i Svensk bostad 1850-2000 (förlag Studentlitteratur) skriver Ola Nylander om vilka utopiska tankar som drivit svensk stadsutveckling och byggande. Det är ganska mycket i boken om "mikronivån", själva bostadslayouten (var köket är, hallen, fönstrens placering, utrustning, byggnormer etc), men jag tänkte kommentera makronivån - stadsutveckling och de politiska planekonomerna. På det hela taget kan man säga att byggandet i Sverige präglats av politisk klåfingrighet, utopiska tankegångar, förhastande, osv. Trots att politikerna förhastar sig är de alltid sent ute och reagerar på gårdagens världsbild. Detta är ingen bokrecension, utan ett debattinlägg inspirerat av en bok. Urbaniseringen och trångboddhet När industrialismen slog igenom i Sverige under andra halvan av 1800-talet skedde en snabb urbanisering som skapade ett enormt bostadsunderskott i städerna, dit människor strömmade för de nya jobben. Bostadsbyggandet hängde förstås inte med. En familj med många barn kunde bo i 1 r o k - och samtidigt ha någon inneboende! Det kunde t o m vara en fuktig s k källarlägenhet. Det var uselt med saniteten. Torrdass på gården, brunn (i värsta fall utsatt för fekalier, vilket ledde till kolerautbrott). Byggherrar smällde upp dåligt isolerade kåkkvarter i trä. När modernismen slog igenom efter WWI började bostäderna och stadsplaneringen långsamt förbättras. Vatten och avlopp byggdes ut allt mer. Vedspisar ersattes med el eller gas. Det kom isskåp och senare kylskåp. Folk fick WC och senare badrum. Rinnande kallvatten, senare både varmt och kallt vatten. Normen för en familj blev 2 r o k, på 50-talet 3 r o k. Jungfrukammare försvann, eftersom med stigande lönekostnader hade ingen längre råd med tjänstefolk. De tankar som slog igenom på 30-talet - stenhård politisk planering - kom sedan att sätta sin prägel in på 1970-talet: "Gunnar Myrdal propagerade för en hård styrning av medborgarnas valmöjligheter. /GM skrev: att/ gradvis vänja människor att bo praktiskt, uppfostra dem till en från deras egen synpunkt riktig inställning i bostadsefterfrågan. Konsumtionen behöver faktiskt styras i konsumenternas eget intresse." Lenin och Marx kunde inte ha uttryckt det bättre...eller värre. Bokens författare noterar lakoniskt att "Gränsen mellan odräglig besserwisser och översittare eller välmenande expert är svår att definiera när det gäller Gunnar Myrdal." Det var väl väl Strindberg som utbrast "här skall rivas för att få ljus och luft". Strindberg och politikerna som bestämde från 30-talet och framåt hade växt upp med den tidiga industrialismens bostadskaos. Man drog felaktigt slutsatsen att täta bostadskvarter och klassisk stadsmiljö var ohälsosamt (när det i själva verket var dåligt vatten och brist på avlopp som var problemet, och trångboddhet som lättare spred infektioner). Riva för trista lamellhus Så rev gjorde man, och förstörde många klassiska stadsmiljöer - när det i efterhand visat sig att den gamla bebyggelsen lätt kunde ha rustats upp istället, och det hade blivit billigare! Man uppfann de trista prefabricerade betongelementen, som tog bort all variation och arkitektonisk individualitet, och de s k lamellhusen. Lamellhus är betonglådor, längor som inte följer gatorna utan står som "lameller" i landskapet. De skulle ge mer ljus än klassiska stadslandskap, tänkte man. Resultatet blev Tensta, Husby, Bergsjön, Rosengård m fl trista förorter där bilbränning blivit en populär hobby. Lamellhusghettona slog sönder det sociala livet. Mellan lamellerna uppstod döda ytor, en stor parkeringsplats och någon symbolisk lekpark och kanske några buskar och små träd som kämpade i blåshålsgeografin. Eftersom det saknades kontakt med gator där folk rörde sig försvann naturliga rum för småbutiker, caféer, små verkstäder och annat där folk kunde mötas - det centraliserades istället till stora köpcentra, som saknade allt av intimitet. Allt detta berodde på att politikerna, anförda av Kommando Myrdal, präglades av gamla fördomar mot kvarterstadslandskapet. Eftersom folk inte hade särskilt stor nytta av lamellgeografins döda ytor, tänkte sig planekonomerna att de nya ghettona med nödvändighet måste slängas ut på vischan så att betongförorten iaf hade skog runt omkring. Då det inte fanns skog i centrala staden eller närförort (men väl många fina parker, som jag tror folk uppskattar mer än rå skog) fick man slänga ut det långt från centrum, vilket skapade jättelika reseavstånd som försvårade det sociala livet *ännu* mer. Jag tror att det hade blivit bättre om man låtit marknadsekonomin sköta sitt, för då måste man per definition ta hänsyn till vad folk efterfrågar! Istället införde S-partiet hyresreglering, bostadbyggarsubventioner och stela byggnormer, tvärt emot hänsyn till efterfrågan. Gunnar Myrdal log med hela ansiktet. Miljonprogram och politikernas skattekista De utopiska planerna fick ta en paus under WWII, pga resursbrist (vi måste bygga stridsvagnar och flygplan istället) men på 50-talet bröt bostadsplanekonomin ut med full kraft och under 60-talet och in på 70-talet hade vi det s k miljonprogrammet. (Och det rådde inte så stor strid om det. Fp-partiet kritiserade S-regeringen för att de byggde för litet...) Det byggdes så mycket, och så mycket illa anpassat till människan, att det under sena 70-talet uppstod bostadsöverskott. I mindre kommuner fick man bidrag för att riva det som man nyss byggt... När byggsubventionerna avskaffades på 80-talet kostade de 27 miljarder/år, och istället fyllde politikerna sina skattefickor genom att börja plocka byggandet på pengar, i form av fastighetsskatter, moms, sedemera höga energiskatter - 30 miljarder/år. När man växlar från att ge fastighetsmarknaden 27 miljarder till att pressa ut 30 miljarder - 57 miljarders skillnad - vad blir effekten? Japp. Bostadsbrist! Och mer än det. De nya skatterna fick hyrorna att skena. Kommunerna var inte sena att fatta galoppen, att plocka in pengar. De kommunala bostadsbolagen hade en gång startats för att bygga utan vinstintresse. Idag lyxsaneras det och hyror höjs med upp till 100% för att fylla på den kommunala skattekistan. Dyr lyxsanering och annan fördyrning Angående lyxsanering införde politikerna särskilda saneringsbidrag. När det gällde gamla hus var kravet att all inredning måste rivas ut och ersättas av plast och gips. Gamla fina träskåp (som egentligen bara behövde målas om), stuckatur, diskbänkar av marmor (HSB drev tidigare under 1900-talet ett eget marmorbrott för det), m m *måste* förstöras för att planekonomerna bestämt så. Samma centralplanerare som levde i inaktuella bilder av hur familjer trängdes i 1 r o k - vid sekelskiftet - bestämde också att ettor skulle bort, och de slogs ihop till tvåor eller mer. Följden blir förstås att ungdomar och studenter får svårt att hitta egna lägenheter. De begrep inte att mindre lägenheter är viktiga för den som inte startat en familj. Dumbyråkraterna på departement A hade inte koll på att idiotkollegorna på departement B samtidigt höll på att mångdubbla antalet högskolestudenter eller att demografin som sköttes av pajaspolitikerna på departement C noterat att folk bildade familj senare. Den vänstra handen vet inte vad den ännu vänstrare handen gör. Samtidigt infördes regler om handikappanpassning som höjde byggkostnaderna (förutom då att man tog ut högre skatt och allt högre hyror). Byggkostnaden är ungefär proportionellt mot husytan. Rullstolar måste plötsligt komma fram överallt, även om bara 1-2% av befolkningen brukar sådana. Korridorer blev onödigt breda, badrum blev överstora, man fick inte bygga utan dyra hissar, osv. (Jag har inget emot viss handikappanpassning, men nog kan det räcka med att man på *bottenvåningen i en del hus* sysslar med detta!) Samtidigt sitter planekonomerna och flummar kring "grönt" byggande och hittar på normer för det. Ekonomin i att stadga dyrare, tjocka väggar, guldskikt på fönstren och solceller på taket i den Mörka Nord är synnerligen tveksam. Det blir bara ännu kostsammare att bygga och notan för utopivansinnet hamnar hos vanligt folk. Stadsförstörelse "Sanering" är f ö ett konstigt ord i sammanhanget. Det borde betyda att göra något renare, och det gjorde man kanske - men bara i meningen att göra städerna arkitektoniskt kalare, trista och rent av antiseptiska, antihumana. I stor- såväl som småstäder revs stadskärnor och ersattes med parkeringshus, köpcentra och ett nytt skrytkommunalhus. Astrid Lindgrens Lillköping anfölls med grävskopor och Kalle Blomkvist borde ge sig på jakt efter att sätta fast de ansvariga brottslingarna. I t ex Stockholm kan man besöka alla kvarter kring Sergels torg och falla i gråt. Nå, *en del* kanske behövde rivas, men nog kunde man (billigare!) ha rustat upp gamla fina jugendhus och låtit iaf några hus med krogar Bellman besökte vara kvar. Kring Sergels torg rev man t o m Sergels gamla ateljé, ironiskt nog. Och dyrt har det blivit. Eftersom pengar inte kan tas ur tomma luften har notan i slutänden hamnat på skattebetalare och boende. Framför allt S-regeringar har länge vårdat oheliga allianser med storkoncerner, i det här fallet byggbolag. Resultatet har blivit att några få byggare helt dominerar och har ett oligopol som höjer priserna. Byggmaterialmarknaden lider också av osund, låg konkurrens. Svenskt byggande hör till det dyraste i världen, i internationell jämförelse. Men inte bara höga skatter, kommunernas lyxsaneringar, fördyrande byggnormer och bristande konkurrens från stat-storföretags-alliansen som skapat läget. Stadsplanering och plannormer kräver att byggare får bråka med byråkrater i kanske ett decennium innan de kan sätta spaden i marken. Jurister och politiker som far på bostadsmässor i Cannes och går på lyxkrogar kostar det också. Vad skulle man ha gjort, vad borde göras? Enkelt: * Låt folks efterfrågan bestäma, dvs låt marknadsekonomin styra mer. Den är mycket snabbare på att reagera och drivs inte av gamla fördomar. * Mellan 30- och 70-talet fick den halvgalne författaren Strindberg och den troligen helgalne Gunnar Myrdal bestämma, baserat på *hur det såg ut år 1900*. Resultatet blev lamellhusghetton utslänga på vischan. * Nedreglera. Bort med fördyrande byggnormer. Om folk inte vill ha ett dyrt "ekologiskt" hus med en jättelik rullstolstoalett skall de slippa. * Nedreglera även stadsplantänket. Mitt förslag har alltid varit att ersätta byggnadstillstånd med byggnadsanmälan. Äger man en tomt och har rätt att bygga på den, behöver man bara anmäla sitt byggande. Sedan kan byråkrater få, säg, sex månader på sig att invända *om de kan uppbåda extra starka skäl* för det. Annars är det bara att köra igång. Det ligger i byggarens eget intresse att göra hus som folk vill ha och det lär följa efterfrågan mycket bättre - byggaren riskerar ju sina egna pengar, i motsats till politikern som bara bollar med andras skattepengar. * Släpp in våra EU-vänner på svensk byggmarknad! Det kan bryta upp det osunda oligopolet och förbilliga. När facket klagar på att lituaiska byggarbetare får "slavlöner" glömmer man att informera om att i Litauen är normallön (ännu) kanske 1/3 av svensk och jobbarna är för sina förhållanden sannolikt högavlönade. * Återupprätta kvarterstadslandskapet. Hur många bilar skall brännas innan isolerade, liknöjda, inkompetenta politiker begriper att lamellhus och betong var en usel idé. Kvarter där husen ligger utmed gatorna och med stora innergårdar (de bör vara öppna och tillgängliga) skapar miljöer där folk vill röra sig. Gatubottenvåningar bör vara förberedda för småbutiker och annan verksamhet som skapar liv och kontakter. * Jag har ingen lösning på frågan om biltrafiken. Men det är skadligt att försöka biltulla, parkeringselända och straffbeskatta bort bilar. Vägtransporter fyller en viktig ekonomisk funktion, och biltullar försämrar tillväxten för ekonomiska motorer som Stockholm och Göteborg - vilket *hela* landet förlorar på. Men jag kan säga vad man borde ha gjort - man skulle ha byggt städer kompaktare och "närmare", gärna högre hus centralt (skyskrapor!). Tvingas man ta sig 2-3 mil, kanske 4, till där man behöver vara väljer många bilen. En kompaktare stad hade minskat resebehovet och givit billigare kollektivtrafik (=större resandeunderlag/ytenhet). Resandet hade också minskat mer kvarterstadslandskap, som givit mer lokal affärsverksamhet och service. Utopier löser alltid gårdagens problem Den planekonomiska utopin beskriver alltid det som gällde förr, inte det som sker nu. Den reagerar alltid för sent. Förra sekelskiftets ohälsa löstes redan med bättre vatten och avlopp, men när det redan var löst slog man till med socialt ohälsosam brutalarkitektur. Man rev stadskärnor utan att förstå att människor trivdes i dem, som de var. När brutalarkitekturens miljonprogram förbyggt sig tog det 1-2 decennier att dra i bromsen. Och när man drog i bromsen (genom skenande skatter och hyror) begrep man inte att man dukade bordet för bostadsbrist. Man tog bort smålägenheterna just när de skulle visa sig behövas. Nu sitter man och skall fördyra med "miljövänliga" hus, från en problembeskrivning som i grunden är rena 1970-talet och faktiskt håller på att gå i konkurs. Utopier vänds lätt till dystopier. Fråga dem som tvingas leva i kylig blåshålsbetong och sätter eld på bilar för att värma sig. Alla borde läsa mer science fiction, för då begriper man att utopiska föreställningar om framtiden vanligen blir helt fel. --Ahrvid -- ahrvid@xxxxxxxxxxx / Follow @SFJournalen on Twitter for the latest news in short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) info www.skriva.bravewriting.com / Om Ahrvids novellsamling Mord på månen: http://zenzat.wordpress.com/bocker C Fuglesang: "stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! /Nu som ljudbok: http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id86081462 / Läs även AE i nya E-antologin Sista resan http://www.welaforlag.se/ebok.htm#sistaresan / YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07) ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).