[SKRIVA] Sv: [SKRIVA] Röj litet novellfett...
- From: <anna.maria.nygren@xxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Wed, 15 Dec 2010 15:14:21 +0100 (CET)
Tänkte pröva min lycka i novellslutstävlingen. Mest för min egen skull eftersom
jag i princip aldrig avslutat en novell med annat än ett lätt maskerat nej-nu-
orkar-jag-inte-skriva-mer-flum (men det verkar ju gå hem åtminstone bland dem
som nominerar till lilla augustpriset) Men att skriva BARA slutet borde jag ju
orka med. Men är det här jag ska skicka det? Det verkar ju vara ganska tomt på
bidrag hittills? Tja, jag skickar väl mina bidrag ändå (skrev ihop flera
stycken och de får ligga i samma mail, så att ingen tror att jag försöker spama
listan med slut)
/Anna
Slut 1:
Klockan är inte mer än sju men hon är ändå vaken. Hon sätter sig upp i sängen.
Sträcker armarna mot taket, mest för att se deras konturer mot det vita där
uppe. Det är ju så ovant. Andra sängar kan knacka och knirra när man reser sig
ur dem, men inte den här. Den liksom, klingar istället, metall mot metall. Det
är det ljudet hon nu hör. Och det är det ljudet som stannar kvar i hennes öron
medan hon går längs korridorerna, proppfull av tomhet. Och hon vet att hon
aldrig kommer höra ljudet igen.
Slut 2:
Jerry öppnade handen, ackompanjerad av Lady Gagas Pokerface. För det var just
så hans ansikte var. Platt och fyrkantigt som ett spelkort. Men, det var inte
det vi skulle berätta nu. Det var handen. Handen som han öppnade och därigenom
visade sin fångst: den lilla, turkost glittrande skalbaggen. Den som han letat
efter. Den som alla letat efter. Nu var den här i hans hand. Då! En kattass mot
handen, ett skrapsår från en klo på hans hand, och katten som belåtet slickade
sig om munnen.
Slut 3:
Tio år senare har jag fortfarande inte vant mig vid Alaskas omänskliga nätter
och de intagnas nattsvarta själar. Varje gång månens strålar river sönder mitt
skinn och tvingar ut hårstråna ur sina säckar känner jag likgiltigheten stråla
ut från väggarna och från kropparna omkring mig. Den mat de ger mig ska trötta
ut mig, så att de lättare ska kunna ta kontrollen under träningspassen. De
säger att jag en gång kommer återvända för ett uppdrag. Men jag vet ännu inte
när.
Slut 4:
När jag vaknar befinner jag mig i ett blått rum. Jag minns inte hur jag tagit
mig hit, inte heller varför. Under mig är marken mjuk. Över mig är taket
oändligt högt upp. Jag ligger stilla och bara andas. Och i min hjärna vaknar
långsamt tanken att jag sett detta rum förut.
Slut 5:
De vill inte ha dig, det är därför du är här. Under dina händer är golvet
strävt. Vet du vad strävt betyder? Det är betong. Om du vet vad betong är? Du
ligger ner, för du kan inte sitta. Dina magra ben skaver mot golvet. Din
metallika hud skyddar något, men du känner ändå hårdheten. Du vet ingenting.
Men så ur det extrema mörkret kommer ett ljus. Ovanifrån. Det sticks in som
knivar eller nålar i dina ögon. Och dina stämband vibrerar fram ett kärvt
ljud.
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
