[SKRIVA] Tävlingsbidrag, twist-end; Den mångförslagne Ricoer
- From: "Tobias Holmgren" <jlt.holmgren@xxxxxxxxx>
- To: skriva@xxxxxxxxxxxxx
- Date: Fri, 12 Sep 2008 18:16:00 +0200
[fixade styckeindelning och en mindre detalj]
---------------------------------------------------------------
DEN MÅNGFÖRSLAGNE RICOER
Ty han på jorden är ännu ej död, den ädle Odysseus,
utan han hålles nog levande kvar på en ö i det stora,
villande havets svall, sedan grymma, fientliga vildar
fått honom där i sitt våld och så hålla väl kvar mot hans vilja.
- Odysséen (övers. Erland Lagerlöf)
Solljuset var dovt och batikmönstrat när det efter mycket möda lyckades
filtrera sig genom det lortiga fönstret. Belysningen räckte dock gott till
att ge möblerna i lägenheten deras menade färg, och avslöjade på sin väg ett
helt kosmos av dammflarn som ven genom luftrummet med ventilationens knappt
märkbara puffar som accelerator.
Det var ett smutsigt kyffe. En portabel spisplatta stod på diskbänken i
kokvrån, dekorerad med allehanda fläckar i mörkrött och brunt; alldeles
bredvid fanns ett draperi ämnat att dölja badrummet. Dörren hade gått i
baklås en dag varpå lägenhetens innehavare varit tvungen att sparka den ur
sina gängor. Varma sopor luktade det, som i pustar, och de röster som oftast
kunde höras inom lägenhetens väggar mellan nitton och tjugotre-noll-noll var
alltid tilltäppta med nyans av groda. Som gäst var man tvungen att gå en
autodidaktisk snabbkurs i konsten att stänga av näsan inifrån, en förmåga
som kom väl till hands när gemenskap med Innehavaren ville stiftas.
Mitt i allt detta, förstärkt i stereo genom hjältens arketypiska olycka,
stod Ricoer och funderade.
Han gick in till hallen, sneglade lite bland de dagstidningar som hade
slungats in genom brevinkastet utan någon att ta hand om dem. Tre dagar. Tre
dagar och fyra nätter. Kunde det stämma?
Tankarna i Ricoers huvud kretsade kring frihetsberövandet, den konstanta
förnedringen. Hur Han, Innehavaren, aldrig lät sig nöjas med att man gjorde
som Han begärde utan alltid ville ha mer, ytterligare tecken på
underkastelse. Och Ricoer åtlydde. För vad fanns det annars att ta sig till.
Köket.
Inga tecken på att Han någonsin skulle komma igen. Ett paket lättmjölk på
bordet, framme sedan avfärden. En torkad ost, en halv kopp kaffe. Doft av
sopor, emanerande från utrymmet under diskbänken.
-----
– Och så håller du käften när jag är borta. Förstår du?
Ricoer hade inte svarat, rädd att bli straffad för någonting bortom sin
kontroll. Sådan var Innehavaren; nyckfull, bestraffande. Nästan faderlig som
Gud.
Skägget var det första som Ricoer lade märke till, samma dag som
frihetsberövandet ägde rum. Det tycktes vara mer bundet kring ansiktet som
en rånarmask än fastvuxet i hakan, och voro fångvaktaren föremål för
karikering hade Pettssons skapare varit förstanamnet på förslagslistan.
Händerna höll Han ofta på ryggen, och den tjocka magen tycktes vara kroppens
egentliga motor, inte benen. Den agerade med högre pondus och
dragningskraft, drog Honom framåt med följden att Han utgjorde en något
krokig uppenbarelse. Axlarna låg framskjutna trots händernas placering
bakpå, och Hans ansikte var ett enda stort skäggborst med ett missnöjt
nedåtriktat par läppar någonstans under mustaschen.
Gud fader hade Ricoer alltid föreställt sig som vitskäggig, klädd i en blå
morgonrock och sittande på ett moln ovanför våra syndiga små skallar.
Innehavaren fick honom att ompröva sin bild, för vem var väl egentligen mer
maktfullkomlig än Han, vem formade Ricoers värld med lika kraft och med
större konsekvens.
Livet i lägenheten var därför ett underordnat sådant. Livet i lägenheten var
därför underordnat magens gång och skäggets nycker, eller snarare läpparnas
under mustaschen.
--------
Men nu var han äntligen fri. Det hade Ricoer vågat hoppas på så sent som
inatt. Fri att lämna cellen, fri att ensam vandra under blå himmel, fri att
återse mamma och… Louise. Fri att än en gång få kyssa Louise, den söta och
underbara fröken Morän.
Få ansåg hans 'sort' ha några högre tankar om de stora frågorna, om Livet,
Kärleken och Döden, och Ricoer hade levt sitt liv i enlighet med folkets
fördomar. Det var enklast så.
Ända tills han och de andra artisterna i Cirkus Wadköping kom till Kiruna.
Denna vackra ort konstituerad av järn och snö, av hårt varmt och mjukt
kallt. Liknelsen gick att applicera på dess människor likaså; blodet och
hjärtat var varma som nysmitt stål efter en tids ljumning, det lärde oss
biologin, men i Kiruna var klossarna hårda. Hårda hjärtan, mjukt och
avslaget blod – resultatet var en kantig människotyp, utan förmåga att vare
sig ge eller ta emot kärleken på ett för omvärlden inlärt sätt.
