[SKRIVA] Rec: Det är vår bestämda.../A Malm

Den fullständiga titeln på denna bok är nog rekord i pratighet: Det är vår 
bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent 
(Atlas, 2007). Det är passande för boken själv är också rekord i pratighet. 
Dess författare Andreas Malm dyker hänger ofta i TV, med ögonen lätt i kors och 
utkastar genom sitt marxskägg svavelosande domar om det "kapitalistiska" 
samhället. Samtidigt är både titel och bok något av ett antiklimax. Som 
domedagsprofetia är bägge misslyckade. Boken är tafatt och pseudofilosofisk, 
men jag säger mer strax. Och titeln är inget citat, som man annars kunde tro.
  Hur många tror att den långa titeln är från någon forskargrupp med hög 
svansföring som uttalar en (påstått) vetenskaplig bedömning? Ah, många händer i 
luften. Men citatet är från Andreas Malm själv, som i pluralis majestatis 
avslutar hela boken med det. Han *hade* säkert velat hitta något sådant 
smaskigt uttalane att smaska dit, men han hittade inget, så han konstruerade 
det själv.
  Liksom han konstruerat och snickrat ihop mycket annat.
  Det är i huvudsak en bok om klimatfrågan, men Malm tar konstiga vägar. Hela 
första tredjedelen av boken ägnar han sig åt kvasivetenskapligt referat av 
mikrobiologi, darwinism, diverse filosofer (inkl Marx, Engels och Lenin, i vad 
mån någon av dem kan kallas filosofer), för att snickra sin egen 
klichébeströdda och ordmassebeströdda sort-of-världsbild. Hela denna del - och 
pseudofilosoferande återkommer ofta, senare - ger i alla fall mig ingenting med 
sitt utnötta tjat om "holism" och "kretslopp".
  En del av denna kvasivetenskap ägnar Malm åt att prata om vad han kallar 
"självorganiserande kaos". Hans föga övertygande och extremt pratiga resonemang 
om detta, går kort sagt ut på att jordens biosfär av någon anledning skulle ha 
organiserat sig så att det automatiskt kollapsar vid minsta knuff.
  Det är troligen nonsens.
  Motsatsen är mycket sannolikare:
  Självorganiserande stabilitet!
 Jorden har under sin långa, långa historia utsatts för enorma påfrestningar. 
Med all sannolikhet har evolutionen snarast gynnat utveckling bland växter, 
djur, system, och samverkan mellan växt-djur-miljö, ägnad att absorbera sådana 
stötar och så långt som möjligt nullifiera dem. Det är ju poängen med 
evolution: när en påfrestning kommer blir det kvar som bäst kan klara det, och 
ju fler gånger det upprepas desto påfrestningståligare blir allt. Jorden har 
under tidernas lopp utsatts för: stora förändringar  som astronomiska faktorer 
(se Milankovic-cyklernar),  komet- och meteoritnedslag, enorma skogsbränder 
(som kan bli ännu större då människan inte är där för att släcka dem), 
jättelika vulkanutbrott (med allt stoft som då spys ut), översvämningar (som 
kollapserna kring Svarta Havet eller Stora Sjöarna), epidemiska sjukdomar som 
slår ut djurarter, osv. Allt pekar på att om något är jordens självorganisering 
mot det stabiliserande, inte mot det icke-linjärt kaotiska.
  Naturen är helt enkelt den tuffaste killen i kvarteret. Naturen tål hårda 
tag. Den har stora inbyggda buffertar mot förändringar. Miljörörelsens ofta 
framförda tes om naturen som något oändligt känsligt som kollapsar vid minsta 
lilla knuff, är ur system- och evolutionssynpunkt troligen helt...åt skogen.

Låt oss så tackla bokens raison d'etre: klimatet.
  Jag har bestämt mig för att tackla bokens resonemang på följande vis: jag 
refererar kort ett dussin argument *mot* växthushypotesen, och försöker se i 
vad mån Malms bok lyckas bemöta dessa eller på vad sätt den hanterar dem.
  1) Datormodellerna för klimatprognoser är grova, metodologiskt osäkra och 
klumpiga.
