[SKRIVA] SFV-Festivalen 2008
- From: "ahrvid@xxxxxxxxxxxx" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>
- To: skriva@xxxxxxxxxxxxx, sverifandom@xxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
- Date: Fri, 21 Mar 2008 06:50:00 +0100 (CET)
SFV-festivalen 2008
Årets SFV-Festival, den 15 mars, kom in i finrummet - självaste Kulturhuset i
Stockholm, i biosalongen Klarabiografen. Betyder det att amatörfilm är kultur
nu? Vi får hoppas. Salongen var tidvis nästan fullsatt, uppemot 60 personer
gissningsvis, men folk kom och gick hela tiden så antalet besökare bör under
dagen ha varit betydligt fler. En bit 100 bör det kan ha varit som slutsumma.
Festivalen stod i Kulturhusets program, det fanns affischer och Filmkrets här
och där i huset, så kanske lyckades arrangörerna dra till sig en del
ströbesökare.
Men jag lyckades efteråt inte se några rapporter i större media. Man var väl
för upptagna av så världshistoriska händelser som Melodifestivalen.
Bra lokal - dåligt med WC
Lokalen var utmärkt, men det dök upp några problem. För egen del suckar jag
djupt över att Kulturhuset satt upp betalautomater på praktiskt taget alla sina
WCs. Det beteendet är oförsvarligt för en offentlig institution som vi alla
redan betalat dyrt med våra skattepengar. Ett annat problem var tiderna. Jag
fick ingen info om att festivalens starttid försenades, och dök upp alldeles
för tidigt helt i onödan. Förskjutningen komprimerade också programmet, vilket
förvärrades av att tekniken i visningsrummet inte alltid verkade funka, så
filmer fick ibland startas om ett antal gånger. (Det var främst filmer som låg
på en Mac-dator som tydligen inte ville samarbeta hela tiden.) Och efter kl 20
på kvällen fick vi veta att ytterdörrarna stängts, och den som gick ut kom inte
in igen.
Men biofåtöljerna var sköna.
Hög kvalitet, bra ljud, mindre ploj
Den allmänna kvaliteten tyckte jag var bättre än på ett antal år. Jag fick en
känsla av att filmarnas ljudläggning blivit märkbart bättre, och många fäster
mycket vikt vid ackompanjerande filmmusik.
Det var många filmer om relationer, sex och svartsjuka. En minitrend tycks
vara att flera vill göra filmer som kan ses även av utlänningar, genom att
filmen är 1) dialoglös, 2) på engelska med svensk text, eller 3) på svenska med
engelsk text. Engelskan hänger dock med till många svenska filmers eftertexter
i form av "fel aktig sär skrivning" - vi får se mycket "produktions assistent"
och annat oortografiskt.
De rena plojfilmerna, som består av en eller flera humoristiska sketcher,
tycks vara på tillbakagång. Men sägas skall att undertecknad ofta gillat den
genren - de filmerna är opretentiösa och underhållande. Kanske har plojfilmerna
funnit sitt rätta hägn bland minutfilerna?
Minutfilmerna, nätet som filmarena
SFV-Festivalen bjöd på SM i minutfilm också, med 30 bidrag, varav många
väldigt bra. Den finurliga och välfilmade "Spegeln" (om en man som möter en
oväntad spegelbild) vann på publikrösterna (det var en "hung jury") över den
också eminenta "En dag till sjöss" (utmärkt datoranimerad historia kring en öde
ö).
Ytterligare en trend, som inte angår själva festivalen, är att man numera kan
se ögonen blodiga på amatörfilm på nätet. Man kan prova Youtube, hemsidor för
enskilda filmare eller filmklubbar, filmorganisationer m m - det bör vara lätt
att googla fram. För att ta ett exempel sitter jag just nu, samtidigt som jag
skriver, och ser om årets Film-Viktor-vinnare "Den eviga skyddsängeln" (regi:
Mathias Plym) på ett ställe som heter http://www.dvoted.net/ och har amatörfilm
från hela Norden. (Man måste registrera sig för att se, men det är gratis och
går snabbt.)
