Jag var idag på KTH och besökte ett seminarium om kärnvapennedrustning. Det var ett i serien av mtöen ordnade med anledning av att Hannes Alfvén i år skulle ha fyllt 100 år. Ambassadör Rolf Ekeus talade över ämnet kärnvapennedrustning, ett ämne som Alfvén också var djupt engagerad i bl a genom den s k Pugwashrörelsen. Ekeus själv blev ju känd som ledare för FN:s vapeninspektörer i Irak (innan Hans Blix senare också inträdde i den rollen), där det även gällde att identifiera irakiska förberedelser och anläggningar för nukleär utveckling. (Och man hittade en hel del, vilka stoppades. Ekeus uppdrag blev en stor framgång. Blix kom senare att ägna sig mer åt kapacitet för B- och C-vapen.) Ekeus är nu bl a ordförande för fredsforskningsinstitutet SIPRI och på olika andra sätt engagerad i frågor som rör kärnvapen. Jag kan inte nämna allt som Ekeus sade under sitt timslånga, intressanta föredrag, vilket också följdes av en diskussion och debatt med publiken (jag ställde en fråga om Rysslands position till A-nedrustning) samt litet kaffe. Men vi kan konstatera att under 80-talet och en bit in i 90-talet började det se ljust ut för kärnvapennedrustningen. Reagen hade ju rent av vid toppmötet i Reykjavik 1986 föreslagit *total* kärnvapennedrustning. Det var avspänning. Sovjet blev under Gorbatjov inte "det mörka imperiet". Sedan föll Sovjet som bekant sönder, Ryska federationen hade några turbulenta år, oc hnu börjar spänningarna öka igen. Ryssarna ser hur Nato tar upp medlemmar i sitt närområde, och amerikanerna har sina egna problem efter 11/9 2001 och Irak-invasionen. Nordkorea har sprängt en (misslyckad) kärnladdning och Iran har tydliga kärnvapenambitioner. Läget är mörkare än på länge, och kärnvapenteknologi riskerar att spridas till allt fler. En viss ljusning uppträdde dock i januari 2007 då ett antal amerikanska f d försvars- och utrikesministrar skrev en artikel i Wall Stret Journal, som blev mycket uppmärksammad. I den artikeln skisserade man en konkret plan för kärnvapennedrustning, och med tanke på att tunga namn stod bakom fick den ganska stor betydelse. (Via Google hittar vi artikeln här, http://online.wsj.com/public/article_print/SB120036422673589947.html ; titel "Towards a Nuclear-Free World"). Den fråga jag ställde i efterföljande debatt gällde just hur ryssarna ställde sig till förslagen i WSJ, på vilkt Ekeus svarade att de var kallsinniga. Ryssarna känner sig just nu inringade av potentiella fiender, och är inte benägna att avstå från kärnvapen. På sikt, menade Ekeus, vore det vettigt om ryssarna och EU "gifte ihop sig". Vi är deras största kunder på energi, och vi ligger på samma kontinent. (Ett problem är ju att majoriteten av EU-länderna är med i Nato, och är Ryssland redo - att gå med i Nato? Vem vill släppa in dem? Vem skall då vara vår fiende...?) Den nyvalde presidenten Obama har uttalat sig ganska försiktigt vad gäller kärnvapen, men en av hans kandidater till ny försvarsminister, Robert Gates, verkar vara relativt sett en hök. Gates vill ha kvar alla kärnvapen, och dessutom utveckla nya som också måste testas. Under publikdiskussionen kom en intressant uppgift från en ur publiken (uppfattade ej namnet). Han var tidigare forskningschef på ASEA Atom, och berättade hur man där så sent som hösten 1969 fick order om att projektera för en svensk uranupparbetningsanläggning (typ centrifug) i Jämtland. Det var alltså *efter* att Sverige både formellt avstått från en kärnvapenoption och krivit på icke-spridningsavtalet (1968). Ekeus sade att detta var nya, intressanta uppgifter. Det pågick tydligen en hel del skumheter bakom kulisserna. Det var några av de frågor som togs upp i föredraget och påföljande debatt. Jag hade kanske inte förväntat mig att några ur våra kretsars kärntrupper (pun intended!) i form av Wallenius och Jolkkonen skulle vara där, och de var de inte heller. Däremot var Kerstin Fredga på plats, som jag efteråt passade på att fråga om vad hon visste om regeringens plan att lägga ned svenskt engagemang i Ariane-raketen. Om det visste hon inte mycket, för hon har pensionerat sig från allt rymdröreri numera (men hon höll med om att det vore oförnuftigt). Under efterföljande kaffe talade jag litet med Ekeus men också med (såvitt jag förstår) en av Hannes Alfvéns döttrar (jag vet ej namnet, för han fick felra döttrar och jag var för blyg för att fråga namnet) som berättade om hans bok Sagen om den stora datamaskinen. Denna dystopiska roman skrevs ursprungligen som en saga till en av Alfvéns dotterdöttrar. Dock visade den sig bli alldeles för allvarlig för att fungera riktigt bra som en saga för ett barn. så den fick komma ut som en bok istället. Jag tycker i alla fall att berättelsen är dystopisk, t ex genom att den går ut på att göra människan obehövlig. En annan närvarande tyckte tvärtom att det bara var bra att mänskligheten bortdefinierades.. Men det effektivaste sättet at bortdefiniera oss själva vore att trycka på knappen för ett kärnvapenkrig. Det är en mycket otäck möjlighet so mär tusen gånger värre än alla klimathot och terrorismer i världen. --Ahrvid Ps. På 80-talet skrev jag några noveller på temat kärnvapen och dito -krig (t ex vad som är min "debutnovell", "Bruksanvisning för en atombomb", i JVM 1986, om jag minns datum och titel rätt; även en andra JVM-novell hade kärnvapentema). Bör kanske ta upp frågan igen, för den har långt ifrån blivit inaktuell! Pps. Är det någon som känner till Murray Leinsters (en av mina favvisar ur "gamla skolan") kärnvapenkrigsroman kallad The Murder of the USA? (1946) USA anfalls plötsligt av kärnvapen men ingen vet varifrån de kommer. Det hele beskrivs som en sorts detektivroman där det gäller att lista ut whodunnit - vem mördade själva USA! --ahrvid@xxxxxxxxxxx / ahrvid@xxxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe)YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! _________________________________________________________________ Explore the seven wonders of the world http://search.msn.com/results.aspx?q=7+wonders+world&mkt=en-US&form=QBRE