[SKRIVA] Utopin och staden

  • From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
  • To: "skriva@xxxxxxxxxxxxx" <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
  • Date: Sun, 10 Nov 2013 16:29:35 +0100

i Svensk bostad 1850-2000 (förlag Studentlitteratur) skriver Ola Nylander om 
vilka utopiska tankar som drivit svensk stadsutveckling och byggande. Det är 
ganska mycket i boken om "mikronivån", själva bostadslayouten (var köket är, 
hallen, fönstrens placering, utrustning, byggnormer etc), men jag tänkte 
kommentera makronivån - stadsutveckling och de politiska planekonomerna.
    På det hela taget kan man säga att byggandet i Sverige präglats av politisk 
klåfingrighet, utopiska tankegångar, förhastande, osv. Trots att politikerna 
förhastar sig är de alltid sent ute och reagerar på gårdagens världsbild.
    Detta är ingen bokrecension, utan ett debattinlägg inspirerat av en bok.


Urbaniseringen och trångboddhet





När industrialismen slog igenom i Sverige under andra halvan av 1800-talet 
skedde en snabb urbanisering som skapade ett enormt bostadsunderskott i 
städerna, dit människor strömmade för de nya jobben. Bostadsbyggandet hängde 
förstås inte med. En familj med många barn kunde bo i 1 r o k - och samtidigt 
ha någon inneboende! Det kunde t o m vara en fuktig s k källarlägenhet. Det var 
uselt med saniteten. Torrdass på gården, brunn (i värsta fall utsatt för 
fekalier, vilket ledde till kolerautbrott). Byggherrar smällde upp dåligt 
isolerade kåkkvarter i trä.
    När modernismen slog igenom efter WWI började bostäderna och 
stadsplaneringen långsamt förbättras. Vatten och avlopp byggdes ut allt mer. 
Vedspisar ersattes med el eller gas. Det kom isskåp och senare kylskåp. Folk 
fick WC och senare badrum. Rinnande kallvatten, senare både varmt och kallt 
vatten. Normen för en familj blev 2 r o k, på 50-talet 3 r o k. Jungfrukammare 
försvann, eftersom med stigande lönekostnader hade ingen längre råd med 
tjänstefolk.
    De tankar som slog igenom på 30-talet - stenhård politisk planering - kom 
sedan att sätta sin prägel in på 1970-talet:




"Gunnar Myrdal propagerade för en hård styrning av medborgarnas valmöjligheter.
/GM skrev: att/ gradvis vänja människor att bo praktiskt, uppfostra dem till en 
från deras egen synpunkt riktig inställning i bostadsefterfrågan. Konsumtionen 
behöver faktiskt styras i konsumenternas eget intresse."

Lenin och Marx kunde inte ha uttryckt det bättre...eller värre. Bokens 
författare noterar lakoniskt att "Gränsen mellan odräglig besserwisser och 
översittare eller välmenande expert är svår att definiera när det gäller Gunnar 
Myrdal."
    Det var väl väl Strindberg som utbrast "här skall rivas för att få ljus och 
luft". Strindberg och politikerna som bestämde från 30-talet och framåt hade 
växt upp med den tidiga industrialismens bostadskaos. Man drog felaktigt 
slutsatsen att täta bostadskvarter och klassisk stadsmiljö var ohälsosamt (när 
det i själva verket  var dåligt vatten och brist på avlopp som var problemet, 
och trångboddhet som lättare spred infektioner).


Riva för trista lamellhus


  Så rev gjorde man, och förstörde många klassiska stadsmiljöer - när det i 
efterhand visat sig att den gamla bebyggelsen lätt kunde ha rustats upp 
istället, och det hade blivit billigare! Man uppfann de trista prefabricerade 
betongelementen, som tog bort all variation och arkitektonisk individualitet, 
och de s k lamellhusen. Lamellhus är betonglådor, längor som inte följer 
gatorna utan står som "lameller" i landskapet. De skulle ge mer ljus än 
klassiska stadslandskap, tänkte man.
    Resultatet blev Tensta, Husby, Bergsjön, Rosengård m fl trista förorter där 
bilbränning blivit en populär hobby. Lamellhusghettona slog sönder det sociala 
livet. Mellan lamellerna uppstod döda ytor, en stor parkeringsplats och någon 
symbolisk lekpark och kanske några buskar och små träd som kämpade i 
blåshålsgeografin. Eftersom det saknades kontakt med gator där folk rörde sig 
försvann naturliga rum för småbutiker, caféer, små verkstäder och annat där 
folk kunde mötas - det centraliserades istället till stora köpcentra, som 
saknade allt av intimitet.
    Allt detta berodde på att politikerna, anförda av Kommando Myrdal, 
präglades av gamla fördomar mot kvarterstadslandskapet.
    Eftersom folk inte hade särskilt stor nytta av lamellgeografins döda ytor, 
tänkte sig planekonomerna att de nya ghettona med nödvändighet måste slängas ut 
på vischan så att betongförorten iaf hade skog runt omkring. Då det inte fanns 
skog i centrala staden eller närförort (men väl många fina parker, som jag tror 
folk uppskattar mer än rå skog) fick man slänga ut det långt från centrum, 
vilket skapade jättelika reseavstånd som försvårade det sociala livet *ännu* 
mer.
    Jag tror att det hade blivit bättre om man låtit marknadsekonomin sköta 
sitt, för då måste man per definition ta hänsyn till vad folk efterfrågar! 
Istället införde S-partiet hyresreglering, bostadbyggarsubventioner och stela 
byggnormer, tvärt emot  hänsyn  till efterfrågan.
    Gunnar Myrdal log med hela ansiktet.


Miljonprogram och politikernas skattekista


  De utopiska planerna fick ta en paus under WWII, pga resursbrist (vi måste 
bygga stridsvagnar och flygplan istället) men på 50-talet bröt 
bostadsplanekonomin ut med full kraft och under 60-talet och in på 70-talet 
hade vi det s k miljonprogrammet. (Och det rådde inte så stor strid om det. 
Fp-partiet kritiserade S-regeringen för att de byggde för litet...)
    Det byggdes så mycket, och så mycket illa anpassat till människan, att det 
under sena 70-talet uppstod bostadsöverskott. I mindre kommuner fick man bidrag 
för att riva det som man nyss byggt... När byggsubventionerna avskaffades på 
80-talet kostade de 27 miljarder/år, och istället fyllde politikerna sina 
skattefickor genom att börja plocka byggandet på pengar, i form av 
fastighetsskatter, moms, sedemera höga energiskatter - 30 miljarder/år. När man 
växlar från att ge fastighetsmarknaden 27 miljarder till att pressa ut 30 
miljarder - 57 miljarders skillnad - vad blir effekten?
    Japp. Bostadsbrist!
    Och mer än det. De nya skatterna fick hyrorna att skena. Kommunerna var 
inte sena att fatta galoppen, att plocka in pengar. De kommunala bostadsbolagen 
hade en gång startats för att bygga utan vinstintresse. Idag lyxsaneras det och 
hyror höjs med upp till 100% för att fylla på den kommunala skattekistan.


Dyr lyxsanering och annan fördyrning


  Angående lyxsanering införde politikerna särskilda saneringsbidrag. När det 
gällde gamla hus var kravet att all inredning måste rivas ut och ersättas av 
plast och gips. Gamla fina träskåp (som egentligen bara behövde målas om), 
stuckatur, diskbänkar av marmor (HSB drev tidigare under 1900-talet ett eget 
marmorbrott för det), m m *måste* förstöras för att planekonomerna bestämt så.
    Samma centralplanerare som levde i inaktuella bilder av hur familjer 
trängdes i 1 r o k - vid  sekelskiftet - bestämde också att ettor skulle bort, 
och de slogs ihop till tvåor eller mer. Följden blir förstås att ungdomar och 
studenter får svårt att hitta egna lägenheter. De begrep inte att mindre 
lägenheter är viktiga för den som inte startat en familj. Dumbyråkraterna på 
departement A hade inte koll på att idiotkollegorna på departement B samtidigt 
höll på att mångdubbla antalet högskolestudenter eller att demografin som 
sköttes av pajaspolitikerna på departement C noterat att folk bildade familj 
senare.
    Den vänstra handen vet inte vad den ännu vänstrare handen gör.
    Samtidigt infördes regler om handikappanpassning som höjde byggkostnaderna 
(förutom då att man tog ut högre skatt och allt högre hyror). Byggkostnaden är 
ungefär proportionellt mot husytan. Rullstolar måste plötsligt komma fram 
överallt, även om bara 1-2% av befolkningen brukar sådana. Korridorer blev 
onödigt breda, badrum blev överstora, man fick inte bygga utan dyra hissar, 
osv. (Jag har inget emot viss handikappanpassning, men nog kan det räcka med 
att man på *bottenvåningen i en del hus* sysslar med detta!)
    Samtidigt sitter planekonomerna och flummar kring "grönt" byggande och 
hittar på normer för det. Ekonomin i att stadga dyrare, tjocka väggar, 
guldskikt på fönstren och solceller på taket i den Mörka Nord är synnerligen 
tveksam. Det blir bara ännu kostsammare att bygga och notan för utopivansinnet 
hamnar hos vanligt folk.


Stadsförstörelse


  "Sanering" är f ö ett konstigt ord i sammanhanget. Det borde betyda att göra 
något renare, och det gjorde man kanske - men bara i meningen att göra städerna 
arkitektoniskt kalare, trista och rent av antiseptiska,  antihumana. I stor- 
såväl som småstäder revs stadskärnor och ersattes med parkeringshus, köpcentra 
och ett nytt skrytkommunalhus. Astrid Lindgrens Lillköping anfölls med 
grävskopor och Kalle Blomkvist borde ge sig på jakt efter att sätta fast de 
ansvariga brottslingarna.
  I t ex Stockholm kan man besöka alla kvarter kring Sergels torg och falla i 
gråt. Nå, *en del* kanske behövde rivas, men nog kunde man (billigare!) ha 
rustat upp gamla fina jugendhus och låtit iaf några hus med krogar Bellman 
besökte vara kvar. Kring Sergels torg rev man t o m Sergels gamla ateljé, 
ironiskt nog.
    Och dyrt har det blivit. Eftersom pengar inte kan tas ur tomma luften har 
notan i slutänden hamnat på skattebetalare och boende. Framför allt 
S-regeringar har länge vårdat oheliga allianser med storkoncerner, i det här 
fallet byggbolag. Resultatet har blivit att några få byggare helt dominerar och 
har ett oligopol som höjer priserna. Byggmaterialmarknaden lider också av 
osund, låg konkurrens. Svenskt byggande hör till det dyraste i världen, i 
internationell jämförelse.
    Men inte bara höga skatter, kommunernas lyxsaneringar, fördyrande 
byggnormer och bristande konkurrens från stat-storföretags-alliansen som skapat 
läget. Stadsplanering och plannormer kräver att byggare får bråka med 
byråkrater i kanske ett decennium innan de kan sätta spaden i marken. Jurister 
och politiker som far på bostadsmässor i Cannes och går på lyxkrogar kostar det 
också.


Vad skulle man ha gjort, vad borde göras?


Enkelt:




* Låt folks efterfrågan bestäma, dvs låt marknadsekonomin styra mer. Den är 
mycket snabbare på att reagera och drivs inte av gamla fördomar.




* Mellan 30- och 70-talet fick den halvgalne författaren Strindberg och den 
troligen helgalne Gunnar Myrdal bestämma, baserat på  *hur det såg ut år 1900*. 
Resultatet blev lamellhusghetton utslänga på vischan.




* Nedreglera. Bort med fördyrande byggnormer. Om folk inte vill ha ett dyrt 
"ekologiskt" hus med en jättelik rullstolstoalett skall de slippa.




* Nedreglera även stadsplantänket. Mitt förslag har alltid varit att ersätta 
byggnadstillstånd med byggnadsanmälan. Äger man en tomt och har rätt att bygga 
på den, behöver man bara anmäla sitt byggande. Sedan kan byråkrater få, säg, 
sex månader på sig att invända *om de kan uppbåda extra starka skäl* för det. 
Annars är det bara att köra igång. Det ligger i byggarens eget intresse att 
göra hus som folk vill ha och det lär följa efterfrågan mycket bättre - 
byggaren riskerar ju sina egna pengar, i motsats till politikern som bara 
bollar med andras skattepengar.




* Släpp in våra EU-vänner på svensk byggmarknad! Det kan bryta upp det osunda 
oligopolet och förbilliga. När facket klagar på att lituaiska byggarbetare får 
"slavlöner" glömmer man att informera om att i Litauen är normallön (ännu) 
kanske 1/3 av svensk och jobbarna är för sina förhållanden sannolikt 
högavlönade.




* Återupprätta kvarterstadslandskapet. Hur många bilar skall brännas innan 
isolerade, liknöjda, inkompetenta politiker begriper att lamellhus och betong 
var en usel idé. Kvarter där husen ligger utmed gatorna och med stora 
innergårdar (de bör vara öppna och tillgängliga) skapar miljöer där folk vill 
röra sig. Gatubottenvåningar bör vara förberedda för småbutiker och annan 
verksamhet som skapar liv och kontakter.




* Jag har ingen lösning på frågan om biltrafiken. Men det är skadligt att 
försöka biltulla, parkeringselända och straffbeskatta bort bilar. 
Vägtransporter fyller en viktig ekonomisk funktion, och biltullar försämrar 
tillväxten för ekonomiska motorer som Stockholm och Göteborg - vilket *hela* 
landet förlorar på. Men jag kan säga vad man borde ha gjort - man skulle ha 
byggt städer kompaktare och "närmare", gärna högre hus centralt (skyskrapor!). 
Tvingas man ta sig 2-3 mil, kanske 4, till där man behöver vara väljer många 
bilen. En kompaktare stad hade minskat resebehovet och givit billigare 
kollektivtrafik (=större resandeunderlag/ytenhet). Resandet hade också minskat 
mer kvarterstadslandskap, som givit mer lokal affärsverksamhet och service.
  
  
Utopier löser alltid gårdagens problem


Den planekonomiska utopin beskriver alltid det som gällde förr, inte det som 
sker nu. Den reagerar alltid för sent.
    Förra sekelskiftets ohälsa löstes redan med bättre vatten och avlopp, men 
när det redan var löst slog man till med socialt ohälsosam brutalarkitektur.
    Man rev stadskärnor utan att förstå att människor trivdes i dem, som de var.
    När brutalarkitekturens miljonprogram förbyggt sig tog det 1-2 decennier 
att dra i bromsen.
  Och när man drog i bromsen (genom skenande skatter och hyror) begrep man inte 
att man dukade bordet för bostadsbrist.
    Man tog bort smålägenheterna just när de skulle visa sig behövas.
    Nu sitter man och skall fördyra med "miljövänliga" hus, från en 
problembeskrivning som i grunden är rena 1970-talet och faktiskt håller på att 
gå i konkurs.
    Utopier vänds lätt till dystopier. Fråga dem som tvingas leva i kylig 
blåshålsbetong och sätter eld på bilar för att värma sig.
    Alla borde läsa mer science fiction, för då begriper man att utopiska 
föreställningar om framtiden vanligen blir helt fel.


--Ahrvid

--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in 
short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur 
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) info 
www.skriva.bravewriting.com / Om Ahrvids novellsamling Mord på månen: 
http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang: "stor förnöjelse...jättebra 
historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! /Nu som ljudbok: 
http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id‘86081462 / Läs även AE i nya 
E-antologin Sista resan http://www.welaforlag.se/ebok.htm#sistaresan / 
YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07) 
                                          
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- 
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts:

  • » [SKRIVA] Utopin och staden - Ahrvid Engholm