  Malms bok tar så gott som inte alls upp detta! Förf refererar då och då till 
datormodeller, men han gör aldrig någon utvärdering av bärigheten i dem. I 
själva verket vet vi ju att datormodellering är en sorts anapssning after the 
fact. Så här kör man dem: man kör ned en uppsättning parametrar man kollar om 
simuleringen verkar stämma med verkligheten, men då den aldrig gör det tweakar 
man parametrarna och kör igen. Detta upprepar man 100 000-tals ggr tills man 
tweakat fram parametrar som verkar stämma. Man har bara fått en "modell" som 
lydigt lärt sig att med täljande och vaddering passa in där man redan bestämt 
att den skall passa. SOm någon sade: curve-fitting på historiska data är en 
bluff.
  2) För klimatmodellering och -forskning har vi en enorm brist på primärdata; 
landyttäckande primärdata finns bara för i storleksordningen 100 år bakåt 
(ungefär tiden då landväderstationer började få täckning); och för de 70% av 
jordytan som är hav har vi bara data ca 25 år bakåt (från de första IR-mätande 
satelliterna); resten är mer eller mindre framgångsrikt estimerad sekundärdata.
  Malms bok tar inte upp detta alls. Tvärtom resonerar förf genomgående som om 
dataläget var bra.
  Vad vi ofta glömmer är att alla imponerande "väderdata" från 100-tals eller 
1000-tals år bakåt, inte är väderdata. Det är data från trädringar, sediment, 
pollen etc som *tolkats* i klimattermer. Det är inga avläsningar av skalor på 
termoterar, barometrar och andra instrument. Det ligger i sakens natur att 
tolkning av sekunddärdata har stora inneboende felmarginaler. Visserligen 
försöker man kompensera för de stora felmarginalerna med statistiska metoder, 
men "försöker" var ordet - och de flesta som ägnar sig åt klimat är bristande 
statistiker.
  3) Under 2000-talet har klimatet tvärtom blivit aningen svalare (en svag 
sådan trend, men i alla fall).
  Malms bok kom så sent som 2007 och borde ha kunnat få med och kommentera 
detta. Men det missas helt. Tvärtom resoneras det uttryckligen som om det 
skulle ha blivit varmare.
  4) Korta "trender" går inte att anföra, då de utgör bara delkurvor i 
ständiga svängningar. (För att förklara kan vi ta analogin med en bil i en kö. 
Då och då ökar bilen farten eftersom trafikljuset blivit grönt, men ibland 
sänker den farten då det är rätt längre fram. Klimatet uppför sig
 likartat.  Om man då enbart bygger en "trend" på när bilen tar fart - en 
delkurva över hastigheten - lär man komma fram till att bilkön om några minuter 
kommer att spränga ljudvallen...)
  Här ägnar sig Malms bok åt systematiska vantolkningar av korta trender. Det 
finns hur mycket som helst, säkert hundratals exempel. Gång på gång rabblar 
Malm närmast anekdotiska korttrender, dvs sådana som spänner över bara några 
decennier, ibland bara några få år.
  5) Det råder inte alls enighet bland en överväldigande majoritet av 
forskarna.
  Inte heller här kan Malm korrekt referera läget. Han kör på i de gamla 
vanliga hjulspåren om att IPCC (som till sin karaktär är en lobbygrupp, 
sammansatt av folk som på förhand är sympatiska till slutsatserna) skulle 
utgöra en "överväldigande majoritet " av forskarna. Som jämförelse kan nämnas 
att Climate Petition Project häromsistens annonserade att de nått 30 000 
forskarunderskrifter på sitt upprop mot IPCC:s växthushypotes.
  6) Solfläckarna uppvisar en tät samvariation med klimatet de senaste 150 
åren, varför det vore rimligt att anse att dessa - och inte CO2 - haft 
avgörande inflytande för i alla fall de kortsiktiga, smärre svängningar vi 
sett.
  Malm nämnder detta vid något enstaka tillfälle, men han verkar inte ta 
intryck alls av det. (Jag kan tyvärr inte noggrannare referera vad som sägs, då 
boken saknar sakindex och jag inte hittar stället. Däremot har denna bok på 367 
sidor hela 74 sidor noter och litteraturlista. Men index som gör att man kan 
hitta saker, nej...)
  7) Långsiktigt syns klimatet styras av de s k Milankovic-cyklerna.
  Astronomiska faktorer nämner Malm bara i förbigående, utan att ta intryck.
