[SKRIVA] Re: Watchmen och dagens serier
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Tue, 24 May 2011 10:52:42 +0200
Bertil Falk:
Kanske litet större koll på fingrarna vid postningssvar och citat...
Jo, men jag vet ju att även Ed Hamilton bidrog till Stålmannen. Glömde. Till
det kommer tecknaren Curt Swan som enligt min mening var Den Bäste.
From: anna.h.svensson@xxxxxxxxx
> Tja, jag brydde mig. Jag älskade Watchmen. Det är en annan sorts hjältar än
> Stålmannen (som egentligen är en fullständig tråkmåns - inte bara är han
> alldeles för über så att man måste uppfinna påhittade substanser för att han
> ska få en svaghet, han har också en irriterande spygod personlighet utan
> gråskala). Därtill är Stålmannen och hans gelikar så oerhört episodiska -
> man tjoffar veckans skurk, problemet löst, tryck på reset-knappen så börjar
> vi nästa avsnitt på precis samma ställe. Samma djup som Kalle Anka, ungefär.
Jag *gillar* episodiskt berättande! Det skall vara avslutade episoder, så att
man kan gå in i i ivlken berättelse som helst och få ett avslutat helt. Det är
den stora fördelen med Star Trek före Babylon 5, t ex. (Nu har ST iofs vaga
pågående berättarlinjer, men de stör inte så mycket.)
Jag har aldrig gillat "följetångiensis"-vurmen. En berättelse må vara lång (som
hos Tolkien) men skall ha ett definierat mål, och avslutas. Att bara fortsätta
och fortsätta gör det hela urtrist, och det är tyvärr en sämre form av
kommersialism. Det handlar ju bara om att försöka "hooka" läsaren så att denne
zombielikt skall fortsätta följa, följa en i avsaknad av slutmål i grunden
meningslös berättelse.
Ett Stålis är övermäktig är sant. Men just därför hittade man omvägar (röd
kryptonit, varelser från andra dimensioner, magi) som tvinagde honom in i
situationer där hans krafter inte räckte. Och resultatet blev ofta mycket skoj.
Dessutom räcker Stålis' superkrafter inte till i mänskliga relationer. Det
finns ingen superkraft som kan "fixa" Lois Lanes eviga nyfikenhet om Stålis
hemliga identitet eller Jimmy Olsens tokiga upptåg.
> Jag älskade varje sekund, och kanske särskilt några av the Comedians scener
> - grymma, starka, mänskliga. Jag blir uttråkad av superhjältar som hela
> tiden ska leva efter mottot "With great power comes great responsibility".
> Det är uppfriskande med hjältar som skulle ha svarat på den meningen med ett
> "Fuck you".
Du tänker på Bamse kanske... (Stålis har svagheter. Kryptonit, magi m m biter
på honom. Och han är svag för Lois Lane och måste respektera sin kompis Jimmy.)
Hjältar skall ha svagheter. Men i Watchmen drivs det för långt. Det blir
depression, gamla historier som hänger som psykologiska blackar om foten -
vilka *tar över* och blir för stora. Jag är mer ingresserad av *handling* och
*problem* som drivkraft i en berättelse, inte om interna, mumlande trauman från
barndomen.
> Stålmannen och sånt är väl okej om man inte vill ha något över det vanliga.
> Om man vill ha standardreceptet på underhållning, lite explosioner, stirra
> en stund på någons rumpa i fåniga trikåer.
Alla dagens (bleka, tycker jag) superhjältar har trikåer. Det gör dem inte
bättre.
Jag tycker att standardrecept för underhållning duger bra, men det skall vara
intelligent gjort. (Star Trek följer standardrecept, men varje episod har något
grundläggande problem som måste lösas. ST har ju också genom åren haft många av
de absolut bästa manusförfattarna.)
> Svagheterna ligger utanför honom, inte inne i honom, och det
> gör honom ointressant och onyanserad i mina ögon.
Jag tycker att svagheter som ligger *i* personer är mindre intressanta.
Människors psyken är outgrundliga och det enda man kan reagera på är på *vad
folk gör i handling*. Sedan må människor - inkl superhjätar - ha sina inre,
förvirrade, obegripliga liv i fred. Det är mer en fråga för en freudiansk
analyssoffa än serier.
> Ytterligare ett problem - Stålis LÖSTE alltid problemen. Jag kan inte minnas
> en enda serie där Stålis misslyckades.
Episoder bör alltid mynna ut i att problemet lösts. Annars känner man sig som
läsare otillfreställd. Skönlitteratur och fiktion är en sorts virtuell maskin
för problemlösning. Man har rätt att vänta sig att problemet löses. OM
problemet inte löses, skall det i alla fall komma en upplösning som ger någon
form av upplösning, någon lärdom av värde. En intrig får inte upplösas i ett
intet.
> Det är något helt annat än en hjälte som aldrig kan göra mer skillnad i
> världen än att återställa allting till hur det såg ut i början av tidningen.
Men det är väl underbart att Status Quo återställs! Det återställer makten till
oss, vanliga människor! Det som hänt placerar oss i samma läge som förut, och
därmed kan vi agera själva.
--Ahrvid
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ
IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
Om Ahrvids novellsamling Mord på månen: http://www.zenzat.se/zzfaktasi.html C
Fuglesang: "stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik
framtidsmiljö"! -----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
