[SKRIVA] Re: ang. gestaltning och referat i dialog
- From: Magnus Carling <magnus_carling@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Thu, 14 Oct 2010 11:06:48 +0200
Fast jag skulle säga att det finns många författare som refererar alldeles för
mycket. Det blir bara trist att läsa och jag tror att det genomgående är
journalist-författarna som skriver referat efter referat.
Skillnaden är att "tell" blir att läsa om något, medan show blir att vara med i
handlingen istället för att befinna sig utanför.
Det här är en av anledningarna till att jag tycker att så fruktansvärt många
deckare är vansinnigt tråkiga. Det finns ingen glöd, ingen känsla, ingen
passion och ingen närvaro i tell/referat.
Det suger, kort sagt.
Å andra sidan är det de som lyckas...
--Magnus
-------------------------------------------------------------------
Bloggen om att grilla:
www.alltomgrill.se
-------------------------------------------------------------------
Bloggen om att skriva:
www.carlingcreations.se
-------------------------------------------------------------------
> Date: Sun, 10 Oct 2010 09:42:01 +0200
> Subject: [SKRIVA] ang. gestaltning och referat i dialog
> From: s031720@xxxxxxxxx
> To: skriva@xxxxxxxxxxxxx
>
> Jag anser att dialog mycket oftare än idag borde refereras. Som jag ser det
> har dialog några olika syften; att föra handlingen vidare, gestalta en
> person eller gestalta en relation mellan individer etc. Men för att göra det
> krävs det sällan att man gestaltar mer än en noga utvald del av en
> potentiell dialog, resten tycker jag med fördel refereras och/eller
> utelämnas helt. Det kan finnas en poäng med att referera istället för att
> utelämna och det är att betrakta som ett verktyg i verktygslådan som kan
> underlätta den kreativa processen.
> Jag tycker att "100-åringen som gick ut genom ett fönster och försvann" med
> Jonas Jonasson gör detta oerhört förtjänstfullt, där dialogerna primärt är
> refererade och inte bara tjänar till att snabba upp tempot utan där
> referat-metoden även blir en form av gestaltning av protagonistens Allan
> Karlssons förhållningssätt; att inte hänga upp sig på ovidkommande saker
> utan att alltid röra sig vidare. Samtidigt blir den dialog som faktiskt ändå
> gestaltas än mer potent.
>
> Här är ett annat bra exempel från "Gentlemen" med Klas Östergren där
> gestaltning och referat samverkar för att skapa den speciella stämning som
> finns i boken.
>
> "Jag har ett fotoalbum", sa Maud uppgivet. "Men måste vi titta på det nu.
> Jag är tött. Jag ska resa tidigt i morgon bitti."
> "Jag vill se en bild av honom", sa Henry. "Jag behöver det."
> Maud gick in i sovrummet och kom tillbaka med ett fotoalbum. De började
> bläddra. Det var ett typiskt familjealbum med bildtexter som hon själv
> skrivit, utom de allra första. Hennes mor hade gett henne albumet till
> 10-årsdagen med de allra tidigaste bilderna på Maud som baby i vita spetsar
> med en stolt, fader i uniform som orosåret -36 lutar sig över vaggan.
> Maud fnissade, läste upp sina barnsliga kommentarer till bilder från
> promenader i New York, London, Paris, gråvita bilder från Sverige på
> 40-talets början då hennes var var hemma på permis i uniform, Henry kunde
> konstatera att mannen varit furir, och då modern fortfarande var lycklig och
> satt hemma och lyssnade på Ulla Billqvist med gardinerna nerdragna. "Här är
> en bild på pappa och Willhelm Sterner", sa hon slutligen och visade ett kort
> från just Djakarata 1956. "Det var precis innan olyckan..."
>
> Oerhört kondenserat skeende som lika gärna kunde sträcka sig över flera
> sidor, men där Klas Östergren, tack och lov, lyft fram det relevanta,
> refererat resten, och på så sätt lyckas gestalta, förmedla stämning utan att
> tappa tempo.
> mvh
> Roger
>
>
>
> //Ett slagord för skrivande som ofta tas upp är "Show, don't tell!"
> Ordagrant (ung) "Visa, säg inte!". Jag brukar tolka/översätta "show" till
> "gestalta" och "tell" till "referera". "Show" är att i någorlunda
> näraliggande skildring, med en massa detaljer, visa ett händelseförlopp
> genom deltagande personer och det kan man kalla "gestaltning". "Tell" är att
> på ett mer övergripande sätt sammanfattande redogöra för ett
> händelseförlopp, liksom av en utomstående betraktare, och det kan man kalla
> "referat".
> Gestaltning är aningen långsamt, referatet snabbar upp.
> På siten www.io9.com dök det upp en intressant artikel där skribenten
> försvarar "referatet" som giltigt undantag i fem specifika situationer under
> skrivandet. (Io9 är ö h t en bra sf/fantasy-site med många roliga artiklar
> och länkar! Men jag har ingen aning om vad "Io9" betyder, iofs.)
