Den 22 oktober 2013 17:43 skrev Zenzat <zenzat@xxxxxxxxx>: > Therons novell om en trottoarstump är an av de bästa noveller alla > kategorier som publicerats. Jo, och speciellt om man talar om Sverige. Den novellen -- "Södergatans östra trottoar" -- kan jämföras med Strindbergs klassiker "Ett halvt ark papper": Mycket litet händer egentligen på ytan, allting som gör novellen intressant finns under ytan och leker med läsarens föreställningsvärld (Strindbergs novell återger anteckningarna bredvid en dåtida telefon; Theorins novell berättar om en alldaglig stump trottoar i en alldaglig stadsdel, som av någon nästan-begriplig anledning ger ett mycket obehagligt intryck på alla som passerar där; novellen är resonerande och spekulerar i att det kan ha att göra med dess historia). Det finns för övrigt en intressant bakgrundshistoria till den novellen: Den publicerades i Aleph Bokförlags första antologi "Berättelser i svart" år 2000, flera år innan Theorin blev bestsellerförfattare och filmatiserad med "Skumtimmen" (som har premiär senare i år); och som redaktör skar jag ned novellen med ungefär en tredjedel bara för att framhäva och förtydliga vad den egentligen handlade om. Theorin fortsatte sedan att bidraga till min utgivning under flera år; bl.a. skrev han en krönika i varje nummer av Minotauren. Och jag tror min själ att det var jag och mitt lika drastiska men perceptiva och vänliga sätt att redigera *vissa* av hans texter som gjorde att han började lita på redaktörers åsikter och låta sig vägledas (dvs rådgivas) inom rimliga gränser. Den som inte litar på eller är mottaglig för redaktörers och lektörers kommentarer och råd lär köra fast fast i ett dike; och det var det diket som Theorin fastnat i trots stor begåvning innan jag utgav "Södergatans östra trottoar". Bland annat hade han haft en novellsamling som Bonniers var mycket intresserad av att utge, men när det var dags för redigering föll det. Numera misstänker jag dock att Theorin tror att jag är en skurk, eftersom en viss sf-fandomtyp vid namn Bellis med korkskallar till svans och vänner på mycket otydliga grunder, men med mycket tydlig aggressivitet, skapade ett riktigt ordentligt drev mot mig på Alephs egen mailinglista. Och omgivningen fick naturligtvis intrycket av att det var jag som var skurken i sammanhanget -- Bellis med svans hoppade på mig, de som begrep att detta var helt orättvist vågade inte ta ställning för mig öppet (bara privat), och den återstående tredjedelen drog den ointelligenta slutsatsen att eftersom "de flesta" *tycktes* dra slutsatsen att jag var världens största skurk så måste jag vara något däråt, och mitt rykte som omöjlig och inkompetent var befäst. Alltså hade vår kära sf-fandom återigen sett till att sabotera sin egen utveckling. Jantelagen och avundsjukan _är_ en mycket stark kraft, när den får fritt spelrum. --- Fast en ännu mer exakt jämförelse med Strindbergs novell är egentligen den avslutande novellen i antologin "Berättelser i svart": "Gästbok" av Daniel Bernhoff, som helt enkelt bara återger vad besökare skrivit i gästboken i ett slags slott som bara existerar i mänsklighetens drömmar. Jag kan mycket väl tänka mig att Bernhoff hade Strindbergs novell direkt för ogonen när han skrev den. Jag tycker mycket om den novellen, men ännu mer om Johan Theorins novell i samma antologi. -- Rickard ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).