Berättelsen om hur Uve Duva upptäckte kuttrasju. En fabel.
Tidigt en sommarmorgon satt familjen Duva runt fröautomaten och åt
frukost. Pappa Duva, med förnamnet Sven, arbetade som brevduva, åt
Kungliga Duvslaget. Mamma Duva, som kom från adelssläkten Dufva,
arbetade som dansös i den populära duvkabarén Du-Vet-Vad. Och så deras
son, Uve Duva, som just för tillfället inte gjorde nånting, annat än att
flyga lite kors och tvärs, på måfå. Som unga människor brukar göra.
– Nu, sa Pappa Duva, är det dags för dig, min son, att gå ut och pröva
dina vingar, och se om de kan bära dig bort till ett lyckligt liv. Här
hos oss kan du inte bo hela ditt liv. Det är ju knappt att utrymmet här
under takåsen räcker åt din mor och mig. Och lyxfågelfröna börjar bli
dyra nu för tiden, som man annars kan nå högre höjder av.
Uve stirrade ner i skålen under fröautomaten och tänkte. Duvor är inte
särskilt bra på att tänka, så det tog säkert någon timme. Sen svarade
han:
– Jag förstår, Pappa och Mamma, att jag inte kan leva här, så mycket
länge till. Så är det väl dags för mig att sätta bo, och träffa någon
duvinna. Och så något slags arbete, förstås.
– Ja, uppför du dig bara som det anstår en Dufva, håller huvudet högt
och putsar dina vingar ordentligt, så kommer du snart att ha funnit din
duvinna. Sikta mot stjärnorna, så når du till trädtopparna, som man
brukar säga. Och bättre en duvinna under vingen, än tio på torget. Välj
noga, så behöver du aldrig oroa dig mer sen. Sa Mamma Duva.
Uve sopade ihop skalresterna på golvet, ruskade på sig några gånger, och
näbbades lite med Pappa och Mamma. Tills han ställde sig i öppningen,
kastade sig ut och flög bort över stadsparken.
Han funderade över hur han skulle kunna komma i kontakt med en duvinna.
Och, vilket han inte hade tänkt på tidigare; hur visste han att det var
en duva, och att duvan i så fall var en duvinna?
Det tålde att fundera över…
Han satte sig på en gren och tittade på andra fåglar omkring sig. Det
fanns ju så många olika… Det han först lade märke till, var ju förstås
deras olika utseenden. Men man ska ju inte vara fördomsfull, tänkte Uve.
De kanske är duvor ändå, fastän de ser annorlunda ut, än både Pappa Sven
och Mamma Anneli.
Detta krävde alltså ett forskningsarbete av det större slaget. Han flög
bort genom träden, mellan hus och över takåsarna. Och bort över staden.
Tills han kom fram till områden där det bara fanns ängar och skogar.
Till hans förvåning fanns det där ännu fler olika fåglar att studera.
Han nöjde sig inte med att bara titta på dem. Nej, han försökte komma
dem nära inpå livet, frågade dem om deras bakgrund och under vilka
levnadsförhållanden de levde i, i vardagen.
Efter en så omfattande undersökning, kom han fram till att fåglar kunde
vara mycket olika, fastän de hade huvud, kropp med vingar och två ben
att förflytta sig med, på marken eller i vattnet.
Han flög tillbaka till Stadsparken och tittade efter sådana som honom
själv; andra duvliknande fåglar, som betedde sig som honom själv.
Vid ett fågelbord träffade han några andra unga duvkillar. Han frågade
dem:
– När ni vill komma i kontakt med en duvinna, hur vet ni att hon är en
duvinna, och att hon är intresserad av er?
– Duvkillarna tittade på Uve och på varandra. En av dem svarade så här:
– Nja, man får testa sig fram, gå lite på instinkt och på känn. Kanske
rycka lite i henne. Är det någon som inte vill, så riskerar man förstås
att få sig en vinge. Men förr eller senare, så träffar man väl rätt. Och
då är det bara att hoppa upp på ryggen…och så är det ungar i boet, efter
ett tag…
Uve småpratade med dem lite till, om bra fågelbord, trevliga parker där
människor sitter och matar duvorna. Och hur man i tid undviker Duvhökar
och andra faror.
Det Uve hade upptäckt, då han varit inne i skogarna, utanför staden, var
att fåglarna lät på olika sätt.
Om man bara kom på ett läte som bara väckte intresse hos andra duvor, så
kanske det skulle förenkla en hel del. Så behövde man inte chansa och
riskera att hamna i trubbel.
Uve hade också sökt arbete, och fått ett vikariat på ett utekafé, där
han skulle äta rester av kakor och bullbitar, så att inga råttor kom
över dem. Det var hyfsat, men kanske inget att satsa på i framtiden, när
han kanske skulle försörja både fru och ungar. Kanske att han skulle
kunna starta en egen flockverksamhet, med föreställningar på olika gator
och torg? Risken fanns ju förstås att man antingen kunde bli skjuten,
eller påkörd av en bil. Men annars var det ju ganska socialt och
utåtriktat.
Men Uve fortsatte att fundera över ett läte för duvor. Han försökte låta
som fiskmåsar, men fick bara ont i halsen. Så testade han med
koltrastsång, men insåg att den begåvningen hade han nog inte riktigt.
Näktergal, var nog också bäst att stryka med en gång. Kraxa som en korp,
nej, det blev bara en låg väsning.
Så, plötsligt, dök det upp en duvliknande fågel. Uve ramlade nästan runt
som en tumelett och höll på att ramla av grenen. Men så samlade han sina
vingar och tog några steg närmare den andra fågeln.
Han försökte komma på något att säga, men det lät bara som lite hackiga
hostningar. Han försökte igen och hackningarna blev så täta, att det
uppstod ett slags dovt brummande ljud.
Den andra duvliknande fågeln, ryckte till och stirrade på honom.
Hon, för det var en hon, sa med vän stämma:
– Oj, vilken vacker röst du har! Och det där lätet, gör mig så alldeles
till mig!
Uve förstod att han kommit på något betydelsefullt, men han var
fortfarande så blyg och generad, att han bara försiktigt kunde närma sig
duvinnan i fråga. För att verka lite mindre och ofarligare, kröp han
ihop emellanåt, för att hon inte skulle bli rädd och flyga iväg. Och så
fortsatte han med sitt, ja, vad skulle han kalla det; sitt ”kurrande”,
eller sitt ”kuttrande”?
När han hade gjort sju sådana bockningar, medan han ”kuttrade”, så gav
duvinnan sitt gillande, och han kunde flyga upp och sätta sig på hennes
rygg.
Hon viskade till honom, ömt:
– Du vann!
Så byggde de ett bo tillsammans i en gammal klockstapel utan klocka. Där
duvinnan, som förresten hette Eleonore och Uve fick sina första ägg
tillsammans.
Så nästa gång som du går över torget och råkar se några duvor, så kan
det vara antingen Uve, eller Eleonore, eller några av deras ungar, som
spatserar omkring där, i väntan på att någon ska kasta till dem några
smulor från en kaka eller en glasstrut.
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skr�ck * �ldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- ;
request@xxxxxxxxxxxxx f�r listkommandon (ex subject: subscribe).