> Jag skall spara vördade listläsares tid genom att referera (sic!) de fem
> punkterna (citat blir längre och röriga) men också lägga till en egen sjätte
> punkt, just beträffande när referat (tell) är att föredra över gestaltning
> (show). Men läs gärna ursprungsartikeln på:
>
> http://io9.com/5655794/5-situations-where-its-better-to-tell-than-show-in-your-fiction
>
> Tell och inte show är, enligt artikelförfattaren, bra när:
>
> 1) Dina personer vet något läsaren inte vet. Exemplet som ges är om en
> person är mutant, vilket alla personer i berättelsen vet, och det kan bli
> klumpigt att smyga in konstruerade referenser till detta. Säg det istället,
> och slipp en massa problem! En giltig poäng, tycker jag.
>
> 2) Det finns för många mysterier. Om jag förstod det rätt handlar det om
> berättelser där en massa oklarheter finns ("mysterier"), gåtor eller problem
> som så småningom kommer att klarna. Men man kan inte slänga allt på läsaren
> i form av gstaltning på en gång! Det blir för mycket oklarheter och
> mysterier för våra simpla hjärnor att processa. Gestalta (show)
> huvudmysteriet och referera (tell) resten. Då blir det enklare att hänga
> med. Jag vill gärna tillägga att för en kortare berättelse (novell) bör man
> fundera på om det *verkligen* är nödvändigt att slänga in fler
> mysterier/problem/oklarheter än nödvändigt?
>
> 3) Man har för mycket bakgrundshistoria. Berättelsepersoner och/eller
> handlingens början kan vila på en lång, komplicerad bakgrundshistoria. Det
> går knappast att få in via "show". Det måste refereras, sammanfattas. (Men
> man skall inte ta med mer bakgrundshistoria än vad nödvändigt är, tycker
> jag. En berättelse skall innehålla det som behövs, inte det som inte behövs.
> Artikelförfattaren kallar t o m för mycket bakgrundshistoria för "insane".)
>
> 4) Man kommer på ett mer underhållande sätt att göra det via referat (tell)
> än getstaltning (show). Det är självklart! Kommer man på att det man vill
> säga låter mycket bättre som referat än gestaltning finns inget skäl i
> världen att hålla fast vid "show". Man skall skriva det man tycker låter
> bäst. Och det kan vara referat.
>
> 5) Gestaltning är i vägen för berättelsens känslopotential. Referat kan t ex
> behövas för att åskådliggöra inre känslokonflikter.
>
> 6) (Min punkt.) Gestaltning behövs blandas med referat för att nå balans
> inom stilistik, tempo o dyl. Faktum är att den här punkten är viktigast! Jag
> anför den ofta. Tempo handlar om hur snabbt berättelsen fortskrider, hur
> mycket som ägnas olika händelseförlopp. Jag tycker att det är självklart att
> för det som är viktigt går man nära inpå (gestaltning) men för det som är
> mindre viktigt skriver man mer övergripande, refererande. Läsaren behöver
> temposkiftningar för att inte tröttna. Om man ständigt får läsa allt
> personen gör, från morgon till kväll, dag efter dag, blir man less. ("Hm, nu
> går han/hon och äter lunch, men ingen intressant händer...") Det är också
> stilistiskt bra att växla mellan olika berättandeformer. Det ger variation i
> ordval och attityd, och man skriver på litet olika sätt i gestaltning och
> referat. Det är en sak jag retar mig på med Liza Marklund - som iofs skriver
> habilt, men hon staplar huvudsatser på varandra mellan komman - när man får
> följa Annika Bengt
> zons i princip vartenda steg, varenda dagsihämtning, varenda tvättstugetid,
> vartenda gräl/otrohet, osv. Ett annat sätt att slippa longörer är scenhopp:
> att "brutalt" gå från en händelse till en annan, utan att mellanliggande tid
> redovisad. En möjlighet är att i scen etts slut kort *referera* övergången
> till scen två (eller att göra referatet i början av scen två). Men vissa
> författare kan ägna ett händelselöst kapitel åt att skildra scenövergången,
> tvättider och allt. Jag tycker att gestaltning, referat och scenhopp hör
> ihop och skall användas tillsammans för att nå fram till effektivt,
> tilltagande berättande.
>
> Håll fast vid detta: "Show, don't tell!" är ingen absolut lag.
> Jag håller - tror jag - på gestaltning till ca 2/3, men till ca 1/3 kan man
> mycket väl syssla med referat. Kanske bör visdomsorden lyda:
> "Show most of the time, but tell sometimes."
> Fast det låter inte lika korthugget slagkraftigt...
>
> --Ahrvid
>
> Ps. Kom ihåg: dialog är viktigt och närmast per definition gestaltning. Men
> har man för mycket dialog är det ett tecken på att man gestaltar för mycket.
> Referera en del istället!
>
> -----
> SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
> grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
> request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
>
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
