[SKRIVA] Re: Intrigens ABC

En snabb kommentar (jag har inte senaste tiden haft så mycket tid för
E-posten). Artikeln om "Intrigens ABC" var utmärkt!

On Sun, 15 Apr 2007 12:19:46 +0200, "Ahrvid Engholm"
<ahrvid@xxxxxxxxxxxx> said:
> Intrigens ABC
> 
> Den tyske filosofen Hegel framförde i sin dialektiska utvecklingslära att 
> framsteg skedde i stegen tes, antites och syntes. När en tes mötte sin  
> negation, antitesen, kunde de tu så småningom förenas i ett nytt  
> utvecklingssteg, syntesen. Det är tankar värda att hålla i minnet när vi  
> funderar på ämnet skönlitterära intriger.
>    En intrig brukar handla om att huvudpersonen som vill uppnå något
>    (tes)  
> ställs inför något besvärligt (antites) - en konflikt, ett problem att  
> lösa - och vi får sedan följa hur besvärligheterna hanteras (syntes).
>    Handlingen, intrigen, på engelska kallad "plot", är skelettet kring  
> vilken en novell eller roman bygger upp sitt kött. Har man en svag eller  
> dålig intrig faller berättelsen ihop. Det är med intrigen man fångar  
> läsaren. Han eller hon läser vidare för att få reda på "hur det nu skall  
> gå".
>    Vacker stilistik må charma och tjusa, men det måste hända något också!
> 
> Underskattad men bär historien
> 
>    Intrigen är ofta den mest underskattade delen av författande. Man kan  
> säkert lära sig skriva tjusigt och gripande, men har man inget att
> berätta  
> - vad skall man med det till?
>    På Fina Kultursidor förtalas ofta intrigen. Sådant är bara  
> "spänningslitteratur" och inte värt vatten. Men allt som blivit  
> "klassiker" inom litteraturen har haft historier att berätta. Odysseus
> var  
> trots allt ute på en lång resa där en massa hände. Det finns en historia
> i  
> varje Shakespeare-pjäs. Dickens utgav ofta sina alster som  
> fortsättningsberättelser, där intrigen drevs på så att läsarna i spänd  
> förväntan skulle köpa nästa bokhäfte. Intrigen bär historien.
>    En hypotes jag har är att amerikanska framgångar inom berättande
>    (film,  
> TV, i betydande mån även litteratur) kommer från att den amerikanska  
> kulturen förstått det här med dramaturgi (läran om intriger). Det har  
> påståtts att den amerikanska historien och utvecklingen präglats av en  
> dynamik som gör det naturligt att tänka dramaturgiskt. Man har haft  
> revolutioner och inbördeskrig. Man "erövrade västern" och fick sin egen  
> dramatiska vilda västern-mytologi. Man skapade ett samhälle som mer än de 
> flesta följde marknadsekonomin, som gör att olika krafter får prövas och  
> brytas mot varandra i affärsliv och samhället. Dessa faktorer lärde  
> Hollywood att bli världens mest framgångsrika underhållningsindustri.  
> Därför skapades den moderna deckaren i USA, eller för den delen modern  
> science fiction.
> 
> 3, 7, 20, 36 intriger
> 
>    Den amerikanske sf-författaren Robert Heinlein menade att det bara
>    finns  
> tre grundläggande intriger: pojke möter flicka, mannen som lärde sig att  
> veta bättre, och den lille skräddaren (syftar på en "underdog" som kommer 
> upp sig i livet och Blir Någon). Andra har föreslagit att det blott finns 
> sju intriger:
>    Människan mot naturen
>    Människa mot människa
>    Människan mot omgivningen
>    Människan mot maskinen
>    Människan mot det övernaturliga
>    Människan mot sig själv
>    Människan mot Gud
>    Det har också föreslagits att det bara finns 20 eller 36 grundläggande 
> intriger. För ordningens skull kan jag dra de 20: jakt på kunskap,  
> äventyr, förföljande, räddning, flykt, hämnd, gåtan, rivalitet,  
> "underdog", frestelse, metamorfos, transformation, mognad, kärlek,  
> förbjuden kärlek, offer, upptäckt, ondsint excess, uppstigande,  
> nedåtgående. (Är du nyfiken på de 36 intrigerna, gör en nätsökning på  
> Georges Polti, som hittade på dem.)
