På Newsmill skriver språkmannen Lars Melin att "Kulturskribenter skriver sämre än alla andra": http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/11/kulturskribenter-skriver-s-mre-n-alla-andra-0 "En allt skitigare värld tränger in i paradisbarnet, och även den amoraliska könsuppluckringen fylls av unket självförakt. I bokens mittenparti, ett slags ångestkoncentrat långt borta från lyckan, är smutsen så överhängande att jag blir chockad, och berättaren blir plötsligt ett slags hypersexuellt flerkön, lika hotfullt som den cementerade normaliteten. Som här, i en genialisk bild av något slags intrapsykisk Operation Grannsamverkan." Meningar som dessa finns bara på ett ställe i en daglig tidning: på kultursidan. Svåra texter kan finnas lite över allt, men texter som kraftfullt med alla medel motsätter sig att en normalt bildad läsare ska kunna förstå finns bara på kultursidan. Det är bara där man hittar orgier i abstraktioner, sökta metaforer, tung syntax, besynnerlig semantik, konstigt sammanhang (vad är det mer än den amoraliska könsuppluckringen som fylls av unket självförakt? på vad sätt är flerkön och normalitet hotande?), och förstås modeord med oklar betydelse. I det inledande citatet fattas egentligen bara hejdlös name dropping och gåtfulla referenser för att bilden av kulturprosa ska vara fulländad. Så vi tar en titt på sådant också: "Mer konsekvent än Damien Hirst, mer provocerande än Tracey Emin lyckas hon gång på gång hitta nya sätt att kortsluta den sociala dokumentarismens estetik – för att på så vis föra den ett stycke vidare." AE igen: Melin har rätt, förstås. Maken till självupptagna, inkrökta, dunkelt tänkta formuleringar får man leta efter på annat håll, utom på kultursidorna (SvD är dock aningen bättre än de andra, tycker jag mig se). Kultur-"skribenterna" verkar skriva för varandra, och vill försöka imponera inom ett litet kotteri av kolleger genom obegriplighet. Bra prosa är att försöka hitta de *rätta* formuleringarna och att kunna kommunicera. Inte att lägga ut en dimridå av ord. Att skriva det som bär men ändå är enkelt är det allra svåraste. Hemingway brukar framhållas som exempel. Enkelt, rakt, inga onödiga ord - men starkt och exakt. Inom sf kunde man framhålla t ex nyligen bortgångne Ray Bradbury; han kallades "rymdålderns poet" men snirklade inte med poesin. Eller tag Astrid Lindgren. Att skriva för barn är kanske det svåraste av allt. Hon konstlade inte till det - men det är kanske den svåraste konsten av alla. --Ahrvid -- ahrvid@xxxxxxxxxxx / Be an @SFJournalen Twitter Follower for all the latest news in short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) - och delta i FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN, info www.skriva.bravewriting.com / Om Ahrvids novellsamling Mord på månen: http://www.zenzat.se/zzfaktasi.html C Fuglesang: "stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! Nu som ljudbok: http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id=9186081462 / Läs även AE i nya Vildsint Skymningslandet, årets mest spännande antologi - finns bl a på SF-Bokhandeln! - och nya E-antologin Skottdagen, http://www.elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id=9186081454 / YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07) ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).