Nice! Han skriver mycket bra, poetiskt. Han började ju som poet.Första romanen "Om jag skulle dö under andra himlar" var en vildsint poetisk text skulle man kunna säga.Man fick verkligen tänka på texten, man kunde inte slentrianläsa, man visste inte var någonstans i tiden man var,om man inte koncentrerade sig,han blandade minnen, med textens "nutid", tankar med händelser hej vilt. Lite lugnare och mer formfast är senaste boken om hans pappa"En storm kom från paradiset". Där vet man var man är i tiden hela tiden ;) /pia Ungefär så här kommer min recension av senaste boken att vara: Historiens stormvind Johannes Anyuru En storm kom från paradiset Norstedts, 2012 Han drömmer om att flyga, som pojke i Afrika, under några stulna minuters frihet mellan skola, getmjölkning och en bror som ska ta hand om honom och slår honom, är det en omöjlig dröm. Ouppnåelig. Plötsligt är det ändå verklighet, han utbildar sig till stridspilot i Grekland, han älskar att styra flygplanens stora metallkroppar högt upp i luften; Se hur marken sjunker. Se världen sjunka. Himlen bar honom. Men innan han hinner ta sin examen, griper Idi Amin makten i hans hemland Uganda. En blodig statskupp.Romanen handlar om hur den unge mannen försöker fly från kriget, till en framtid som civil flygare, han kan tänka sig att flyga besprutningsplan i Zambia. Boken börjar med att han sitter i förhör, gripen direkt på flygplatsen i Tanzania, misstänkt som spion för Amins regim, ingen tror att han frivilligt åkt tillbaka till Afrika från Europa. Johannes Anyuru hade bestämt sig för att skriva en bok om sin pappas liv, den unge ugandiern som ville flyga, innan han skrev andra böcker; diktsamlingar och en delvis självbiografisk roman. Det kunde ha blivit en bok om en frånvarande fader men Anyurus berättelse är helt utan anklagelser, han försöker förstå. Han beskriver sin pappa som en ung man med en dröm som grusas, som ser sitt liv rinna iväg, som sand mellan fingrarna, under dagar, månader, år, i fångläger, på flykt, på språngmarsch genom djungeln, som hemlös i en stad. Han blir till ingenting, en känsla grundläggs inom honom, av att han inte hör hemma någonstans och att han aldrig kommer att våga stanna någonstans. Anyuru ser sig själv i sin far, i korta minnesbilder av sin egen tonårstid, på drift mellan höghus i Växjö, samma känsla av utanförskap. Anyurus språkbehandling är utsökt skicklig, måleriska metaforer, poetiska beskrivningar och det grått alldagliga med enstaka slanguttryck smälts samman till en vacker helhet. Författaren rör sig ledigt mellan romanens olika tidsplan, fångenskapen och flykten tidigt 1970-tal och den nutid i vilken den vuxne sonen börjat skriva på boken när fadern är döende. Och alla minnen från tiden innan; barndom, ungdom, tiden i Grekland och i Sverige. Det är som ett glittrande kalejdoskop av fint utmejslade nyckelscener om sorg och förlåtelse. Om hur historien kan komma som en urskiljningslös stormvind och blåsa iväg människor till helt andra platser och helt andra liv än de trodde att de var på väg mot. Johannes Anyuru tilldelades Svenska Dagbladets litteraturpris 2012 för romanen om sin pappa. ----- SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).