Jag skall försöka skriva någorlunda kort (för jag har massor med annat att stå i), men jag var ikväll och åhörde Inger Henricson berätta om sin - såvitt jag kan se relativt uppmärksammade - debutroman Stannfåglarna. Till saken hör att jag på min mors sida stammar från hennes trakter, Dorotea i södra Lappland, och att jag känner unge hr Henricson, vid namn Mats, ett icke obekant namn i mina science fiction-influerade kretsar. Någon gång i vintras surfade jag kring något som rörde Dorotea och råkade se att en Inger Henricson kommit ut med en släktroman (som dessutom verkade få goda vitsord) och jag vet att Mats' mor bodde där i trakterna. (Som jag själv varit i mycket, varje sommar och en del vintrar, även om det nu var ett tag sedan; mors och mormors hemby hette Bellvik, tvål från Dorotea.) Inger berättade om sin bok tillsammans med förläggaren, Göran Fagerström på Bokverket, och en Nina Lundeberg som också skrivit en släktbok, betitlad Under ganska romantiska omständigheter. (Jag hoppar över den, men den handlar om ett svenskt-norskt äktenskap, ur hennes släkt, vid åren kring unionsupplösningen, som fick olycksaliga följder. Nina L gjorde bra ifrån sig osv under bokpratet också.) Publiken var 20-talet personer. En av bibliotekarierna kom fram och tackade mig för mitt reportage om Medis' Lovecraftkväll i förra veckan. Så jg vet att en del läser mina små noteringar. Ingers farföräldrar hette Kristina och Johan. Det gick rykte om att Kristina skrivit början på memoarer kallade "Mitt eländiga liv" och då fick Inger för sig att någon faktiskt borde ta och skriva om detta eländiga liv. Om inte hon skrev, skulle ingen annan göra det. Hon började det som en dokumentärbok, men kom mer och mer in på att uttrycka det som en roman. Hon upptäckte att det var mycket som måste researchas, väldigt mycket. Man fick gå till kommunprotokoll, landsarkiv, tidningslägg, osv. Hon intervjuade de äldsta släktingarna som var kvar. Mycket historier "som gått i släkten" upptäckte hon inte stämde, så de fick korrigeras. Jag har inte läst boken (har sett den på bibliotek så jag skall låna den!) men det är tydligen en historia om tuffa tider i början av 1900-talet, med svält och fattigdom och kamp mot korkade myndigheters godtycke. (Jag har fått stora doser av hur det kunde vara när jag häromåret läste biografin om doroteapoeten Helmer Grundström. Hårda bud!) Hon kontaktade ett stort förlag som låg på boken i ett år och påstod att de var intresserade, utan att göra något. Och sedan kom hon i kontakt med Bokverket. Totalt jobbade hon i kanske 4-5 år med projektet - att skriva, redigera och forska tar mycket mer tid än man tror! Halvvägs in i det fick hon rådet att ta bort de dokumentära ansatserna och skriva om som en ren roman, en dokumentärroman, vilket tog extra tid. Men hon behöll riktiga namn. Det uppstod en diskussion om det var etiskt, för det kan vara att hänga ut människor. Stilen var ett problem, ty dels vet man inte *exakt* vad personerna sade (även om man vet deras livssituation och vad som hände) och dels kan man inte skriva för talspråksmässigt och dialektalt. När Stannfåglarna kom ut blev den mycket väl mottagen, av släkt, folk i grannbyar, osv. En äldre släkting (farbror Oswald) grät nästan. "Ja, jag visste att de hade det jobbigt, men vi talade aldrig om det...". Kanske blev boken litet grand som en befriare. Det har även tydligen dykt upp hemsidor med exempelvis unga flickor som läst och gillat boken och diskuterar den. Stannfåglarna är ett exempel på att att med litet djävlar anamma och en bra historia att berätta kan man nå en litterär framgång. Vi har nyligen i media sett en del reportage om författarinnan Elsie Johansson, som debuterade kring 50 års ålder och nu är mycket uppburen. Inger Henricson sade något om att hon kanske hade fler släkthistorier att skriva om. Det finns *ofantligt* mycket i de trakterna kring släkthistorier - det vet jag från min mor. Hon kunde aldrig sluta att berätta om sin släkt och alla historier kring dem och hon höll reda på varenda kusin. Efter själva panelsamtalet gick jag fram och växlade några ord med Inger, sade att jag kände Mats och att släkten kom från Bellvik (som hon kände till - fattas bara; f ö var det någon från Tåsjö i publiken också, vilket är i stort sett nästgårds). Hon skulle hälsa till Mats, och vi kanske kan växla några ord på Eurocon dit jag tror han masar sig. Jag tog f ö några digitalbilder också. Dorotea är ett spännande, kanske döende ställe. 3000 i befolkning, någonting, men det finns trots allt en viss stämning i de trakterna. Man har satsat hårt på lokalt näringsliv och flyktingmottagning (somalier blir kanske förvånade att hamna där, väldigt långt från sandöknen). Man har sin Helmer Grundström och det berömda Borgafjälls hotell ritat av Ralph Erskine och lokala Polarvagnen var en gång huvudsponsor för Tre Kronor och Siewert Öholm har tydligen bott där. Man hade Doroteapartiet som spöade skiten ur sossarna, men när sossarna gick bakåt i förra valet lyckades de gå fram i Dorotea. Dorotea går liksom alltid tvärtemot, och kanske är det hoppfullt. Inger Henricson går också tvärtemot. Emot det här om att man inte kan skriva böcker på äldre dagar och utan tidigare erfarenhet. Själv skriver jag ju bara science fiction och ibland deckare. Inga släkthistorier. Jag hoppas att ingen får för sig att truga mig till att skriva om min farfar (fars sida, alltså), Arvid Engholm, som var tältbiografägare på 20-talet och hade att ganska spännande liv. Jag tror inte jag skulle orka med all research... --Ahrvid Ps. Tusan! Det blev för långt i alla fall! -- ahrvid@xxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07) Om Ahrvids novellsamling Mord på månen: http://www.zenzat.se/zzfaktasi.html C Fuglesang: "stor förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).