Intressant läsning med många goda råd. Vet du om det finns nåt liknande för romaner det är nämligen på den fronten jag behöver hjälp. /Fara Den den 14 juni 2008 15:20 skrev ahrvid@xxxxxxxxxxxx <ahrvid@xxxxxxxxxxxx>: > Några novellskrivartips > > Det finns en del på SKRIVA-listan som tänkte delta i > Fantastiknovelltävlingen > 2008 (eller kanske redan sänt in bidrag). Därför några tips om > novellskrivande. > Tag det inte som ultimativa regler, ty alla "regler" kan man ju bryta mot > om > man har tillräckligt goda skäl. Tag det som saker värda att tänka på. > En hel del skrivtips finns också i SKRIVA:s FAQ, i form av kortfattat > formulerade punkter. > Skrivtipsen är sprungna ur flera decenniers verksamhet som > novellförfattare, > novellredaktör, novellektör och dylikt (inte minst att ha grundat och > puffat på > SKRIVA i 11 år). > Det viktigaste för att skriva är att - skriva. Skall man utveckla sitt > skrivande bör man skriva mycket - man bör skriva varje dag, men det spelar > ingen roll vad man skriver. Man kan skriva dagboksanteckningar, E-post, > artiklar, dikter, och då och då kanske en novell. Huvudsaken är att man > håller > fingrarna igång och att man får många Kilobytes "mileage". (Vet inget bra > svenskt ord för detta som betyder ungefär "att ha lagt många mil bakom > sig".) > I samband med att man skriver mycket, lär man sig också att stava och > formulera meningar någorlunda grammatiskt rätt (stavningsprogram kan vara > till > hjälp, men har sina brister). Så småningom utvecklar man sin egen > stilistik, > och börjar även fundera på *hur* man skriver. Då kanske man börjar > experimentera med eller putsar på sin stilistik och variera sig litet. > Om man schematiskt och förenklat skall beskriva novellskrivprocessen kan > man > uttrycka den: > Idé -> problem/konflikt -> intrig -> början -> slutet -> mitten > Det är i alla fall som jag ser på processen. > En novell börjar med en idé, något litet uppslag om vad den kan handla om. > Sådana idéer kan komma från var som helst - något man läst, hört, något som > faller en in när man står i kön till bussen. Idéer är ganska billiga. Det > finns > gott om dem. (Man kan skriva ned dem i en anteckningsbok om man har lust.) > Men > tyvärr är en idé som sådan ofta helt obakad, och räcker inte för en novell. > En idé måste nämligen uttryckas i en konflikt/ett problem, och skildras i > en > intrig. Man kan ta vilken idé som helst, t ex "Tänk om statsministern var > en > utomjording". Man inser genast att *det* inte är en novell. > En novell måste ha en konflikt eller något slag av problem. Det finns > någon > (oftast huvudpersonen, HP) som vill något men hindras från att nå det, > eller så > drabbas HP av något problem som måste lösas. > (Inom parentes kan man säga att deckaren är urtypen för problemets roll i > novellen. Det finns inget snack om brist på problem/konflikt. Det står > klart > från början att ett brott begåtts och det brottet måste klaras upp. En bit > kaka.) > Om statsministern är en utomjording kan ju ett problem vara att han måste > hålla det hemligt, ty få skulle nog acceptera en utomjordisk statsminister. > Vad > händer om han hotas av att bli avslöjad? Andra problem kan ju vara frågan > om > var han har sin lojalitet - hos landet eller den utomjordiska planet han > kommer > från? Man kan ju också fråga sig vad en utomjordisk statsminister *vill* > och > hur det kom sig att han blev statsminister? Har han några särskilda > förmågor > eller resurser som inte en mänsklig statsminister skulle ha? > Jag tänker inte skriva novellen åt er, men ni ser genast att det finns ett > antal problem/konflikter som den enkla idén kan ge upphov till. Och det är > när > man hanterar dessa i en händelseutveckling som man får en intrig. > När du kommit på grunddragen i intrigen - de bör man ha färdiga innan man > börjar med novellen - är halva novellen skriven. Intrigen skall mynna ut i > att > det grundläggande problemet lösts eller i alla fall hanterats på något > sätt. > Att påbörja en novell och tro att man "nog kommer på vad som skall hända > bara man får komma igång" är lönlöst. Man behöver inte ha alla detaljer om > intrigen färdiga, men man måste i alla fall ha ett hum om vart berättelsen > är > på väg. Utan det går man vilse. Exakt hur mycket man vet i förväg, varierar > från författare till författare. En del gör upp detaljerade scheman i > förväg, > andra nöjer sig med att ha en mer eller mindre vag idé om intrigen i > huvudet. > Det är naturligtvis inte förbjudet att hålla sig till det senare. (Själv > ligger > jag någonstans i mitten. Jag har ett halvdetaljerat hum om vad som skall > hända, > men det håller jag i huvudet.) Och naturligtvis kan man tillåta sig > utvecklingar och sidospår, som man kommer på medan man skriver. > Men alltför mycket sidospår och komplikationer tycker jag inte passar i en > novell, helt enkelt för att den är för kort. Det blir överlastat med > komplicerade handlingar i korta berättelser - det passar bättre för en > roman. > Försök inte pressa in en roman i novellformat. > Varje idé och varje intrig tenderar att få sin naturliga längd. Det kan > vara > 10 K (10 000 tkn), 20 K eller mer . (För novelltävlingen är maxlängd 50 K - > tolka inte det som att man *måste* skriva 49,9 K...) > De två viktigaste avsnitten är början och slutet. Slutet behöver man inte > ha > skrivit ned, men det är bra att ha klart för sig hur det skall vara - då > får > man ett mål som handlingens riktningspil kan peka mot. > Början är viktig helt enkelt för att det är ens chans, ens enda chans, att > grabba tag i läsaren och få med sig denne. Är inledningen trist och > trevande > blir läsaren ointresserad och gör något annat istället. > Jag förespråkar att en novells problem/konflikt skall presenteras så > tidigt > som möjligt, helst redan i första stycket. Det finns inget så effektivt som > att > ställa läsaren inför något som måste lösas. Då blir läsaren nyfiken. Långa, > poetiska utsvävningar kan man ägna sig åt senare i novellen, men inte när > man > nu har sin första och enda chans att vinna över läsaren. > Tyvärr kräver inledningen också en massa annat, som gör den extra > besvärlig. > Förutom att presentera problemet, måste man presentera huvudpersonen och > novellens allmänna bakgrund. Att få fram allt det på ett ledigt sätt på > kanske > bara några stycken är svårt. (Det är något lättare i en roman, då man i > varje > fall åtminstone har hela första kapitlet på sig.) > Och i och med att det är svårt att få med allt en bra inledning skall ha - > problem, person, bakgrund - tycker jag inte att man skall krångla till det. > Presentera saker och ting rakt och enkelt. En favoritmetod för mig är att > inleda en novell med en replik - något kärnfullt uttalande av huvudpersonen > som > sammanfattar en del av det viktigaste. Repliker och dialoger är ö h t ett > effektivt sätt att föra in information och puffa en handling framåt. > När man har skrivit inledningen och känner till slutet, är det bara att > traska igenom allt det där som skall vara i mitten... > Vad gäller hur novellen skall fortskrida finns två motpoler: show and tell > (visa/gestalta och återberätta/referera). Man kan säga att "show" är att > visa > vad som händer i praktisk handling, medan "tell" är att bara säga "nu gör > huvudpersonen det, och sedan det, och så händer...". > Jag tycker oftast att det blir bäst om man blandar avsnitt av "show" och > "tell". Det kan faktiskt bli för långrandigt och tråkligt om man envisas > med > att skildra allt i praktisk handling. Då hamnar man lätt i huvudpersonens > knä > till och med när han går på toaletten. Att ha för mycket "show" och inte > våga > skära i händelseförloppen, är en orsak till att moderna romaner sväller ut > till > 5-600 sidor. > Tänk gärna ut novellen i form av scener, där man hoppar mellan olika > scener. > Det som händer mellan scenerna kan hoppas över eller refereras kort. Man > bör ha > gestaltning (show) i viktiga partier, och däremellan kan man transportera > händelseförloppet i form av mellanliggande referat (tell). Med rätt > avvägning > mellan "show" och "tell" blir berättelsen njutbarast. Det är ett lika stort > fel > att ha för mycket "tell", ty då kommer man inte som läsare in i händelserna > och > känner det inte som att man är på plats. Handlingen tenderar också att > traska > på i för hög fart. > Stilistik är en svår sak (man har som sagt nytta av att skriva mycket) men > en grundregel är i alla fall variation. Variera korta och långa meningar. > Variera ordval. När man sitter och formulerar en mening behöver man inte ta > den > *första* formulering man kommer att tänka på. en del ord kanske kan bytas > ut > mot synonymer, man kanske kan uttrycka saker på annat sätt, eller man > kanske > kan komma på någon "smart" formulering. > Jag tycker att det kan vara bra att skriva igenom novellen så snabbt man > kan, så att man har en grund klar. Därefter kan man sedan sitta och arbeta > om, > väga ord, komma på andra formuleringar. > Ofta blandar folk ihop bra stilistik med "att skriva invecklat och > snirkligt". Stilistik är inte att hitta de vackra och krångliga orden - det > är > att hitta de rätta och effektiva orden! Varför blev Astrid Lindgren så > framgångsrik? Hon skrev rakt, enkelt men med en alldeles egen stil där > orden > hela tiden föll rätt. (Och hon kan mycket väl läsas av vuxna, tycker jag.) > Jag blir inte imponerade av författare som tydligen blir enormt imponerade > av sin egen ordkonst. En författare som börjar babbla en massa strunt får > mig > att antingen hoppa över de partierna eller slänga boken i väggen. > En central fråga är tempus och PoV (Point of View, berättarperspektiv). > Imperfekt och tredje person ("han gick") är vanligast och är det man bör > satsa > på om man inte vill krångla till det och gå den säkra vägen. Första person > kan > man försöka med om man vill göra skildringen mer närgången och intensiv, > men > denna PoV är svårare att behärska. Man får bl a tillgång till HPs tankar, > och > det blir lätt att flyta ut i irrelevanta och tråkliga inre monologer. En > tredje > variant är "erlebte Rede" (tyska för ung "upplevt berättande") där man > skriver > i tredje person men då och då ändå "omärkligt" glider in i HPs tankar. > ("Wallander tyckte att det var för djävligt att han var så lönnfet. Och så > drack han för mycket. Han bestämde sig för att börja på ett gym och hoppa > över > den där fredagsgroggen. Det skulle nog se lustigt ut när han stod på gymmet > och > hopade fram och tillbaka över ett litet glas med sprit, tänkte han och > skrattade till.") > Det finns mer att säga om ämnet och flera PoVar, men dessa ord får räcka > så > länge. > Återstår så personer och miljöer. > För en novell tycker jag att personskildringen faktiskt får vara litet > grundare. Det finns inte plats för djupa psykologiska analyser eller långa > inre > monologer. Tag med det som är viktigast, och strunta i resten. Fundera på > vad > de olika personerna *vill*. Sf-författaren Gordon Dickson förklarade en > gång: > Varje person i en berättelse måste vilja ha något, om det så bara är ett > glas > vatten. Vad huvudpersonen vill är normalt att nå en lösning på det problem > som > presenteras i början (och finns en "skurk", antagonist, vill denne vanligen > hindra HP att uppnå detta). Fundera också på *varför* personerna vill det > de > vill. > Dialog är ett utmärkt sätt att presentera personer. Tänk på att olika > personer måste ha olika sätt att uttrycka sig. Ett vanligt fel är att en > författare låter alla tala med ungfär samma röst, normalt författarens egen > röst. Det betyder att alla personer i berättelsen egentligen bara är olika > versioner av författaren. Huh! > Jag själv brukar anklagas för att inte vara världens djupaste > människoskildrare. Låt vara att noveller inte ger så mycket utrymme, men > jag > brukar delvis lösa det genom att jag skriver de flesta av mina noveller i > serier med samma huvudpersoner. Under loppet av ett antal noveller hinner > man > kanske få något större inblick i personerna. > Jag tycker att sidopersoner gärna kan få vara litet klichémässiga. Det > är > tryggt med en professor som är tankspridd, en sekreterare som filar på > naglarna och en byråkrat som är stel och krånglig. Det är inte personer som > driver handlingen, utan finns där mest som bollplank och rundningsmärken. > Att skriva noveller i serier, med samma huvudpersoner, är f ö en metod att > rekommendera. Då har man en etablerad bakgrund och slipper sitta och hitta > på > nytt för varje gång. det förenklar och läsarna kan lättare känna igen sig. > Vill > man studera en författare som kan skildra personer med några relativt > effektiva > formuleringar (men även han kan bli långrandig) kan man gå till Robert > Heinlein. > Vad gäller miljöskildring är oftast det bästa tipset att skriva om miljöer > man känner till. Inom sf kan det vara svårt, då miljöerna i många fall inte > finns. Då får man läsa på. Jag har t ex läst på en hel del inför mina > månnoveller (de i Mord på månen; det hjälper att rymdforskning sedan många > år > är ett starkt intresse hos mig). Internet är ett bra researchverktyg. Man > kan > hitta turistinformation och kartor om främmande platser, eller > reseskildringar, > eller info i nätbaserade uppslagsverk som Wikipedia. > Ransonera adjektiven. För många adjektiv tyder på fantasilöshet. Snarare > än > att skriva att ett hus är "förfallet" bör man skildra på vad sätt det är > förfallet. Jag tycker också att man i någon mån kan ransonera > personutsenden. > Det blir ett onödigt avbrott i berättelsen att få veta att hjälten har > "stålhård blick, en beslutsam haka och vänliga intelligenta ögon. Hans > blonda > hår fladdrar i vinden, ovanför den blå-grön-randiga tunikan. På fötterna > har > han..." Spelar det någon roll för berättelsen? Att HP är beslutsam men > snäll i > största allmänhet kan väl framgå i det han säger och gör? > Poul Anderson har ett bra tips för miljöskildring: försök i varje scen få > med något från vart och ett av de fem sinnena. Att man kan se och höra > saker är > givet, men få med också känsel (struktur hos material, hur det känns under > fötterna?), smak (havssalt i vinden?) och doft (syrenerna om våren?). > Nu bryter jag själv ofta mot en del av mina egna råd. För noveller som av > publiceringsskäl måste vara på maximalt 6-8 K finns det inte plats för en > del > krumelurer och krumbukter. Och dessutom är författande i mångt och mycket > en > spontan process. Man skapar något i nuet, och måste nyttja de impulser och > idéer som dyker upp för stunden. Man vill gärna hamna i ett flöde ("flow" > kallas det också) där orden sprutar ut helt naturligt, utan större > ansträngning. Att då stanna upp och börja fundera på goda råd ur > författarhandböcker kan fördärva processen. De goda råden får man ta till > sig > litet i taget och försöka integrera i sitt spontana arbete. > > --Ahrvid > > ----- > SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan > grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- > request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe). > >