Men Louise hamnade utomsocknes en dag och hon lärde sig att älska. Hjärtat
hennes mjukades upp på resan genom Piteå. Det bäddades in i metafysiskt
bomull under Luleå-vandringen, och särskilt det snabba besöket hos
Gällivares älskvärdhet gav resultat. Därför hade den utsökta fröken Louise
Morän en redig mängd att erbjuda artisten Ricoer.
Louise doftade vagt av kiwi. Detta hade sin orsak i ett experiment hon som
sju-åring utförde tillsammans med sin bror Levi och dennes två vänner,
Ann-Therese och Butten. Målet var att skapa en ny parfym, en superparfym med
den godaste frukten i världen som beståndsdel så att mamma fru Morän den
äldre inte längre skulle lukta fimp och öl, utan istället ha en lika söt
framtoning via näsborrarna som hon ägde i männens ögon. Försöksperson var
modiga fröken Louise, och där stod hon nu, en avgiftning och tjugofem
vintriga år senare. Full av liv och på kiwibesmittade kemikalier.
– Åh min tuffe karl, kunde hon säga, bara halvt på skämt. Hon smekte hans
kind, och svältfödd som Ricoer var på människors omsorg och beröring kastade
han sig i hennes armar, täckte hela kvinnans ansikte med liderliga kyssar.
Det smakade grön frukt, och sötman på kinden tillsammans med det
underfundiga skrattet (som en gök, men snabbare) gav bara mer bränsle åt
hans iver.
– Åh, Ricoer! Hur kunde jag alls leva utan dig i mitt liv? Jag förstår det
inte, jag förstår det bara inte.
Vackra, oförståndiga kvinna tänkte han. Min Louise Morän, den renaste av dem
alla. Hur kan du vara så ovetande om din egen dragningskraft? Jag älskar
dig, som jorden solen.
Men hon hindrade honom alltid innan det kunde bli någonting mer av försöken.
Och begrep varför det gjorde han, han kunde faktiskt förstå hennes skäl. Med
två barn, vackra Liv och den alldeles för intellektuella Esther, var det
helt enkelt inte möjligt för henne att bara ge sig själv i gåva. Hon var
kvinna ända ut i fingerspetsarna och kunde hålla på sin rätt utan att Ricoer
ledsnade, men innerligt önskade han ändå att barnen aldrig funnits med i
bilden.
Särskilt under fångenskapen hade tanken på Louises fasta ben, hennes lätt
kurviga kropp och den ständiga beröringen (aldrig utan dold agenda – det
visste Ricoer) fått honom att avsky sin situation med ännu större hetta.
Innehavaren kunde förstås se det på honom, och tog god tid att grundligt
plåga sin fånge. Ibland tog Han med honor till lägenheten. Uppsminkade,
klädda i läder. Toppar som gränsade till att vara blott bysthållare, trosor
som började ovanför stjärtskåran men sedan försvann någonstans i det djupa
svarta. Trots att de oftast var vänliga mot honom, förstående inför hans
belägenhet, var det sällan de erbjöd någon tröst. De var Hans att förbruka,
ofta framför Ricoers ögon, och dessa nätter var på snudd till outhärdliga.
– Men Torsten, sa en av dem, ska han verkligen titta på?
Skit i den jäveln, mumlade Innehavaren. Och på den vägen var det. Tio
minuters huffande och puffande innan huset blåste in, och den instängda
doften i cellen blandade sig med vidriga lukter av älskog från människor som
sedan årtionden tillbaka passerat sina bäst-före-datum.
Man kunde förlora sitt förstånd för mindre.
Man förlorade sitt förstånd. För mindre.
-------
Åter till nuet:
Skratt i hallen.
Innehavarens röst.
Nyckelrassel.
Fly!
Ordet fyllde honom med kraft, och han visste hur resan hem skulle påbörjas.
Fönstren satt högt på väggarna, så pass högt att Ricoer ofta undrat om
liknande kidnappningar roddes iland regelbundet. Hur fallet än var så stod
ett av fönstren i sovrummet alltid på glänt när Innehavaren var hemma –
gissningsvis tröttnade även Han på att dra in sopdoften i luftvägarna
ibland, och just denna vecka hade det lämnats i sitt öppna skick.
Det var ett pinsamt sätt att göra sorti på, och ett livsfarligt; Ricoer hade
ingen aning om på vilken våning cellen befann sig, så allsmäktig var
Innehavaren i sitt förtryck, och slungade han sig bara ut i det okända fanns
risken att han aldrig skulle få återse sin älskade. Om inte som spöke.
Rassel, rassel sa det utanför ytterdörren. Innehavaren var full, och det
skulle ta ett tag innan han lyckades hitta rätt i sin knippa.
Det fanns dock en sak som Ricoer var tvungen att göra innan han tog sitt
avsked.
Artisten sprang in i vardagsrummet där det batikfärgade ljuset fortfarande
spelade över soffan och fåtöljerna. På den rödbruna ryamattan stannade han
upp.
Här fick det gå.
Han vandrade runt i en snäv cirkel och sparkade med baktassarna, skrapade
mattytan med sina klor och satte sig till slut halvt ner. Kabeln kom snabbt
och smidigt, ringlade sig som röken efter ett reklamflygplan, och nöjd med
sitt verk kunde Ricoer snabbt rusa tillbaka till sovrummet, studsa upp på
sängen, rikoschettera mot fönsterkarmen och kasta sig ut genom glipan, allt
detta innan ytterdörren öppnades.
Innehavarens svordomar var mästerverk, och Ricoer kunde länge höra dem i
bakgrunden när han sprang genom trädgården med svansen i vädret, ut på den
stora vägen mot äventyret och mot Louise.
Other related posts:
- » [SKRIVA] Tävlingsbidrag, twist-end; Den mångförslagne Ricoer
