[SKRIVA] Twist: Den mångförslagne Ricoer
- From: Tobias Holmgren <holmgren.tobias@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Tue, 9 Sep 2008 08:23:27 +0200
Ty han på jorden är ännu ej död, den ädle Odysseus,
utan han hålles nog levande kvar på en ö i det stora,
villande havets svall, sedan grymma, fientliga vildar
fått honom där i sitt våld och så hålla väl kvar mot hans vilja.
- Odysséen (övers. Erland Lagerlöf)
Solljuset var dovt och batikmönstrat när det efter mycket möda lyckades
filtrera sig genom det lortiga fönstret. Belysningen räckte dock gott till att
ge möblerna i lägenheten deras menade färg, och avslöjade på sin väg ett helt
kosmos av dammflarn som ven genom luftrummet med ventilationens knappt märkbara
puffar som accelerator.
Det var ett smutsigt kyffe. En portabel spisplatta stod på diskbänken i
kokvrån, dekorerad med allehanda fläckar i mörkrött och brunt; alldeles bredvid
fanns ett draperi ämnat att dölja badrummet. Dörren hade gått i baklås en dag
varpå lägenhetens innehavare varit tvungen att sparka den ur sina gängor. Varma
sopor luktade det, som i pustar, och de röster som oftast kunde höras inom
lägenhetens väggar mellan nitton och tjugotre-noll-noll var alltid tilltäppta
med nyans av groda. Som gäst var man tvungen att gå en autodidaktisk snabbkurs
i konsten att stänga av näsan inifrån, en förmåga som kom väl till hands när
gemenskap med Innehavaren ville stiftas.
Mitt i allt detta, förstärkt i stereo genom hjältens arketypiska olycka, stod
Ricoer och funderade.
Han gick in till hallen, sneglade lite bland de dagstidningar som hade slungats
in genom brevinkastet utan någon att ta hand om dem. Tre dagar. Tre dagar och
fyra nätter. Kunde det stämma?
Tankarna i Ricoers huvud kretsade kring frihetsberövandet, den konstanta
förnedringen. Hur Han, Innehavaren, aldrig lät sig nöjas med att man gjorde som
Han begärde utan alltid ville ha mer, ytterligare tecken på underkastelse. Och
Ricoer åtlydde. För vad fanns det annars att ta sig till.
Köket.
Inga tecken på att Han någonsin skulle komma igen. Ett paket lättmjölk på
bordet, framme sedan avfärden. En torkad ost, en halv kopp kaffe. Doft av
sopor, emanerande från utrymmet under diskbänken.
-----
– Och så håller du käften när jag är borta. Förstår du?
Ricoer hade inte svarat, rädd att bli straffad för någonting bortom sin
kontroll. Sådan var Innehavaren; nyckfull, bestraffande. Nästan faderlig som
Gud.
Skägget var det första som Ricoer lade märke till, samma dag som
frihetsberövandet ägde rum. Det tycktes vara mer bundet kring ansiktet som en
rånarmask än fastvuxet i hakan, och voro fångvaktaren föremål för karikering
hade Pettssons skapare varit förstanamnet på förslagslistan. Händerna höll Han
ofta på ryggen, och den tjocka magen tycktes vara kroppens egentliga motor,
inte benen. Den agerade med högre pondus och dragningskraft, drog Honom framåt
med följden att Han utgjorde en något krokig uppenbarelse. Axlarna låg
framskjutna trots händernas placering bakpå, och Hans ansikte var ett enda
stort skäggborst med ett missnöjt nedåtriktat par läppar någonstans under
mustaschen.
Gud fader hade Ricoer alltid föreställt sig som vitskäggig, klädd i en blå
morgonrock och sittande på ett moln ovanför våra syndiga små skallar.
Innehavaren fick honom att ompröva sin bild, för vem var väl egentligen mer
maktfullkomlig än Han, vem formade Ricoers värld med lika kraft och med större
konsekvens.
Livet i lägenheten var därför ett underordnat sådant. Livet i lägenheten var
därför underordnat magens gång och skäggets nycker, eller snarare läpparnas
under mustaschen.
--------
Men nu var han äntligen fri. Det hade Ricoer vågat hoppas på så sent som inatt.
Fri att lämna cellen, fri att ensam vandra under blå himmel, fri att återse
mamma och… Louise. Fri att än en gång få kyssa Louise, den söta och underbara
fröken Morän.
Få ansåg hans ’sort’ ha några högre tankar om de stora frågorna, om Livet,
Kärleken och Döden, och Ricoer hade levt sitt liv i enlighet med folkets
fördomar. Det var enklast så.
Ända tills han och de andra artisterna i Cirkus Wadköping kom till Kiruna.
Denna vackra ort konstituerad av järn och snö, av hårt varmt och mjukt kallt.
Liknelsen gick att applicera på dess människor likaså; blodet och hjärtat var
varma som nysmitt stål efter en tids ljumning, det lärde oss biologin, men i
Kiruna var klossarna hårda. Hårda hjärtan, mjukt och avslaget blod – resultatet
var en kantig människotyp, utan förmåga att vare sig ge eller ta emot kärleken
på ett för omvärlden inlärt sätt.
Men Louise hamnade utomsocknes en dag och hon lärde sig att älska. Hjärtat
hennes mjukades upp på resan genom Piteå. Det bäddades in i metafysiskt bomull
under Luleå-vandringen, och särskilt det snabba besöket hos Gällivares
älskvärdhet gav resultat. Därför hade den utsökta fröken Louise Morän en redig
mängd att erbjuda artisten Ricoer.
