade. Tystnade. Stod där villrådig
vid vagnen med all sin tröst i beredskap utan att ha någonstans att göra av den.
Var det en mardröm? Och var den i så fall min eller hans?
Det vore inte första gången hon drömde att hennes son var i fara, skrek och
behövde räddas. Hon tittade ner i vagnen igen. Han såg inte ut som om han nyss
hade drömt en mardröm. Alltså måste det ha varit hon. Majsan backade ut ur
rummet och drog försiktigt igen dörren. Hon hoppades att det hade varit hon.
Att lillen inte hade drömt något som var så hemskt att det kunde föda ett
sådant avgrundsvrål som det hon hade hört.
Om jag kunde skulle jag ta alla hans framtida mardrömmar och ge dem till mig
själv, tänkte hon. Hon lade sig tillrätta i soffan igen. Hennes ögon kändes
svullna, och det sved i dem av tröttheten, men adrenalinet hade satt ordentlig
fart på hennes kropp och det skulle ta en stund för henne att somna om. Det gör
ingenting. Jag kan ta det. Bara lillen sover lugnt. Hon låg där och slötittade
på någon halvdålig sjukhusserie. Efter en halvtimme sov hon igen.
Strax efter elva vaknade lillen verkligen, och var hungrig. Allt var precis som
vanligt. Han gnydde, pyste och bökade runt i sängen, och Majsan vaknade lugnt
och kontrollerat. Hon ammade honom och han somnade om nästan genast. Den här
gången lade hon över honom i spjälsängen, sedan tog hon med sig monitorn till
sin egen säng. Det kunde bli en bra natt. Hon hade redan fått två timmars sömn.
Det kunde bli så mycket som tre timmar till nu, om hon hade tur. Hon lade sig
och somnade med en gång.
Det tog, än en gång, exakt en kvart innan Majsan väcktes av lillens tjut som
ringde i hennes öron. Men lät det inte lite overkligt? Inte riktigt som lillen?
Som om det kunde vara ett drömskrik som bara fanns i hennes eget huvud?
Babymonitorn stod på nattygsbordet och hon sträckt sig efter den. Gnuggade sig
i ögonen och fokuserade på skärmen.
Lillen låg med vitt uppspärrade ögon och lika vitt uppspärrad mun i sin säng.
Hans armar fäktade i luften och kroppen vred sig av och an som om den försökte
komma undan något. Ett dödligt grepp. Till och med i det gröntonade ljuset
kunde hon se att han var mörkt röd i ansiktet av ansträngningen att skrika så
högt. Och av att kämpa. Majsan hörde sig själv skrika, slängde monitorn ifrån
sig på sängen och sprang in till lillen.
”Stackars liten, mamma är här, så, så, älskling…”
När hon slog upp dörren till hans rum var det enda som slog tillbaka mot henne
en rofylld tystnad. Men bilden av hennes förtvivlade barn var så stark att hon
inte genast märkte det. Hon rusade fram till spjälsängen och stack ner händerna
för att lyfta upp honom. Inte förrän hon faktiskt nådde honom, och fick tag i
hans lugnt sovande kropp, insåg Majsan att lillen sov. Lugnt och stilla. Han
vred sig en aning mot hennes händer. Stönade en gång och vände sitt huvud in
mot väggen. Men han sov.
Håller jag på att bli galen? Jag SÅG honom. Han var vaken. Och vettskrämd! Jag
SÅG det! Hans ögon var öppna och han skrek och skrek! Men oavsett vad hon hade
eller inte hade sett så låg alltså lillen nu alldeles fridfullt och sov. Majsan
började gråta. Hon ville inte att det hon hade sett på skärmen skulle vara en
dröm. Ville inte att hennes fantasi skulle kunna vara så grym mot den hon
älskade så häftigt. Men samtidigt.
… hellre det än att det faktiskt hände.
Ja. Givetvis.
För andra gången den natten backade Majsan ut ur sin sons rum alldeles
förvirrad. Hon skakade katatoniskt på huvudet och torkade sig i ögonen med
knogarna. Babymonitorn låg slängd i sängens fotände.
Det kändes som att det kunde vara den. Som gav henne mardrömmar. Hon plockade
upp den och stängde av. Hon skulle höra honom ändå när han vaknade. Sedan
somnade Majsan ovanpå sitt täcke, fullständigt utmattad.
Klockan fyra på morgonen var det dags att amma igen. Majsan hämtade över lillen
till sin egen säng i ett sömndrucket töcken och ammade honom liggande på sidan.
Sedan somnade de där tillsammans, tätt intill varandra, och sov gott båda två
tills klockan var kvart i sex, och lillen bestämde sig för att det var morgon
och dags att stiga upp. Som alla andra morgnar kunde Majsan inte göra annat än
lyda.
_________________________________________________________________
Drag n’ drop—Get easy photo sharing with Windows Live™ Photos.
http://www.microsoft.com/windows/windowslive/products/photos.aspx
Other related posts:
- » [SKRIVA] Bortom Brahms - fortsättning - Caroline J