>    I de flesta fall handlar intrigen om att huvudpersonen vill uppnå
>    något.  
> Fundera på vad det är din person vill uppnå, och vad det är som hindrar  
> honom eller henne. Och vad är det som står ivägen för att nå målet? Hur  
> skall detta hinder övervinnas?
> 
> Idé enkel, intrig svår
> 
> Säg att du skall skriva en novell? Du ställer dig säkert först frågan:
> vad  
> skall den handla om?
>    Frågan har två svar: idé och intrig. Idén är den intressanta  
> omständigheten eller gimmicken som berättelsen skall hängas upp kring.
> Var  
> man får idéer ifrån är rätt trivialt. De anländer tretton på dussinet:
> man  
> hittar dem i sin vardag, i saker man hör och ser och läser, överallt.  
> Idéer kan vara: säg att någon hittas mördad med en apelsin i munnen,
> eller  
> att en rymdsond hittar bakterieliv på Mars, eller att Pelle tappar  
> pengarna han skulle köpa matvaror för och inte vågar gå hem för att han
> är  
> rädd att få skäll. Det svåra är vad man skall göra av idén! Hur idén
> skall  
> uttryckas i intrigen.
>    Det är den svåra biten.
>    När man konstruerar en intrig måste man som författare gång på gång  
> utföra människans kanske svåraste intellektuella arbete: problemlösning.  
> Man måste placera idén i en händelsekedja som medför ett problem och där  
> problemet i slutänden löses eller i alla fall hanteras. Detta är vad som  
> gör intriger så svåra att konstruera.
>    I deckaren är det till synes enkelt: man får omedelbart ett problem  
> eller en konflikt som måste lösas. Man konfronteras med ett brott, och
> ett  
> brott måste ju klaras upp. Detektivromanen och dess syskon
> kriminalromanen  
> är som gjorda för intrighantering! (Detektivromanen handlar om lösandet
> av  
> en brottsgåta. Kriminalromanen handlar om brottslighet mer allmänt.) Vi  
> får en tydlig konflikt och en riktningspil (mot brottets uppklarande) och 
> sedan är det bara att köra på. Det är detaljerna man skall fylla det med  
> som är det svåra.
>    Ofta handlar intriger om att hjälten (protagonisten) har en
>    motståndare  
> (antagonisten). De kontfonteras i olika scener och prövar sina krafter
> mot  
> varandra. Till slut vinner den ene. Vinner protagonisten blir det ett  
> lyckligt slut. Vinner antagonisten blir det ett olyckligt slut. Jag menar 
> dock att olyckliga slut är meningslösa om de inte är lärorika - man måste 
> kunna dra en slutsats av det som händer som gör att även olyckan blir  
> konstruktiv.
>    Antagonisten behöver inte vara en person. Det kan vara ett fenomen  
> (naturen, samhället, etc), en grupp (ett företag, den lokala  
> frimärksklubben) eller en inre motståndare (att få slåss mot sina  
> inneboende demoner eller fördomar). En intrig *kan* utspelas helt inom  
> huvudpersonen (sker så brukar DN:s recensent snacka om "psykologisk  
> trovärdighet"), men då känns det som vi är en smula utanför de rena  
> intrigerna som utspelas som yttre handling.
> 
> Fundera i förväg och länge
> 
>    Det bästa enkla tips jag kan ge är att man måste ha funderat ut det  
> väsentliga i intrigen i förväg. Man kan inte sätta sig ned vid  
> tangentbordet och "hitta på" under resans gång. Då brukar historien  
> krascha. Man hamnar i återvändsgränder. Man kan få ta till konstiga  
> intrigsvängar som inte verkar trovärdiga. Alla detaljer behöver inte vara 
> klara, men huvuddragen bör vara det. En del författare ritar komplicerade 
> intrigscheman på papper, andra håller en lös skiss i huvudet. Whatever  
> makes you happy will work.
>    En bra intrig skall hitta den rätta balansen mellan det givna och det  
> nya, mellan det självklara och det överraskande. Det är inget svårt att  
> skriva en berättelse om en konflikt, där allt är förutsägbart och platt.  