Det är häpnadsväckande hur tekniken gått framåt! Idag kan alla ha sin egen
Ersatz SFV-Festival hemma på bildskärmen. På min första festival 1987 var
majoriteten av filmerna fortfarande rullfilm. Möjligen får man en nostalgisk
tår av saknad då ingen projektor längre tuggar tryggt i mörkret.
Manus viktigt
Jag har stundtals och under längre tid haft vissa klagomål på att manus kan
svikta för SFV-filmerna. Jag begrep nog inte riktigt vinnarfilmen. (Och ser om
för att få bättre grepp.)
Ibland är handlingen hos festivalfilmerna oklar, ibland är slutet ologiskt
eller känns påklistrat - eller så slutar filmen bara, utan upplösning av
intrigen. Jag tror att manuset är det mest underskattade arbetet med
filmmakande - en bra handling är något som kan ta åratal att lära sig tota
ihop. Vi har bättre teknik, bättre och enklare kameror, allt blir digitalt,
osv, men datorer kan inte skriva en bra historia.
Tack vare nätet får jag dock nu litet bättre grepp om "Den eviga skyddsängeln"
som handlar om en vilsen tjej vars mamma tagit självmordspiller. Utmärkt bild
och ljud och klipp. Inblandningav litet övernaturligt och parallella
handlingsspår försvårar dock, i mitt kvarblivande tycke. Handlingen kunde
förtydligas.
Den som missade festivalen kan ju döma själv på ovan angiven länk.
Bra föredrag
Shahriyar Latizadeh höll föredrag, svarade på frågor och visade utdrag ur sin
kommande biofilm "Kärlek 3000" (premiär i höst). Ett bra föredrag, fullt med
värme till filmmediat. På festivalen visades också hans "Kärlek 2000", som om
jag flörstod det rätt är en delmängd av och förstudie till biofilmen. En
utmärkt film med underfundig humor, som beskriver det slumpartade mötet mellan
en svensk flicka och en invandrargrabb. För biofilmen fick Latifzadeh inga
slantar från Filminstitutet, men han fick in pengar genom att sälja andelar
till investerare.
För de olika priser som delades ut, hänvisas till annan plats. Festivalen hade
i övrigt en bankett, som jag inte gick på. Men begreppet snabbmat måste ha fått
ny betydelse, då banketttiden krymte pga programförseningar - det sägs dock att
maten var god.
Låt mig så i korthet gå igenom några av de övriga filmerna. Urvalet får bli
personligt, allt kan inte komma med, och kommentarerna får bli kortfattade.
Låter det ibland som jag enbart har en punkt med (lätt) kritik, beror det på
att det positiva inte fick plats - alla filmerna hade positiva sidor också, si.
Dagens filmer är ofrtast tekniskt mycket bra, exempelvis.
Jag anger titel och regissör, och den som vill veta mer kan troligen hitta mer
info på nätet - kanske rent av hitta filmen för tittning.
"Silverudden" (Errol Tanriverdi) handlar om ett svartsjukedrama vid en
festplats. Upplösningen är antydd, men OK. Bra skådespeleri.
"Igår" (Niklas Bång) är ett annat relationsdrama, denna gång på ett café.
Killen är dock totalt tafatt och säger fel saker, så hon går snöpligen.
"Killen med solbrillor" (Pelle Holmgren) ger oss den unge punkbruden som möter
den rolige, självsäkre något äldre mannen på Malmöfestgivalen.Mycket bra
skådisinsatser, men ett riktigt slut saknas.
"Ett underbart liv" (Erik Green Petersson) beskriver vad som kan hända på en
fest. Riktigt fyndiga förtexter gjorda på en Absolut Vodka-flaska
(datoranimerad, antar jag).
"Eleonora" (Robin Woo Söderberg) är en tragisk historia om kärlek, sorg och en
bilolycka. Övertygande och välgjord, men temat har vi nog sett flera gånger
tidigare.
"Limbo" (Peter Skafle Henriksen) skildrar en äldre dam drabbad av plötslig
sjukdom, ändande på ett vårdhem. Ett tragiskt ämne som kanske fick aningen
ytlig hantering.
