[SKRIVA] "Boken är uppfattad och recensionen skall verkställas, sir!"
- From: "ahrvid@xxxxxxxxxxxx" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>
- To: skriva@xxxxxxxxxxxxx
- Date: Sat, 20 Sep 2008 13:15:48 +0200 (CEST)
(Postade detta tidigare, men det verkar inte nått SKRIVA. Jag kan ha sett fel
eller suddat det av misstag, men för säkerhets skull postar jag om. --AE)
Fick som av en händelse tag på Jan Guillous senaste roman, Men inte om det
gäller min dotter (Piratförlaget, 2008), där JG samlar alla sina kära hjältar
- utom Arn - i en enda stor uppgörelse med "USA-imperialismen" m m.
När Hamilton-böckerna upphörde efter tio dunsar sade JG att han avsiktligt
skrivit in greven i en sådan knipa att han aldrig skulle kunna återuppliva
honom. Hamilton dömdes i dekalogins slut till livstids fängelse efter några
mord, och oavsett om han sedan flydde kunde han förstås aldrig mer jobba för
svensk underrättelsetjänst. Men tji vad vi bedrog oss!
Jannes längtan efter sin svenske James Bond blev tydligen för svår.
Hamilton
har återkommit i den korta boken Hamlon, samt i Madame Terror, och nu förstås
i
åter igen. Jag har en känsla av att Hamilton inte dammats av för att
försvinna.
Vi lär få läsa mer om denne hemlige agent som när som helst kan utbrista i
ett
kyligt "Ordern är uppfattad och skall verkställas", varpå han går och
inventerar vapenskåpet.
Av JG:s olika hjälteserier har jag alltid dock tyckt bäst om Hamilton. Hans
journalistiska (sagt i god mening) stilistik med kärva, cyniska, oftast
politiskt resonerande inre monologer passar för Hamilton-böckerna. Den passar
däremot illa för Arn, för vilken JG:s stil är för modern. (Och dessutom kan
han inte tillräckligt med historia. På hans historiekunskaper kan man slänga
de
tomater, som han i sin tur slängde in i de förment medeltida berättelserna.)
Men jag tycker Guillou börjar tackla av. Det närmar sig ibland en sorts
alternate history-sf där romanpersoner beter sig urkorkat, bara för att JG
överlägset skall kunna predika om hur dumma t ex Säpo är.
Så t ex blir JG:s alter ego, journalisten Erik Ponti, i början anhållen för
påstådda terroristbrott för att ha intervjuat Carl Hamilton. Några bevis för
detta
anförs inte inom fiktionens ram, och Ponti blir förstås frisläppt, varpå
författaren förnöjt för N upphöjt till N:te gången kan utbrista i att Säpo är
idioter. (Men i vår verkliga verklighet - skulle Säpo och åklagare verkligen
gripa en Ekot-journalist *utan antydan till bevis*? Tror knappast det.)
I handlingen staplas orimligheter på varandra (apropå alternate history).
Hamilton har hamnat i S:t Petersburg, men planerar storslagen återkomst till
Sverige, så författarens plan för att göra honom omöjlig för nya böcker
desavoueras av författaren själv. Planen går ut på att Hamilton skall begära
resning för att undanröja det livstidssraff han flytt från, med motiveringen
att han var temporärt galen när brotten begicks. Och då kunde han bara dömas
till pykisk vård. Men å andra sidan har Hamilton under de 10+ år han hållit
sig undan gått hos dyra hjärnskrynklare i Kalifornien så *nu är han frisk
igen*. Eftersom han i första rättegången borde ha dömts till psykvård var
fängelsedomen fel; om den rivs upp kan han dock inte dömas till psykvård då
han nu är frist. Litet väl ansträngt, låter det som, men i boken blir det som
Hamilton vill.
Då är han fri att ingripa i det följande. Hans kollega Ewa (liksom andra
huvudfigurer känd från tidigare böcker, i detta fall Tjuvarnas marknad, vill
jag minnas) är högt höns på Säpo och dessutom gift med den tidigare översten
i franska främlinglegionen, Pierre. För att göra PR för Säpo ställer hon upp
på
en intervju i Kvällspressen, som denna naturligtvis gör hårda "dragningar" på
varvid citat förvanskas och Säpo-Ewa framställs som "valkyrian" som äter
muslimska terrorister till frukost. (Och så kan JG spy litet galla över
kvällspressen också, vilket inte hindrar honom att varje vecka ha en stort
uppslagen kolumn i Aftonbladet!)
Därmed skulle Ewa bli terroristernas mål nummer ett; det låter åter igen
föga sannolikt att bin Laden & Co skulle hetsa upp sig över en tramsig
kvällstidningsartikel, men så blir det i boken. Och en tid därefter kidnappas
därför Ewas och Pierres dotter, Nathalie, av terroristerna. T o m Anna Holt
från TV-serien hoppar in. Carl, tillsammans med Erik, Pierre, och gamla
hårdföra kompisar från tidigare böcker måste då förstås göra upp en plan för
att rädda Nathalie. (Men kidnappningen sker faktiskt inte förrän framemot
halva
boken. Däremellan går JG litet på tomgång. Bl a en helt onödig sightseeing i
S:
t Petersburg och en stor fest på sitt lantställe, som skildras i utdragen
detaljrikedom.)