  Milankovic-cyklerna handlar om astronomiska faktorer, som utöver 
solfläckarna är saker som jordaxelns lutning, solens utstrålning, jordbanans 
excentricitet, bannärhet till solen under norra halvklotets sommar, osv. Den 
serbiske vetenskapsmannen Milankovic kartlade cyklerna på 1930-talet,och de 
syns med all sannolikhet vara ansvariga för der periodiska istiderna under 
senare geologisk period. Då de avgör istider, avgör de i andra änden av skalan 
förstås även värmeperioder. (Vi verkar nu vara i slutet av en längre 
värmeperiod och milankovicmässigt  bör vi snarare långsamt vara på väg mot en 
ny istid. Det har föreslagits att om det skulle komma en mild andropogen 
växthuseffekt bör den välkomnas just därför!)
  8) Isborrkärnor m m lånsiktig sekundärdata säger att CO2-ökningar följer 
*efter* en klimatändring. och alltså inte leder dem.
  Om detta säger Malm ingenting.  Han återger en del diagram om temp och CO2 
de senaste 100-tusentalen år, och studerar man diagrammen riktigt noga ser man 
att CO2 faktiskt följer *efter* men inte leder.
  9) Enligt exempelvis Copenhagen Consensus ger föreslagen politik för CO2-
begränsning praktiskt taget ingen klimateffek, men ger *dramatiska* 
försämringar för ekonomin och människors överlevnad och välbefinnande. 
(Exempel: Bara en bråkdel av vad lilla Danmark skulle ta på sig ekonomiskt, 
skulle räcka för att bekosta sjukdomsbekämpning i tredje världen, vilket under 
2000-talet totalt kunde rädda livet på 850 miljoner människor, som annars 
skulle dö i behandlingsbara epidemiska sjukdomar.)
  Malm tar upp förvånansvärt litet om de ekonomiska effekterna av CO2-
begränsning. Och detta, märkligt nog, trots att han uppenbarligen har ett 
samhällsperspektiv (med allt prat om "kapitalism" och Marx). Det är 
besynnerligt. Här om något borde han väl argumentera för egna teser om 
förbättringar för människor ifall man följer Malms ledning? Men han är märkligt 
tyst. Har han kommit fram till att ekonomin bakom den egna linjen är 
tvivelaktig?
  10) Det har varit varmare tidigare i historien, utan antropogent CO2.
  Malm noterar förhållandet, dock utan att dra slutsatser.
  Vi vet ju att det under vikingatiden var en värmeperiod, som bl a gav 
Grönland ett så milt klimat att vikingarna kunde grunda kolonier och t o m odla 
marken. Och detta utan att vikingarna hade oljekraftverk eller industrier. I 
Malms eget anförda temperaturdiagram (sid 109) kan vi avläsa att av de fyra 
värmeperioderna som föregått oss de senaste 400 000 åren, har tre varit 
*varmare* än idag. Man ser också tydligt att värmeperioderna är ytterst 
cykliska à la Milankovic. Och dessa varma perioder har kommit helt utan att 
homo Neanderthaliensis hade motorvägar och flygplatser och trafik med 
jättefartyg.
  11) Förutom positiva återkopplingar, finns också negativa återkopplingar som 
pressar ned eventuell temperaturhöjning, t ex att mer vattenånga ger mer moln 
som höjer albedot, värme gynnar plankton som äter mer CO2, fossilförbränning 
ger mer sot och svavel som gynnar molntillväxt.
  Malm säger såvitt jag kan erinra mig ingent alls om negativa återkopplingar, 
utan trummar konsekvent på om påstådda positiva återkopplingar. Ibland gör han 
det tveksamt, t ex är det visserligen sant att vi kan få mer metan i 
atmosfären, men han nämner i det sammanhanget inte att metan är ytterst 
kortlivat (kvar några få år, max 10 år). Eller: mer öppet vatten vid polerna 
(inom parentes: polerna tycks bli kallare) ökar albedot. Vid de årstider 
solstrålar alls når polerna, träffar de i flack vinkel där vatten är 
högreflekterande (det reflekterar troligen mer än snö, som ju har en diffus yta 
- på samma sätt som blankt glas reflekterar bättre än frostat glas).
  12) Domedagsprofeterna har genom historien alltid haft fel, och miljön är i 
bättre skick nu än någonsin under industrialismens historia.