"Kolibri" (Mattias Jonsson) behandlar en äldre kompositör som också har en
sorg att hantera - hur frun dött i en bilolycka. Välgjord, men kanske litet för
lång. Hon som spelar barnbarnet gör en bra insats. Det var filmen FIlmkrets
nyligen hade ett reportage om.
"Etablissemanget" (Rickard Krantz) satiriserar över konstkritiker.
Konstnärinnans hyllade utställningar är inte vad alla tror. Dialoglös men
rolig.
"Katastrofen" (Johan Bergkvist) är ett kammardrama i ett skyddsrum, just efter
Tredje Världskrigets kärnvapenutbrott. En film som gör mycket med små medel -
inklusive ger oss överraskande slut.
"Snöänglar" (Andreas Tillnert, Sebastian Nyman Agdur) skildrar vardagsvåldet i
en park efter en fest, ett våld som bevittnas av två unga flickor. Bra fotad
kvällsvintermiljö.
"Verkligheten" (Mattias Malmgren) är ytterligare en relationsfilm. Killen
möter samblon på flygplatsen, men blir obefogat misstänksam mot småsaker hon
säger. En episod på motorvägen i välskådespelat alster.
"Länge leve Sverige" (Mathias Plym, Niklas Nannebro) hanterar ett nordiskt
krig annon 1644. Grymma inslag, men vissa tidsbundna saker känns inte helt
övertygande.
"Parkbänken" (Niclas Heed) är platsen där en avskedad, nedgången lärare
konfronteras av en tidigare elev. Bra manus, och en liten pärla med intressant
slut.
"Studentjävlar!" (Karin Wiklund) känns mer som en liten bagatell, om en
studentfest där en lärare deltgar med liv och lust. Men den är rolig och gjord
med glimt i ögat.
"Olivers värld" (Martin Davidsson) är en komedi om pojken som bara kunde
skylla sina misstag på andra och därför ställde till förtret för dem. Man
skrattar ofta åt denna fyndiga historia.
"Ola läser lösa kurser" (Linn Möller) är en middagskomedi. Man häpnar över
besynnerliga matingredienser, och i slutet en predikan om livets allvar. Udda,
sa Bull.
"Ingen älskar som du" (Niklas Grusell) skildrar ett kärlekspar som egentligen
helt i onödan hamnar i känslomässigt trubbel, genom överdriven tolkning av
något förfluget ord.
"Love" (David Färdmar) är en riktigt grym film om vad som får sägas utvecklas
till en homosexvåldtäkt. Man undrar om upptakten kan gå till så? Välgjord,
gripande och sägs baseras på en sann historia.
"Mene Tekel" (Björn Hägglund) är en skräckfilm med monster som utspelas på en
högskola. Inte helt övertygande, men bra specialeffekter.
"I Ainas händer" (Camilla Söderberg) dokumenterar livet för en
mellannorrländsk, modern bondmora. Fina mänskliga vinklar, bl a scenen där Aina
energiskt besparkar en rullator eller då rovfågeln dödade tuppen.
"Titta en skoptofil" (Samuel Andersson, Tommy Forsberg, Mika Wiborgh) handlar
om Jonas, som sitter instängd på sitt rum, ser på DVD och studerar världen i
kikare. Enligt programbladet en spelfilm, men skickligt gjord som om den vore
en äkta dokumentär.
"10 000" (Staffan Sandberg) är löst baserad på Tage Danielssons novell "Den
stora ordransoneringen". Välgjord och välspelad, men förlorar på att handlingen
begränsas till en enda person. Tage D:s idé kunde nyttjas till mer.
"Zombie Noir" (Hans Belfrage) befolkar världen med zombies, alla utom en
privatdeckare. Bra skräckmasker/rekvisita och hårdkokt deckarstämning.
(Biofilmen "I am Legend", baserad på roman av Richard Matheson, har redan gjort
något liknande.)
"Frank" (Martin Åkerhage), en mörk film (på engelska) om en deprimerad,
otrogen karl. Han är steril men frun blir gravid. En komprimerad historia med
överraskelseslut.
--Ahrvid Engholm
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] SFV-Festivalen 2008