Louise doftade vagt av kiwi. Detta hade sin orsak i ett experiment hon som
sju-åring utförde tillsammans med sin bror Levi och dennes två vänner,
Ann-Therese och Butten. Målet var att skapa en ny parfym, en superparfym med
den godaste frukten i världen som beståndsdel så att mamma fru Morän den äldre
inte längre skulle lukta fimp och öl, utan istället ha en lika söt framtoning
via näsborrarna som hon ägde i männens ögon. Försöksperson var modiga fröken
Louise, och där stod hon nu, en avgiftning och tjugofem vintriga år senare.
Full av liv och på kiwibesmittade kemikalier.
– Åh min tuffe karl, kunde hon säga, bara halvt på skämt. Hon smekte hans kind,
och svältfödd som Ricoer var på människors omsorg och beröring kastade han sig
i hennes armar, täckte hela kvinnans ansikte med liderliga kyssar. Det smakade
grön frukt, och sötman på kinden tillsammans med det underfundiga skrattet (som
en gök, men snabbare) gav bara mer bränsle åt hans iver.
– Åh, Ricoer! Hur kunde jag alls leva utan dig i mitt liv? Jag förstår det
inte, jag förstår det bara inte.
Vackra, oförståndiga kvinna tänkte han. Min Louise Morän, den renaste av dem
alla. Hur kan du vara så ovetande om din egen dragningskraft? Jag älskar dig,
som jorden solen.
Men hon hindrade honom alltid innan det kunde bli någonting mer av försöken.
Och begrep varför det gjorde han, han kunde faktiskt förstå hennes skäl. Med
två barn, vackra Liv och den alldeles för intellektuella Esther, var det helt
enkelt inte möjligt för henne att bara ge sig själv i gåva. Hon var kvinna ända
ut i fingerspetsarna och kunde hålla på sin rätt utan att Ricoer ledsnade, men
innerligt önskade han ändå att barnen aldrig funnits med i bilden.
Särskilt under fångenskapen hade tanken på Louises fasta stjärt, hennes lätt
kurviga kropp och den ständiga beröringen (aldrig utan dold agenda – det visste
Ricoer) fått honom att avsky sin situation med ännu större hetta. Innehavaren
kunde förstås se det på honom, och tog god tid att grundligt plåga sin fånge.
Ibland tog Han med honor till lägenheten. Uppsminkade, klädda i läder. Toppar
som gränsade till att vara blott bysthållare, trosor som började ovanför
stjärtskåran men sedan försvann någonstans i det djupa svarta. Trots att de
oftast var vänliga mot honom, förstående inför hans belägenhet, var det sällan
de erbjöd någon tröst. De var Hans att förbruka, ofta framför Ricoers ögon, och
dessa nätter var på snudd till outhärdliga.
– Men Torsten, sa en av dem, ska han verkligen titta på?
Skit i den jäveln, mumlade Innehavaren. Och på den vägen var det. Tio minuters
huffande och puffande innan huset blåste in, och den instängda doften i cellen
blandade sig med vidriga lukter av älskog från människor som sedan årtionden
tillbaka passerat sina bäst-före-datum.
Man kunde förlora sitt förstånd för mindre.
Man förlorade sitt förstånd. För mindre.
-------
Åter till nuet:
Skratt i hallen.
Innehavarens röst.
Nyckelrassel.
Fly!
Ordet fyllde honom med kraft, och han visste hur resan hem skulle påbörjas.
Fönstren satt högt på väggarna, så pass högt att Ricoer ofta undrat om liknande
kidnappningar roddes iland regelbundet. Hur fallet än var så stod ett av
fönstren i sovrummet alltid på glänt när Innehavaren var hemma – gissningsvis
tröttnade även Han på att dra in sopdoften i luftvägarna ibland, och just denna
vecka hade det lämnats i sitt öppna skick.
Det var ett pinsamt sätt att göra sorti på, och ett livsfarligt; Ricoer hade
ingen aning om på vilken våning cellen befann sig, så allsmäktig var
Innehavaren i sitt förtryck, och slungade han sig bara ut i det okända fanns
risken att han aldrig skulle få återse sin älskade. Om inte som spöke.
Rassel, rassel sa det utanför ytterdörren. Innehavaren var full, och det skulle
ta ett tag innan han lyckades hitta rätt i sin knippa.
Det fanns dock en sak som Ricoer var tvungen att göra innan han tog sitt avsked.
Artisten sprang in i vardagsrummet där det batikfärgade ljuset fortfarande
spelade över soffan och fåtöljerna. På den rödbruna ryamattan stannade han upp.
Här fick det gå.
Han vandrade runt i en snäv cirkel och sparkade med baktassarna, skrapade
mattytan med sina klor och satte sig till slut halvt ner. Kabeln kom snabbt och
smidigt, ringlade sig som röken efter ett reklamflygplan, och nöjd med sitt
verk kunde Ricoer snabbt rusa tillbaka till sovrummet, studsa upp på sängen,
rikoschettera mot fönsterkarmen och kasta sig ut genom glipan, allt detta innan
ytterdörren öppnades.
Innehavarens svordomar var mästerverk, och Ricoer kunde länge höra dem i
bakgrunden när han sprang genom trädgården med svansen i vädret, ut på den
stora vägen mot äventyret och mot Louise.
_________________________________________________________________
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] Twist: Den mångförslagne Ricoer