> Allt blir självklart och givet och tråkigt. Man måste hitta på den nya  
> svängarna, det som ligger latent i historien och kan "framkallas" för att 
> överraska läsaren. Men det måste vara lagom överraskande; om allt blir en 
> serie godtyckliga, otroliga händelser sträcks läsarens godvillighet att  
> upphäva sin misstro (kallas "suspension of disbelief") till det yttersta  
> och brister som en åldrad gummisnodd.
>    Jag har inget mekaniskt råd att ge om hur man hittar balansen mellan
>    det  
> givna och det överraskande. Det är en kreativ process som man måste  
> brottas med. Mitt bästa råd är: gå ett tag och fundera på saken. Har du  
> grundidén och några detaljer klara, kan du låta ditt undermedvetna bolla  
> och baka ett tag. Helt plötsligt kommer det att säga *klick* och saker  
> faller på plats.
>    Min erfarenhet är att om man väl börjat hitta vägen till den kreativa  
> intrigskaparprocessen, blir det lättare ju längre man håller på. Den  
> första intrigen får man värka fram med blod, svett och tårar. Intrig två  
> kanske bara kräver svett och tårar. Intrig tre bara svett. (Författande
> är  
> 10 procent inspiration, och 90 procent transpiration, sade någon.) Det  
> verkar som om hjärnan kan lära sig att tänka intrigskapande. Ju mer man  
> pressar hjärnan, desto bättre går det. Hjärnan lär sig med tiden, och
> blir  
> din bästa kompis i intrigmakeriets snårskog.
> 
> Tänka framåt eller bakåt
> 
>    Kanske bör jag säga något om hur jag tänker i intriger. Jag brukar  
> sammansmälta genrerna deckare och science fiction, i noveller med  
> deckarintrig som utspelas i en framtida månkoloni (i samlingen Mord på  
> månen). Där är tanken att deckargåtan skall hängas upp på något
> sf-element  
> eller ett tekniskt/vetenskapligt fenomen. När jag väl kommit på vad  
> fenomenet skall vara, försöker jag konstruera ett brott där detta fenomen 
> kan lämna spår. Helst skall brottet verka oförklarligt. Hjälten kan sedan 
> via sin utredning komma på den där detaljen som löser gåtan. Man kan säga 
> att jag arbetar bakifrån: det ovanliga fenomenet ger spåret som ger  
> brottet som ger resten av intrigen.
>    Nyligen skrev jag en novell som heter "Den kommer närmare" som också  
> förenar element av sf och brott. Här hade jag en typisk science  
> fiction-idé att starta från: tänk om en människas hjärna utsattes för  
> någon form av chock så att den började uppfatta tiden långsammare? Här  
> började jag snarare framifrån, och resonerade mig fram till hur intrigen  
> skulle se ut. En människa som råkade ut för sådant, skulle säkert få det  
> svårt att passa in i samhället, och detta skulle kanske leda till att han 
> måste börja med brott, och då måste han ge sig i kast med förhärdade  
> brottslingar, och det kunde försätta honom i fara, och... När jag kommit  
> så långt var intrigen klar. Det blev en kort novell, men en av mina
> bästa.
>    Man kan resonera både bakifrån och framifrån. Man kan utgå från den  
> bärande detaljen eller upplösningen och konstruera allt omkring den.
> Eller  
> man kan utgå från en allmän grundomständighet och resonera sig logiskt  
> fram till upplösningen.
>    En skrivarkurs som jag känner till drev idén om att en novell skall  
> handla om en "tes som novellen genom sin handling gör sannolik". Denna  
> "tes" kunde vara till exempel ett ordspråk ("liten tuva stjälper...",
> "den  
> som gapar över mycket..." osv). Andra hävdar att en intrig bör handla om  
> hur en människa förändras och utvecklas. Det kan säkert vara värt att  
> tänka på.
>    Den nyligen avlidne Kurt Vonnegut hade ett bra tips: börja intrigen så 
> sent som möjligt. Det är ingen poäng med att vela runt som katten kring  
> het gröt. Sätt igång handlingen vid den tidpunkt den uppstår. Han hade  
> också ett annat finurligt tips: varje person måste vilja något, om det så 
> bara är att få ett glas vatten. Han var klok, Kurt.