Det visar sig att pensionerade medlemmar av brittiska Special Air Service
(SAS - inte konkurrent med det skandinaviska flygbolaget...) utfört
kidnappningen på uppdrag av en saudisk prins som sedan håller barnet fånget.
Förutom - apropå hur JG:s romanfigurer beter sig helt irrationellt - att man
kan undra vad tusan den saudiske prinsen egentligen skulle få ut av
kidnappningen (de skäl som anges är blaj) kan man också undra litet över JG:s
politiska analys:
Han refererar ett påstått attentat utfört av just SAS i Beirut 1982, och
just pensionerade SAS-män skulle vara villiga att hyra ut sig till slikt.
Efter
en hel del googling hittar jag inte ett spår av uppgifter om någon sådan
händelse, så antingen har JG hittat på den eller också fallit offer för någon
mindre trolig myt som florerar i palestinagrupper. I alla fall framstår denna
del av kidnappningshistorien i boken som tämligen osann och osannolik.
Att Saudi-Arabien är "världens största främjare av terrorism" är något som
Guillou gång på gång vevat på om bl a i sina kvällspressenspalter. Hans
"bevis"
för det tycks vara: a) Då saudierna är USA:s allierade måste de vara onda.
Pavloskt USA-hat alltså, som han dessutom noga utvecklar i romanen (då CIA av
någon anledning försöker kidnappa Hamilton, men de är *förstås* lika klantiga
som Säpo - small wonder in the World of Guillou). b) Saudierna skall ha
grundad
"20 000" koranskolor i Pakistan.
Huruvida det sista är sant vet jag inte, men det återstår: För det första
faktum att saudierna knappast kan öppna "koranskolor" i Pakistan utan
pakistanernas medverkan och stöd, varvid ansvaret i så fall är delat eller
rent
av bärs mest av Pakistan, och för det andra att etablera att sådana kausalt
leder till terrorism (och inte bara till värdelös "utbildning" där man kan
rabbla Koranen men inget annat).
Det är i stort sett Jan Guillous "bevis" för att saudierna skulle vara
världens största främjare av terrorism - betänk det när ni hör honom orera.
(Därmed inte sagt att Saudi-Arabien är ett trevligt land. Man har t ex
dödsstraff medelst halshuggning, vilket iofs Frankrike haft in i modern tid
och
Sverige till omkring 1920. Men det är en litet annan debatt.)
JG slarvar en hel del. På flera ställen stavar han "så fort" "såfort"
(påverkad av tyskan?) och på sid 311 kan vi läsa om det förhörsprogrammet
"PEACE" som står "för fem olika faser, planering, förberedelse,
kontaktskapande, fri berättelse med frågor, avslutning och utvärdering" - det
blir *sex* faser.
JG hänger inte med i tekniken (han lär fortfarande använda skrivmaskin -
sött, men mossigt). Erik Ponti använder...bandspelare - för en intervju som
skall gå i radiokvalitet! Men Nagra använder ingen längre och kassettband
saknar ljudkvaliteten. JG har inte hört talas om digitala inspelare,
tydligen,
och inte heller om DVD. På flera ställen läggs videofiler i boken upp på "CD-
skivor". Han låter jetflygplan i uppvisning dra efter sig färgade
"kondensstrimmor" (men flyguppvisningsrök är särskilda rökfacklor). Och han
parkerar en rysk satellit stationärt ovanför Saudi-Arabien, vilket inte
funkar.
Enda chansen är att satelliten är geostationär. I så fall är den är 36 000 km
-
alldeles för långt - bort. Spaningssatelliter går i låga banor så att de får
tillräcklig skärpa. De kan bara vissa tider på dygnet svepa över en plats,
och
för mer kontinuerlig bevakning får man helt enkelt dirigera *flera*
satelliter
så att banorna sveper över platsen.
Fast det börjar bli rejält tjatigt med det eviga pladdret om diverse
franska
vinårgångar. I den här boken börjar han t o m hylla någon obegriplig rysk
specialvodka.
Nå, trots att boken staplar orimligheter, fel och logiska omöjligheter på
varandra i sådan imponerande höjd, att det lutande tornet i Pisa skulle
skämmas, har Men inte om det gäller din dotter ett visst underhållningsvärde.
Jag vill envisas med att hävda att Guillous stilistik är välpassande för
denna
typ av litteratur - kärv, hård, uttrycksfull, läsinbjudande. Notera t ex hur
han hela tiden oavbrutet glider mellan allvetande berättare och erlebte Rede.
De som påstår att JG inte kan skriva är bara avundsjuka.
--Ahrvid
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