  Malm tar inte upp att Rom-klubbens prognoser (f ö också exempel på brister 
med datormodeller) visat sig helt felaktiga. Eller att befolkningsexplosionen 
avlysts, att luft och vatten (t ex genom katalysatorer, vattenreningsverk m m) 
är bättre än någonsin, osv. Istället vevar han på med domedagsscenarion, oftast 
stödd på anekdotisk "bevisföring" där småsnuttar av  forskning, ofta med 
korttidstrender, slängs ut huller om buller.
  Det är möjligt att jag är partisk, men Malm är också det. Hur det än är, 
misslyckas Malm att vederlägga dessa dussinet tunga punkter av kritik mot 
växthushypotesen.

Jag roade mig att göra anteckningar om sakfel eller brister i hans 
framställan, och kommer här att kommentera några (det finns många jag hoppar 
över också):
  Sid 111: "för varje molekyl koldioxid som produceras vid förbränningen av 
fossila bränslen går det i genomsnitt 1,4 syremolekyler per kolatom"
  Kan Malm läsa kemiska formler? O2 är syremolekylen. CO2 betyder att det går 
exakt en syremolekyl per kolatom.
  Samma sida: Malm glömmer att klubbbladet i Manns et al hockeyklubbsdiagram 
representerar påstått *framtida* läge. Läget nu ligger fortfarande på skaftet. 
F ö nämner Malm inte med ett ord att McKitrick och McIntyre har motbevisat 
hockeklubbsprognosen.
  Sid 112 och andra sidor: Malm talar om "överskott av energi i biosfären", 
vilket bl a skulle leda till mer oväder och annat. Problemet är att "energi" 
inte frigörs utifrån "hög temperatur". Energi frigörs från 
*temperaturskillnader*. Det är exempelvis skillnaderna i temperatur mellan 
olika delar av en ångmotor som gör att motorn avger energi -  vanlig 
termodynamik. Det är en grundsten inom meteorologin att jordens väder drivs på 
och får sin energi från skillnaderna i temperatur mellan pol och ekvator. Nu är 
det dock så att växthuslobbyisterna driver tesen att dessa skillnader minskar - 
de påstår ju att polerna blir varmare snabbare än ekvatorn. Enligt deras egna 
argument och meteorologins grundlagar kommer vädret sålunda att bli mildare och 
mer stillsamt - det får mindre tillgänglig energi.
  Sid 116: Malm hävdar att mer CO2 inte kan fungera gödande på växtlighet, då 
växterna skulle vara övergödda  redan vid nuvarande nivåer. Han gör en 
jämförelse med en textilfabrik som inte kan producera mer även om den skulle få 
mer råvaror i form av bomull. För det första tycks dock empiriken ge Malm fel. 
I växthus använder man stundom ökad CO2 som gödning, och får gödningseffekter i 
upp till fördubblad CO2-halt. För det andra glömmer han att textilfabriken 
faktiskt får *fler* spinn- och vävmaskiner. När växtlighet gynnas tillstöter 
fler plantor, fler blad på de plantor som finns, större plantor - helt enkelt 
ännu mer biomassa som äter CO2. Förutom att varje viktenhet biomassa äter mer 
CO2 genom gödningseffekten, blir det fler viktenheter som äter.
  Sid 117: Malm hävdar att om mindre vatten blir till ånga i atmosfären blir 
det torrare, och det må vara sant. Men han glömmer att det samtidigt *blir 
svalare*, ty vattenånga är den dominerande och kraftfullaste växthusgasen. 
Detta är en av de negativa återkopplingar han förbigår. (Blir det svalare kan 
man anta att det som temporärt blev torrare återblir fuktigare, ty vid svalka 
förångas mindre vatten.)
  Sid 118: Malm oroar sig över att ozon skall förstöra växterna, så att de 
tuggar mindre CO2. Problemet är bara att ozonhalten är så otroligt, ofantligt 
liten att det inte spelar någon roll. 
  Sid 119: Malm påstår att 2003 var varmast i Europa "sedan åtminstone 1370". 
Sorry, man, men vi saknar klimatdata för att uttala oss om det.
