Som jag tidigare nämnt är Aurora Ljungstedts karaktär läkaren Alf Stjerne i berättelsesviten "Psykologiska gåtor" (1868) att betrakta som en ockult detektiv. Alf Stjerne hjälper vänner och bekanta som drabbas av spöksyner och hemsökelser, som i berättelsen "Den vita Pierroten" där en man grovt förnedrar en dvärgliknande man under en maskerad och sedan förföljs av vad som tycks vara dennes hämndgiriga spöke. Det mesta i den novellen får naturliga förklaringar, men det gäller inte genomgående i "Psykologiska gåtor". Det som gör Alf Stjerne anmärkningsvärd är att "Psykologiska gåtor" publicerades ett år _innan_ Joseph Sheridan Le Fanu skrev "Green Tea" och lanserade vad som betraktats som litteraturens första ockulta detektiv: dr Martin Hesselius. Både Stjerne och Hesselius är pigga på att referera till Swedenborgs idéer, även om Stjerne är betydligt mer skeptisk än Hesselius. Aurora Ljungstedt kände antagligen till Le Fanu; hans mysterieroman "Onkel Silas; eller Swedenborgarens testamente" utgavs på svenska 1866, och Ljungstedt var överhuvudtaget väl inläst på engelskspråkig skräck- och mysterielitteratur, som hon ofta direkt anspelar på. Kanske har litteraturhistoriker misstagit sig när de hävdar att Martin Hesselius framträdde först 1869; de som likt Ljungstedt läste engelska följetongsromaner kan ha stött på honom flera år tidigare. Eller också blev både Ljungstedt och Le Fanu inspirerade av en tredje källa, som vi inte känner till. Den andra svenska ockulta detektiven jag känner till, är provinsialläkaren och berättaren i Helmer Linderholms novellsamlingar "De ulvgrå" (1972) och "Nattens vilda jakt" (1981). Novellerna utspelar sig på 1700-talet och läkaren representerar det tidstypiska förnuftstänkandet under upplysningstiden, när han konfronteras med varulvar, näcken och annan folktro. Novellernas upplösning blir i allmänhet ett mellanting mellan vetenskap och ockultism; både den folkliga vidskepelsen och den överdrivna förnuftstron måste stryka på foten. Det är utmärkt tänkt och ett originellt grepp i undergenren "ockulta deckare", men novellerna i sig är inte skarpa nog för att få klassikerstatus. Eller? Läs och bedöm själva. Det tredje svenska försöket med ockulta deckare är desto mer obskyrt och bisarrt. Det lilla ALIR Förlag (http://www.alir.nu/) har hittills bara utgivit tre böcker, alla av en kanadensare bosatt i Sverige: Philip Arcan. Han är personlig vän med förlagets ägare Mikael Bäckman. Både Mikael och Arcan har jag haft personlig kontakt med, även om det var många år sedan nu. Arcans berättelser rör sig kring en hemlig specialdivision inom svenska polisen, som har till uppgift att hålla stånd emot "arconter" och andra övernaturliga störningsmoment i samhället. Det är antagligen inspirerat av dels "Men in Black" och dels Jan Guillous Hamilton-böcker. Arcan skriver tyvärr ganska eländigt, och det blir inte bättre när översättningarna är ungefär lika eländiga. Detta plus att hans böcker utgavs på ett litet amatörförlag gjorde att de passerade ganska obemärkt. Det märkliga här är att Philip Arcan är djupt inne i New Age-rörelsen och forskar i vad han kallar "ockult vetenskap", och bestämt hävdar att det han skriver har verklighetsbakgrund. Specialdivisionen inom svensk polis är fiktion, men de övernaturliga väsen han beskriver och varnar för existerar -- enligt honom själv. Jag tror förstås inte ett spån på detta, och när böckerna utgavs tog de flesta den påstådda "verklighetsbakgrunden" som ett grovt pr-trick -- men jag kan i alla fall avgöra att Philip Arcan är helt allvarlig när han hävdar verklighetsbakgrunden. / Rickard ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).