> 
> Släng in en bomb
> 
>    Har man fastnat i sitt intrigbyggande kan man kanske komma vidare
>    genom  
> att kasta in något dramatiskt eller oväntat. Försätt hjälten i plötslig  
> fara! Sf-författaren Gordon Dickson sade en gång att för att få igång en  
> handling kan man slänga in en bomb, med en brinnande stubin. Eller låt  
> hjälten bli oskyldigt anklagad för något eller förlora något viktigt
> eller  
> drabbas av sjukdom. När denna omedelbara fara hanteras, kan något dyka
> upp  
> i den större intrigen som ger den ny fart.
>    Att kontrastera något bekant med det oväntade kallas ibland också  
> "juxtapositionering". Det är särskilt användbart inom science fiction.
> Man  
> kör sin bil på vägen, och plötsligt dyker en grön alien med antenner och  
> glosögon upp vid vägkanten som liftare. Man hittar något som påstås vara  
> en tidsmaskin längst bak i postorderkatalogen från Teknikbolaget, och det 
> visar sig att maskinen finns och fungerar. Eller ens katt utvecklar  
> plötsligt ovanligt intelligent beteende. Tag något bekant och släng in  
> något till att börja med inte verkar höra dit, och se vad du kan göra med 
> det.
> 
> Överraskande slut
> 
> Både science fiction och deckare har en tradition av att vilja överraska. 
> Det kallas ibland "twist-ends" eller liknande. För deckaren bör slutet  
> alltid helst vara någorlunda originellt och oväntat (men läsaren skall få 
> en hygglig chans att själv räkna ut det!). Läsaren skall kunna dra en  
> behagfull suck: Aha, var det så det hängde ihop...
>    Det är inget svårt att skapa "överraskande" slut som är helt poänglösa 
> eller ren stapelvara och därför utnötta ("Butlern gjorde det...", "När de 
> vaknade upp efter atomkriget fann de att han hette Adam och hon Eva...").
>    Det överraskande slutet var en genre som bland andra den amerikanske  
> författaren O. Henry utvecklade till en skön konst. Fredric Brown hette
> en  
> annan (verksam inom både sf och deckare) som skrev otaliga mininoveller  
> med twist-ends. I Sverige har min käre kollega Börje Crona ibland
> hängivit  
> sig åt sådant, ibland lyckat, ibland ändande i en dålig ordvits. Jag har  
> själv skrivit minst en novell ("Vattentäta bevis", i Per Olaisens CDM)
> som  
> ändar i en ordvits, men till mitt försvar måste sägas att det fram till  
> dess fanns en hel del handling. Kolla gärna också Damon Knights demoniska 
> novell "To Serve Man".
>    Överraskande slut är populära att skriva, då författaren i sådana  
> noveller kan känna sig i överläge. Ha! Det *där* anade ni aldrig! Sådana  
> noveller är också för det mesta korta, för det känns platt att sluta en  
> lång komplicerad berättelse med ett skämt eller en gimmick. Läsaren
> skulle  
> känna sig lurad på konfekten. Man väntar sig en begåvcad, komplicerad  
> upplösning men får en klackspark.
>    Bland nybörjarförfattare inom sf är "twist-ends" extremt vanliga. Jag  
> har suttit och redigerat sf-novelltidskrifter och nära hälften av alla  
> manus har varit av det slaget. Mitt råd är: har du ett "överraskande  
> slut", var *väldigt* säker på att det är bra. Det mesta har vi läst förut 
> - jag lovar och svär. Jag skall inte helt avskräcka från "twist-ends",
> för  
> det är en njutning att läsa en riktigt bra och originell sådan novell.
> Men  
> för det mesta: glöm det.
>    Även en artikel kan ha ett överraskande slut. Den kan t ex sluta utan  
> förvarning och helt plöts
> 
> --Ahrvid Engholm
> 
> -- 
> ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
> Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
> -----
> SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
> grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravenet.com eller skriva- 
> request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
> 
 ...................... 
/  Birgitta Svensson  :
/ gittans@xxxxxxxxxxx :
///////////////////////

-- 
http://www.fastmail.fm - The way an email service should be

-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravenet.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: