[SKRIVA] 2:a pris novelltävlingen: "Bortom Brahms"
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Wed, 12 Oct 2011 07:56:40 +0200
(Dags för 2:a-pristagaren i novelltävlingen. Caroline menade att formateringen
var viktig, särskilt ang ord som är i kursivt. Det bibehålls genom att jag
postar i inmatningsläget "RTF". Tyvärr verkar vissa meningar då gå ned i
stilgrad - kanske en bugg. Nåja. Jurykommentarer sist, från KG Johansson,
Niklas Krog och Pia Lindestrand. --AE)
BORTOM BRAHMS
av Caroline L Jensen
Det är inte möjligt, tänker Majsan när ytterdörren slås upp framför henne.
Kvinnan som står inne i lägenhetens mörka hall ser tröttare ut än hon själv
känner sig.
?Ja?? Kvinnans röst. Knappt mer än en viskning.
?Jo, vi pratades vid på telefon innan idag. Om annonsen?, säger Majsan.
?Åh.? Kvinnan tar ett hasande steg baklänges. Inte mer än så.
Majsan sveper med armen över barnvagnen och sin åtta veckor gamle son, som
ligger i den. ?Kan jag köra in vagnen i hallen? Lillen sover och jag vill inte
väcka honom.? Lillen har en mycket liten, knuten näve vilande på sin panna.
När kvinnan följer Majsans gest med blicken ser hon plötsligt förvirrad ut.
Sedan säger hon: ?Nej.? Korthugget. Bestämt. Det är oväntat. Majsan känner sig
diffust förolämpad.
När kvinnan inte längre ser på Lillen försvinner det förvirrade uttrycket
från hennes ögon, och hon tillägger: ?Vi kan låta dörren stå på glänt, så kan
vagnen stå härute. Det är ingen fara. Det går snabbt.? Så vänder hon och går in
i lägenheten.
Majsan står och tittar ner på det lilla försvarslösa som ligger i vagnen.
Utlämnat åt henne. Hon känner sig lamslagen inför ansvaret.
Han har inget att sätta emot världen. Inget. Utom mig.
Det är en tanke som fyller henne med både skräck och kärlek. Hon trampar
ner hjulbromsen. Den är trög. Hon får försöka tre gånger innan den tar. Majsan
lutar sig ner, trycker en mjuk kyss på den lilla knutna näven och stiger in i
lägenheten. Hallen är mörk och trång. Längst in verkar den mynna i ett
vardagsrum, men det är svårt att se. Alla persienner är nerdragna och det
luktar instängt. Majsan stiger in i köket. Fläkten ovanför spisen brummar
mjukt. Kvinnan står under den och röker. Lysröret ovanför diskbänken är det
enda ljus som är påslaget. Ett grått dammlager täcker högar av smutsig disk.
Kvinnan viftar med cigaretten mot en kartong som står bredvid vasken. ?Den
står där?, säger hon utan att vända sig om.
Majsan lyfter upp den. Vänder och vrider på den under lysröret, som om hon
visste vad hon tittade efter. Prylen på omslagsbilden har mjuka former. Är vit
och rosa. På dess bildskärm sitter ett fetlagt litet reklambarn och leker med
en nalle. Det står att babymonitorn har: rechargeable batteries, chanel
selection button, channel indication light, 3 channel selection, power
indicator light, brightness adjustment button, 7 levels of brightness control,
6v power adaptor, AV output jack, automatic infrared LEDs for night vision,
microphone, 100m range, och en 1.8? TFT LCD screen.
Det är en faslig massa ord och siffror, som Majsan inte helt förstår. Hon
vrider på paketet igen.
?Fungerar den som den ska??
Kvinnan rycker till som om hon har gått in i ett slags dvala under
tystnaden, och en lång askpelare lossnar från hennes cigarett. Hon stirrar på
den en stund. Sedan stoppar hon in sitt pekfinger i munnen, väter det med saliv
och fiskar upp askan med fingertoppen. ?Ja?? Irriterat. Som om frågan varit ett
angrepp.
?Ja, alltså. Jag menade inte att ? Det är bara så billigt! Jag har tittat i
affären och den här modellen kostar över tusen kronor ny. I annonsen stod det
att den är oanvänd??
Kvinnan har slängt askan i vasken och sätter på kranen. ?Den har varit
uppackad och igång. Inte mer.?
?Men varför det??
Majsan hör Lillen rumstera ute i vagnen. Han kommer snart vakna. Han gillar
inte när allting är stilla omkring honom. Majsan gräver i sin handväska efter
pengarna.
?Felköp?, säger kvinnan och går tillbaka till köksfläkten. ?Jag har inget
barn.? När hon säger ordet ?barn? spricker hennes röst och hon skakar kraftigt
på huvudet. Sedan verkar hon samla sig. Tar ännu ett bloss.
Galen, tänker Majsan. Det är den enda logiska förklaringen. Hon är galen.
Hon tar fram tre hundralappar och lägger dem på diskbänken. Sedan tar hon
kartongen. Egentligen borde hon packa upp den. Se efter så att allting finns
med. Men hon vill plötsligt inte stanna en sekund till i den här unkna
lägenheten.
Kvinnan ser på lådan under Majsans arm, sedan på pengarna. Sedan börjar hon
gråta. ?Tack!? säger hon. Tårarna strömmar plötsligt ner för hennes ansikte. ??
tack.? Hon lutar huvudet bakåt och släpper ut en lång suck. Sedan börjar hon
skratta, utan att sluta gråta.
Majsan tackar själv och skyndar sig ut till Lillen. Till ljuset. Till en
vettigare värld. Hon lägger babymonitorn underst i vagnen och promenerar hemåt.
Luften är klar och tunn. Vårluft.
Så snart vagnen är i rörelse igen somnar Lillen åter djupt. En pytteliten
fot har letat sig fram mellan filtarna, och får hennes hjärta att värka av
kärlek hela vägen hem.
*
Lillen vaknar just som hon kränger av sig jackan hemma i hallen. Det gör
han alltid. Det är som om han inte kan sova ordentligt om han inte befinner sig
i något som rör på sig. Det är väl också därför han vaknar så ofta om nätterna.
Majsan ser fram emot att få sova en hel ostörd natt, någon gång i framtiden.
Han ger ifrån sig ett litet pipljud och plirar mot sin mamma. Majsan lyfter upp
och håller honom tätt intill sitt bröst. Det är dags igen. Brösten spänner och
värker. Det börjar sticka i dem när hon håller om sin son. Mjölken rinner till
som ett svar på närheten.
Majsan ser på pappret som ligger på köksbordet. Hon har inte kommit närmare
ett beslut idag heller. Skatteverket vill veta vad Lillen ska heta. Hon har tre
månader på sig att anmäla ett namn. Efter det ? Ja, vad händer sen, egentligen?
Delar man ut ett namn på måfå? Det vore fruktansvärt. Hon vill bara så hemskt
gärna att det ska bli rätt. Alla de vanliga namnen känns fel. Tills vidare får
han heta Lillen.
Lillen bökar och grymtar mot hennes mjölkstinna bröst. Majsan släpper
tankarna på skatteverket, sätter sig framför TV:n och ammar sin son. Efter att
ha ätit från båda sidor rapar han och somnar igen. Majsan bullar upp
soffkuddarna till en provisorisk liten säng och glider så försiktigt hon kan ur
soffan. Hon täcker över honom med en pläd. Lillen andas långsamt. Majsan är
lycklig.
Hon går ut i hallen och plockar upp babymonitorn från vagnen. Paketet känns
kallt i hennes händer. Som om det har absorberat den klara vårluften i sina
pappersporer. Hon upptäcker genast att manualen saknas.
Fan också! Jag skulle ha kollat. Jag visste det! Hon tar fram lappen med
kvinnans nummer ur byxfickan, men tanken på att ringa henne, på att vara i den
där hålögt galna världen, får henne att må illa.
Det är precis vad folk som inte har spädbarn tänker om mig, tänker hon.
Gud så löjligt.
Men trots att det är just det, löjligt, så knycklar hon ihop lappen och
slänger den i slasken.
Hur svårt kan det vara?
Hon packar upp monitorn. Det ser inte särskilt komplicerat ut. Två delar.
Ser ut lite som en walkie-talkie, fast med en liten tv-skärm på den ena och ett
runt huvud med en kameralins på den andra. Två sladdar. En till varje del. Det
tar Majsan en liten stund att hitta en förlängningssladd, sedan kopplar hon in
delen med kameralinsen inne på Lillens rum. Hon ställer den i fönsterkarmen och
riktar den så att den glor in mellan två av sängens spjälor. I mitten finns det
en stor grå knapp och när hon trycker på den tänds en röd lampa. När hon
trycker en gång till tänds en annan. En gång till, en tredje. Det måste vara de
tre kanalerna. Inte för att Majsan förstår vad man ska med tre kanaler till.
Hon låter lampan lysa på kanal ett och går för att hämta den andra delen.
Hon kommer in vardagsrummet. Trampar på en av golvbrädorna som knarrar.
Stelnar. Håller andan. Det är försent. Lillen börjar genast gny borta i soffan,
och Majsan skyndar dit och lyfter upp honom. ?Förlåt mig, älskling. Det var
inte meningen att väcka dig.?
Bitter.
Hon trampar alltså på en golvplanka och råkar väcka honom en endaste gång
under de sjutton eller arton timmar om dygnet när han sover. Och hon ber honom
om ursäkt. Inte ber han om ursäkt när han väcker henne? Inte ens de dygn då hon
får nöja sig med två eller tre timmars sömn har han ett förlåt åt henne. Lillen
är, på spädbarnsvis, fullständigt egoistisk.
Han kisar upp mot henne med mörkt glittrande ögon och bitterheten
försvinner. Kvar finns bara trötthet och kärlek. Majsan lyfter upp honom i
famnen.
?Kom ska du få se något fint, gullunge?, säger hon. Det är inte som att han
håller henne vaken om nätterna med flit. Han skulle säkert hellre sova gott
natten igenom, om han hade något val. Hon håller Lillen tätt intill sig. Bär in
honom i barnkammaren medan hon täcker hans späda ansikte med kyssar. I natt
svor hon åt honom när han vaknade och ville ha sin napp för femte gången på två
timmar. Hon gråter lite på väg in till Lillens rum. Han fortsätter tyst att
plira upp mot henne. Det är inte mycket mer han kan göra. Bitterheten har
försvunnit och ersatts av en molande sorg. Det här är också normalt, säger man.
Blödigheten. Känslostormarna. Inte lätt att vara nybliven mamma. Särskilt inte,
säger man och ser medlidsamt på henne, utan att ha en pappa till knytet. Hon
lägger ner Lillen i spjälsängen och han ger ifrån sig ett gurglande. Sedan en
ljudlig fjärt. Majsan skrattar till.
?Verkligen? Ur den lilla kroppen??
Lillen ser nöjd ut och fokuserar blicken på mobilen som dinglar ovanför
hans huvud. Majsan sätter igång den. Mulliga stjärnor och en måne i glittrigt
silver och guld roterar långsamt till tonerna av Brahms vaggvisa. Lillen hickar
till. Det är hans gladaste uttryck och Majsans hjärta värker av längtan efter
att få höra hans första skratt. Hon är säker på att han kommer bli ett barn som
skrattar mycket. Ett kärleksfullt barn.
Hon backar ett steg och sätter på skärmen som hon har i handen. Det brusar
högt och Lillen rycker till. Hon sänker ljudet samtidigt som hon går ut ur
rummet. På skärmen utkämpar vita och svarta myror ett intensivt krig. Hon
trycker på kanalväljaren tills den står på nummer ett, precis som sändarens,
och plötsligt visar skärmen en bild. Ett hörn av spjälsängen. Hon kan höra
mobilens melodi genom högtalaren. Någon bebis syns inte till. Panik. Med en
gång. Hennes barn, och han låg ju där, alldeles nyss! Hon ställer ifrån sig
mottagaren på vardagsrumsbordet och springer tillbaka in till Lillen. Var har
han tagit vägen?
När hon kommer in i rummet är hon nära att börja gråta igen. Lillen ligger
där. Ser på det som seglar fram ovanför hans huvud. Majsan lutar sig in över
spjälsängen och riktar med en utsträckt arm sändarens kameralins så gott hon
kan mot sig själv. Lillen får tag i hennes hår och kluckar förtjust när det
fastnar mellan hans fingrar. Det gör lite ont, men är samtidigt så sött, så
sött. Hon skrattar och lösgör sig.
När han kan se stjärnorna som dansar fram genom luften igen lyfter Lillen
plötsligt ena armen mot dem. Den rycker och far fram och tillbaka,
okontrollerat, som om han led av Parkinsons, men ändå.
Det där var första gången han sträckte sig efter något!
Lillen utvecklas. Växer. Ett tecken på att myllan som är hans mamma är
närande, trots allt. Majsan ler brett när hon går tillbaka in i vardagsrummet
och tittar på skärmen. Nu syns hela den övre halvan av spjälsängen tydligt.
Stjärnor seglar in och ut ur bild till ljudet av spröda, spelande klockor och
där, under alltihop, ligger Lillen. Fridfullt. Majsan håller upp monitorn
alldeles framför ögonen.
Sover han?
Nyss hade han gurglat och sträckt sig efter mobilen. Nu är ögonen slutna
och hans kropp alldeles stilla. Hon tycker sig höra andetag strax bortom
Brahms. Långa och lugna babyandetag. Hon stänger av monitorn och smyger
tillbaka till Lillens rum för att stänga av mobilen. Kanske kommer hon hinna
göra en kopp kaffe. Dricka den sittande, i lugn och ro. Men när Majsan kommer
in i rummet vänder Lillen huvudet åt hennes håll och kluckar lika livligt som
förut.
Konstigt, tänker Majsan medan hon lyfter upp honom, att bara kunna slå av
och på så där.
*
Klockan åtta samma kväll sitter Majsan och tittar slött på TV. Lillen sover
bredvid henne i sin vagn. Hon har ena foten på ett av vagnens hjul och gungar
den försiktigt fram och tillbaka. På TV visas någon komediserie. Det är svårt
för Majsan att hänga med i intrigen. Amningsdemens, kallar man det på BVC.
Naturens sätt att se till att en nybliven mor enbart koncentrerar sig på sitt
barn. En bra tanke, men också anledningen till att hon de senaste veckorna har
hittat en kopp kaffe inställd i badrumsskåpet, sin mobil i mikrovågsugnen och
att hon flera gånger varje dag kommer in i ett rum utan att veta varför hon har
gått dit. Amningsdemens. Och sömnbrist. Hon har lärt sig många nya begrepp på
sistone. Kärlek är ett av dem.
Det är bara att konstatera. Ingen har kunnat förbereda henne på hur trött
hon skulle vara efter några veckor som nybliven mamma. Inte heller har hon
varit beredd på den här känslan av självutplånande kärlek. En känsla så stark
att den gör ont. Konstant. Men på ett skönt sätt. Majsan sitter i en halvtimme
till och försöker hänga med i ännu en TV-series intrig. Sedan går det inte
längre. Hon är tvungen att sova. För att inte väcka Lillen struntar hon i att
lyfta över honom i spjälsängen. Kör bara in vagnen på hans rum.
?Sov gott, min lille ängel?, viskar hon och stänger försiktigt dörren,
sedan lägger hon sig på soffan under en filt.
Babymonitorn står på vardagsrumsbordet framför henne. Skärmen visar en tom
spjälsäng. En tom spjälsäng, gröntonad av kamerans mörkerseende. Det ser lite
kusligt ut. Bilden ser ut som det gör på film när någon tittar igenom en kikare
med nattsikte, och det för Majsans tankar till krig och smygande skurkar. Det
är obehagligt. Krig. Så många söner som dör. Så många mammor som också gör det,
i själen. Hon känner hur tårarna vill tränga fram igen och bilden av den gröna,
tomma spjälsängen blir allt mer outhärdlig. Hon vänder på monitorn så att den
står med sidan mot henne. Det känns bättre. Sedan tänker hon på Lillen. På hur
han lyfte sin lilla arm mot mobilen. En värme sprider sig i Majsans kropp och
snart glider hon djupt ner i en drömlös sömn. Själva insomnandet är så
intensivt att det för med sig stickningar i hela kroppen. Som tusen nålar av
utmattning. Det är också något nytt. Något moderskapsrelaterat. Hon somnar med
ett leende på läpparna.
*
En kvart senare sätter sig Majsan rakt upp i soffan. Lillen vrålar. Han
skriker utdraget. Djupare ur lungorna än hon någonsin har hört honom göra. Hon
har aldrig hört något liknande. Filten faller till golvet. Majsan far upp och
springer till Lillens rum. Slår upp dörren så häftigt att den slår i väggen,
och hon börjar trösta honom redan på avstånd.
?Så ja, så ja, älskling. Mamma är??
Lillen ligger alldeles stilla i vagnen och andas djupt. Hans ögon är
slutna. Ögonlocken rör sig en aning och hans ena hand rycker lite till ljudet
av hennes röst. Majsan stannar. Tystnar. Står där med all sin tröst i
beredskap, utan att ha någonstans att göra av den.
Var det en mardröm? Och var den i så fall min eller hans?
Det vore inte första gången hon drömmer att hennes son är i fara, skriker
och behöver räddas. Hon tittar ner i vagnen igen. Han ser inte ut som om han
nyss drömt en mardröm. Majsan backar ut ur rummet och drar försiktigt igen
dörren. Hon hoppas att det är hon som drömt.
Om jag kunde skulle jag ta alla hans framtida mardrömmar och ge dem till
mig själv, tänker hon.
*
Hon lägger sig tillrätta i soffan igen. Hennes ögon känns svullna och det
svider i dem av trötthet, men det kommer ta en stund att somna om. Adrenalinet
pumpar. Det gör ingenting. Jag kan ta det. Bara Lillen sover lugnt. Hon
slötittar på någon halvdålig sjukhusserie. Efter en halvtimme sover hon igen.
Strax efter elva vaknar Lillen och är hungrig. Allt är precis som vanligt.
Han gnyr, pyser och bökar runt i sängen, och Majsan vaknar lugnt. Hon ammar
honom och han somnar om nästan genast. Den här gången lägger hon över honom i
spjälsängen, sedan tar hon med sig monitorn till sin egen säng. Det kan bli en
bra natt. Hon har redan fått två timmars sömn. Det kan bli så mycket som tre
timmar till om hon har tur. Hon lägger sig och somnar med en gång.
*
Det tar, än en gång, exakt en kvart innan Majsan väcks av Lillens tjut. Det
ringer i hennes öron. Låter det inte lite overkligt? Inte riktigt som Lillen?
Som om det kunde vara ett drömskrik som bara finns i hennes eget huvud.
Babymonitorn står på nattygsbordet. Hon sträcker sig efter den. Gnuggar sig i
ögonen. Fokuserar på skärmen.
Lillen ligger i sin säng med vitt uppspärrade ögon och mun. Hans armar
fäktar i luften och kroppen vrider sig som om den försöker komma undan något.
Ett dödligt grepp. Till och med i det gröntonade ljuset kan hon se att han är
mörkt röd i ansiktet. Av att kämpa. Majsan skriker, slänger monitorn ifrån sig
på sängen och springer in till Lillen. ?Stackars liten, mamma är här, så, så,
älskling ??
Hon slår upp dörren till hans rum och möts av rofylld tystnad. Men bilden
av Lillens kamp är så stark att hon inte märker det. Hon rusar fram till
spjälsängen och sticker ner händerna för att lyfta upp honom. Inte förrän hon
faktiskt når honom, och får tag i hans lugnt sovande kropp, inser Majsan att
Lillen sover. Lugnt och stilla. Han vrider sig en aning mot hennes händer.
Stönar en gång och vänder sitt huvud in mot väggen. Men han sover. Majsans
underläpp darrar till och hennes ögon fylls med tårar.
Håller jag på att bli galen?
Jag SÅG honom. Han var vaken. Och vettskrämd! Jag SÅG det. Hans ögon var
öppna, och han skrek, och skrek! Men oavsett vad hon har eller inte har sett
så ligger Lillen alldeles fridfullt och sover.
Majsan börjar gråta.
Hon vill inte att det hon har sett på skärmen ska vara en dröm. Vill inte
att hennes fantasi ska kunna vara så grym mot den hon älskar så häftigt. Men
samtidigt ...
? hellre det än att det faktiskt hände.
Ja. Givetvis.
För andra gången samma natt backar Majsan ut ur sin sons rum. Hon skakar på
huvudet och torkar sig i ögonen med knogarna. Babymonitorn ligger slängd i
sängens fotände. Det känns som att det kan vara den. Som ger henne mardrömmar.
Hon plockar upp den och stänger av. Hon kommer höra honom ändå. Sedan somnar
Majsan ovanpå sitt täcke, fullständigt utmattad.
Klockan fyra på morgonen är det dags att amma igen. Majsan hämtar över
Lillen till sin egen säng i ett sömndrucket töcken, och ammar honom liggande på
sidan. Sedan somnar de där tillsammans, tätt intill varandra. Sover gott båda
två tills klockan är kvart i sex och Lillen bestämmer sig för att det är morgon
och dags att stiga upp. Som alla andra morgnar kan Majsan inte annat än lyda.
*
På eftermiddagen ägnar Majsan en av Lillens sovstunder åt att söka på nätet
efter texter om spädbarn och mardrömmar. Det verkar som att ingen riktigt vet
något. Hon ringer BVC. Sköterskan som svarar föreslår att det troligen är
Majsan själv som har drömt. Det är svårt att vara nybliven mamma, får Majsan
veta. Hon bör se till att få avlastning. En natt. Få sova. Åtta veckors
sömnbrist kan göra vem som helst tokig. Vimsig, till och med.
?Jag vet. Jag har själv tre ungar?, säger sköterskan och skrattar.
Majsan lägger på luren. Vem kan avlasta henne? Lillens pappa har aldrig
funnits med i bilden. Om man nu inte räknar den där enda natten de tillbringade
ihop efter en dansbandskväll i Folkets Park. Någon nära släkt har hon inte.
Inte heller någon väninna med barn, som skulle kännas trygg att lämna Lillen
till över en natt. Ingen. Helt enkelt.
?Jag har själv tre ungar.?
Ja, precis. Majsan tvivlar på att sköterskan på BVC är lika ?själv? som
hon, men detta med spädbarn och sömnbrist är något som folk tar itu med världen
över, varje dag. Till och med tvillingar. Eller ännu fler. På en gång. Bara
tanken ger henne kallsvett. Lillen börjar skrika.
Folk klarar det här. Hela tiden. Det kommer jag också att göra, tänker
Majsan och hämtar bärselen.
*
När det är dags för Lillens sena middagslur lägger hon honom i spjälsängen
och sätter sig vid köksbordet för att ta itu med namnfrågan. Efter en liten
stund börjar skriken i monitorn. Den här gången tar hon den med sig bort till
Lillens sovrum. Hon gläntar försiktigt på dörren och kikar in. I sängen ligger
Lillen och sover. På skärmen kämpar han. Som om det gällde livet. En skakning
fortplantar sig genom Majsans kropp och hennes ben blir svaga. Hon skakar på
huvudet. Tittar på monitorn och sedan in i rummet.
Det här kan inte hända!
Hon skakar kraftigare på sitt huvud och plötsligt känns hennes blåsa
överfull. Då vaknar Lillen till inne i sängen. Väckt av sina egna skrik i
monitorn. Majsan ställer ner apparaten på ett litet bord och går in. Den gröna
skärmen visar ett spädbarn som slutar röra sig i takt med att Lillen vaknar.
Babyn på skärmen sover när Lillen har vaknat.
*
När hon senare samma kväll lägger Lillen för natten ställer Majsan över
både sändare och mottagare på kanal 2 istället för kanal 1.
Det kanske är störningar, tänker hon.
I övrigt ser kvällen ut som de brukar. Livet har blivit ställt på ända, och
samtidigt väldigt enformigt. Vid tiotiden slumrar Majsan framför ett
frågesportprogram. Kvart över tio börjar skriken flöda ur den lilla apparaten.
Majsan kämpar sig upp genom sömnens dimmor.
Jag kommer att bli galen. Fullständigt. Spritt språngande.
Hon sträcker sig efter babymonitorn, men det är som om handen inte vill lyda
henne. Hon har börjat hata den lilla grejen. Hon sänker volymen utan att titta
på skärmen och lyssnar spänt ut mot hallen. Mot Lillens sovrum. Det är tyst i
lägenheten. Majsan tar ett djupt andetag och vänder skärmen mot sig utan att
sätta på ljudet. Det hon ser får henne att slå handen för munnen.
Händer. Eller snarare skuggan av ett par händer. I sängen. Hos Lillen!
Majsan biter sig i knogen och ser på hur skugghänderna drar och sliter i hennes
barn. Lillen kämpar emot så gott han kan. Hans ansikte är mörkt av ansträngning
igen. Det spelar ingen roll att det är tyst i lägenheten. Något ursprungligt
inom henne tar över och hon kastar babymonitorn ifrån sig. Rusar in till honom.
Redo att försvara sitt barn med sitt eget liv.
Lillens rum är tyst och tomt, så när som på Lillen själv som ligger och
snusar. Gråtande springer Majsan in på toaletten och slänger igen dörren bakom
sig. Hon sjunker ihop på badrumsmattan medan bilden av de där skuggorna som
sliter i hennes barn spelas upp inom henne, om och om igen.
Är jag sjuk i huvudet? Vill jag honom illa, undermedvetet? Är det därför
jag ser och hör i syne?
Hennes kropp konvulserar och hon kryper bort till toalettstolen och kräks.
Den natten vaknar Lillen inte klockan fyra på morgonen för att amma, men
det är inget Majsan kan glädja sig åt. Monitorn väcker henne tre gånger till
innan klockan hinner bli sex på morgonen. Varje gång med bilden av de där
hemska händerna på skärmen. Men hon kan inte stänga av den. Vågar inte.
*
Nästa natt sitter Majsan vid köksbordet med babymonitorn framför sig, fast
besluten att titta på skärmen hela natten igenom. Köket doftar av starkt kaffe.
Vid elva, strax efter att Lillen har fått sitt första nattmål och somnat om,
ser hon hur skuggorna börjar dyka upp i utkanten av bilden. Det är som om de
samlar ihop sig och långsamt, långsamt driver in mot Lillens kropp. Söker.
Tills de finner honom och börjar slita, trycka och dra. Lillen på skärmen
börjar vrida sig. Sedan syns två tydliga, ljusgröna punkter när han slår upp
ögonen och börjar gråta.
Majsan reser sig från köksbordet, går tyst till Lillens rum och tittar in.
Stillhet. Lugna andetag. Hennes älskade pojke. Sover gott. Det som händer på
monitorns skärm händer inte i verkligheten. Plötsligt är det något som klickar
till inuti hennes huvud. Monitorn står ute i köket och spelar upp sina
fasansfulla scener, men en strömbrytare inne i Majsan har slagits till och hon
orkar inte bry sig om den där låtsaspojken längre. Har inte kraft att känna
något inför det hon ser och hör. Med hasande steg går hon tillbaka till köket,
slår upp ännu en kopp kaffe och sätter sig sedan ner för att titta färdigt på
det som kommer ske på skärmen.
Majsan ser sin egen son, snart nio veckor gammal, bli mördad i sin
spjälsäng. Av händer av skugga och rök som tycks sträcka sig ner mot honom från
ungefär där kameran står. Så snart scenen är över och pojken på filmen har
slutat kämpa börjar det om från början. Majsans tårar börjar rinna. Efter fyra
gånger reser hon sig upp, gräver fram lappen med kvinnans telefonnummer ur
slasken, och ringer upp. Klockan är två på natten men kvinnan i andra änden
svarar efter några signaler.
?Hallå??
Majsan öppnar munnen. Stänger den igen. Sedan lägger hon på luren. Hon
vilar huvudet mot köksbordet och stirrar på skärmen där det ohyggliga håller på
att ske ännu en gång.
Vad ska jag ta mig till?
Hon märker inte när hon somnar.
*
Inne på sitt rum vaknar Lillen och spärrar upp sina små ögon i mörkret. Han
tittar upp på stjärnorna och månen som hänger stilla ovanför, och sedan på det
nya, röda ögat som sitter i hans fönsterkarm och stirrar på honom. Han tycker
inte om det. Bara inte de där sakerna kommer ut igen. De som gör honom illa.
De som är som händer. Men inte alls som mammas, som klappar, smeker och
tröstar. De får honom att vilja kalla och kalla och kalla på varma, trygga
mamma. Att tänka på mamma gör honom lugn och varm igen en liten stund. Sedan
börjar den där röken sippra ut ur ögat. Lillen kissar på sig och börjar gny.
Vrider kroppen hit och dit. När röken blir till en hand öppnar han sin lilla
mun och skriker för allt vad han är värd.
Vid köksbordet sover Majsan med huvudet tungt lutat mot bordsskivan. När
hon hör Lillens skrik igenom drömmen rycker hon till. Mumlar lite i sömnen.
Inne i spjälsängen har händerna fått ett hårt grepp om Lillen. Starkare än
någonsin. Han är hes av allt skrikande. När händerna lyfter upp honom och
börjar slå honom mot spjälorna sluter sig Lillens själ inåt. In i sig själv.
Skriken blir allt svagare. Han kommer inte orka kämpa mycket längre. Han kallar
och kallar och kallar. Nu finns det inte mycket kvar i honom som kan göra det.
En gång till kommer han orka. Han måste. Mamma.
Lillen ger upp sitt livs högsta, och sista, vrål strax innan hans lilla
nacke går av mot en av spjälorna.
Vid bordet rycker Majsan till, sätter sig yrvaket upp. Tar upp monitorn och
håller den hårt tryckt mot sin mun. ?HÅLL KÄFTEN JÄVLA MONITORJÄVEL!? skriker
hon rakt in i högtalaren, så högt att något i hennes hals ger vika. Sedan
slänger hon den tvärs över rummet, och somnar om. Lutad över köksbordet. På
golvet ligger monitorn. Skärmen visar en vaken, leende lite baby som lugnt
plirar upp på sin mobil. Sedan börjar barnet på skärmen att lösas upp, bli till
sjok av tunn rök. Efter en stund visar monitorn bara en tom säng. Mobilen
börjar plötsligt spela. Brahms vaggvisa fyller lägenheten. I spjälsängen ligger
Lillen. Död.
*
Elin tycker inte om lägenheten. Den är mörk och dyster. Alla persienner är
nerdragna och det luktar unket och instängt. Hon vänder och vrider på
apparaten. Det är ett kap. Bara tre hundra spänn.
?Varför är den så billig?? frågar hon kvinnan med de trötta ögonen.
?Felköp. Jag har inget barn?, svarar Majsan med kraxande röst.
Fy fan, hon är ju galen. Jag måste härifrån, tänker Elin, halar fram tre
hundralappar, lägger dem på köksbänken och tar kartongen med babymonitorn. I
samma stund börjar Majsan att gråta.
Elin skyndar sig ut genom ytterdörren, till barnvagnen som står parkerad
utanför.
?Tack. Tack!? ropar Majsan efter henne och ömsom gråter, ömsom skrattar.
Elin ryser, slår igen dörren bakom sig och skyndar ut i försommarvärmen.
Inuti babymonitorn slår ett mycket litet räkneverk om. Från 232 till 233.
-----
Juryns kommentarer:
KGJ: Ångesten över att finna sig vara förälder har externaliserats förr men
sällan med ett sådant strypgrepp. Brahms vaggvisa blir nog aldrig vad den har
varit.
NK: Inkännande bebishistoria med mängder av betraktelser som känns
självupplevda och som ger den smygande skräcken extra bett. Jag kommer aldrig
att lita på en babymonitor igen.
PL: En krypande obehaglig stämning grundläggs redan i första meningen och
bibehålls fram till det skakande slutet. En ensam mor älskar sin nyfödde son
över allt annat men hon är också mycket trött av alla vaknätter.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Be an @SFJournalen Twitter Follower for all the latest
news in short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) / Om Ahrvids novellsamling Mord
på månen: http://www.zenzat.se/zzfaktasi.html C Fuglesang: "stor
förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! / Läs AE i
nya Vildsint Skymningslandet, årets mest spännande antologi - finns bl a på
SF-Bokhandeln! / YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
