[SKRIVA] Rec: Litterära laborationer/ L Melin
- From: "ahrvid@xxxxxxxxxxxx" <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Wed, 27 Aug 2008 18:00:00 +0200 (CEST)
Lars Melins Litterära laborationer (Ordfront 2002), underrubrik: tjugo
experiment med text, är en av de *bästa* och *nyttigaste* böckerna om
skönlitterärt skrivande som jag stött på. Den här boken fullkomligt kryllar av
goda och inspirerande idéer, och är skriven med en hel del underfundig humor.
Samtidigt är det dock inte en bok för den absoluta nybörjaren inom
skrivargebitet. Alla grundkurser 1A, 1B osv är överhoppade. Här tas inte upp
interpunktion, grammatik, hur manus bör se ut, osv, som man mycket väl kan läsa
om i andra böcker. Melin går direkt på väsentligheterna, den kreativa essensen
i skrivandet.
De 20 "laborationerna" som han kallar det, är egentligen 20 kapitel om olika
specifika aspekter av skrivande (motsvarande 21 kapitel; det första är en sorts
introduktion).
Jag låter min räka bli relativt lång och detaljerad, för att i någon mån
kunna överföra en del av bokens tips och idéer.
Vi kastas rakt in i denna finurliga bok genom att som illustration få oss
till livs 25 olika versioner av den kända sagan om Rödluvan och vargen. De
olika versionerna (vi får bara 1-3 meningar ur dem, iofs) visar hur samma sak
kan berättas på otaligt många sätt. Vi kan som exempel ta hur man i en
berättelse kan "zooma ut" (berätta litet mer på avstånd, från mer principiella
utgångspunkter) och skildra ur litet mer politiskt korrekt perspektiv:
"Att vargar och små flickor måste leva i ekologisk balans är något vi kan lära
oss av denna berättelse..."
Eller Homeros-versionen:
"Sjung, o gudinna, om hungern som tärde ulven i skogen!"
Med hjälp av rödluvan demonstreras olika berättarperspektiv, olika sätt att
fokusera, olika inledningar och slut, och en del annat. Man kan t ex låta sin
berättelse starta direkt och hårt, med utdelandet av ett *uppdrag* (vanligtinom
t ex fantasy:
"- Mormor behöver mat, sammanfattade modern, och de är du som skall leverera,
hur mörk skogen än är, och hur många vargar det än finns."
I nästa kapitel berättar Melin mer om olika berättarperspektiv (även kallade
PoVs, Poing of Views). Han menar att det finns fyra basala PoVs: första eller
tredje person, med eller utan perspektivmarkörer. Det sista kan man säga
handlar om hur intensivt nära man går berättelsens huvudperson. Det vanliga är
annars att man kallar tredje person som beskrivs på nära håll för "erlebte
Rede" (jag har ibland tagit upp det på SKRIVA), men det är en term Melin inte
använder.
I själva verket finns förstås fler PoVs än bara fyra, men 3-4 fyra stycken
av dem är förstås vanligast (perspektivet jag-berättare som beskrivs på håll
lär vara mindre vanligt, iaf mindre lyckat).
I ett annat kapitel beskriver Melin *tempot* i berättandet, och hur man kan
hoppa mellan olika tempon och delar av berättelsen. Det gör han genom en
analogi med manöverknapparna på en videobandspelare, där man kan köra bandet
vanligt, Fast Forward, backa, köra i slow motion, osv. Han ger också exempel på
hur berättandet blir i varje tempo, varje "tryck på berättandets
bandspelarknapp".
Det kanske svagaste i en annars utmärkt bok är Melins kapitel om
intrigskapande. Det är det svåraste inom novellförfattande är nog intrigen,
dels för att intriger i sig är knepiga att både komma på och knyta ihop, dels
för att det blir extra svårt i en novell där man har begränsat med utrymme. Han
pekar på den vanliga W-intrigen, dvs läget för huvudpersonen (HP) går upp och
ned ungefär som för bokstaven W. HP stöter på ett problem och det går ned för
honom, HP försöker lösa problemet och det går upp en bit igen, men han lyckas
inte, HP försöker lösa problemet igen och nu lyckas han (sista uppåtgången i W:
et).
Han berättar också om hur man kan gruppera HP och alla bipersoner, och där
finns det ett antal modeller:
* Navet. HP i mitten, och bipersoner (BP) runtomkring.
* Triangeln. HP och en annan är rivaler om en tredje.
* Trappan. HP måste passera alla BP, som att stiga uppför en trappa, för att
nå målet.
* Sorteraren. Alla personer presenteras hullr om buller, men blir i slutet
par (typiskt för romantiska salongskomedier).
* Såpan. A och B har en kärleksrelation. A och C en affärsrelation. B och D
en kriminell relation. A vänstrar med D. B och D är gamla finender, C och D är
i hemlighet syskon... (ja, ni vet - krångligt så det förslår).
Melins kapitel om personskildring är mycket bra och använder sig av Sherlock
Holmes som exempel. Man kan introducera personer på ett antal olika sätt:
författaren presenterar, en annan person presenterar (så gjorde Conan Doyle,
via Dr Watson), omgivningen presenterar (t ex grannarna skvallrar), personen
presenterar sig själv genom ord och hanlding, man kan blott antyda hans
egenskaper, personen kan titta sig i spegeln. Presentation via grannskvaller
kan låta t ex:
"- Konstig knopp den där som flyttat in på 221B.
- Jag har tänkt på det. Han tycks inte ha något regelbundet arbete.
- Nej, igår hörde jag fiolspel hela förmiddagen, och jag har inte sett honom
gå ut på flera dagar.
- Men det är inte bara det. I lördags visste han att jag hade vunnit på
hundkapplöpningarna, fastän jag inte sagt ett ord till någon."
Det visar sig att Conan Doyle använde alla de nämnda metoderna (utom
grannskvaller) för att presentera sin Sherlock Holmes.
Personer kan förresten delas in i fyra grundläggande typer: aktiv eller
passiv (HP eller BP, kanske man kunde säga), god eller ond.
Melins nästa "litterära laboration" (=kapitel) handlar om miljöskildringen,
och det är en annan höjdare. Här finns också ett antal grundläggande metoder,
som vi kan roa oss med att gå igenom:
* Klickmetoden betyder att man skildrar miljön genom att klicka ut små
beskrivningar och detaljer om den.
* Guidemetoden betyder att man gör ett långt svepande panorama över miljön
och kommenterar den med kännarblick.
* Subjektiv kamera registrerar bara det som HP råkar se.
* Vektormetoden innebär att man skildrar miljön genom att svepa fram genom
den. ("VId åttasnårte brukade gänget dra Söderleden nedåt förbi Domus
betongfasad. Försäkringskassan, Systembolagets upplysta skyltfönster... Men det
slutade alltid vid pizzerian.")
* Blomsterfondmetoden betyder att man ger liv åt scenen och låter döda ting
tänka och agera (agera t ex genom att "Väggen *sträckte sig* mot skyn... Bla
bla bla spottade ut... Fönstret glirade trumpet...").
* Fördröjningsmetoden betyder att man skildrar miljön före man låter något
hända i den. Skapar litet spänning.
Flera av metoderna skildras genom en omskrivning av en scen ur Emil i
Lönneberga.
Vi får inte glömma att *vädret* ofta spelar en central roll i miljön. Man
kan kommentera om det regnar eller om solen strålar klart, om det är varmt
eller kalt eller blåsigt. Väder är konkret och väcker känslor.
Melin har sedan ett kapitel kallat manöverpanelen, där han via exempel
försöker demonstrera hur man kan minska eller öka på olika faktorer i
berättandet. Faktorerna är:
* Intensitet
* Emotivitet
* Tempo
* Fokusering
* Packning (här "tät" skildringen är)
* Specifikation (hur mycket man går in på detaljer)
Det kapitlet är litet för komplicerat för att sammanfatta, så det är bäst
att ni skaffar boken och läser själva.
