[SKRIVA] Tävlingsbidrag: Okänt land
- From: Daniel Sandegren <danielsandegren@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Mon, 24 Nov 2008 18:25:24 +0100
Hej, det blev visst lite fel i min första post. ledsen för det.
Som ny här på SKRIVA-listan tänkte
jag passa på att presentera mig själv lite kort samtidigt som jag lämnar ett
något improviserat bidrag till den pågående tävlingen.
Jag heter Daniel och har under de senaste
5-6 åren inte skrivit mycket alls egentligen. Anledningarna till det är många
men nu efter år av längtan efter skrivandet har jag kommit igång igen och min
ambition är att fortsätta göra det.
Min skrivbakgrund finns egentligen
inte så mycket att säga om. Jag har gillat fantasy och sf sedan barnsben och
det är även mitt favoritämne när det gäller vad jag skriver. Jag gick på
skrivarkurs på Ölands folkhögskola för 10 år sen ungefär. Annars skriver jag
mest för mig själv och för att må bra. Jag mäkte den hårda vägen att jag är
riktigt ringrostig i mitt skrivande så ha överseende med mig. ;)
Titeln på mitt tävlingsbidrag är
taget från Forskning och framsteg (http://fof.se/?id=06403)
Jag hoppas jag kommer trivas på
listan.
// Daniel
Okänt land
Tomhet. Det finns ingenting kvar.
Ändå tänker och lever han. Ändå fortsätter han framåt utan att se sig om. Han
vet inte längre vad som finns bakom honom, om det är något där som skulle kunna
få honom att återvända. Men rädslan för att upptäcka att det inte skulle göra
det, att det redan är för sent gör att han inte vågar se tillbaka. Utan hopp
finns inget liv. Så mycket vet han. Därför vänder han sig aldrig om. Bättre att
inte veta, att tro på att något finns där inom räckhåll om han någon gång skulle
välja att vända tillbaka. Ändå är han fast i sin egen tomhet som fylls av en
önskan att någonting ska finnas där. Men den senaste tiden har han börjat känna
en trötthet som aldrig tycks avta.
Han går med långsamma steg över den
mörka gatan med ett vakande öga på skeletten av de en gång imponerande husen
runt omkring. Från huvans kant faller regndropparna förbi hans ansikte och ner
på gatan under. Hans långa svarta rock är redan genomvåt av regnet men tyget är
tjockt och vätan når ännu inte in till kroppen. Men det bryr han sig ändå inte
om. Han känner inte regnet, känner inte kylan som biter sig fast i det våta
ansiktet. För honom finns inget kvar att känna och han har varit med om värre,
mycket värre. Det var länge sedan han lärde sig att stänga av yttre verkningar
som väder och vind. Det stör honom inte mer än något annat och det är sällan
något stör honom alls.
Han stannar till och ser bort mot ett
av de många fallfärdiga husen som likt tomma skal vittnar om den civilisation
som en gång fanns här i de nu utbrända, svarta ruinerna. Huset saknar tak och
ser ut att kunna falla ihop när som helst men det tornar ändå upp sig högre och
stabilare än sina grannar och det är något som får hans genomblå ögon att dra
sig dit. Någonting där väcker hans misstankar, även om han som vanligt inte kan
sätta en tanke på varför. Det bara är så. Han ser och han vet, utan att själv
förstå. Det är en av de saker som förklarar varför han är bäst på det han gör.
Det enda han kan göra alls längre. Det var länge sedan han kunde känna
annorlunda, länge sedan han kände något alls. Ändå vet han att det en gång
funnits något annat. En tid som känns som ett annat liv. Kanske är det bara det.
Ett annat liv eller kanske bara en dröm.
Han sluter ögonen och skakar på
huvudet. Inte rätt tid för tankar. Han fokuserar åter blicken på husfasaden och
genom regnet låter han sin intuition ta överhanden. Han stryker omedvetet över
de
vapen han bär under den svarta kappan. Det är ingenting han är medveten om att
han gör, vapnen är bara en annan del av hans kropp. Som att ta sig åt en
kliande arm eller stryka sig över hakan vid en fundering. Det är en reflex som
lugnar honom. Vapnen är en del av honom och han en del av dem.
Med blicken fäst på en lång reva i
den fallfärdiga väggen börjar han röra sig framåt. Regnet smattrar fortfarande
ner
över den ojämna gatabeläggningen under honom men det har ändå avtagit avsevärt
sedan han nått fram till den öde staden. Spåren hade varit svåra att följa i
regnet men med en uppmärksam blick gick det ändå att hitta rätt. Mycket på
grund av att han är så nära nu, inte ens regnet kan dölja det faktumet. En lös
sten som rört sig från sin ursprungliga plats på stenläggningen, ett vagt
fotavtryck i någon lersamling eller bara en svag lukt i vinden. Det är allt han
behöver för att hitta rätt. Det är allt han någonsin behövt. Efter kriget hade
det varit det enda han var bra på. Allt annat var ändå borta. Det hade inte
funntis någonting annat han hade behövt vara bra på, förutom att bara lägga sig
ner och dö. Och det hade han varit för svag för att göra.
Revan i väggen är inte särkilt bred
men tillräckligt stor för att han med visst besvär ska kunna pressa sig igenom.
Med en smidig rörelse drar han upp den avlånga revovern från sitt hölster vid
höften. Lasersiktet är fortfarande täckt med en tygtrasa mot vätan men han
kommer ändå inte behöva det. Han är nära nu. Ett långt kliv tar honom genom
öppningen
och han sätter sig på knä i färdigställning med vapnet i båda händerna riktat
framåt i mörkret. Hans ögon fokuserar snabbt i den skugghöljda fickan bakom
husväggen. En bit av taket finns fortfarande kvar ovanför honom och de två
fallfärdiga väggarna bildar ett någorlunda vindtätt hörn i skydd av regnet. Ett
bra skydd för ovädret utanför. Ett dåligt gömställe för den som är jagad.
Mannen sitter längst in i hörnet där
vinden och regnet har som svårast att nå honom. Kläderna är smutsiga och ser ut
att ha blivit lappade åtskilliga gånger. Håret är tovigt och inbäddat med
klumpar av torkat blod som om han blivit slagen upprepade gånger med något hårt,
trubbigt föremål. Mannen ser upp och möter hans blick. Inget ljud kommer från
läpparna och den sargade kroppen är helt stilla. Det är nära nu. Slutet på en
månad av sökande. Bara ett jobb. Inget personligt. Med en vaksam rörelse reser
han
han sig upp från knästående, fortfarande med ögonen låsta framför sig,
fortfarande med fingret på avtryckaren
Tankarna börjar formas igen. Det känns
inte rätt, som om något borde finnas där men just nu i denna stund inte finns.
Han sänker inte vapnet men avvaktar. Den slitne mannen sitter helt stilla,
deras ögon är fortfarande låsta som om tiden stannat. Utan att röra sig, utan
att blinka. En jagad man, en trasig själ vars dagar varit räknade i samma stund
hans namn lades till på listan. Det fanns inga fel, allt var som det skulle.
Ändå är det något. Det fåriga ansiktet, de utmärglade lämmarna som tafatt
hänger utmed sidorna. Läpparna som trots regnet är torra och spruckna, de djupt
liggande ögonen som nästan försvinner i ögonhålorna. Den tomma blicken. Allt
blir svart ett kort ögonblick som efter att ha fått ett hårt slag över
tinningen, sedan börjar tankarna spinna snabbare och snabbare.
Bråkdelen av en sekund sjunker pipan
på revolvern mot marken innan den med ett ryck återvänder till sin tidigare
position. Den trasiga blicken borrar sig in i honom utan nåd, utan medkänsla.
Den får honom att andas snabbare och stötvist. Det är med ren viljekraft som
han klarar av att stå upp. Han försöker ta ett steg tillbaka men kroppen är
låst som om den frusits fast i is. Han kan inte röra sig, kan inte slita
blicken från den man han kom för att döda. Det finns inga känslor kvar i mannens
ögon. Det finns inget liv. En söndertrasad man med en blick som skär genom
honom som den vassaste kniv. Men den är tom, livlös och utan den minsta rädsla
eller oro. En blick hos en man som vet sitt öde och bara väntar på slutet. En
man som redan är död. Vetskapen forsar fram som en blixt och revolvern darrar
till medan han stapplar till och nästan faller. Paniken växer i honom och
droppar av svett rinner ner för hans panna. Han ser in i ögonen på en död man.
En man som redan lämnat allt bakom. Utan rädsla. Likgiltig inför det som
väntar. En blick som säger att det inte spelar någon roll, det finns inte
längre någonstans att gå.
Revolvern faller tillbaka, blir
hängande i en arm som livlöst tappat all sin kraft. Jägaren blir den jagade.
Han sluter ögonen och vänder sig om. Regnet möter honom på den andra sidan
väggen och han blinkar till, osäker på var kylan kommer ifrån. Men han vänder
inte tillbaka, ser sig inte ens över axeln när han går upp för gatan samma väg
han minuterna innan kommit från. Vapnet hänger forfarande livlöst vid hans
sida, för ögonblicket glömd av sin ägare.
Är det så det känns? Tänker han. Är
det så jag kommer bli? Utan hopp, utan tro. Likgiltig. Utan rädsla. Han vill
inte tro det men mannens tomma blick är som en spegling av honom själv. Har man
förlorat allt vad finns då kvar som gör det värt att stanna kvar? Han ville tro
att det fortfarande fanns något inom honom som ger hans liv om så bara en uns
av glöd i alla fall något som rör honom framåt. Något som inte bara är ett tomt
skal. Han vill kunna återvända till något bättre. Till det som funnits i hans
skugga under så många år men som han inte vågat möta av rädsla för att det
skulle vara för sent. Som hos mannen han jagat. Där fanns bara tomhet. Insikten
att han själv bara är några steg från samma öde får honom att kippa efter
andan. Han vill inte dö. Hoppet är det sista som lämnar människan.
Han märker inte tårarna som rinner
ner för ansiktet. Han märker inte kylan som börjar tränga sig genom de våta
kläderna.
Med vacklande steg börjar han sin vandrig tillbaka. Han vet inte vart han är på
väg eller var han kommer hamna men det spelar ingen roll. Allt är bättre än
total tomhet. Även om han måste möta sig själv. Kanske finns det hopp ändå.
Någonstans.
_________________________________________________________________
Var sommaren för kort? Här hittar du solen!
http://resor.se.msn.com/
Other related posts:
