[SKRIVA] På tredje plats i Fantastiknovelltävlingen 2009: "Två komma sextiotre" av Torbjörn Wester
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Tue, 13 Oct 2009 11:20:24 +0200
(Text inom [hakparentes] ska vara kursiv stil.)
Två komma
sextiotre
Första gången Carlos Gonzalez mottog ett meddelande från utomjordingar var den
23 augusti 1998, klockan 00:34 lokal tid i Puerto Rico.
Carlos – som hade jouren och som bara var [Andre assistent] vid
Areciboteleskopets SETI-avdelning – tappade besinningen totalt, kastade ifrån
sig sin kaffemugg med motiv av Pippi Långstrump, [Pipi Calzaslargas], och
rusade iväg för att hämta chefen för SETI-avdelningen.
Datorerna som analyserade de signaler Areciboteleskopet fångade upp från
yttre rymden gav larm, eftersom de plötsligt upptäckt ett mönster mitt i
virrvarret av kaotiskt brus. SETI – [Search for Extra-Terrestrial Intelligence]
– var den gren inom radioastronomin som sökte efter meddelanden från
utomjordiska civilisationer.
Medan Carlos sprang genom korridorerna fick hans fantasi fullt utlopp. Hade
teleskopet snappat upp en signal från gröna tentakelförsedda monster med
strålpistoler? Eller från högtstående vetenskapsmän med spetsiga öron? I
TV-serien Star Trek var det ju rymdvarelser från planeten Vulcan som stod för
den första kontakten med människorna.
Carlos chef, som inte hade minsta lust att bli till åtlöje i hela den
vetenskapliga världen, suckade över att ha blivit väckt, drog på sig ett par
blå jeans och en rödrutig skjorta och följde med Carlos till datorcentralen.
Signalen varade i tvåhundratio sekunder, exakt tre och en halv minut, sedan
försvann den. Teleskopet var riktat mot Ross 154, en röd dvärgstjärna knappt
tio ljusår från solen. Carlos tyckte att det var underligt; Ross 154 var både
”kall” och mycket instabil. Kunde en sådan stjärna ge tillräckligt med ljus och
värme för att upprätthålla en civilisation? Och hur skulle en civilisation
kunna överleva utbrotten av solaktivitet?
Inget av de övriga fyra radioteleskopen på samma breddgrad hade mottagit
någon signal. Inom SETI-forskningen löd det första budordet: ”Om du inte kan få
signalen bekräftad så finns den inte.”
Carlos chef beordrade honom att göra en komplett felsökning av
radioteleskopet och datorcentralen.
Hela natten arbetade Carlos med felsökningar av datorerna och hela den
nästföljande dagen gjorde han detsamma ute på det stora teleskopet. Teleskopet
var trehundrafem meter i diameter, såg ut som en gigantisk skål och täckte mer
än åttiotusen kvadratmeter, en yta större än tio fotbollsplaner. Men inga fel
fann han.
När klockan passerat midnatt, ett dygn efter att signalen snappats upp, var
Carlos trött och hade skäggstubb. Skulle han vara snygg i skägg? Han funderade
på att börja odla ett. Vad skulle Ramona tycka om det?
Han längtade hem till sin älskling Ramona. Det var dags att han tog sig i
kragen och friade till henne. Han kunde höra sin halvbror Fabios tjat ringa i
öronen: [Du är en idiot, Carlos, om du inte tar fatt i henne när du har
chansen. Och bildar familj, lillebror! En vacker fågel flyger lätt sin kos.]
Just när han var på väg att ge upp felsökningen gick larmet igen.
Teleskopet hade återigen fångat upp en signal, ett dygn och tolv minuter
efter den första signalen. Även denna gång varade signalen i tvåhundratio
sekunder, exakt tre och en halv minut.
Carlos chef suckade över att bli väckt även denna natt. Han kliade sig i
pannan, såg fundersam ut och bad Carlos följa med. De lämnade kontoret; utanför
byggnaden sken fullmånen från öster och stjärnorna glittrade som silverkorn på
svart sammet. Det doftade salt; det var havsvindarna som svepte in. Hamnstaden
Arecibo – [El Diamante Del Norte] – låg vid Puerto Ricos nordliga kust, 80
kilometer väster om huvudstaden San Juan.
Chefen gick med bestämda steg iväg mot teleskopet, stannade vid en av
vaktkurerna och slet upp dörren. Det doftade pizza och Coca Cola. Den unge
väktaren Emilio Sandoz hade en nyuppvärmd Quattro Stagioni mellan tänderna.
Trots alla anvisningar, trots alla förmaningar, hade han tagit med sig en
portportabel mikrovågsugn in på området. Den var källan till det tre och en
halv minut långa regelbundna frekvensmönstret.
Efter ytterligare tvåhundratio sekunder – tre och en halv minut – var
Emilio Sandoz arbetslös.
* * * * *
Den tredje gången larmet gick om en SETI-signal, tisdagen den 4 maj 2011,
klockan 11:23, var Carlos [Förste assistent] och tog det mer försiktigt. Han
höll hårt i sin kaffemugg med motiv av Musse Pigg, [ratón Mickey], strök sig
över det svarta helskägget och ringde chefen. Inte heller denna gång kunde
något annat radioteleskop bekräfta signalfyndet. Även denna gång fick Carlos i
uppgift att felsöka datorerna och efter bara två timmar insåg han att det
återigen var ett falsklarm.
Ett falsklarm var naturligtvis en besvikelse, ändå var Carlos tacksam att
han fann igen felet så kvickt. Hans döttrar, nio och tolv år gamla, skulle
aldrig förlåta honom om han missade kvällens färggranna parad till ära för öns
skyddshelgon [Patron San Felipe Apóstol]. Och som Fabio, Carlos halvbror,
alltid brukade säga: [Familjen kommer först, allra först! Sedan kommer flaggan,
Madonnan, spiritismen, Jesusbarnet och allt annat heligt.]
Larmet hade utlösts av en antivirussökning på teleskopets datorer. Detta
skedde visserligen varje dygn, men antivirusprogrammets senaste uppdatering
fick det på något sätt att interagera med SETI:s mönsterigenkänningsprogram –
som misstog antivirusprogrammets aktivitet för ett meddelande från yttre
rymden. När Carlos väl identifierat problemet var det lätt åtgärdat.
* * * * *
Fjärde signallarmet kom den 7 januari 2029, klockan 18:01.
Under Carlos trettiotvååriga tjänstgöring, först som assistent vid
SETI-avdelningen vid det gamla Areciboteleskopet och nu som chef för samma
avdelning vid [New Arecibo Ionosphere Center], hade datorn tre gånger gett
larm. Först två gånger 1998 och sedan en gång 2011. Tre falsklarm. Naturligtvis
hoppades Carlos att det äkta meddelandet skulle komma någon gång, men han hyste
inte längre några förhoppningar om det.
Han strök sig över det grå skägget och såg på fotografiet som hängde på
väggen. Fabio Gonzalez, Carlos halvbror – [förlorad i strid]. En av över 300
000 människor som mött döden i augustislaget om San Francisco. Ibland tänkte
Carlos att det bästa beviset för att det fanns intelligent liv i yttre rymden
var att ingen hade kontaktat jorden.
Planeten var i desperat behov av en vändpunkt. De tre stormakternas
presidenter fick skavsår på tummarna efter att ha hållit dem redo på den röda
knappen under så många år. Ett kärnvapenkrig verkade alltmer oundvikligt för
varje dag som gick.
I TV-serien Star Trek hade jorden enats – i ett universellt broderskap –
efter att den första kontakten med en utomjordisk civilisation ägt rum. Kanske
var detta det enda som kunde rädda mänskligheten från förintelse.
På grund av de tre tidigare falsklarmen var det utan optimism som Carlos
kopplade upp sig mot [Internationella Astronomiska Forumets] databas för
SETI-larm.
Hjärtverksamheten ökade till det tredubbla. [Robert Byrd Green Bank
Telescope] i West Virginia hade lämnat en notering fjorton minuter tidigare.
[Regelbunden signal detekterad.
Bäring: -65°, 53", 0h 20m. Zeta Tukana.
Se data. Var vänlig bekräfta.]
Carlos jämförde med sina egna data. Kunde det verkligen vara [samma] signal?
Var den äkta? Det tog honom inte lång tid att bekräfta att hans egna data var
identiska med Green Bank-teleskopets och han skulle just knappa in ett
meddelande om sin verifikation när databasen uppdaterades.
[National Radio Astronomy Observatory i New Mexico:
Bekräftar tidigare anmäld signal.
Bäring: -65°, 53", 0h 20m. Zeta Tukana.
(Grattis Green Bank – det verkar som om ni har skrivit historia!)]
Carlos skrev in en kort notering om sin egen bekräftelse, sedan tog han ett
djupt andetag och kopplade upp en holovisionslina till chefen för teleskopet.
* * * * *
Under det följande dygnet – vartefter jordklotet vred sig runt sin axel –
skulle Green Bank-teleskopets signal komma att bekräftas av samtliga tolv
större radioteleskop jorden runt.
Vetenskapsmännen jublade, men politikerna vred sig av skräck.
De tre stormaktsblocken – Europeiska Militära Samväldet, League of American
Republics och Sydasiatiska Förbundet – höll varandra i ett stenhårt [status quo
ante bellum] med sina kärnvapen. Var detta nya kort skulle passas in i leken
var inte lätt att säga. Vem skulle vinna på det? Vem skulle förlora på det? De
tre stormakternas ledare var fast beslutna att inte låta sig överraskas och
hamna i underläge.
* * * * *
Efter att ha talat med teleskopets chef gick Carlos raka vägen till
kaffeautomaten, fixade en tredubbel espresso i sin plastmugg och tog den med
sig till datorn. Sedan kallade han på sin [Förste assistent] – en tjugoåttaårig
kvinna vid namn Yolanda Poztecatl de Lopez, och satte henne in i situationen.
Yolanda tappade sin kaffemugg med motiv av Rödluvan, [Caperucita Roja], på
golvet; den gick i tusen bitar och spred kaffe omkring sig i en pöl.
”Mierda!” svor hon. ”Skit!” Hon föll på knä och började torka upp spillet
med en pappersnäsduk. ”Tukana, som i hackspett eller?”
”Ja, Zeta Tukana är den sjätte stjärnan i stjärnbilden Tukanen. Och du har
rätt, stjärnbilden har fått sitt namn efter de färggranna hackspettarna,
Tukanerna, som ni har hemma i djungeln där du kommer ifrån.”
Yolanda gav honom ett argt ögonkast och han njöt inombords av det. Det
syntes tydligt när hennes indianska gener fick övertaget; Carlos hade lust att
säga att hon var vacker när hon var arg. Ögonen var helt svarta och
mandelformade, nästan asiatiska, håret höftlångt, näsan en aning böjd och
kinderna fjuniga. Men eftersom Carlos ville slippa duellera med hennes man sade
han inget, utan knappade istället fram informationen om radiosignalen på
datorskärmen.
Tre omodulerade signaler upprepades om och om igen. På frekvensen 1420,4
MHz och med 21 centimeters våglängd.
”Första signalen varar i 499 sekunder, nästa i 1568 sekunder och den tredje
i 1312 sekunder”, sade Carlos till sin assistent som nu slagit sig ner i en
skrivbordsstol. ”Avrundat till hela sekunder. Sedan sker det ett uppehåll i 42
sekunder och därefter börjar allt om igen.”
Hur länge sedan är det nu, tänkte han, sedan Ramona tog barnen med sig och
flyttade till San Juan. Fyra år. Fyra mycket ensamma år.
* * * * *
Jordklotet fortsatte att vrida sig runt sin axel. Det blev afton och det blev
morgon det första dygnet efter att signalen snappats upp. Antalet
nyhetsmeddelanden som behandlade radiosignalen från yttre rymden ökade
exponentiellt. Två timmar efter att Yolanda tappat sin Rödluvan-mugg i golvet
studsade åtta nyhetsmeddelanden runt i etern. Efter fyra timmar var det 1328,
efter åtta timmar 81 314 och efter ett dygn över 1,2 miljoner.
Alla – såväl journalister som vanligt folk – krävde uttalanden och åtgärder
från de politiska ledarna.
* * * * *
”Vad betyder detta, Señor Gonzalez?” frågade Yolanda. Hon stirrade på graferna
på Carlos skärm. Monitorns ljus fladdrade i rummet.
”Om främmande civilisationer ska kommunicera med varandra måste de ha en
gemensam grund att bygga på”, svarade Carlos. Han strök handen över skägget.
”Jag har alltid föreställt mig att ett meddelande skulle bestå av binära tal.
Eller någon annan sorts talserie.”
”Men den tid som den första signalen varar i – det kan knappast vara en
tillfällighet.”
”Nej”, konstaterade Carlos. ”På tok för exakt.”
”499 sekunder. Åtta minuter och nitton sekunder.”
”Alltså en astronomisk enhet.” Både Carlos och Yolanda hade dragit samma
slutsats. En astronomisk enhet var den tid det tog för ljuset att färdas från
solen till jorden, i genomsnitt 499 sekunder. ”Men vad betyder det?”
”Att budskapet är riktat mot jorden!” sade Yolanda.
”Du har rätt; i andra solsystem skulle tidsrymden 499 sekunder vara
obegriplig.”
”Kan den första signalen helt enkelt vara en adresslapp? Ett sätt att få
oss att fatta att budskapet är ämnat för oss?”
”Kanske”, sade Carlos. ”Både skrämmande och enastående.”
”Vadå?”
”Att budskapet är riktat till jorden.”
* * * * *
Jordklotet fortsatte att vrida sig runt sin axel. Under det andra dygnet
började anklagelserna mellan stormakterna att falla som försurat regn över ett
höstlandskap. Talmannen för Sydasiatiska Förbundets kongress hävdade att – även
om man inte hade säkra bevis för saken – så var det [typiskt Europa] att
konspirera med fientliga horder från främmande världar, kanske rentav sälja ut
jorden, i syfte att utplåna Sydasien.
Europa å sin sida hävdade att signalen mycket väl kunde vara utsänd från en
Sydasiatisk satellit för att skapa en förevändning för ett storskaligt angrepp
på Europa.
Amerika nöjde sig med att kalla in reservister till tjänstgöring i armén
och påpekade förstulet att om konflikten med de andra stormakterna eskalerade
skulle Amerika inte lägga fingrarna emellan.
* * * * *
”Men nästa signal då? Den som varar i 1568 sekunder; i 26 minuter och 8
sekunder? Vad betyder den?” Yolanda sträckte sig helt fräckt efter Carlos
plastmugg och tog en klunk av hans espresso.
”Det kanske är avståndet mellan deras stjärna, Zeta Tukana, och deras
hemplanet. Den tid som det tar för deras solljus att nå fram”, föreslog Carlos.
”I så fall ligger deras planet mer än tre gånger längre från deras stjärna
än vad jorden ligger från solen. Kan en planet som kretsar över 450 miljoner
kilometer från sin stjärna vara beboelig?”
Carlos tog en klunk av sin espresso – det smakade starkt, nästan bittert.
”Vanligtvis brukar man anta att tillgång till rinnande vatten är en
förutsättning för liv; då måste planetens yttemperatur vara mellan 0 och 100
celsiusgrader. Kanske är det inte deras ursprungliga planet? Eller också är
deras stjärna tre gånger så ljusstark som solen.”
”Det borde gå att ta reda på.” Yolanda nickade mot datorn.
Carlos knappade på tangentbordet och loggade in på [Internationella
Astronomiska Forumets] databas.
[Zeta Tukana
Gul dvärgstjärna. Spektralklass F8.
Avstånd: 28 ljusår från solen.
Deklination: -65° 53". Rektascension: 0h 20m.
Massa: 98 % av solens. Ljusstyrka: 130 % av solens.]
”Zeta Tukana är bara en aning ljusstarkare än solen”, sade Carlos. ”Om planeten
låg i vårt solsystem skulle den vara livlös.”
”Är det säkert att signalen kommer från Zeta Tukana?”
”Nja, rent teoretiskt skulle den kunna komma från ett rymdskepp någonstans
på en rät linje mellan oss och Zeta Tukana, men då är det betydligt troligare
att den kommer från själva solsystemet.”
”Det kanske strålar ut termisk hetta från planetens inre; om det är en
planet med hög seismisk aktivitet”, föreslog Yolanda. Hon gestikulerade vilt
med händerna när hon talade.
”Möjligen. Du – exakt hur mycket längre skulle deras stjärna ligga från
planeten jämfört med avståndet mellan jorden och solen?” Carlos rynkade på
ögonbrynen. ”Jag vill veta exakt!”
”Hmm.” Yolanda plockade fram miniräknaren och började knappa på den. ”1568
dividerat med 499 är lika med 3,1415926536.”
”Det är ju pi!”
”Ja, besa mi culo!” utbrast Yolanda. ”Kyss mig i arslet!” Hon såg ut att
nästan vilja kasta miniräknaren i papperskorgen.
”Vi har missuppfattat! Den andra signalen har inget att göra med avståndet
mellan deras stjärna och hemplanet.”
”Men det verkade så logiskt!”
”Jag tror att den första signalen, den som varar i 499 sekunder, bara är
ett sätt att lägga en grund på för att kunna kommunicera. Vi har inget alfabet
och inget räknesystem gemensamt. Inga längd-, tids- eller rymdmått. Inget.
Genom att sända en signal i 8 minuter och 19 sekunder visade de inte bara att
signalen var riktad till oss; de berättade också vilket språk de ville tala.”
”Nu förstår jag inte.” Yolanda såg ut som om hon tyckte att Carlos var en
idiot.
”De vill tala ett språk baserat på den astronomiska enheten!”
”Och vad säger de?”
”De säger pi.”
”Santa madre de dios!” utbrast hon. ”Heliga Guds moder! Och vad i helvete
menar de med det? Vad menar de med att skrika ’pi’ så att det hörs 28 ljusår
genom rymden?” Yolanda var rasande. Naturligtvis tog hon det som en
förolämpning mot sitt intellekt att Carlos hade kommit på det först.
”Tja, pi är ett universellt värde som har med cirkeln att göra”, tänkte
Carlos högt.
”Vad för cirkel skulle detta syfta på?”
”Solen eller jorden? Jorden snurrar runt solen – visserligen inte i en
cirkel – och jorden kretsar dessutom kring sin egen axel.”
”Jag fattar inget”, konstaterade Yolanda.
”Lösningen finns kanske i den tredje signalen.”
* * * * *
Jordklotet fortsatte att vrida sig runt sin axel. Det blev afton och det blev
morgon det andra dygnet efter att signalen snappats upp. Massmedia blev alltmer
hysterisk, politikerna alltmer paranoida och allmänheten alltmer skrämd från
vett och sans.
Total mobilisering inleddes i alla områden som ingick i de tre
stormaktsblocken; det var hela jorden med undantag av Schweiziska Edsförbundet,
Emiratet Kurdistan och Fria Demokratiska Republiken Sankta Helena. I varje
gathörn frodades konspirationsteorier.
I våldsamma demonstrationer i varje större stad ropade människorna efter
krig, fred, förhandlingar och kapitulation. Demonstranter och motdemonstranter
for samman i desperata slagsmål och tumultet slogs hänsynslöst ner av
kravallpolis. Globalt undantagstillstånd utlystes.
På varje mans, kvinnas och spenabarns läppar finns orden: [Zeta Tukana].
Talmannen för Sydasiatiska Förbundets kongress dunkade sin högra sko i
talarstolen. Europas president brast i tårar. I vilken bunker presidenten för
League of American Republics gömde sig visste ingen.
* * * * *
”Den tredje signalen varar i 1312 sekunder; det är 21 minuter och 52 sekunder”,
konstaterade Carlos. ”Vi fortsätter att utgå från den astronomiska enheten. Vad
blir 1312 dividerat på 499?”
Yolanda knappade på miniräknaren. ”Det är lika med 2,63.”
”Ännu mer mystiskt än pi. Vad i hela världen vill de säga oss med siffran
2,63?”
”Har jag fattat rätt?” frågade Yolanda. ”Först sänder de en astronomisk
enhet för att lägga en grund för kommunikation, sedan siffran pi som kan syfta
på en cirkel eller ett kretslopp och slutligen siffran 2,63.”
”Vi vet för lite om dem! Varför skickar de en signal mot jorden? Hur mycket
vet de om oss?” Carlos tömde det sista av sin två dagar gamla och kalla
espresso.
”Är de vänner eller fiender?” frågade Yolanda. ”Innehåller budskapet någon
vetenskaplig information? Är det ett religiöst budskap? En varning? En
krigsförklaring? Eller ett sätt att säga goddag på?”
* * * * *
Jordklotet fortsatte att vrida sig runt sin axel. Vilken av de tre
stormakternas presidenter som först tryckte på den röda knappen är höljt i
dunkel.
Under 21 minuter avfyrades totalt 98 481 kärnvapenbestyckade raketer från
militärbaser, ubåtar och satelliter runt hela jorden. Det bittra haglet av
vätedöd föll över planeten och slet sönder atmosfären i fasansfulla
explosioner.
Städer pulvriserades. Hav förångades. Skogar flammade upp i hetsiga
ögonblick – som tändstickor som självantändes. Under en halvtimme sprakade hela
planeten som ett tomtebloss, sedan sänkte sig lugnet.
Det radioaktiva stoftet spred sig i atmosfären och i världshaven och dödade
de få kvarvarande människorna, fåglarna, fiskarna och djuren – med undantag av
vissa insekter och bakterier.
Exakt 2 dygn, 15 timmar och 20 minuter efter att signalen från yttre rymden
först fångades in av Green Bank-teleskopet i West Virginia, fanns inte längre
en levande människa kvar på planetens yta.
2,63 dygn.
* * * * *
De fyra stjärnkryssarna från Zeta Tukana bröt sig ur sina omloppsbanor på
skuggsidan av månen, navigerade mot jorden, sänkte sig ner genom de besmittade
luftlagren och landade i det förhärjade landskapet.
Planeten var en utmärkt plats för en ny underjordisk stad.
Det hela hade gått exakt enligt planen.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ
IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
_________________________________________________________________
Windows Live: Håll dina vänner uppdaterade om vad du gör online.
http://www.microsoft.com/windows/windowslive/see-it-in-action/social-network-basics.aspx?ocid=PID23461::T:WLMTAGL:ON:WL:sv-se:SI_SB_1:092010
Other related posts:
- » [SKRIVA] På tredje plats i Fantastiknovelltävlingen 2009: "Två komma sextiotre" av Torbjörn Wester - Ahrvid Engholm