  Sid 120: Malm påstår att antalet skogsbränder ökar. När jag själv försökt 
kolla upp data kan jag konstatera att  skogsbränderna är oförändrade. (Det 
finns inga bra sammanställningar. Det jag kollade upp var skogsbrandfrekvenser 
och -utbredningar i Europa och Nordamerika.)
  Sid 122: "Bränder släpper ut de ämnen som ombildas till ozon i troposfären." 
Aha, så bränder släpper ut syre...? Läs kemi, gode man: ozon är O3.
  Samma sida: Ett resonemang om att skogsbränder sänker albedot. Men det 
gäller förmodligen bara under en mycket kort tid. Strax efter en skogsbrand 
dyker ny växtlighet upp, ung och ljusgrön och troligen med högre albedo än mörk 
gammelskog. I den mån skogsbranden bränt bort träden så att vi får mer av slät 
markyta, ökar albedot också (en slät yta reflekterar mer än en ruffig, diffus 
yta).
  Sid 126: Malm har tydligen missat att den s k ökenspridningen visat sig vara 
en myt. Trenden är snarare att öknar retirerar.
  Sid 127: Malm talar om att varmt vatten sväljer mindre CO2. Men effekten av 
det är mycket obetydlig så länge vattnet inte ligger ens i närheten av att vara 
mättat. Samtidigt - om vi går på CO2-lobbyns egen hypotes om mer stormar - 
kommer mer vågor och vind att piska ned mer CO2 i vattnet.
 Sid 152: Malm feldefinierar fraktaler. Han tror att en fraktal definieras av 
vissa fraktala mönster. Men fraktaler handlar om *brutna dimensioner* (därav 
namnet, bruten = fractured). En fraktal kan ha ett dimensionstal mellan 1 och 
2, t ex. Hur fraktaler ser ut i form av mönster är bara av indirekt intresse. 
Fraktaler är också intressanta på så vis att de matematiska samband som 
uttrycker fraktaler är icke-linjära (dvs inget eller svagt samband mellan 
indata och utdata), vilket är en egenskap som i sig talar emot exempelvis 
datormodellers förmåga att beräkna framtida klimat.
  Sid 169: Malm påstår att om glaciärer smälter blir det torka i dalen 
nedanför bergen. Men glaciärer är inte vattenkällor - de är bara vattenbromsar. 
Allt vatten kommer som nederbörd, och i glaciären stannar bara vattnet upp en 
tid. Givet oförändrad nederbörd, får man precis lika mycket vatten som tidigare 
- med skillnaden at vattentillgången blir jämnare utan glaciärer, vilket kan 
vara en fördel. Är man beroende av smältvatten får man oftast allt vatten på en 
gång, under en kort period av vårflod.
  Sid 201: Antalet orkaner var större på 1940-talet.
  Sid 204: Malm oroar sig över att folk dör i värmeböljor. Men det är faktiskt 
fler som dör av köld! Det är i storleksordningen tio gånger fler. Mildare 
klimat skulle minska kölddöden mer än den skulle öka ev värmedöd.
  Samma sida: "Sannolikheten för nya värmechocker av 2003 års typ kommer att 
öka hundrafalt under kommande fyra decennier". Jaha, så på 40 år kommer vi att 
få hundratals ggr fler "värmechocker" som 2003 års sommar. Om vi begränsar oss 
till talet 100, betyder det att varje sommar framöver får 2,5 "värmchocker" à 
la 2003. Ett statistiskt nonsenspåstående.
  Sid 205: Tchadsjön har minskat pga att mer av dess vatten används för 
konstgjord bevattning.
 Sid 209 och följande: Klimatvariationer mellan olika år, och redan mellan 
årstider inom ett och samma år, är många, många gånger större än de naturliga 
klimatvariationerna och många gånger större än variationerna om man antar 
hypoteser à la IPCC. Och djuren klarar det.  Klimatändringar kommer därför 
knappast att påverka djurlivet alltför mycket. Om så vore, skulle djur ha 
massutrotats redan av de naturliga variationerna eller av variationerna mellan 
årstider.
  Sid 228: Hypotesen om massutrotning av arter pga människan, är en ren och 
skär gissning, gripen ur tomma luften (se t ex björn Lomborgs klargörande i 
Världens verkliga tillstånd).
    Det är min bestämda uppfattning att om man inte läser denna bok har man 
inte missat särskilt mycket.

--Ahrvid

-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: