[SKRIVA] 2:a pris novelltävlingen: "Bortom Brahms"

(Dags för 2:a-pristagaren i novelltävlingen. Caroline menade att formateringen 
var viktig, särskilt ang ord som är i kursivt. Det bibehålls genom att jag 
postar i inmatningsläget "RTF". Tyvärr verkar vissa meningar då gå ned i 
stilgrad - kanske en bugg. Nåja. Jurykommentarer sist, från KG Johansson, 
Niklas Krog och Pia Lindestrand. --AE)
 
BORTOM BRAHMS
 
av Caroline L Jensen
 
    Det är inte möjligt, tänker Majsan när ytterdörren slås upp framför henne. 
Kvinnan som står inne i lägenhetens mörka hall ser tröttare ut än hon själv 
känner sig.  
    ?Ja?? Kvinnans röst. Knappt mer än en viskning.
    ?Jo, vi pratades vid på telefon innan idag. Om annonsen?, säger Majsan.
    ?Åh.? Kvinnan tar ett hasande steg baklänges. Inte mer än så.
    Majsan sveper med armen över barnvagnen och sin åtta veckor gamle son, som 
ligger i den. ?Kan jag köra in vagnen i hallen? Lillen sover och jag vill inte 
väcka honom.? Lillen har en mycket liten, knuten näve vilande på sin panna. 
    När kvinnan följer Majsans gest med blicken ser hon plötsligt förvirrad ut. 
Sedan säger hon: ?Nej.? Korthugget. Bestämt. Det är oväntat. Majsan känner sig 
diffust förolämpad.
     När kvinnan inte längre ser på Lillen försvinner det förvirrade uttrycket 
från hennes ögon, och hon tillägger: ?Vi kan låta dörren stå på glänt, så kan 
vagnen stå härute. Det är ingen fara. Det går snabbt.? Så vänder hon och går in 
i lägenheten.
    Majsan står och tittar ner på det lilla försvarslösa som ligger i vagnen. 
Utlämnat åt henne.  Hon känner sig lamslagen inför ansvaret.
    Han har inget att sätta emot världen. Inget. Utom mig. 
    Det är en tanke som fyller henne med både skräck och kärlek. Hon trampar 
ner hjulbromsen. Den är trög. Hon får försöka tre gånger innan den tar. Majsan 
lutar sig ner, trycker en mjuk kyss på den lilla knutna näven och stiger in i 
lägenheten. Hallen är mörk och trång. Längst in verkar den mynna i ett 
vardagsrum, men det är svårt att se. Alla persienner är nerdragna och det 
luktar instängt. Majsan stiger in i köket. Fläkten ovanför spisen brummar 
mjukt. Kvinnan står under den och röker. Lysröret ovanför diskbänken är det 
enda ljus som är påslaget.  Ett grått dammlager täcker högar av smutsig disk.
    Kvinnan viftar med cigaretten mot en kartong som står bredvid vasken. ?Den 
står där?, säger hon utan att vända sig om. 
    Majsan lyfter upp den. Vänder och vrider på den under lysröret, som om hon 
visste vad hon tittade efter. Prylen på omslagsbilden har mjuka former. Är vit 
och rosa. På dess bildskärm sitter ett fetlagt litet reklambarn och leker med 
en nalle. Det står att babymonitorn har: rechargeable batteries, chanel 
selection button, channel indication light, 3 channel selection, power 
indicator light, brightness adjustment button, 7 levels of brightness control, 
6v power adaptor, AV output jack, automatic infrared LEDs for night vision, 
microphone, 100m range, och en 1.8? TFT LCD screen.
    Det är en faslig massa ord och siffror, som Majsan inte helt förstår. Hon 
vrider på paketet igen.
    ?Fungerar den som den ska??
    Kvinnan rycker till som om hon har gått in i ett slags dvala under 
tystnaden, och en lång askpelare lossnar från hennes cigarett. Hon stirrar på 
den en stund. Sedan stoppar hon in sitt pekfinger i munnen, väter det med saliv 
och fiskar upp askan med fingertoppen. ?Ja?? Irriterat. Som om frågan varit ett 
angrepp.
    ?Ja, alltså. Jag menade inte att ? Det är bara så billigt! Jag har tittat i 
affären och den här modellen kostar över tusen kronor ny. I annonsen stod det 
att den är oanvänd??
    Kvinnan har slängt askan i vasken och sätter på kranen. ?Den har varit 
uppackad och igång. Inte mer.?
    ?Men varför det??
    Majsan hör Lillen rumstera ute i vagnen. Han kommer snart vakna. Han gillar 
inte när allting är stilla omkring honom. Majsan gräver i sin handväska efter 
pengarna.
    ?Felköp?, säger kvinnan och går tillbaka till köksfläkten. ?Jag har inget 
barn.? När hon säger ordet ?barn? spricker hennes röst och hon skakar kraftigt 
på huvudet. Sedan verkar hon samla sig. Tar ännu ett bloss.
    Galen, tänker Majsan. Det är den enda logiska förklaringen. Hon är galen. 
Hon tar fram tre hundralappar och lägger dem på diskbänken. Sedan tar hon 
kartongen. Egentligen borde hon packa upp den. Se efter så att allting finns 
med. Men hon vill plötsligt inte stanna en sekund till i den här unkna 
lägenheten.
    Kvinnan ser på lådan under Majsans arm, sedan på pengarna. Sedan börjar hon 
gråta. ?Tack!? säger hon. Tårarna strömmar plötsligt ner för hennes ansikte. ?? 
tack.? Hon lutar huvudet bakåt och släpper ut en lång suck. Sedan börjar hon 
skratta, utan att sluta gråta.
    Majsan tackar själv och skyndar sig ut till Lillen. Till ljuset. Till en 
vettigare värld. Hon lägger babymonitorn underst i vagnen och promenerar hemåt. 
Luften är klar och tunn. Vårluft.
    Så snart vagnen är i rörelse igen somnar Lillen åter djupt. En pytteliten 
fot har letat sig fram mellan filtarna, och får hennes hjärta att värka av 
kärlek hela vägen hem.
 
*
 
    Lillen vaknar just som hon kränger av sig jackan hemma i hallen. Det gör 
han alltid. Det är som om han inte kan sova ordentligt om han inte befinner sig 
i något som rör på sig. Det är väl också därför han vaknar så ofta om nätterna. 
Majsan ser fram emot att få sova en hel ostörd natt, någon gång i framtiden. 
Han ger ifrån sig ett litet pipljud och plirar mot sin mamma. Majsan lyfter upp 
och håller honom tätt intill sitt bröst. Det är dags igen. Brösten spänner och 
värker. Det börjar sticka i dem när hon håller om sin son. Mjölken rinner till 
som ett svar på närheten.
    Majsan ser på pappret som ligger på köksbordet. Hon har inte kommit närmare 
ett beslut idag heller. Skatteverket vill veta vad Lillen ska heta. Hon har tre 
månader på sig att anmäla ett namn. Efter det ? Ja, vad händer sen, egentligen? 
Delar man ut ett namn på måfå? Det vore fruktansvärt. Hon vill bara så hemskt 
gärna att det ska bli rätt. Alla de vanliga namnen känns fel. Tills vidare får 
han heta Lillen.
    Lillen bökar och grymtar mot hennes mjölkstinna bröst. Majsan släpper 
tankarna på skatteverket, sätter sig framför TV:n och ammar sin son. Efter att 
ha ätit från båda sidor rapar han och somnar igen. Majsan bullar upp 
soffkuddarna till en provisorisk liten säng och glider så försiktigt hon kan ur 
soffan. Hon täcker över honom med en pläd. Lillen andas långsamt. Majsan är 
lycklig.
  Hon går ut i hallen och plockar upp babymonitorn från vagnen. Paketet känns 
kallt i hennes händer. Som om det har absorberat den klara vårluften i sina 
pappersporer. Hon upptäcker genast att manualen saknas.
    Fan också! Jag skulle ha kollat. Jag visste det! Hon tar fram lappen med 
kvinnans nummer ur byxfickan, men tanken på att ringa henne, på att vara i den 
där hålögt galna världen, får henne att må illa.
    Det är precis vad folk som inte har spädbarn tänker om mig, tänker hon. 
    Gud så löjligt. 
    Men trots att det är just det, löjligt, så knycklar hon ihop lappen och 
slänger den i slasken.
    Hur svårt kan det vara? 
    Hon packar upp monitorn. Det ser inte särskilt komplicerat ut. Två delar. 
Ser ut lite som en walkie-talkie, fast med en liten tv-skärm på den ena och ett 
runt huvud med en kameralins på den andra. Två sladdar. En till varje del. Det 
tar Majsan en liten stund att hitta en förlängningssladd, sedan kopplar hon in 
delen med kameralinsen inne på Lillens rum. Hon ställer den i fönsterkarmen och 
riktar den så att den glor in mellan två av sängens spjälor. I mitten finns det 
en stor grå knapp och när hon trycker på den tänds en röd lampa. När hon 
trycker en gång till tänds en annan. En gång till, en tredje. Det måste vara de 
tre kanalerna. Inte för att Majsan förstår vad man ska med tre kanaler till. 
Hon låter lampan lysa på kanal ett och går för att hämta den andra delen.
    Hon kommer in vardagsrummet. Trampar på en av golvbrädorna som knarrar. 
Stelnar. Håller andan. Det är försent. Lillen börjar genast gny borta i soffan, 
och Majsan skyndar dit och lyfter upp honom. ?Förlåt mig, älskling. Det var 
inte meningen att väcka dig.?
    Bitter.
    Hon trampar alltså på en golvplanka och råkar väcka honom en endaste gång 
under de sjutton eller arton timmar om dygnet när han sover. Och hon ber honom 
om ursäkt. Inte ber han om ursäkt när han väcker henne? Inte ens de dygn då hon 
får nöja sig med två eller tre timmars sömn har han ett förlåt åt henne. Lillen 
är, på spädbarnsvis, fullständigt egoistisk. 
    Han kisar upp mot henne med mörkt glittrande ögon och bitterheten 
försvinner. Kvar finns bara trötthet och kärlek. Majsan lyfter upp honom i 
famnen.
    ?Kom ska du få se något fint, gullunge?, säger hon. Det är inte som att han 
håller henne vaken om nätterna med flit. Han skulle säkert hellre sova gott 
natten igenom, om han hade något val. Hon håller Lillen tätt intill sig. Bär in 
honom i barnkammaren medan hon täcker hans späda ansikte med kyssar. I natt 
svor hon åt honom när han vaknade och ville ha sin napp för femte gången på två 
timmar. Hon gråter lite på väg in till Lillens rum. Han fortsätter tyst att 
plira upp mot henne. Det är inte mycket mer han kan göra. Bitterheten har 
försvunnit och ersatts av en molande sorg. Det här är också normalt, säger man. 
Blödigheten. Känslostormarna. Inte lätt att vara nybliven mamma. Särskilt inte, 
säger man och ser medlidsamt på henne, utan att ha en pappa till knytet. Hon 
lägger ner Lillen i spjälsängen och han ger ifrån sig ett gurglande. Sedan en 
ljudlig fjärt. Majsan skrattar till.
    ?Verkligen? Ur den lilla kroppen??
    Lillen ser nöjd ut och fokuserar blicken på mobilen som dinglar ovanför 
hans huvud. Majsan sätter igång den. Mulliga stjärnor och en måne i glittrigt 
silver och guld roterar långsamt till tonerna av Brahms vaggvisa. Lillen hickar 
till. Det är hans gladaste uttryck och Majsans hjärta värker av längtan efter 
att få höra hans första skratt. Hon är säker på att han kommer bli ett barn som 
skrattar mycket. Ett kärleksfullt barn. 
    Hon backar ett steg och sätter på skärmen som hon har i handen. Det brusar 
högt och Lillen rycker till. Hon sänker ljudet samtidigt som hon går ut ur 
rummet. På skärmen utkämpar vita och svarta myror ett intensivt krig. Hon 
trycker på kanalväljaren tills den står på nummer ett, precis som sändarens, 
och plötsligt visar skärmen en bild. Ett hörn av spjälsängen. Hon kan höra 
mobilens melodi genom högtalaren. Någon bebis syns inte till. Panik. Med en 
gång. Hennes barn, och han låg ju där, alldeles nyss! Hon ställer ifrån sig 
mottagaren på vardagsrumsbordet och springer tillbaka in till Lillen. Var har 
han tagit vägen? 
    När hon kommer in i rummet är hon nära att börja gråta igen. Lillen ligger 
där. Ser på det som seglar fram ovanför hans huvud. Majsan lutar sig in över 
spjälsängen och riktar med en utsträckt arm sändarens kameralins så gott hon 
kan mot sig själv. Lillen får tag i hennes hår och kluckar förtjust när det 
fastnar mellan hans fingrar. Det gör lite ont, men är samtidigt så sött, så 
sött. Hon skrattar och lösgör sig.
    När han kan se stjärnorna som dansar fram genom luften igen lyfter Lillen 
plötsligt ena armen mot dem. Den rycker och far fram och tillbaka, 
okontrollerat, som om han led av Parkinsons, men ändå.
    Det där var första gången han sträckte sig efter något! 
   Lillen utvecklas. Växer. Ett tecken på att myllan som är hans mamma är 
närande, trots allt. Majsan ler brett när hon går tillbaka in i vardagsrummet 
och tittar på skärmen. Nu syns hela den övre halvan av spjälsängen tydligt. 
Stjärnor seglar in och ut ur bild till ljudet av spröda, spelande klockor och 
där, under alltihop, ligger Lillen. Fridfullt. Majsan håller upp monitorn 
alldeles framför ögonen.
    Sover han? 
    Nyss hade han gurglat och sträckt sig efter mobilen. Nu är ögonen slutna 
och hans kropp alldeles stilla. Hon tycker sig höra andetag strax bortom 
Brahms. Långa och lugna babyandetag. Hon stänger av monitorn och smyger 
tillbaka till Lillens rum för att stänga av mobilen. Kanske kommer hon hinna 
göra en kopp kaffe.  Dricka den sittande, i lugn och ro. Men när Majsan kommer 
in i rummet vänder Lillen huvudet åt hennes håll och kluckar lika livligt som 
förut.
    Konstigt, tänker Majsan medan hon lyfter upp honom, att bara kunna slå av 
och på så där.
 
*
 
    Klockan åtta samma kväll sitter Majsan och tittar slött på TV. Lillen sover 
bredvid henne i sin vagn. Hon har ena foten på ett av vagnens hjul och gungar 
den försiktigt fram och tillbaka. På TV visas någon komediserie. Det är svårt 
för Majsan att hänga med i intrigen. Amningsdemens, kallar man det på BVC. 
Naturens sätt att se till att en nybliven mor enbart koncentrerar sig på sitt 
barn. En bra tanke, men också anledningen till att hon de senaste veckorna har 
hittat en kopp kaffe inställd i badrumsskåpet, sin mobil i mikrovågsugnen och 
att hon flera gånger varje dag kommer in i ett rum utan att veta varför hon har 
gått dit. Amningsdemens. Och sömnbrist. Hon har lärt sig många nya begrepp på 
sistone. Kärlek är ett av dem.
    Det är bara att konstatera. Ingen har kunnat förbereda henne på hur trött 
hon skulle vara efter några veckor som nybliven mamma. Inte heller har hon 
varit beredd på den här känslan av självutplånande kärlek. En känsla så stark 
att den gör ont. Konstant. Men på ett skönt sätt. Majsan sitter i en halvtimme 
till och försöker hänga med i ännu en TV-series intrig. Sedan går det inte 
längre. Hon är tvungen att sova. För att inte väcka Lillen struntar hon i att 
lyfta över honom i spjälsängen. Kör bara in vagnen på hans rum.
    ?Sov gott, min lille ängel?, viskar hon och stänger försiktigt dörren, 
sedan lägger hon sig på soffan under en filt. 
    Babymonitorn står på vardagsrumsbordet framför henne. Skärmen visar en tom 
spjälsäng. En tom spjälsäng, gröntonad av kamerans mörkerseende. Det ser lite 
kusligt ut. Bilden ser ut som det gör på film när någon tittar igenom en kikare 
med nattsikte, och det för Majsans tankar till krig och smygande skurkar. Det 
är obehagligt. Krig. Så många söner som dör. Så många mammor som också gör det, 
i själen. Hon känner hur tårarna vill tränga fram igen och bilden av den gröna, 
tomma spjälsängen blir allt mer outhärdlig. Hon vänder på monitorn så att den 
står med sidan mot henne. Det känns bättre. Sedan tänker hon på Lillen. På hur 
han lyfte sin lilla arm mot mobilen. En värme sprider sig i Majsans kropp och 
snart glider hon djupt ner i en drömlös sömn. Själva insomnandet är så 
intensivt att det för med sig stickningar i hela kroppen. Som tusen nålar av 
utmattning. Det är också något nytt. Något moderskapsrelaterat. Hon somnar med 
ett leende på läpparna.
 
*
 
    En kvart senare sätter sig Majsan rakt upp i soffan. Lillen vrålar. Han 
skriker utdraget. Djupare ur lungorna än hon någonsin har hört honom göra. Hon 
har aldrig hört något liknande. Filten faller till golvet. Majsan far upp och 
springer till Lillens rum. Slår upp dörren så häftigt att den slår i väggen, 
och hon börjar trösta honom redan på avstånd.
    ?Så ja, så ja, älskling. Mamma är??
    Lillen ligger alldeles stilla i vagnen och andas djupt. Hans ögon är 
slutna. Ögonlocken rör sig en aning och hans ena hand rycker lite till ljudet 
av hennes röst. Majsan stannar. Tystnar. Står där med all sin tröst i 
beredskap, utan att ha någonstans att göra av den.
    Var det en mardröm? Och var den i så fall min eller hans?
    Det vore inte första gången hon drömmer att hennes son är i fara, skriker 
och behöver räddas. Hon tittar ner i vagnen igen. Han ser inte ut som om han 
nyss drömt en mardröm. Majsan backar ut ur rummet och drar försiktigt igen 
dörren. Hon hoppas att det är hon som drömt.
    Om jag kunde skulle jag ta alla hans framtida mardrömmar och ge dem till 
mig själv, tänker hon. 
 
*
 
    Hon lägger sig tillrätta i soffan igen. Hennes ögon känns svullna och det 
svider i dem av trötthet, men det kommer ta en stund att somna om. Adrenalinet 
pumpar. Det gör ingenting. Jag kan ta det. Bara Lillen sover lugnt. Hon 
slötittar på någon halvdålig sjukhusserie. Efter en halvtimme sover hon igen.
    Strax efter elva vaknar Lillen och är hungrig. Allt är precis som vanligt. 
Han gnyr, pyser och bökar runt i sängen, och Majsan vaknar lugnt. Hon ammar 
honom och han somnar om nästan genast. Den här gången lägger hon över honom i 
spjälsängen, sedan tar hon med sig monitorn till sin egen säng. Det kan bli en 
bra natt. Hon har redan fått två timmars sömn. Det kan bli så mycket som tre 
timmar till om hon har tur. Hon lägger sig och somnar med en gång.
 
*
 
    Det tar, än en gång, exakt en kvart innan Majsan väcks av Lillens tjut. Det 
ringer i hennes öron. Låter det inte lite overkligt? Inte riktigt som Lillen? 
Som om det kunde vara ett drömskrik som bara finns i hennes eget huvud. 
Babymonitorn står på nattygsbordet. Hon sträcker sig efter den. Gnuggar sig i 
ögonen. Fokuserar på skärmen.
    Lillen ligger i sin säng med vitt uppspärrade ögon och mun. Hans armar 
fäktar i luften och kroppen vrider sig som om den försöker komma undan något. 
Ett dödligt grepp. Till och med i det gröntonade ljuset kan hon se att han är 
mörkt röd i ansiktet. Av att kämpa. Majsan skriker, slänger monitorn ifrån sig 
på sängen och springer in till Lillen. ?Stackars liten, mamma är här, så, så, 
älskling ??
    Hon slår upp dörren till hans rum och möts av rofylld tystnad. Men bilden 
av Lillens kamp är så stark att hon inte märker det. Hon rusar fram till 
spjälsängen och sticker ner händerna för att lyfta upp honom. Inte förrän hon 
faktiskt når honom, och får tag i hans lugnt sovande kropp, inser Majsan att 
Lillen sover. Lugnt och stilla. Han vrider sig en aning mot hennes händer. 
Stönar en gång och vänder sitt huvud in mot väggen. Men han sover. Majsans 
underläpp darrar till och hennes ögon fylls med tårar.
 
    Håller jag på att bli galen? 
 
    Jag SÅG honom. Han var vaken. Och vettskrämd! Jag SÅG det. Hans ögon var 
öppna, och han skrek, och skrek!  Men oavsett vad hon har eller inte har sett 
så ligger Lillen alldeles fridfullt och sover.
    Majsan börjar gråta. 
    Hon vill inte att det hon har sett på skärmen ska vara en dröm. Vill inte 
att hennes fantasi ska kunna vara så grym mot den hon älskar så häftigt. Men 
samtidigt ...
    ? hellre det än att det faktiskt hände.
    Ja. Givetvis.
För andra gången samma natt backar Majsan ut ur sin sons rum. Hon skakar på 
huvudet och torkar sig i ögonen med knogarna. Babymonitorn ligger slängd i 
sängens fotände. Det känns som att det kan vara den. Som ger henne mardrömmar. 
Hon plockar upp den och stänger av. Hon kommer höra honom ändå. Sedan somnar 
Majsan ovanpå sitt täcke, fullständigt utmattad.
 
    Klockan fyra på morgonen är det dags att amma igen. Majsan hämtar över 
Lillen till sin egen säng i ett sömndrucket töcken, och ammar honom liggande på 
sidan. Sedan somnar de där tillsammans, tätt intill varandra. Sover gott båda 
två tills klockan är kvart i sex och Lillen bestämmer sig för att det är morgon 
och dags att stiga upp. Som alla andra morgnar kan Majsan inte annat än lyda.
 
*
 
    På eftermiddagen ägnar Majsan en av Lillens sovstunder åt att söka på nätet 
efter texter om spädbarn och mardrömmar. Det verkar som att ingen riktigt vet 
något. Hon ringer BVC. Sköterskan som svarar föreslår att det troligen är 
Majsan själv som har drömt.  Det är svårt att vara nybliven mamma, får Majsan 
veta. Hon bör se till att få avlastning. En natt. Få sova. Åtta veckors 
sömnbrist kan göra vem som helst tokig. Vimsig, till och med.
    ?Jag vet. Jag har själv tre ungar?, säger sköterskan och skrattar.
    Majsan lägger på luren. Vem kan avlasta henne? Lillens pappa har aldrig 
funnits med i bilden. Om man nu inte räknar den där enda natten de tillbringade 
ihop efter en dansbandskväll i Folkets Park.  Någon nära släkt har hon inte. 
Inte heller någon väninna med barn, som skulle kännas trygg att lämna Lillen 
till över en natt. Ingen. Helt enkelt.
    ?Jag har själv tre ungar.?
    Ja, precis. Majsan tvivlar på att sköterskan på BVC är lika ?själv? som 
hon, men detta med spädbarn och sömnbrist är något som folk tar itu med världen 
över, varje dag. Till och med tvillingar. Eller ännu fler. På en gång. Bara 
tanken ger henne kallsvett. Lillen börjar skrika.
    Folk klarar det här. Hela tiden. Det kommer jag också att göra, tänker 
Majsan och hämtar bärselen.
 
*
 
    När det är dags för Lillens sena middagslur lägger hon honom i spjälsängen 
och sätter sig vid köksbordet för att ta itu med namnfrågan. Efter en liten 
stund börjar skriken i monitorn. Den här gången tar hon den med sig bort till 
Lillens sovrum. Hon gläntar försiktigt på dörren och kikar in. I sängen ligger 
Lillen och sover. På skärmen kämpar han. Som om det gällde livet. En skakning 
fortplantar sig genom Majsans kropp och hennes ben blir svaga. Hon skakar på 
huvudet. Tittar på monitorn och sedan in i rummet. 
    Det här kan inte hända!  
    Hon skakar kraftigare på sitt huvud och plötsligt känns hennes blåsa 
överfull. Då vaknar Lillen till inne i sängen. Väckt av sina egna skrik i 
monitorn. Majsan ställer ner apparaten på ett litet bord och går in. Den gröna 
skärmen visar ett spädbarn som slutar röra sig i takt med att Lillen vaknar. 
Babyn på skärmen sover när Lillen har vaknat. 
 
*
 
    När hon senare samma kväll lägger Lillen för natten ställer Majsan över 
både sändare och mottagare på kanal 2 istället för kanal 1. 
    Det kanske är störningar, tänker hon. 
    I övrigt ser kvällen ut som de brukar. Livet har blivit ställt på ända, och 
samtidigt väldigt enformigt. Vid tiotiden slumrar Majsan framför ett 
frågesportprogram. Kvart över tio börjar skriken flöda ur den lilla apparaten. 
Majsan kämpar sig upp genom sömnens dimmor.
    Jag kommer att bli galen. Fullständigt. Spritt språngande.
   Hon sträcker sig efter babymonitorn, men det är som om handen inte vill lyda 
henne. Hon har börjat hata den lilla grejen. Hon sänker volymen utan att titta 
på skärmen och lyssnar spänt ut mot hallen. Mot Lillens sovrum. Det är tyst i 
lägenheten. Majsan tar ett djupt andetag och vänder skärmen mot sig utan att 
sätta på ljudet.  Det hon ser får henne att slå handen för munnen.
    Händer. Eller snarare skuggan av ett par händer. I sängen. Hos Lillen! 
Majsan biter sig i knogen och ser på hur skugghänderna drar och sliter i hennes 
barn. Lillen kämpar emot så gott han kan. Hans ansikte är mörkt av ansträngning 
igen. Det spelar ingen roll att det är tyst i lägenheten. Något ursprungligt 
inom henne tar över och hon kastar babymonitorn ifrån sig. Rusar in till honom. 
Redo att försvara sitt barn med sitt eget liv.
    Lillens rum är tyst och tomt, så när som på Lillen själv som ligger och 
snusar. Gråtande springer Majsan in på toaletten och slänger igen dörren bakom 
sig. Hon sjunker ihop på badrumsmattan medan bilden av de där skuggorna som 
sliter i hennes barn spelas upp inom henne, om och om igen. 
    Är jag sjuk i huvudet? Vill jag honom illa, undermedvetet? Är det därför 
jag ser och hör i syne?
    Hennes kropp konvulserar och hon kryper bort till toalettstolen och kräks.
 
    Den natten vaknar Lillen inte klockan fyra på morgonen för att amma, men 
det är inget Majsan kan glädja sig åt. Monitorn väcker henne tre gånger till 
innan klockan hinner bli sex på morgonen. Varje gång med bilden av de där 
hemska händerna på skärmen. Men hon kan inte stänga av den. Vågar inte.
 
*
 
    Nästa natt sitter Majsan vid köksbordet med babymonitorn framför sig, fast 
besluten att titta på skärmen hela natten igenom. Köket doftar av starkt kaffe. 
Vid elva, strax efter att Lillen har fått sitt första nattmål och somnat om, 
ser hon hur skuggorna börjar dyka upp i utkanten av bilden. Det är som om de 
samlar ihop sig och långsamt, långsamt driver in mot Lillens kropp. Söker. 
Tills de finner honom och börjar slita, trycka och dra. Lillen på skärmen 
börjar vrida sig. Sedan syns två tydliga, ljusgröna punkter när han slår upp 
ögonen och börjar gråta. 
    Majsan reser sig från köksbordet, går tyst till Lillens rum och tittar in. 
Stillhet. Lugna andetag. Hennes älskade pojke. Sover gott. Det som händer på 
monitorns skärm händer inte i verkligheten. Plötsligt är det något som klickar 
till inuti hennes huvud. Monitorn står ute i köket och spelar upp sina 
fasansfulla scener, men en strömbrytare inne i Majsan har slagits till och hon 
orkar inte bry sig om den där låtsaspojken längre. Har inte kraft att känna 
något inför det hon ser och hör. Med hasande steg går hon tillbaka till köket, 
slår upp ännu en kopp kaffe och sätter sig sedan ner för att titta färdigt på 
det som kommer ske på skärmen.
    Majsan ser sin egen son, snart nio veckor gammal, bli mördad i sin 
spjälsäng. Av händer av skugga och rök som tycks sträcka sig ner mot honom från 
ungefär där kameran står. Så snart scenen är över och pojken på filmen har 
slutat kämpa börjar det om från början. Majsans tårar börjar rinna. Efter fyra 
gånger reser hon sig upp, gräver fram lappen med kvinnans telefonnummer ur 
slasken, och ringer upp. Klockan är två på natten men kvinnan i andra änden 
svarar efter några signaler.
    ?Hallå??
    Majsan öppnar munnen. Stänger den igen. Sedan lägger hon på luren. Hon 
vilar huvudet mot köksbordet och stirrar på skärmen där det ohyggliga håller på 
att ske ännu en gång. 
    Vad ska jag ta mig till?
    Hon märker inte när hon somnar.
 
*
 
    Inne på sitt rum vaknar Lillen och spärrar upp sina små ögon i mörkret. Han 
tittar upp på stjärnorna och månen som hänger stilla ovanför, och sedan på det 
nya, röda ögat som sitter i hans fönsterkarm och stirrar på honom. Han tycker 
inte om det. Bara inte de där sakerna kommer ut igen. De som gör honom illa.
    De som är som händer. Men inte alls som mammas, som klappar, smeker och 
tröstar. De får honom att vilja kalla och kalla och kalla på varma, trygga 
mamma. Att tänka på mamma gör honom lugn och varm igen en liten stund. Sedan 
börjar den där röken sippra ut ur ögat. Lillen kissar på sig och börjar gny. 
Vrider kroppen hit och dit. När röken blir till en hand öppnar han sin lilla 
mun och skriker för allt vad han är värd.
 
    Vid köksbordet sover Majsan med huvudet tungt lutat mot bordsskivan. När 
hon hör Lillens skrik igenom drömmen rycker hon till. Mumlar lite i sömnen.
Inne i spjälsängen har händerna fått ett hårt grepp om Lillen. Starkare än 
någonsin. Han är hes av allt skrikande. När händerna lyfter upp honom och 
börjar slå honom mot spjälorna sluter sig Lillens själ inåt. In i sig själv. 
Skriken blir allt svagare. Han kommer inte orka kämpa mycket längre. Han kallar 
och kallar och kallar. Nu finns det inte mycket kvar i honom som kan göra det. 
En gång till kommer han orka. Han måste. Mamma.
    Lillen ger upp sitt livs högsta, och sista, vrål strax innan hans lilla 
nacke går av mot en av spjälorna.
    Vid bordet rycker Majsan till, sätter sig yrvaket upp. Tar upp monitorn och 
håller den hårt tryckt mot sin mun. ?HÅLL KÄFTEN JÄVLA MONITORJÄVEL!? skriker 
hon rakt in i högtalaren, så högt att något i hennes hals ger vika. Sedan 
slänger hon den tvärs över rummet, och somnar om. Lutad över köksbordet. På 
golvet ligger monitorn. Skärmen visar en vaken, leende lite baby som lugnt 
plirar upp på sin mobil. Sedan börjar barnet på skärmen att lösas upp, bli till 
sjok av tunn rök. Efter en stund visar monitorn bara en tom säng. Mobilen 
börjar plötsligt spela. Brahms vaggvisa fyller lägenheten. I spjälsängen ligger 
Lillen. Död.
 
*
 
    Elin tycker inte om lägenheten. Den är mörk och dyster. Alla persienner är 
nerdragna och det luktar unket och instängt. Hon vänder och vrider på 
apparaten. Det är ett kap. Bara tre hundra spänn. 
    ?Varför är den så billig?? frågar hon kvinnan med de trötta ögonen.
    ?Felköp. Jag har inget barn?, svarar Majsan med kraxande röst.
    Fy fan, hon är ju galen. Jag måste härifrån, tänker Elin, halar fram tre 
hundralappar, lägger dem på köksbänken och tar kartongen med babymonitorn. I 
samma stund börjar Majsan att gråta.
    Elin skyndar sig ut genom ytterdörren, till barnvagnen som står parkerad 
utanför. 
    ?Tack. Tack!? ropar Majsan efter henne och ömsom gråter, ömsom skrattar.
    Elin ryser, slår igen dörren bakom sig och skyndar ut i försommarvärmen. 
 
    Inuti babymonitorn slår ett mycket litet räkneverk om. Från 232 till 233. 
 
-----
 
Juryns kommentarer:
 
KGJ: Ångesten över att finna sig vara förälder har externaliserats förr men 
sällan med ett sådant strypgrepp. Brahms vaggvisa blir nog aldrig vad den har 
varit.

NK: Inkännande bebishistoria med mängder av betraktelser som känns 
självupplevda och som ger den smygande skräcken extra bett. Jag kommer aldrig 
att lita på en babymonitor igen.

PL: En krypande obehaglig stämning grundläggs redan i första meningen och 
bibehålls fram till det skakande slutet. En ensam mor älskar sin nyfödde son 
över allt annat men hon är också mycket trött av alla vaknätter. 
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Be an @SFJournalen Twitter Follower for all the latest 
news in short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur 
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) / Om Ahrvids novellsamling Mord 
på månen: http://www.zenzat.se/zzfaktasi.html C Fuglesang: "stor 
förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! / Läs AE i 
nya Vildsint Skymningslandet, årets mest spännande antologi - finns bl a på 
SF-Bokhandeln! / YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)         
                               
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- 
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: