Den 2007-08-06 21:02:53 skrev Rickard Berghorn <rickard.berghorn@xxxxxxxxx>:
Ett exempel på hur obehindrat och naturligt finkulturen kan ta till sig skräckgenren är Ingmar Bergman, som jag skrev om här för ett tag sedan.
Jag har inga invändningar mot den beskrivning du gav där.
Ja och nej. Brott har förekommit genom hela människans historia, så historier om brott kan iofs kallas kriminallitteratur - men lika gärna mainstream (huvudfåra). Det som hände med deckaren var att man introducerade en särskild typ av brottshistorier (dvs definitionsmässigt "mainstream" vid denna tid) som handade om *hur* skulden i ett brott reddes ut. Från detta kom senare, under mitten av 1900-talet och framåt, en ny utveckling där skuldutredningen fick andrahandsposition - men en *annan* typ av utredning fick ta förarsätet. S k kriminallitteratur är inte böcker om brott i allmänhet, men däremot böcker om *varför* brott begås (sociala, psykologiska etc orsaker). Man brukar i metalitteraturen tala om en whydunnit (istf deckarens whodunnit). Ett typexempel från Sverige är förstås Sjöwall/Wahlöös böcker, som blev mycket inflytelserika. Men det handlar i bägge fall om en "utredning". Det räcker inte med att boken i största allmänhet handlar om att ett brott begåtts.Fel, fel, fel (även om det aldrig kommer att erkännas ;-) Kriminallitteraturen är faktiskt ingen utveckling av deckaren, deckaren är istället en utveckling av kriminallitteraturen.
Se ovan. Få eller inga av hävdade tidigare kriminalböcker uppfyller kriterierna för "whydunnit".Kriminallitteraturen, berättelser om brott och brottslingar, hade funnits långt innan Poe skrev sina deckare.
Det nya Poe gjorde var att
sätta gåtlösandet och en detektiv i centrum. Han skapade en genre som
var ett slags intellektuell lek som utmanade läsaren att gnugga sina
egna geniknölar. På senare tid har dock den sortens deckare
("pusselgåtorna") mer och mer försvunnit genom att återgå till mer
renodlad kriminallitteratur. Detektiver och gåtlösning finns kvar, men
inte i form av den intellektuella lek som Poe, Doyle, Christie och
Sayers stod för.
Jag är tveksam till den historiens prioritet som "sveriges första deckare". Jgs är ö h t tveksam till att fastslå att något var "först" i en genre. Jag tror genrer växer fram gradvis, vilket gör det omöjligt att säga vilken sak i en gradvis utveckling som är "först". T ex håller jag inte för ett ögonblick med om att Mary Shelleys Frankenstein var det första sf-berättelsen. Det finns ingen "första" sf-roman, och inte heller en "första" deckare eller kriminalroman. Men jag menar att deckaren/kriminalromanen varit innovativ, och då kan den inte gärna samtidigt vara "koservativ" (det konservativa torde sky förändringar och innovationer). Den stilistiska utvecklingen inom "hårdkokta deckare" förtjänar att nämnas. Även den s k inverterade deckaren, där man från början vet VEM som gjort vad och VARFÖR men får gå baklänges i spåren för att få redan på hur dessa vem ohc varför kunde uppdagas. Agatha Christies trick att låta jag-berättaren vara skurken i en bok, är en annan innovation. Ö h t är deckaren föga konservativ, utan pressar genrens gränser hela tiden. Att de flesta publicerade deckare är "traditionella" hindrar inte att det finns en frontlinje där nya saker upptäcks och introduceras.När man hävdar att Carl Jonas Love Almqvists "Skällnora kvarn" (1839) skulle vara Sveriges första deckare, så har man nog fått saker smått om bakfoten. Det är betydligt mer en vanlig kriminalhistoria än en deckare.
--Ahrvid -- ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag] Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp! Novelltävling, info http://www.skriva.bravewriting.com - gå med! ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistangrundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