En annan sak som tas upp är berättelsens trovärdighet. Man får inte slarva
med detaljer, vilket exemplifieras med ett utdrag av en rövarhistoria om hur
ett "kassaskåp flutit i land". Vem tror på att ett tungt kassaskåp verkligen
*flyter*? Här kommer man inte på det uttryck som den engelske romantikern
Coleridge myntade: suspension of disbelief (att få läsaren att uppge sin
misstro)
Tonarten eller litteraturens dur och moll är rubriken när Melin berättar om
stämningen i olika texter. Vi får bl a veta:
"* Tragik bygger på empati, och empati i sin tur bygger på 'De Stora Orden'.
* Komik bygger på överraskning, vilket i sin tur bygger på bl a oväntade
inslag.
* Indignation bygger på värdering vilket i sin tur bygger på
perspektivmarkörer."
I kapitlet får vi veta vilka ord och adjektiv som kan användas i olika
sammanhang, och det ges exempel på olika "tonart". Man kan t ex skriva som i en
saga, en statlig utredning, man kan skriva retoriskt, som i en pekbok eller som
en byråkrat. Nedan ett exempel (där olika "tonart" anges inom parentes:
"Det var en gång en gubbe som bodde i ett litet litet hus. (Saga) Hans små
ekonomiska omständigheter tiollätt nämligen bara en enplansvilla. (Utredning)
Långt därifrån, långt bakom radhusen, långt bortom rekreationsområdet och långt
bortom kontorshotellet bodde hans dotter. (Retorik) Hon har ett hus. Det är
vitt. Hon bor i sitt vita hus. (Pekbok)) Ehuru dottern sagt sig villig att
bistå den gamle i hushållet kompliceras kompensationsfrågan av deras olika
kommuntillhörighet. (Byråkrat)."
Vi kan notera att det klassiska kåserier bygger på omkast mellan "tonarter"
i skrivandet.
Vi hoppar förbi kapitlet om att hitta på bra namn (dock nog så viktigt och
ofta underskattat!) och går till "bildspråkts grammatik". Många saker vi
skriver innehåller idiom eller bilder eller metaforer som vi kanske inte är
medvetna om. VI kan t ex en nyhetsartikel som säger: "EU tar språng i
Stockholm. Tidtabellen för tunga reformer skall spikas i mars." "Språng" har
att göra med kroppsrörelser. "Tidtabeller" med tåg. "Spikas" kanske kan sägas
angå snickeri. Men artikeln handlar inte om kroppsrörelser, tåg eller
snickeri. Man kunde skriva samma text med metaforer som angår sjöfart, som t
ex: "EU kastar loss i Stockholm. Kursen för tunga reformer skall stakas ut i
mars"; eller hästkapplöpning: "Startsakottet för EU i Stockholm. Banan för
tunga reformer skall stakas ut i mars."
Det är ett lärorikt kapitel som får en att tänka på vad man svänger sig med
för ordfigurer.
Nästa kapitel handlar om sade-adverb och dialog. Sade-adverben bör
ransoneras! Man behöver inte säga något likgiltigt, uppspelt, irriterat,
tvekande, glatt, osv. Ens sinnesstämning bör framgå av det man säger och av
omständigheterna. Viktigt är också att låta människornas karaktärer framgå i
det som sägs. Melin ger exempel på en och samma dialog som genomförs av olika
människor. Så här kan t ex en dialog om hur en man letar efter nycklar bli om
en är formell och en är informell:
"- Får jag aktualisera garagenycklarna? Var befinner de sig just nu?
- Tja, inte vet jag.
- Såvitt mig bekant var de senast i bruk under ditt ansvar.
- Negative!
- Varje tänkbar plats är omsorgsfullt genomsökt.
- Till och med nyckelskåpet, va'?
- Det bör man kanske ta i beaktande.
- Visst.
- Din teori har bekräftats fullt ut.
- Trodderuinteva?"
Melin är helt lysande när han beskriver olika typer av dialog! Kapitlet
"Text inuti texten" (som handlar om under- och metameningar i text) hoppar jag
över, ety det är en smula krångligt att skildra, liksom "Vem är det synd om?"
(där en scen ut Oliver Twist skildras ur olika deltagande personers vinkel) då
det delvis tagits upp under avsnittet om olika PoVs.
Melin ägnar ett kapitel åt "Fic" och "Fack", skillnaden mellan
skönlitteratur och facklitteratur. Det förra är mycket svårare, och vi kan
sammanfatta med:
"Fiction:
Replikerna gör halva jobbet
dynamisk
individuell/specifik
empatisk
rytmisk
Facktext:
Författaren gör hela jobbet
statisk
generell
saklig
faktaflöde"
Melin har till och med ett kapitel om hur olika rytmiska figurer och rim kan
användas i skönlitteraturen, för att förstärka diverse effekter - liksom ett
skojsamt kapitel om hur man skriver en schlagertext!
Mot slutet kommer han in på retoriken, konsten att övertyga, och beskriver
olika retoriska finesser i en text där han går till storms mot dödandet av
myggor. (Kanske med anledning av uttrycket "skjuta mygg med luftvärnskanon"?)
De olika retoriska komponenter som tas upp är Rytmen, Skalan, Lyssnaren och
Känslor.
Ett av de bästa kapitlen är det om humor. Melin hävdar att man kan vara
rolig på fem olika sätt: Situationskomik, Vitsar, Perspeektivbyte,
Logikmanipulation eller Berättarstrategin-för-att-nå-komiska-poänger. Man kan
också vara rolig *om* fem olika saker: sex, "de andra", det som är PC.
överheten, och s k sjukhumor. Därmed finns det 5 x 5 sätt man kan vara rolig
på... Det kan iofs diskuteras.
Kapitel 20, det näst sista, är ett verkligt kraftprov. Melin berättar en och
samma historia hur femton välkända författares perspektiv, en historia om en
person som vaknar på morgonen, inte av väckarklockan utan av att en viss buss
något senare passerar. Vi kan ta Mickey Spillane-varianten:
"Väckarklockan gallskrek i natten, och den sköt sylvassa pilar mot mit
bortdomnade hjärna. Fan, en ny dag! Hatet vällde upp som glödande lava inom
mig. Jag hade inte många minuter på mig, för därute hördes 47:an som ett
storstadsdjungelns vrål. en utmaning på strid på liv och död.
Men ännu några minuter kunde gangsters och pampar andas ut. För det var några
saker som måste fixas först. Muggen, frukosten och litet plock. Det tog bara en
kvar. Jag grinade bistert när jag sedan tog trappan i ett kliv ner till nästa
buss."
Eller Jan Guillou-varianten:
"Exakt 0630 hördes signalen, men absolut ingenting häne förrän bussen bromsade
in ndanför fönstret. Tidsschemat var mycket noga fastlagt. Han visste att han
hade 180 sekunder till sitt förfogande i badrummet men hela sju minuter i
köket. Logistik och förflyttning måste pressas under fem minuter för att allt
skulle klaffa."
Eller varför inte Astrid Lindgren-versionen:
"Nu skall ni får höra vad som hände vareviga dag förra året. Nej, kanske inte
på lrödagarna och inte heller på söndagarna. Men nästan varje dag. Jo, det
började med att väckarklockan i den lilla lägenheten skrällde åstad. Ni skall
inte tro att ett sådant rysligt oljud räckte för att få honom på benen. Nej,
det dröjde ända tills han hörde kusken hålla in 47:an nedanför fönstret, innan
han tog mod till sig och klev upp ur sängen.
Och nu blev det med ens brått. Toaletten skulle han gå på, och i köket skule
han äta sin morgonmat, och det var inte litet som kan skulle samla ihop och ta
med sig. Men det konstiga var att det inte gick en endaste morgon utan att han
hann med sin skjuts."
Jag har här bara som hastigast berört en del av vad Lars Melins utomordentliga
Litterära laborationer tar upp. Det är en mycket intelligent, rolig och
stimulerande bok som alla som är skrivintresserade bör ha enorm nytta av. Den
bästa boken i sitt slag som jag har läst, och en veritabel pärla.
Den finns säkert på biblioteket, eller i bokhandeln (den kom för bara några
år sedan) - eller möjligen direkt från förlaget på www.ordfront.se. Skaffa den
och läs den! Ni lär inte ångra er.
--Ahrvid
Ps. Och använd gärna en del av tipsen i novelltävlingen
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
